Två kattdamer på besök i förorten

Fick äran att under ett dygn ha äldsta dotterns katter hemma hos mig. Tanken var att dessa två katter som till vardags trampar ekparkett och en och annan klöstålig matta, nu så här till sommaren skulle få trampa riktigt gräs.

Den som är något mindre invigd i innekattens liv och leverne ser nu kanske framför sig en bild av två överlyckliga katter som ligger platt i det gröna gräset, svängandes med svansen beredd att gå till attack på de humlor som aningslöst landat på en av trädgårdens tusenskönor.

Nää, har pratar vi om två kattsystrar som får hjärtstillestånd om det blåser 0,5 m/sek och om deras rosa mjuka trampdynor tvingas trampa ett underlag färgat av klorofyll.

Precis som människosläktets systerskap finns här en viss konkurrens. Vem är tuffast, starkast och vem har modet att smyga på en humla (eller ja, humla är kanske inte det som människosläktets systrar smyger på till vardags, men är man katt är det inte helt ovanligt)?

Astrid, den orientaliska, vackra och något högdragna systern skriker hjärtskärande hela vägen under transporten från deras "mamma" hem till min trädgård, en biltur på modiga fyra minuter. Väl framme släpps hon ur buren och springer in under badkaret där hon får ligga och "tjura" en stund.

Tiffin, den smått övervikta systern som härstammar från Smålands ladugårdar, tittar sig nyfiket omkring men bestämmer sig dock för att ligga lågt ett tag med gräs och humlor.

Vi lockar och pockar och ställer upp ytter- och verandadörrar på vid gavel i hopp om att dessa två kattdamer ska lockas av fåglarnas kvitter och den försiktiga försommarbrisen. Efter någon timme bestämmer sig dock Tiffin för att hon nog vill känna på "livet där ute", låter sig villigt kläs i kattkoppel och låter sig sedan släpas ut på gräsmattan.

Hmmm... jaa... inte så dumt faktiskt, ser hon ut att tänka. Gräset kittlar skönt mellan trampdynorna och humlorna är ju rätt lustiga att titta på, men hua så ful päls de har. Och svansen har de visst blivit av med också. Nä fy för den lede, vad är det egentligen för en figur? Men titta på gräset.... ja men det går ju att äta visar det sig och är det något Tiffin vet hur man gör så är det just att äta. Mmmmm... här ligger man ju bokstavligen i maten, och nyttig är den visst också, rena GI-köret.

Tiffin blänger på humlan som satt sig bekvämt i tusenskönans öppna famn och visar tydligt att hon är totalt ointresserad, jag menar här finns mat i mängder!! En humla är en humla och liten är den, inget skrovmål precis, bättre då att ta för sig av allt det gröna som finns i överflöd.

Till en början visar Tiffin att hon faktiskt kan detta med gott bordsskick, tar små försiktiga tuggor och kväver en rap som hotar att rulla upp för struphuvudet och hitta ut genom munnen. Men så blir hon mer glupsk, kanske tänker hon att det nu är läge att bara sätta i sig så mycket det går, vem vet nästa gång är det kanske stört omöjligt att få boka bord på den här restaurangen.

Mmmmm... hon smakar korta strån, strån med vippor på och strån utan vippor. Hon smakar torkade strån och saftiga små stråskott. Plötsligt går något snett!!  Hon hittar ett grönt saftigt strå, brett och otroligt långt!! "Den måste jag bara smaka på, tänker hon. Men snälla någon va långt det var!" Tiffin tuggar, sväljer och tuggar igen. "Men ska fanskapet aldrig gå av någon gång? Tar det aldrig slut?" Ja, och så sätter hon förstås i halsen. Hennes "mamma" bannar henne samtidigt som hon drar ut grässtrået ur Tiffins innanmäte. Troligtvis var grässtrået någonstans i trakten runt levern och hälsade på.

"Nä, usch, nu blev jag mätt, nu har jag ätit för mycket igen", tänker Tiffin. "Nä, finns här ingen skön stolsdyna man kan ligga på så man får sova en stund på maten?" Hon visas till en blå stolsdyna på verandan och där blir hon liggande en lång stund medan skator och annat otyg högljutt retas med den proppmätta kattdamen.

Men oj! Vi har ju glömt Astrid!! Var är hon nu då?! Vi letar överallt men ingenstans finns hon att finna. Hon kan väl ändå inte fortfarande ligga och trycka under badkaret?

Jodå, där ligger hon fortfarande, sur och gnällig över att ingen tänkt på henne på en lång stund. Kom nu Astrid, ligga inte och tjura! Kom ut och gör Tiffin sällskap, du är ju på landet vet ja!

Det är ungefär då som vi förstår att hon inte kan komma fram under badkaret. Hon, en smidig, långsmal oriental, borde väl inte ha några problem med att ta sig ut från sitt gömställe? Jag menar, faktum kvarstår ju ändock att hon faktiskt klämt in sig där från andra hållet för sådär två timmar sedan. Astrids "mamma" förstår dock vad som felas.

- Det är lite blött där, säger hon och pekar under badkaret. Astrid som är van att trampa ekparkett, befinner sig nu i ett underjordiskt helvete! På en plastmatta där det dessutom finns en blöt fläck! Nä, någonstans går faktiskt Astrids gräns! Hon tänker inte komma fram så länge den där blöta fläcken ligger där och hånler åt henne.

Nä, säger jag till slut! Nu får du ge dig!! Nu ska du fram om jag så måste sätta på duschen och "spruta dig ut" från underredet på badkaret, säger jag med mycket bestämd stämma. Astrids mamma bleknar en aning och det gör Astrid också. "Står inte den där hemska människan där och faktiskt hotar mig med duschen?, ser kattdamen ut att tänka. Neej, vet nån va! Vad är det för människor som bor här i förorten?! Usch och fy vilket pack!!

Här kan man ju inte stanna. Astrid tar sig ut från undersidan av badkaret. Skvätter lite demonstrativt med den blöta tassen och tar sig ut till syrran på verandan.

- Tjenare syrran!, kurrar Tiffin. Var har du varit? Du har missat jordens käk, vet du!
- Ha, det var det dummaste jag hört! Käk, vad är det för prat?! Du har dinerat, heter det.
- Ja, ja, dinerat då, muttrar Tiffin. Gott va det i alla fall, du missade verkligen något! Du syrran, hit kommer vi fler gånger tycker jag.
- Ha, aldrig, över min döda kropp, fräser Astrid. Människorna här i huset vet inte att föra sig, jag blir rent av yr att behöva beblanda mig med dylikt folk. Du har ingen aning om vad jag ha fått utstå. Plastmatta du!! Med vatten på!!
- Åh faan, kurrar Tiffin något besviket. Det måste ha varit jättejobbigt för dig! Ringde du 112?
- Nä, nu tycker jag faktiskt att du är riktigt ful i munnen, Tiffin. Du vet vad jag tycker om plastmattor och vattensamlingar. Nä, nu vill jag hem, nu räcker det med "äventyr" för idag.

Nu blev ju Astrid tvungen att stanna över natten i detta hus som Gud helt uppenbarligen glömt. Men hon såg mycket nöjd ut nästa dag när vi packade in henne och syster Tiffin i bilen för att åka tillbaka till parkettgolven och de klösvänliga mattorna. Och inte ett ljud sa hon på "hela" vägen hem.

Mina fötter är 50+ - min hjärna 35

När jag var sju år och gick i 1:a klass minns jag att jag under en rast stod på skolgården och filosoferade över ålder (ja redan där borde man ju ha förstått att något inte var som det skulle med ungen). Jag tittade på eleverna i årskurs 3 och jag minns att jag tyckte de var så stora, eller rättare sagt att de var så gamla! Jag tyckte ju en vecka var en oändlighet! En vecka mätte jag från det att påsen med lördagsgodiset var slut till dess att jag skulle få en ny, jag menar den tiden var ju nästan inte överskådlig!

Jag hade ännu inte helt rätt ut matematikens mysterium men jag förstod så mycket i alla fall att de i klass 3 var åtminstone två, jag kanske till och med tre år äldre än jag. Herregud! Hur många veckor pratar vi om här, hur många lördagsgodispåsar går det inte på två år?! Nää, att jag skulle bli så gammal som de i årskurs 3 det gick bara inte att greppa. Var det över huvudtaget möjligt?

Plötsligt var jag i alla fall en 3:e klassare. Jag var dessutom lite rundare då jag inte bara fyllt år två gånger sedan den där dagen jag stod och filosoferade på skolgården, jag hade även satt i mig en ansenlig mängd lördagsgodis. Hur som helst, det var kul att vara 3:e klassare och nu började så smått kläder och mode komma på tapeten. Jag sneglade lite på de i 5:e klass och vad de hade på sig. Åh, om man ändå var 5:e klassare, gud va fränt! Då ska jag också ha stövlar som var som en strumpa i plast och byxdress med paisleymönster med tillhörande skärp av metallringar.


Japp, och så gick man då i 5:e klass och hade blivit ännu lite rundare. Nu var det V-Jeans som gällde. Hemma fick jag lägga på den största charmoffensiven genom tiderna för att förmå min mamma att köpa nya utsvängda jeans. "Vad är det för fel på de elastiska skidbyxorna nu då?", undrade hon. En sån obegripligt dum fråga kunde man bara inte svara på när man gick i 5:e klass. Alla hade ju V-jeans, det var väl skäl nog?!

Jaa, så där höll det på, i årskurs 7, 8 och 9. Ve och fasa den som vågade bryta mönstren och för barnbidraget inhandla ett stycke vit blus samt en röd axelremsväska. Jag menar alla visste väl att man enbart kunde ha pappas gamla flanellskjorta och en grön/grå arméväska?! Jo det förstås, en svart "doktorsväska" kunde man ha också, men de var gräsligt dyra och där gick min mammas absoluta smärtgräns, det var tvärstopp med "doktorsväskan".

Neej, det fick räcka med att hon varje morgon fick hjälpa mig att få igen dragkedjan på jeansen, jeans där man var tvungen att ligga ner på en säng för att överhuvud taget ha en sportslig chans att få igen gylfen. Än idag kan jag förundras över hur man lyckades resa sig från liggande till stående efter att man fått ihop dragkedjan. Man gick mer eller mindre som vore man stelopererad och gud hjälpe en om man blev kissnödig i skolan och blev tvungen att i skolans trånga toabås, behöva lägga sig ned och under toaväggens undre glipa väsande behöva be "toagrannen" om hjälp för att få ihop byxorna.

Nu var det min mors tur att filosofera över åldrandet och vad det bar med sig. "Åh, lilla gumman, det ska bli så skönt när du blir äldre, då kommer du inte att bry dig så mycket om vad som är mode och inte. Du ska se, du kommer att vilja ha kläder som sitter skönt och som inte gräver stora hål i plånboken". Min mor var av den mycket kloka sorten men just i detta resonemang var hon helt ute och cyklade.

I dag är jag 50-plusare och kämpar med balansen i klädvalet. Man vill inte se ut som en tonåring men man vill inte heller se ut som en 50-plusare, i alla fall inte om det betyder "tant". Numera behöver inte sambon hjälpa mig att få igen jeansen på morgonen, där har jag faktiskt fått tänka om en del. I ärlighetens namn är det inte för att jag vill undvika att se stelopererad ut (vill man vara fin får man lida pin), utan idag handlar det mer om att riktigt tajta byxor har en förmåga att framhäva "handtagen" i midjan som helt oannonserat dykt upp.

Mina fötter, som för övrigt verkar leva ett eget liv, har förstått att de är 50 + och skulle mer en gärna se att jag använde en stadig promenadsko, gärna med en kraftig rågummisula så att fallrisken eleminerats. Även lår och midja har förstått att en löst sittande klänning är att föredra då den tillåter kroppen att få plats med både njurar och lever.

     

Mina fötter, lår och midja kämpar       dagligen med att övertala mig i mitt klädval. Det är som de sa: Är du 50+, se så fint man kan kombinera

färger och material!

Både fötter, lår och midja får vara hur mycket 50+ de vill för mig, jag och mitt huvud kommer i alla fall inte att bli en dag över 35. Så är det bara!

Bästa vänninan S och jag har planerat att bli riktigt gamla. Dessutom finns det planer på att tillsammans tillbringa en hel del tid på hemmet när vi kommit så långt i livet. Efter ett helt liv tillsammans känner vi varandras så väl att vi på hemmet inte behöver säga mer än nödvändigt. Vi kommer att prydligt parkera våra rullatorer på utsedd plats och sedan sitta tysta och tillbakalutade i hemmets sällskapsrum och bara njuta av "folkvimlet" (det är så mysigt att bara sitta och titta på folk som går förbi). 

Kanske har jag vid det här laget en släng av åldersdemens så att jag vid tisdagarnas Afternoon tea får för mig att klä mig fin i stadiga promenadskor med matchande städrock. Då vet jag att jag kan vara helt trygg med att S kommer att hejda mig och vänligt men bestämt föra mig till garderoben och beslutsamt ta fram det som min 90-åriga hjärna egentligen tänkt till tisdagens evenemang. Skor? Javisst! Klänning? Självklart!

Jag känner mig oerhört trygg 

med den tanken!