En språk- och geografiexpert har blivit tonåring

Södersjukhuset den 28 januari 2001 

• 17.35, 41-årig patient skrivs in på förlossningen efter att ha skött värkarbete i hemmet under de senaste nio timmarna.
   
• 19.30, patienten ligger i badet. Dåliga fosterljud.
   
• 22.40 patienten ställer sig upp med gåbord men beordras omedelbart sängläge då fosterljud sjunker till 56/m. Doktor Hofling kontaktas och sätter ny skalp då den gamla trillat av. 
   
• 23.17. Framföder en flicka i framstupa kronbjudning som skriker omedelbart.

I dag är det exakt 13 år sedan texten här ovanför skrevs av en något slutkörd barnmorska. Hon försökte, det ska ärligt erkännas, men misslyckades totalt att dölja gäspningen som utan minsta förvarning kom rullande genom hennes strupe. Jag minns att jag utan en tillstymmelse av leende såg på henne medan jag i huvudet försökte göra ett snabbt överslag och rent logiskt komma fram till vem av oss två som var tröttats i just den stunden. Säkert hade hon haft en lång och tung arbetsdag, men jag hade faktiskt precis stigit upp ur skärselden och för den som mot förmodan inte vet hur det är att vistas i den, kan jag utan att ta i berätta att man blir rätt trött efter ett besök hos Belsebub... jättetrött.

Men så lades ett litet knyte på min arm och den trötta barnmorskan slösade jag inte längre min energi på. Ett runt, alldeles allvarsamt litet ansikte, blickade upp mot mig och omedelbart visste jag att mitt hjärta på nytt var förlorat. Där låg hon utan att säga något med ett par trosor märkt "Tillhör Landstinget" nedtryckt på huvudet och hon var det vackraste jag sett. 

Som 40-plusare och fyrabarnsmor ska ärligt erkännas att jag åtminstone snubblat över tanken att jag kanske "tagit mig vatten över huvudet". Skulle jag orka börja om med blöjbyten, vaknätter, vällingflaskor och återkommande kräksjukor? Det tog dock inte många dagar innan jag förstod att jag inte behövt oroa mig. Irma Hedda Olivia hade egentligen bara två sysselsättningar, nämligen dem att äta och sova. Och det är ju ungefär samma intressen som jag själv har.

De stunder hon var vaken ägnade hon åt att skratta och ganska snart började hennes läppar forma ljud som åtminstone jag mycket starkt hävdade var ordet "mamma".

"Hörde ni?! Hon sa mamma!"

"Anna-Lena, lugna dig lite nu. Hon är tre månader, det finns inte en unge som uttalar ordet "mamma" när man är nästan nykläckt."

"Hon säger visst mamma, gud vad ni är negativa!"

Vi hade det underbart jag och Hedda, vi åt och sedan sov vi. När vi vaknade åt vi lite till och så somnade vi om, tätt, tätt tillsammans.

Hedda växte och frodades, skam vore väl annat med tanke på allt hon satte i sig. Och hon pratade, och pratade och pratade. Det bor ju något av en språkpolis i mig och hur jag än försökte få ihop det hon sa till en på svenska korrekt meningsuppbyggnad, fick jag nog, om än bara för mig själv, medge att hon förvisso hade ett aldrig sinande flöde av ljud, men några begripliga meningar var det nog inte.

En sensommar dag när Hedda var åtta månader tog vi tillsammans med en annan mamma och hennes jämngamla dotter, en promenad till kaféet som ligger nästgårds. Hela vägen till kaféet bubblade Hedda sina långa, obegripliga haranger, troligtvis av ren livsglädje över sommarens sista solstrålar som mjukt landade på hennes runda kinder. Väl framme satte vi oss alla fyra vid ett bord, Hedda välmående dinglande med sina små Michelin-ben från hängstolen som passade så bra på kafébordets kant.

"Sitt kvar du", sa jag till min väninna. "Om du passar barnen kan jag handla åt oss alla."

När jag nästan var framme vid disken vände jag mig om om frågade min vännina:
"Vad vill du ha att dricka?"
"En Cola, tack", kom det snabbt till svar.

Förvånat såg jag och min väninna på varandra utan att säga något.
"En Cola, tack", kom det på nytt.

Saken var bara den att det var inte min väninna som ville ha en Cola, beställningen kom direkt ur min unges runda lilla mun. Sedan den dagen talade Hedda och det riktigt rent.

Ja, att det var något speciellt med den här ungen, det var det ingen tvekan om. Hon slutade aldrig att förvåna oss. När hon fyllde två höll hon långa monologer, full begripliga och till slut såg inte dagispersonalen någon annan råd än att flytta upp henne från småbarnsavdelningen till syskonavdelningen där det yngsta barnet då var fyra år.

"Vi kan inte längre aktivera henne på rätt sätt", sa de när de ringde hem en kväll. "Hon behöver en annan stimulans än den vi hinner med att ge henne här."

Sagt och gjort, Hedda var den första tvååringen som gått på syskonavdelningen och trots att hon var ett huvud kortare än alla de andra barnen, hittade hon snabbt sin roll i gruppen. Här fick hon utlopp för sin kreativitet, sin kunskapstörst här fick man klä ut sig till prinsessa.

En kväll när familjen satt och såg på TV kom plötsligt den femåriga Hedda och ställde sig i dörröppningen.
"Men vad är det vännen?" sa jag och reste mig oroligt. Det var ingen tvekan om att någon hade hänt.
"Jag tror jag kommit på något", sa Hedda och såg nästan gråtfärdig ut.
"Vadå?" undrade jag utan att kunna dölja min oro.
"Jag tror jag har kommit på hur man gör när man läser... och hur man gör när man skriver."

Snabbt plockade vi fram papper och penna för att kontrollera om detta verkligen stämde eller om Hedda faktiskt fått en släng av något obegripligt virus som vi skulle bli tvungna att Googla. Men det stämde faktiskt. Plötsligt hade hon på sin kammare, helt utan hjälp, knäckt läst- och skrivkoden.
"Skriv KATT", beordrade vi och med en fullständig fokusering på uppgiften plitade hon ordet "KAT".
"Skriv HUND", skrek vi i munnen på varandra och Hedda skrev.
 "Skriv SOL, skriv BOLL, skriv... eh... skriv...
"Tandtroll", föreslog storasyster med ett illmarigt leende.

Hedda gick bet på ordet "tandtroll", det var helt enkelt en för tuff utmaning. En vecka senare ville dagispersonalen ha ett samtal med oss då de tycket att Hedda uppförde sig aningen "skärrat" och verkade helt besatt av tanken att lära sig skriva "tandtroll".

I årskurs ett både läste och skrev Hedda obehindrat. Vad skulle det bli av den här ungen egentligen, undrade vi emellanåt.

I årskurs fyra fick vi svaret. Hon skulle bli expert på kartor, flaggor, länder, floder och antalet innevånare i Honduras eller varför inte Nya Guinea, och sist men inte minst, hon skulle bli expert på Eurovision. Hedda kan idag räkna upp i stort sätt varenda låt som varit med i Eurovision sedan 1958, exakt vilken placering låten fått i röstningen och för den som vill veta hur låten gick, kan hon med klar stämma även sjunga den och det på originalspråk.

I dag rättar hon min engelska, både vad gäller uttal och hur ett ord stavas. För att fylla på med ytterligare språkkunskaper tragglar hon i dag spanska. Och det går som en dans!

Idag byter min unge "sida". Hon går in i tonåren och av erfarenhet vet jag att det stundtals framöver kommer att "kärva" en aning i kommunikationen oss emellan, sedan får hon var hur mycket språkexpert hon vill. Men än kanske det dröjer ett tag innan det slås i dörrar, innan skratten förvandlas till gråt på mindre än en mikrosekund. Kanske kan jag fortfarande få mig berättat om vilken valuta man har i Kenya eller hur man man stavar de svåraste engelska orden. Kanske kan jag fortfarande få höra hur Azerbajdzjan's bidrag lät i Eurovision Song Contest 1999.

Oavsett vad tonåren för med sig framöver, kommer jag att älska den här ungen, alla veckans dagar, dygnets alla timmar.

Grattis på födelsedagen, älskade unge!