Pojken på pizzerian - ringer han BRIS?

Jag har haft lyckan att få fyra härliga ungar. Jag "blommade" tidigt och redan vid dryga 20 var jag mamma och när jag fyllt 28 hade jag två barn att älska. Ja, jag var en ganska ung tvåbarns mor och när kompisarna gick på "lokal" tittade jag på Emil i Lönneberga samtidigt som jag prudentligt sydde fast namnlappar i mjukisbyxor och strumpor i storlek 25. Jag skulle ljuga om jag sa att det alltid kändes toppen när kompisarna försvann iväg för att äta gott, dansa hela natten på något häftigt hak för att runt 05.00 fnittrande ta sig hem.

"Jag kommer få en guldålder tidigt, jag är fortfarande ung när barnen klarar sig själva", tröstade jag mig med när jag lyssnat till: "Eeeeeemiiiiil, förgrymmade onge" för tusende gången.

Innan jag nått min guldålder kom så livet emellan och gjorde en skarp gir till höger fast jag tänkt "svänga till vänster". Barn nummer tre var ett faktum och barn nummer fyra lät inte vänta på sig. Vart tog min guldålder vägen? Jag skulle ju gå på lokal, sitta i timmar på någon mysig restaurang med lika mysiga tjejkompisar, jag skulle ju inte behöva stressa hem från jobbet för att det var halv planeringsdag på dagis. Men så är ju livet och det får man rätta sig efter. Ingen har ju riktad en pistol mot huvudet på mig och "hotat" med att mitt liv under 35 år endast skulle innehålla blöjbyten, barnkalas och vinterkräksjuka. Jag hade ju gjort ett val trots allt.

Den 28 september i år har jag som förälder lagt livspusslet i exakt 10 950 dagar, bio- och restaurangbesöken har varit betydligt färre, det kan jag garantera. Men åter igen, jag har trots allt gjort ett val.

Jag blir oerhört ledsen och förbannad när jag läser om barn som far illa på grund av att föräldrar som en gång gjort ett eget val, i eftertankens kranka blekhet inte löper linan ut och tar sitt fulla föräldraansvar.

Jag läste en kort insändare i en morgontidning här om dagen. Under midsommarhelgen går två vuxna personer till den lokala pizzerian för hämta pizzorna de beställt. Det var tomt i lokalen förutom en liten kille som stod vid kassan och just betalade för den pizza han beställt. Han tog sedan sin pizzasallad som ingick i priset, drog ut stolen vid ett av borden, satte sig ned och började äta. Helt ensam!

Det vuxna paret väntade fortfarande på sina beställningspizzor och satte sig därför vid pojkens bord och började prata med honom. Pojken berättade vad han hette och att han var 10 år (!) "Men varför sitter du här och äter ensam"? frågade en av de vuxna. "Mamma var bjuden på middag", svarade pojken och såg en aning nedstämd ut. Plötsligt skiner han upp och frågar: "Ska ni äta här?" En sådan fråga från en ensam 10-åring med pizzasallad kring munnen, träffar som ett knytnävslag mitt i solarplexus. Som 10-åring kan det ju kännas lite "småtrist" att "fira" midsommar ensam på den lokala pizzerian.

Man frågar sig sålunda, vem, eller kanske vad är det för en mor som sticker till sin 10-åring en 100-lapp så att han kan få sig något till livs medan hon själv smörjer kråset på annat håll? Och var fanns hans far, mormor, morfar, farmor, farfar eller bara någon annan vettig vuxen som kunnat laga honom något midsommar-gott att äta? Eller kanske rent av gjort honom sällskap på pizzerian?

Jag har inte riktigt kunnat släppa den där historien med pojken på pizzerian. Den berörde mig så otroligt starkt. Okey, han fick ju mat trots allt, tänker jag, han behövde ju inte svälta i alla fall. Det finns ju andra barn som växer upp med psykiskt sjuka, drog- eller alkoholberoende föräldrar där kylskåpet ständigt gapar tomt. De kanske skulle vara glada om de hade en 100-lapp på fickan till en pizza? Men är det en tröst för "pizzapojken" att andra också har det svårt och dessutom har magar som kurrar? Kan man till en liten kille på 10 år säga - Men du, tänk på hur lyckligt lottad du är trots allt, du har ju en slant till pizza i alla fall, det är det inte alla som har!

Så frågar jag mig själv, är det verkligen pizzan som är det centrala i den här historien? Nej, inte för mig. Jag vill gärna tro att han gladeligen skulle ha struntat i pizzan om han sluppit vara ensam och istället ätit nudlar tillsammans med någon vuxen som han tyckte riktigt mycket om.

Pojken på pizzerian är bara ett av hundratusentals barn där mamman uppenbarligen haft en pistol riktad mot tinningen när hon bestämde sig för att fullfölja sin graviditet.

I år fyller BRIS, Barnen Rätt i Samhället, 40 år. BRIS bildades 1971 och finns i Göteborg, Malmö, Norrköping, Stockholm och Umeå. Många tror att BRIS är en statlig myndighet. Så är det inte. BRIS är en ideell organisation som lever på privatpersoners och företags goda vilja. Sammanlagt arbetar cirka 600 frivilliga jourare med BRIS 116 111, BRIS-mejlen, BRIS-chatten och BRIS Vuxentelefon – om barn.

Jag önskar att jag kunde vara en av de 600 som frivilligt ställer upp och arbetar inom BRIS. Dessvärre innehåller mitt skyddsnät för barn och djurs lidande så stora hål att det är en omöjlighet. Jag skulle gå under av alla historier så hemska att den om den ensamma pojken på pizzerian skulle te sig som en solskenshistoria.

Men man kan bidra med det man kan. Hos BRIS kan man bli "hjälte" och det är inte svårare än att man bidrar med en slant så att dessa fantastiska 600 (riktiga) hjältar kan fortsätta sitt otroligt viktiga arbete. Så att fler ungar kan få det drägligt och kanske till nästa år kan se fram emot dans runt midsommarstången och kanske rentav få smaka en bit av jordgubbstårtan?

Så vad säger ni? Ska vi hoppa över ett av sommarens pizzabesök och i stället skänka den 100-lappen till BRIS? Det tänker i alla fall jag göra och jag gör det via den här länken, BRIS - Bli en hjälte!

Har du tiden - har jag boktipsen!

Sommaren har gjort sitt intåg och snart börjar välförtjänta ledigheter för de flesta av oss.

Moster Ruth i Nyköping får kanske ett besök liksom Kolmården och Gröna Lund. Kanske väntar ett par veckors renovering av torpen i Alingsås. Och några tar kanske det säkra för det osäkra och spenderar en vecka eller två på andra breddgrader.

Själv tänkte jag inleda de första två semesterveckorna med lite segling. Ser helst att det blir lagom starka vindar, sol och havsglitter. Jag vill ha lugn och ro men kommer självklart att godkänna ljudet från måsar och tärnor. Det är nu jag ska få tid att ägna mig åt riktigt bra läsning. Nu ska jag botanisera i bokhyllan och se vad jag kan hitta av hösten och vinterns bokinköp.

Tänkte jag skulle bjuda på några lästips, inga nyutkomna böcker (de ska jag läsa i sommar) men väl böcker som står sig genom åren. Flera har frågat mig om tips på bra deckare och dessvärre kan jag inte vara behjälplig i den frågan eftersom jag inte läser deckare, aldrig någonsin.

Har du en "stund över" under semestern, hitta en lugn plats, ta en bok och låt dig bjudas på en fantastisk resa.  

Varsågoda!


Som stenarna på flodens botten av Ursula Hegi

I den här mäktiga episka romanen skildras livet i den lilla staden Burgdorf vid Rhen från 1915 till 1952.


Trudi Montag står i romanens centrum och hon spelar också betraktarens och krönikörens roll. Hon är dvärg och hennes utanförskap skärper hennes iakttagelseförmåga. Nazismens frammarsch och andra världskriget krossar idyllen i Burgdorf. Trudi Montag och hennes far gömmer judiska flyktingar i källaren, men Gestapo är dem på spåren.


Mitt under de värsta krigsåren får Trudi också uppleva kärleken tillsammans med en man som får henne att inse att hon är älskad för sin egen skull.


Hon rörde vid mitt hjärta av Kenneth Good

Det här är den sanna historien om den amerikanska antropologen Kenneth Good, som beger sig djupt in i Amazonas för att studera det isolerade Yano-mamo-folket som lever på stenåldersnivå.


Yabo-mamo-folket har rykte om sig att föra ett vilt, aggressivt och krigiskt liv, enligt forskarna beroende på att de får i sig alltför mycket protein och använder hallucinogena droger.


Kennet Good finner ett folk som inte är mer vildsinta än andra och att dessa "stenåldersmänniskor" är anmärkningsvärt avancerade vad gäller sociala beteenden. Här finner han också sitt livs kärlek. 


Den andra systern Boleyn av Philippa Gregory


Mary Boleyn är bara 14 år när hon blir Henrik VIII:s älskarinna. Hennes familj intrigerar för att få makt och tvingar henne till kungens säng, och snart dras hon in i en farligt och falsk värld.


Hovet skimrar av prakt och rikedomar men under ytan utkämpas dödliga intriger. Henrik VIII:s favoriter får adelstitlar, rikedomar och herresäten och de som faller i onåd döms till döden.


När kungens intresse svalnar tvingas Mary stiga åt sidan och se på när systern Anne tar över hennes plats.




Guds barmhärtighet, Sista rompan och Skraplotter (Vargaskinnet)
En trilogi av Kerstin Ekman


Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland.


Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen.

Kriget gestaltar om livet för människorna i Svartvattnet. I del två är Hillevi Halvarssons dotter Myrten vuxen. När hon ger sig iväg till Stockholm tar hon med sig en hemlighet som inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om.


Också Elis, konstnären, finns kvar i berättelsen; han lever nu i Sverige med sin hemlighet - om vem han är och var han kommer ifrån.

Denna afton i skymningen satt Elias och jag i mitt kök med varsin kopp kaffe. Det var så tyst. Då hörde vi en bil stanna utanför.

- Dä ä en präst, sa jag.
- Å fan, sa Elias. 
Vi trodde nya prästen var ute och hälsade på de äldre som vi kallas. Hon knacka på. Inte så värst försynt.

- Dom ä som dammsugaragenter, sa Elias. Få dom in foten så ha du dom här. Bju'na inte på kaffe.

Jag sa att jag gatt gå och öppna i alla fall.




Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel 
En trilogi av Herbjørg Wassmo 


TYSKUNGE! TYSKUNGE!
Hånorden från de andra barnen förföljer Tora. Hennes far var en av dessa soldater som ockuperade Norge under kriget och sedan försvann. Hennes mor vill inte tala om det men Tora vet ändå.

Tora lever med skammen och hon står ut med fattigdomen. Värre är det med Farligheten. Den kommer smygande på kvällarna när hennes mor arbetar på fiskfabriken. Då är hon ensam med den berusade styvfadern Henrik och kan inte värja sig för hans håriga händer och tungakropp.




Det som gör livet uthärdligt för Tora är hennes drömmar. Hon lever av fantasins utopiska kraft. Det svartaste mörker kan inte utestänga ljuset för henne. Det finns också ömhet, glädje och kärlek i livet, det får Tora uppleva. Och det finns en väg ut och bort från Farligheten. Till Friheten.

Sista delen handlar om Toras nedkomst med ett dödfött barn och hennes omätliga lidande för att dölja skammen. Hon får hjälp av sin moster Rakel, men mostern har cancer och till sist står Tora ensam med sitt lidande. Hon har dock av Rakel lärt sig konsten att överleva.










Relevanta länkar:

• Boken - Människans bästa vän? Bokrekommendationer 
• Flera boktips! Bokrekommendationer 
• Nationella bokveckan kräva dessa boktips! 
• pslinden - Ett välsorterat antikvariat 
• Stockholms Stadsbibliotek - Öppettider för alla bibliotek i Stockholm 

40 år med dammsugare, tejp och klädnypor!

Idag har de flesta i Stockholm vaknat till en mulen dag men duggregn, strilande regn och här och där kanske rent av ösregn! Usch och fy, tänker ni kanske då. Vi som skulle grilla ikväll med grannarna. Eller så oroas ni över hur de nyss planterade pelargonerna ska klara regnet. Eller så har man sett framför sig en helg i stugan på landet, stugan där man nu tvingas sätta på sig gummistövlar och sydväst för att ta sig till dasset. Jaa, det är knepigt det där men i min värld är det småpotatis, fjuttigt och inget att gråta över. Grannen kan man placera i köket, pelargonerna gillar vatten eftersom de är växter och snygga gummistövlar kan man köpa billigt då sommarrean är i full gång. 

Neej, vet ni vad, det finns betydligt större bekymmer när det regnar, nämligen hår, lockigt hår. "Hår?!, tänker ni.... vad har hår med regn att göra?" Tänker ni så är ni antingen begåvade med ett rakt blankt hår som av naturen strävar efter att växa nedåt mot axlar och rygg eller så har ni inget hår alls. Oavsett vilket är ni lyckligt lottade och har inga bekymmer med regn. 

Om man som jag (och många olyckssystrar med mig) föddes med hårsäckar som inte förstått sin uppgift, den att producera långa blanka hårstrån, istället blivit tilldelat lockigt/krulligt hår, ja då har man det riktigt svårt när det regnar. Jag menar riktigt svårt!

Som barn hade jag relativt rakt hår om än en aning tunt. Mellan 8 - 12 år klippte jag mig sällan och sparade istället håret som faktiskt vid dessa år visade anlag för att växa nedåt. Så börjar då tonåren att knacka på dörren så smått. Kompis A och jag fick tillåtelse att en eftermiddag besöka Salong Marina som var den lokala och enda hårsalong som fanns att tillgå i kvarteren runt Isstadion (ja, så hette området innan man placerade en gigantisk golfboll på platsen och lät den ge namn åt området vi barn lärt oss älska som Isstadion).

Nej, nej vänta! Så där uppklippt ville
jag inte ha!

Birgit som ägde Salong Marina var i stort sätt självlärd och fördrev dagarna med att rulla upp spolar i håret på områdets hemmafruar, sätta dem i hårtorken och sedan placera en för länge sedan sönderläst Hemmet Journal i händerna på dem.

Någon gång runt 1971 mötte jag så till slut mitt öde på Salong Marina. Birgit fick noga instruktioner om hur vårt hår skulle klippas, uppklippt bak, kortklippt vid öronen och sedan långt i nacken..

Kompis A strålade mot spegelbilden som mötte henne där hon satt i salongsstolen. Perfekt! Precis så ville vi ha frisyren, Birgit kunde verkliken sina saker! Så vad det då min tur. Birgit klippte och klippte. Uppklippt bak, kort vid öronen och så långt i  nacken.... jag sa lååångt i nacken... hallååååå!!! Var tog min långa nacke vägen?!

- Nää, det går inte att klippa den här frisyren på dig, säger så plötsligt Birgit. Du fick plötsligt väldigt lockigt hår nu när vi klippte av "tyngden". Hade Birgit inte varit av den självlärda sorten hade hon kanske kunnat konstatera det faktum att min hårstruktur inte lämpade sig för den här typen av frisyr, innan hon satte saxen i mitt hår. Men hon var självlärd och nu hade både hon och jag lärt oss något nytt den här dagen. Personer med lockigt/krulligt hår kan inte välja frisyr, de har helt enkelt den frisyr de har. Punkt, slut, end of discussion!

Medan Birgit efter någon timme eller två glömt denna lilla "fadäs" och redan nästa dag permanentade fru Göransson i nr 17, fick jag leva med detta "resten av livet". För den med hårsäckar som producerar raka hårstrån kan den här historien förefalla en aning överdriven men för offret, det vill säga jag, var (och är) dessa lockar, krokar, krullar att likna vid ett livslångt straff.

1971 var det inte OK att ha sin "egen" stil. Alla skulle se likadana ut, man var nästan "rädd" för dem som gick mot strömmen. Jag hade aldrig bett om att få "gå mot strömmen", jag ville se ut som alla andra, det vill säga ha uppklippt där bak, kort vid öronen och så långt i nacken.

Nu startade jag krig mot lockarna! Det var ett regelrätt tvåfrontskrig då det inte bara gällde att få håret att sträva nedåt istället för uppåt och åt sidorna, nej regnet hade också visat sig vara ett fiende som aldrig skulle låta sig besegras.

Några fönapparater var det inte tal om 1971 men någonstans hade jag i alla fall plockat upp idén med att blåsa håret, gudarna vet var. Till drabbning då! Tvätta håret och sedan fram med dammsugaren. Något utblås på den fanns inte utan det fick helt enkelt gå på insug. Nja, resultatet var ju sådär, hade håret varit rentvättat strax innan var det mindre rent efter att dammsugaren gjort sitt.

Nej, här gällde det att var uppfinningsrik. Jag fick min mor att springa runt i ett dussin affärer innan hon på EPA hittade en tejprulle som var extra, superdunder bred (här pratar vi en bredd på cirka 15 cm). OK, tvätta håret, borsta det rakt medan det var blött och sen på med den breda tejpen. Nu gällde det att spänna tejpen rejält. Tejpa från vänster näsvinge, runt bakhuvudet och sen ett tejpavslut vid höger näsvingen. Kanon! Nu var det bara att vänta på att håret skulle torka. Och det gjorde det ju men oj vad ont det gjorde när tejpen skulle lossas och vad mycket hår det följde med!

Här gällde det att tänka om! En rad mer eller mindre lyckosamma knep testades. Bland annat kom 38 stycken klädnypor till pass. Blött hår som fördelas i lagom tjocka längder, en klädnypa i varje ände som tyngd. Sedan väntan på att håret skulle torka. Fick så småningom lägga ned klädnypetricket då min hårtvätt allt som oftast sammanföll med min mors tvätt av kläder och det var hennes absoluta övertygelse att hon behövde klädnyporna för att kunna hänga tvätten. Vad gör man?! Jo, man letar fram en gammal snusnäsduk i lagom storlek. Tvätta håret, borsta det blöta håret rakt och sedan spänna, men betoning på spänna, snusnäsduken runt huvudet. Efter några veckor hade jag arbetat fram en enorm skicklighet i själva spänningsprocessen. Det var så hårt spänt att mina annars ganska runda ögon nu mer var av den asiatinspirerande sorten. Att sova med detta gav naturligtvis upphov till en enorm spänningshuvudvärk (ja, så där vitsig kan jag vara ibland).

Så en dag när jag kom hem från skolan hade min mor förbarmat sig och under dagen inhandlat en alldeles ny fönapparat med olika borstar som tillbehör. Tror nog aldrig jag älskat en människa så högt som jag älskade henne just då. Dammsugaren fick stå kvar i sitt städskåp, klädnyporna fick vila på klädstrecket, tejpen användas vid paketinslagning och snusnäsduken försvann i det allmänna lyckoruset och dök aldrig upp igen.

Jaa, sedan den dagen för cirka 40 år sedan har jag slitit, dragit och applicerat allsköns hårprodukter för att bemästra mina hårsäckars felprogrammering.

Så plötsligt en dag säger min yngsta dotter:
- Mamma, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nää, älskling det vill du visst inte. Du har så vackra hårsäckar, dem ska du vara glad för.
- Hårsäckar?! Nää, jag pratar inte om säckar, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nej, nu får du höra vad jag säger. Du vill inte han några krokar i håret. Jag ska visa dig varför.

Och så tar jag fram ett skolfotografi på mig själv från 1972. På bilden syns inte att jag denna morgon ställt klockan på ringning 05.00, tvättat håret och sedan fönat dessa krokar i timmar för att se så där frän ut som man ska när man är 13 år. Denna "skolfotomorgon" lyste Gud med sin frånvaro (precis som vanligt alla viktiga hårdagar) och lät ett stilla stril av regn falla från de regntunga skyarna.

- Titta och begrunda älskling, du vill inte han några krokar i håret. Var glad över din vackra hårsäckar!

Och någonstans, just i det ögonblicket, är samförståndet mellan mig och min dotter, totalt!

Sergels Torg "hoar hela natten"

Jag tycker att jag är privilegierad som får arbeta mitt i stan. Där finns ett stort antal restauranger (om man nu ratar personalmatsalarna), promenadstråk kring Kungsträdgården och inte minst en uppsjö av butiker. Det sistnämnda är en fantastisk tillgång i slutet av varje månad då arbetsgivaren varit generös nog att fylla på lönekontot, inte med särskilt mycket, men ändå så pass att butikerna kring Hamngatan får ett besök av mig. Här finns NK (om man vill lyxa), HM (om man vill snåla) och sedan finns där en mängd andra mitt-i-emellan-butiker om man vill vara lagom svensk.

Nu när solen och värmen har återvänt till våra breddgrader är det en självklarhet att med latten i högerhanden ta en svängom på stan när det är dags för lunchrast. Latten är särskilt viktig! Det är kännetecknet i Stockholm på att man är någon, det vill säga, jag har min arbetsplats mitt i smeten, jag måste ta en "springkaffe" eftersom jag är så "viktig" och jag måste röra mig snabbt och smidigt för jag är väntad till något superviktigt möte som man inte kan börja förrän jag är tillbaka (med största sannolikhet är det jag själv som ska leda mötet). Ja, allt det där är ju en sanning med modifikation men det vet ju inte flanörerna från Känckebröhult som är på besök i huvudstaden.

Men så plötsligt förändras stadsbilden varje år i början av juni. Det är mer folk i rörelse, mer trafik och ett öronbedövande discodunk. Man har svårt att glida snyggt mellan flanörerna och samtidigt balansera latten utan att spilla. Trafiken har ökat och ljudnivån som vanligtvis är hög har nu nått ett nivå som får en att blicka uppåt i skyn för att se om flygvapnet har en spontanuppvisning av JAS-plan. Nää, plötsligt hoppar man över rundan i Kungsan, man vill in på kontoret så fort som möjligt! Väl inne på kontoret är man lite uppjagad, stampar takten med fötterna och utan att förstå varför nynnar man plötsligt på Gyllene Tiders "Flickorna på TV 2".

Sen slår det en plötsligt, man lägger ihop 2 + 2 och får STUDENTER!!! Studenter, studenter och studenter!! Nu har det börjat!

Den första veckan tycker man att det är lite mysigt, ja rent av lite glädjespridande. Man ler lite och tjejerna som dekorerat lastbilens långsidor med "Vi har kroppar utan snoppar". Det känns fyndigt på något vis. Men vilken utbildning är det de just avslutat? Ja jag menar om man saknar snopp när man gått tjejernas program i tre år, vad har man då utbildat sig till? Är det inte en utbildning som killar väljer, eller om de gör det, blir de av med snopparna då?

Jaa, sådana saker fnular man lite på den första "studentveckan" medan man sitter där på mötet och tittar på grafer i olika färger.

Flak efter flak passerar under de närmaste veckorna. Kring den 20 juni är man så utled på dessa lastbilsflak med fulla ungdomar, både de utan snoppar och de med snoppar. Man skiter i vilket, liksom! "Flickorna på TV 2" och "Hoa hela natten" är man så urless på att när man hör låtarna vill man bara skrika "JA, JA, jag vet för bövelen!!! Jag menar, ungarna på flaken var ju inte en födda när Per Gessle och Rosa Körberg med sönderblekt hår hade megahitar med de här låtarna! Kan de inte komma med något nytt, undrar man.

Jaa, och så sitter man där som superviktig banktjänsteman och blir störd när man ska tyda den 53 sidor långa superviktiga PowerPoint presentationen man precis fått från en ännu viktigare kollega. Irritationen växer sig stark. Det är varmt på kontoret, varmt i mötesrummen och varför är inte den förbannade kopiatorn lagad, den har ju för h-vete varit trasig i flera dagar!! Man ger kopiatorn en välriktad spark och kutar in till avdelningens assistent som man vet är en klippa och som genom ett under kommer att vifta med sitt trollspö så att kopiatorn "spyr ut" alla de dokument som under de senaste dagarna legat på kö för att skrivas ut. Men istället för ett Abra Kadabra möts man av en lika studenttrött kollega vars enda svar på ens kopiatorfråga är ett lullande "Jag ska hoa hela natten, hoa hela dan".

Åhh Gud, om man ändå fick lite svalka, men inte ens det går att få. Man kan inte ens under lunchpromenaden tjuvdoppa tårna vid obelisken vid Sergels Torgs om man nu fått för sig att vara lite ungdomligt crazy. Även den har de tagit över! De är som kaniner, de finns överallt över hela stan!

Men ungdomarna måste ju få fira studenten, tänker kanske den som arbetar i Kista. Jaa, det tycker jag också men kan de inte göra det i Knäckebröhult istället? Jag menar, vad händer i Knäckebröhult i början av juni? Kan det hända något värre än att det i lokaltidningen står med feta rubriker att "Olssons ena kviga på torsdagskvällen tog sig in till tjurarna"? Knäckebröhult skulle nog må bra av lite "Hoa hela natten" och Flickorna på TV 2". Kanske var inte de några megahits 1980 utan de kanske rent av får uppleva en renässans? Då skulle kanske till och med Olssons kviga av pur förskräckelse stanna på rätt sida av stängslet när flaken drog förbi?

Ja, ja, snart är det den 20 juni och det enda som minner om de gångna veckornas flakmusik är den envetna tinnitus-tonen som stannar kvar i öronen fram till mitten av september. Sen blir det lungt igen..... ända till nästa månadsskifte maj/juni när allt börjar om igen. På nytt finner man sig stå där och le mot det första flaken som drar förbi, man kanske till och med vinkar tillbaka till de överförfriskade 20-åringarna och har man helt tappat kontrollen, ja då sjunger man kanske rent av med i den gamla godingen "Jag ska hoa hela natten". Men dit är det långt, mycket långt.

Två kattdamer på besök i förorten

Fick äran att under ett dygn ha äldsta dotterns katter hemma hos mig. Tanken var att dessa två katter som till vardags trampar ekparkett och en och annan klöstålig matta, nu så här till sommaren skulle få trampa riktigt gräs.

Den som är något mindre invigd i innekattens liv och leverne ser nu kanske framför sig en bild av två överlyckliga katter som ligger platt i det gröna gräset, svängandes med svansen beredd att gå till attack på de humlor som aningslöst landat på en av trädgårdens tusenskönor.

Nää, har pratar vi om två kattsystrar som får hjärtstillestånd om det blåser 0,5 m/sek och om deras rosa mjuka trampdynor tvingas trampa ett underlag färgat av klorofyll.

Precis som människosläktets systerskap finns här en viss konkurrens. Vem är tuffast, starkast och vem har modet att smyga på en humla (eller ja, humla är kanske inte det som människosläktets systrar smyger på till vardags, men är man katt är det inte helt ovanligt)?

Astrid, den orientaliska, vackra och något högdragna systern skriker hjärtskärande hela vägen under transporten från deras "mamma" hem till min trädgård, en biltur på modiga fyra minuter. Väl framme släpps hon ur buren och springer in under badkaret där hon får ligga och "tjura" en stund.

Tiffin, den smått övervikta systern som härstammar från Smålands ladugårdar, tittar sig nyfiket omkring men bestämmer sig dock för att ligga lågt ett tag med gräs och humlor.

Vi lockar och pockar och ställer upp ytter- och verandadörrar på vid gavel i hopp om att dessa två kattdamer ska lockas av fåglarnas kvitter och den försiktiga försommarbrisen. Efter någon timme bestämmer sig dock Tiffin för att hon nog vill känna på "livet där ute", låter sig villigt kläs i kattkoppel och låter sig sedan släpas ut på gräsmattan.

Hmmm... jaa... inte så dumt faktiskt, ser hon ut att tänka. Gräset kittlar skönt mellan trampdynorna och humlorna är ju rätt lustiga att titta på, men hua så ful päls de har. Och svansen har de visst blivit av med också. Nä fy för den lede, vad är det egentligen för en figur? Men titta på gräset.... ja men det går ju att äta visar det sig och är det något Tiffin vet hur man gör så är det just att äta. Mmmmm... här ligger man ju bokstavligen i maten, och nyttig är den visst också, rena GI-köret.

Tiffin blänger på humlan som satt sig bekvämt i tusenskönans öppna famn och visar tydligt att hon är totalt ointresserad, jag menar här finns mat i mängder!! En humla är en humla och liten är den, inget skrovmål precis, bättre då att ta för sig av allt det gröna som finns i överflöd.

Till en början visar Tiffin att hon faktiskt kan detta med gott bordsskick, tar små försiktiga tuggor och kväver en rap som hotar att rulla upp för struphuvudet och hitta ut genom munnen. Men så blir hon mer glupsk, kanske tänker hon att det nu är läge att bara sätta i sig så mycket det går, vem vet nästa gång är det kanske stört omöjligt att få boka bord på den här restaurangen.

Mmmmm... hon smakar korta strån, strån med vippor på och strån utan vippor. Hon smakar torkade strån och saftiga små stråskott. Plötsligt går något snett!!  Hon hittar ett grönt saftigt strå, brett och otroligt långt!! "Den måste jag bara smaka på, tänker hon. Men snälla någon va långt det var!" Tiffin tuggar, sväljer och tuggar igen. "Men ska fanskapet aldrig gå av någon gång? Tar det aldrig slut?" Ja, och så sätter hon förstås i halsen. Hennes "mamma" bannar henne samtidigt som hon drar ut grässtrået ur Tiffins innanmäte. Troligtvis var grässtrået någonstans i trakten runt levern och hälsade på.

"Nä, usch, nu blev jag mätt, nu har jag ätit för mycket igen", tänker Tiffin. "Nä, finns här ingen skön stolsdyna man kan ligga på så man får sova en stund på maten?" Hon visas till en blå stolsdyna på verandan och där blir hon liggande en lång stund medan skator och annat otyg högljutt retas med den proppmätta kattdamen.

Men oj! Vi har ju glömt Astrid!! Var är hon nu då?! Vi letar överallt men ingenstans finns hon att finna. Hon kan väl ändå inte fortfarande ligga och trycka under badkaret?

Jodå, där ligger hon fortfarande, sur och gnällig över att ingen tänkt på henne på en lång stund. Kom nu Astrid, ligga inte och tjura! Kom ut och gör Tiffin sällskap, du är ju på landet vet ja!

Det är ungefär då som vi förstår att hon inte kan komma fram under badkaret. Hon, en smidig, långsmal oriental, borde väl inte ha några problem med att ta sig ut från sitt gömställe? Jag menar, faktum kvarstår ju ändock att hon faktiskt klämt in sig där från andra hållet för sådär två timmar sedan. Astrids "mamma" förstår dock vad som felas.

- Det är lite blött där, säger hon och pekar under badkaret. Astrid som är van att trampa ekparkett, befinner sig nu i ett underjordiskt helvete! På en plastmatta där det dessutom finns en blöt fläck! Nä, någonstans går faktiskt Astrids gräns! Hon tänker inte komma fram så länge den där blöta fläcken ligger där och hånler åt henne.

Nä, säger jag till slut! Nu får du ge dig!! Nu ska du fram om jag så måste sätta på duschen och "spruta dig ut" från underredet på badkaret, säger jag med mycket bestämd stämma. Astrids mamma bleknar en aning och det gör Astrid också. "Står inte den där hemska människan där och faktiskt hotar mig med duschen?, ser kattdamen ut att tänka. Neej, vet nån va! Vad är det för människor som bor här i förorten?! Usch och fy vilket pack!!

Här kan man ju inte stanna. Astrid tar sig ut från undersidan av badkaret. Skvätter lite demonstrativt med den blöta tassen och tar sig ut till syrran på verandan.

- Tjenare syrran!, kurrar Tiffin. Var har du varit? Du har missat jordens käk, vet du!
- Ha, det var det dummaste jag hört! Käk, vad är det för prat?! Du har dinerat, heter det.
- Ja, ja, dinerat då, muttrar Tiffin. Gott va det i alla fall, du missade verkligen något! Du syrran, hit kommer vi fler gånger tycker jag.
- Ha, aldrig, över min döda kropp, fräser Astrid. Människorna här i huset vet inte att föra sig, jag blir rent av yr att behöva beblanda mig med dylikt folk. Du har ingen aning om vad jag ha fått utstå. Plastmatta du!! Med vatten på!!
- Åh faan, kurrar Tiffin något besviket. Det måste ha varit jättejobbigt för dig! Ringde du 112?
- Nä, nu tycker jag faktiskt att du är riktigt ful i munnen, Tiffin. Du vet vad jag tycker om plastmattor och vattensamlingar. Nä, nu vill jag hem, nu räcker det med "äventyr" för idag.

Nu blev ju Astrid tvungen att stanna över natten i detta hus som Gud helt uppenbarligen glömt. Men hon såg mycket nöjd ut nästa dag när vi packade in henne och syster Tiffin i bilen för att åka tillbaka till parkettgolven och de klösvänliga mattorna. Och inte ett ljud sa hon på "hela" vägen hem.

Mina fötter är 50+ - min hjärna 35

När jag var sju år och gick i 1:a klass minns jag att jag under en rast stod på skolgården och filosoferade över ålder (ja redan där borde man ju ha förstått att något inte var som det skulle med ungen). Jag tittade på eleverna i årskurs 3 och jag minns att jag tyckte de var så stora, eller rättare sagt att de var så gamla! Jag tyckte ju en vecka var en oändlighet! En vecka mätte jag från det att påsen med lördagsgodiset var slut till dess att jag skulle få en ny, jag menar den tiden var ju nästan inte överskådlig!

Jag hade ännu inte helt rätt ut matematikens mysterium men jag förstod så mycket i alla fall att de i klass 3 var åtminstone två, jag kanske till och med tre år äldre än jag. Herregud! Hur många veckor pratar vi om här, hur många lördagsgodispåsar går det inte på två år?! Nää, att jag skulle bli så gammal som de i årskurs 3 det gick bara inte att greppa. Var det över huvudtaget möjligt?

Plötsligt var jag i alla fall en 3:e klassare. Jag var dessutom lite rundare då jag inte bara fyllt år två gånger sedan den där dagen jag stod och filosoferade på skolgården, jag hade även satt i mig en ansenlig mängd lördagsgodis. Hur som helst, det var kul att vara 3:e klassare och nu började så smått kläder och mode komma på tapeten. Jag sneglade lite på de i 5:e klass och vad de hade på sig. Åh, om man ändå var 5:e klassare, gud va fränt! Då ska jag också ha stövlar som var som en strumpa i plast och byxdress med paisleymönster med tillhörande skärp av metallringar.


Japp, och så gick man då i 5:e klass och hade blivit ännu lite rundare. Nu var det V-Jeans som gällde. Hemma fick jag lägga på den största charmoffensiven genom tiderna för att förmå min mamma att köpa nya utsvängda jeans. "Vad är det för fel på de elastiska skidbyxorna nu då?", undrade hon. En sån obegripligt dum fråga kunde man bara inte svara på när man gick i 5:e klass. Alla hade ju V-jeans, det var väl skäl nog?!

Jaa, så där höll det på, i årskurs 7, 8 och 9. Ve och fasa den som vågade bryta mönstren och för barnbidraget inhandla ett stycke vit blus samt en röd axelremsväska. Jag menar alla visste väl att man enbart kunde ha pappas gamla flanellskjorta och en grön/grå arméväska?! Jo det förstås, en svart "doktorsväska" kunde man ha också, men de var gräsligt dyra och där gick min mammas absoluta smärtgräns, det var tvärstopp med "doktorsväskan".

Neej, det fick räcka med att hon varje morgon fick hjälpa mig att få igen dragkedjan på jeansen, jeans där man var tvungen att ligga ner på en säng för att överhuvud taget ha en sportslig chans att få igen gylfen. Än idag kan jag förundras över hur man lyckades resa sig från liggande till stående efter att man fått ihop dragkedjan. Man gick mer eller mindre som vore man stelopererad och gud hjälpe en om man blev kissnödig i skolan och blev tvungen att i skolans trånga toabås, behöva lägga sig ned och under toaväggens undre glipa väsande behöva be "toagrannen" om hjälp för att få ihop byxorna.

Nu var det min mors tur att filosofera över åldrandet och vad det bar med sig. "Åh, lilla gumman, det ska bli så skönt när du blir äldre, då kommer du inte att bry dig så mycket om vad som är mode och inte. Du ska se, du kommer att vilja ha kläder som sitter skönt och som inte gräver stora hål i plånboken". Min mor var av den mycket kloka sorten men just i detta resonemang var hon helt ute och cyklade.

I dag är jag 50-plusare och kämpar med balansen i klädvalet. Man vill inte se ut som en tonåring men man vill inte heller se ut som en 50-plusare, i alla fall inte om det betyder "tant". Numera behöver inte sambon hjälpa mig att få igen jeansen på morgonen, där har jag faktiskt fått tänka om en del. I ärlighetens namn är det inte för att jag vill undvika att se stelopererad ut (vill man vara fin får man lida pin), utan idag handlar det mer om att riktigt tajta byxor har en förmåga att framhäva "handtagen" i midjan som helt oannonserat dykt upp.

Mina fötter, som för övrigt verkar leva ett eget liv, har förstått att de är 50 + och skulle mer en gärna se att jag använde en stadig promenadsko, gärna med en kraftig rågummisula så att fallrisken eleminerats. Även lår och midja har förstått att en löst sittande klänning är att föredra då den tillåter kroppen att få plats med både njurar och lever.

     

Mina fötter, lår och midja kämpar       dagligen med att övertala mig i mitt klädval. Det är som de sa: Är du 50+, se så fint man kan kombinera

färger och material!

Både fötter, lår och midja får vara hur mycket 50+ de vill för mig, jag och mitt huvud kommer i alla fall inte att bli en dag över 35. Så är det bara!

Bästa vänninan S och jag har planerat att bli riktigt gamla. Dessutom finns det planer på att tillsammans tillbringa en hel del tid på hemmet när vi kommit så långt i livet. Efter ett helt liv tillsammans känner vi varandras så väl att vi på hemmet inte behöver säga mer än nödvändigt. Vi kommer att prydligt parkera våra rullatorer på utsedd plats och sedan sitta tysta och tillbakalutade i hemmets sällskapsrum och bara njuta av "folkvimlet" (det är så mysigt att bara sitta och titta på folk som går förbi). 

Kanske har jag vid det här laget en släng av åldersdemens så att jag vid tisdagarnas Afternoon tea får för mig att klä mig fin i stadiga promenadskor med matchande städrock. Då vet jag att jag kan vara helt trygg med att S kommer att hejda mig och vänligt men bestämt föra mig till garderoben och beslutsamt ta fram det som min 90-åriga hjärna egentligen tänkt till tisdagens evenemang. Skor? Javisst! Klänning? Självklart!

Jag känner mig oerhört trygg 

med den tanken!