Mitt liv som petig webbredaktör

Om man ska vara lite högtravande (och det tycker jag är kul emellanåt) skulle man kunna sammanfatta min person som en som "älskar det skrivna ordet". I dagligt tal skulle man kunna översätta det till att "jag tycker det är skitkul med svenska språket".

De senaste 20 åren har jag arbetat som kommunikatör, skribent, webbredaktör, webbadministratör, sitemanager, ja kärt barn har många namn. Trots många år med skrivande är jag självklart ingen fullärd expert utan lär mig fortfarande varje dag. Det kan vara det lilla som exempelvis ett nytt ord som min
13-åring lär mig, ett ord som jag sedan lagom nonchalant kan svänga mig med på jobbet. Eller så kan det vara små bagatellartade skrivregler som när det är befogat med ett semikolon och när det är rätt att använda ett vanligt kolon.

Men en webbredaktör (om vi nu väljer att använda just den benämningen) försöker inte bara se till att svenskan i en text följer våra svenska skrivregler. Nej, en webbredaktör måste kunna skriva så att rätt målgrupp förstår vad en text innebär (veta, kunna, göra). Hon eller han måste också ha känsla för textdisposition, känna till vad som är så kallade "lässtopp" för att i möjligaste mån kunna avvärja desamma, och slutligen vara så tydlig i sitt budskap att läsaren förstår vad som eventuellt förväntas av honom eller henne efter att de läst färdigt.

Det gäller alltså att lägga sig på en lagom språknivå. Den vanligaste språknivån är den som våra svenska dags- och kvällstidningar använder, det vill säga ett skriftspråk som ligger på högstadie- och gymnasienivå.

Jag vill naturligtvis att texter jag publicerar på webben ska vara "rätt skrivna". De flesta texter jag publicerar, cirka 90 procent, är skrivna av någon annan som oftast tycker det ska vara "rätt" men kanske inte "så jävla rätt" som jag tycker. Jag petar i texterna, flyttar kommateringar, skriver om uppenbara syftningsfel och stryker hänsynslöst alla utfyllnadsord (som exempelvis "så", ett ord många använder i nästan varje skriven mening).

Allt detta ger mig ett rykte om att vara "aningen för petig". Jag har lite svårt att förhålla mig till det där påståendet om att vara "för petig". För vad betyder det egentligen? Att man ska vara mindre noggrann? Ska man kanske rent av vara "lite slarvig"?

Ja, som "petig" webbredaktör/skribent får man inte bara ett rykte om sig att inte vara "tillräckligt slarvig" utan man lider själv varje gång man får en blankett eller ett brev hemskickat och där man efter att ha läst texten tre gånger, fortfarande inte förstår, eller rent av missuppfattar, vad jag förväntas göra. I min värld är dessa brev/blanketter skrivna av någon som är "lagom slarvig" och kanske skulle må bra av att vara lite mer åt det petiga hållet. Alltså bara en aning i alla fall, bara så pass petig att mottagaren faktiskt efter mycket om och men ändå lyckats fylla i blanketten rätt, eller förstå vad texten avser.

Exempel 1:

För en tid sedan var jag inne i en Teliabutik och bad dem göra om mitt  mobilabonnemang  till ett vanligt kontantkort. En jättetrevlig Teliaanställd tjej hjälpte mig med detta.

"Du får ett brev av oss när det är klart", sa hon och smällde av ett bländvitt leende.

Igår kom brevet med följande innehåll:

Hej,
Det här är en bekräftelse på genomförd förändring av ditt abonnemang. Din nya abonnemangsform är nu "Refil. (Här är jag med. Låter ju rimligt man kallar ett kontantkort för "refil".)

Men brevet fortsätter med en 47 ord lång mening där jag efter att ha läst halva texten inser att något måste ha blivit fel. Jag har uppenbarligen inte fått något kontantkort utan ett nytt abonnemang som belastas med en avgift varje månad. Eller?

Om ditt abonnemang - Telia Mobil Komplett
Dina fortsatta avgifter för ditt nya abonnemang faktureras i förskott och din första faktura efter bytet kommer därmed att bli högre än normalt eftersom den består av en avslutande del för din tidigare abonnemangsform och den fasta avgifter i förskott för din nya abonnemangsform - Telia Mobil Komplett. 

Okej, sätter mig i telefonkö hos Telia (plats 39) för att reda ut problemet. Jag ska inte ha något nytt abonnemang utan ett kontantkort, eller en "refil" om man nu ska använda Telias terminologi..

Ungefär 25 minuter senare har jag "Mattias" på tråden som började med att ursäkta sig för den långa väntetiden, "det är så många som ringer". Jag förklarar mitt ärende, menar att det måste blivit något fel, jag vill inte ha Telia Mobil Komplett, jag vill bara ha ett helt vanligt kontantkort.

"Ja, jag förstår", svarar Telia-Mattias vänligt, "men du behöver inte bry dig om det där med Telia Mobil Komplett, det gäller inte dig."

"?!"

"Nej alltså den texten gäller bara för dem som tecknat ett Telia Mobil Komplett. Det har ju inte du. Du har en refil."

"Okej", svarar jag, "du får ursäkta en gammal dam som jag men varför står det då i brevet hur faktureringen för Telia Mobil Komplett kommer att se ut framöver?"

"Fråga på du bara, det gör inget, det finns inga dumma frågor", svarar Telia-Mattias. "Det är inte lätt med alla nymodigheter som abonnemang och refil och så vidare. Jag kommer säkert också ha problem att förstå vissa saker när jag blir gammal."

"OK, håll i dig nu för här kommer ännu en dum fråga", säger jag igen och känner ett växande hat mot Telia-Mattias för att han utgår ifrån att jag är senildement. "Men om den där texten inte gäller mig, varför har ni då skrivit den till mig?"

"Som sagt, det finns inga dumma frågor. För att vi ska slippa ha olika brev skriver vi om allt möjligt i ett och samma brev, på det sättet kan liksom kunden själv välja vad som passar."

"Aha, jag förstår, vad smart tänkt av er", svarar jag och tänker att pojken måste vara begåvningsnedsatt om han inte hör sarkasmen i min röst, den som jag inte lyckas hålla tillbaka.

Det kunde han inte. Jag utgår från att Telia har "skribenter" som inte är petiga utan klädsamt "slarviga".

Exempel 2:

Jag har nyligen bytt efternamn, ett byte som måste registreras hos Skattemyndigheten. En speciell blankett
måste fyllas i, detta trots att de sedan tidigare har fått ett vigselbevis där det framgår vilket efternamn vi valt och där vi båda skrivit under.

Blanketten var kanske inte helt lätt att förstå. Det var inte helt tydligt i vilken kolumn mitt gamla efternamn skulle stå och i vilken kolumn det nya skulle fyllas i. (Kan kort nämna att en kollega haft samma svårigheter. Hon skulle också fylla i att hon skulle ha samma efternamn som sin make. Det hela slutade med att de nu båda bär hennes flicknamn.)

Jag tyckte ändå att jag lyckades fylla i blanketten rätt. Eftersom jag snart ska ut och resa hade Skattemyndigheten tipsat mig om att tydligt på blanketten skriva att detta var ett "prioriterat ärende" då jag måste ansöka om ett nytt pass. I min kontakt med myndigheten gjorde jag dem uppmärksammade på att det på blanketten står "lämna inga andra uppgifter på den här blanketten", men den vänliga damen sa att detta behövde jag inte bry mig om, det var inte så noga.

Efter två veckor hade jag fortfarande inte fått mitt nya efternamn och träffen med passpolisen började närma sig med stormsteg. Efter att på nytt kontaktat Skattemyndigheten fick jag veta att "blanketten var ogiltig eftersom jag skrivit på den att de skulle "prioritera" mitt ärende. Suck! Okej, fick en ny blankett att fylla i. Den här gången skrev jag om mitt "prioriterade ärende" på en lös lapp som prydligt fästes med ett gem på blankettens framsida.

Efter ytterligare två veckor bar jag fortfarande mitt flicknamn. Nu fick jag reda på att jag misslyckats med att fylla i blanketten rätt. Min mans namnteckning saknades nämligen. "Man kan ju inte bara ta någons efternamn utan att personen i fråga har godkänt det", menade en något stressad tjänsteman när jag ringde dem för tredje gången.

"Nej, det kan jag i och för sig förstå", menade jag. "Men vi har ju sedan tidigare skickat in ett vigselbevis med alla uppgifter, inklusive namnteckningar."

"Ja men det var inte på den här blanketten i alla fall", och nu hördes det tydligt att tjänstemannen var mer än trött på mig.

En kopia av min tidigare blankett damp nu ned i brevlådan. Med kraftfulla, gula streck hade man markerat var min man skulle skriva under. Han hade missat att skriva under på raden där det stod:

"Gäller namnbytet omyndigt barn under 18 år, måste båda vårdnadshavarna skriva under". Jag vet inte om jag är totalt blåst men på blanketten stod det uttryckligen att jag var född i slutet av femtiotalet. Om man så bara har en känsla, ja rent av bara en svag förnimmelse om att det i år är 2014, ja då kan man eventuellt tänka sig att jag är över 18 år.

Min man skrev under eftersom jag är "ett omyndigt barn under 18 år" och så var alla glada. Men eftersom jag är en webbredaktör "i avsaknad av lagom mycket slarv" kunde jag inte låta bli att för Skattemyndigheten nämna att blanketten eventuellt kunde uppfattas som ologisk. Detta höll dock inte tjänstemannen med om utan ondgjorde sig i stället över alla blanketter som var felaktigt ifyllda och som de var tvungna att handskas med dagligen.

Att extraarbetet med de många samtalen till Telia skulle kunna ha med deras urkassa information att göra, det har uppenbarligen aldrig föresvävat dem. Att Skattemyndigheten har ett rent helvete med alla dumma människor som inte kan fylla i en blankett rätt, har inte heller med deras ologiska blanketter att göra. Det är helt enkelt mottagarna av blanketterna som har skriv- och lässvårigheter.

Ja, hur som helst ger de här dåligt skrivna breven och ologiska blanketterna mig vatten på min kvarn. Jag köper inte att det skulle vara bättre att vara "lite lagom slarvig". Nej, jag är stolt över att försöka vara noggrann.

Om du nu efter att ha läst all den här texten hittar lite stavfel, lite talspråk istället för skriftspråk, ja då tänker jag med bestämdhet hävda att jag bara testar hur det känns att skriva en massa utan att sedan läsa igenom, stryka, rätta och vara "petig" med det svenska språket. Man är ju inte dum på det viset!

Tak för at du leste!