NK:s Champagnebar vs spyhinkar i Älvsjö

Jag har en stående Lotto-rad, den har jag haft i ett par år. Sammanlagt har den säkert inbringat sisådär 127 kronor. Den som har den minsta fallenhet för huvudräkning kan snabbt räkna ut att jag har gått back på den raden. Det är smällar man får ta.

Jag har alltid närt en dröm om att kunna sy. Ser framför mig hur jag i min "syateljé har en provdocka i storlek 36 (i min drömvärld är storleken bestående livet ut). Den beklär jag med den ena fantastiska kreationen efter den andra. Dessvärre har jag ingen talang för nål och tråd. På textiltimmarna i skolan sjöng jag mig igenom lektionerna, ofta lite småfräcka sånger till klasskompisarnas förtjusning men drev nästa textillärarinnan till sammanbrott. Jag lärde mig knappt att trä tråden rätt i symaskinen. Det är smällar man får ta.

Jag tycker om att resa. Har rest genom Europa med tåg "när det begav sig", båtluffat i Greklands fantastiska övärld, sett det mesta av Tyskland, både öst och väst och fastnat i tullen på gränsen mellan Finland och forna Sovjetunionen. Men jag kan i stort sett inget om geografi. Vet sällan vilka länder som gränsar till vilka. Men det är smällar man får ta.

Om man gör en snabb summering framstår en medelålders kvinna som aldrig varit rik, alltid burit köpekläder från butiker med humana priser och som alltid blir strängt upptagen av något så fort georgrafikunskaperna ska sättas på prov. Men... det är smällar man får ta.                                                  

Vad gör då en sådan medioker medelålders kvinna för att lysa upp tillvaron? Letar frenetiskt efter en miljadär som just blivit änkling och förhoppningsvis är halvblind? Går en beskärningskurs i Paris och ger f-n i att sjunga under hela utbildningen? Tar anställning på ett kontor för kartritare? Neej, man skaffar sig galet trevliga väninnor i samma ålder som man själv är, bildar ett par damklubbar och låter sig svingas ut i diverse evenemang.

Så är det då bestämt. En av damklubbarnas evenemang i mars är att träffas på NK:s Champagnebar för att avnujta ett lyxigt glas champagne och sedan gå vidare och avnjuta en god middag på någon närliggande restaurang. Sådant ser en medioker medelålders kvinna från förorten fram emot.

En vecka före evenemanget ska gå av stapeln bjuder sambon på en "uppfriskande" vinterkräksjuka. "OK, grips inte av panik nu, tänker jag för mig själv. Han kan ju ha ätit något dåligt, ingen annan i familjen är ju sjuk". Han har mitt fulla medlidande men får ingen större hjälp utan får genomlida sjukdomsförloppet på egen hand. Här gäller det att hålla smittan på avstånd.

Googlar som en galning om vinterkräksjuka och hittar till slut ett handdesinficerings- och rengöringsmedel som ska "kapsla in" och ta död på kräkbakterien. Självklart är medlet i stort sätt slutsålt i Stockholm men lyckas efter många om och men hitta två små askar med våtservetter.

Sen börjar ett frenetiskt gnidande av handtag, strömbrytare och toaletter. Det är snudd på att sambon får en lite bjällra att hålla i handen så att han kan ringa i den så fort han närmar sig rummet resten av familjen sitter i. Men det hjälper dessvärre inte. Några dagar senare är det sonens tur och ytterligare en dag senare står dottern på tur.

Det är ungefär då som jag inser att jag kommer att få byta ut NK:s Champagnebar mot en spyhink. Och det är ta mig f-n inte smällar man får ta.

Så bröt då till slut helvetet ut i min kropp. Under 15 timmar vandrar jag längst kanten i dödsskuggans dal och inser att NK inte kommer att få besök av mig den här gången. Känner dock lite tröst när min ängel till dotter viskar i mitt kräksjuka öra att "jag har ställt fram den finaste hinken till dig, den vita med den röda blomman på". Då känns det lite bättre.

Vissa dricker lyxig champagne i höga vackra glas, andra spyr i vita hinkar med blomtryck. Men jag har i alla fall världens mest omtänksamma dotter när livet är som svartast, och det är en "smäll" jag definitivt kan ta! Och.... vad är väl en bal på slottet när man på hemmaplan redan har det bästa man kan få?

Ska jag ringa efter en ambulans eller räcker det med ett glas vatten?

Nu drar grönt snor, stafylokocker, kräksjuka och nageltrång som en tromb genom Svea Rike. Alla är sjuka, mer eller mindre. Och det är just det "mer eller mindre".

Vissa människor, skådespelare till exempel, står på scenen med kräksjuka i kroppen. De löser problemet med att ha en spyhink stående bakom ridån. Mellan replikerna springer de och kastar upp, går sedan fram till motspelaren och kysser henne passionerat medan en stackars pryo i årskurs 8, får tömma spyhinken. Att jag säga att jag är imponerad av att klara kräksjuka så heroiskt, är en klar underdrift. Själv är jag döende om jag känner att jag måste rapa.

Att göra en heroisk insats får man väl ändå tillskriva baronen som på överklassskånska meddelade torrt att "Jag trorrr att jag fått en släng av syfilis", när han tappade ollonet i pottan. Det är stark.

En amerikansk militär som i TV meddelande att han fått en "släng av AIDS men att just en sådan petitess skulle väl en man klara av", han anses inte heroiskt, han benämns som "hål i huvudet".

Själv kan jag nog vara rätt självömkande när jag är sjuk. Huvudvärk gör mig utslagen, medan jag inte ser några som helst hinder med att arbeta fast jag har halsfluss och 39 graders feber. Dock flanelljobbar jag vid sådana tillfällen (arbetar hemifrån), enbart för att inte smitta kollegor och annat löst folk.

Däremot blir jag dödssjuk om någon berättar om någons mosters jobbarkompis som hade kräksjukan förra månaden. Jag är övertygad om att sådana baciller kan färdas över stora områden och att de trivs särskilt bra i min kropp. När något av mina barn säger att de "mår lite illa" grips jag av total PANIK, hämtar hinkar, tvättar händerna och toastolar med den sista vanilj-vodkan jag hittar i barskåpet. När sedan sambon på lördagskvällen frågar gästerna om de vill ha en drink (baserad på vanilj-vodka) spelar jag bara dum medan han förbrilt letar bland de alkoholfyllda flaskorna. Ja, menar, någon urskiljning har man ju, man tvättar ju inte gärna händerna i Khaloa, skulle dessutom ge fel signaler rent färgmässigt om man tvättade toastolen med den.

Sambon menar att han står pall för precis vad som helst (nästan). Känner dock en viss tveksamhet inför det uttalandet. När han i TV-soffan nyst tre gånger i rad, vet jag vad som väntar. Han stönar högt, släpar sig likt Quasimodo in till sängen och landar där med ett brak.

- Åhhh.... kan du hjälpa mig, gnyr han.
- Jaa, vad vill du ha hjälp med? säger jag lite så där lagom avmätt för jag vet ännu inte om han är sjuk på "riktigt". Troligtvis är han inte sjuk alls eftersom han inte visar några tendenser till kräksjuka vilket är min definition på "sjuk".
- Jag mår så dåligt, darrar han. Kan du ge mig en filt? Jag hämtar en filt, stoppar om honom moderligt och återgår sedan till det jag sysslade med innan nysningarna satte igång.

Sedan börjar ett springande utan dess like. Det är ännu mer filtar som ska hämtas, tidningen kunde ju också vara bra att ha nu när man är totalt sängliggande. Och medan "jag ändå är uppe och springer" skulle jag kanske kunna vara så snäll och lägga upp lite vindruvor på ett fat. Det svalkar så gott i halsen.

Telefonen ringer och sambon är plötsligt snabb som en kobra med att svara.

Sambons deltagande i dialogen:

- Nämen tjenare, hur e läget?
- Åh faan, kul!
- Nää, för faan, det är bara bra, det är lugnt!

Längre tystnad

- OK, på lördag, säger du?! Låter ju kanonkul, klart jag kommer. Jajamensan, det vill man ju inte missa!
- Ja, ja..... OK... ja, ja .... jamen då säger vi det, vi syns vid 19-tiden. Haré!

När samtalet är slut finner jag mig på nytt i min roll som sjuksyster. Märkligt det där! Han är ju döende, vad hände?

När så frossbrytningarna hotar att skaka sönder underredet på sängen och sambon på nytt frågar om det finns möjlighet att få lite assistans nu när man är så krasslig, frågar jag lite surt "vill du att jag ringer en ambulans eller räcker det med ett glas vatten?" Till min förvåning ser jag för bråkdelen av en sekund att han faktiskt överväger alternativen!!

- Hmmm... vi kan börja med vattnet, så får vi se sen, säger han och hostar plötsligt både länge och högt.

Medan jag fyller ett stort glas vatten smider jag djävulska planer! På lördag, strax innan 19.00, kommer jag plötsligt att bli akut dödssjuk. Han kan absolut inte gå någonstans, jag måste tas om hand. Och frågar han om ambulans eller vatten ska jag blixtsnabbt be om en ambulans!

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen!