Ähh... jag tycker det är fult!

Det händer att jag vaknar vissa mornar och känner att idag blir det "Ähh- jag-tycker-det-är-fult-dag". Ja, ni hör ju själva på själva kategoriseringen av dagen att den förmodligen inte hör till den bästa dagen i veckan eller månaden. Men det är så det är, vissa dagar är allt bara fult. Tror det är hormonstyrt det där.

Hur som helst så är det riktigt tråkigt och vakna med "fula-dag-känslan" och jag tror inte heller att den närmaste omgivning tycker att det är särskilt roligt. Igår var ju allt så fint, jaa, för den finns också "Åhhh-va-fiiint-dagen", men av någon outgrundlig anledning tycker jag den dyker upp allt mer sällan.

En helt vanlig "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dag"

Vaknar 30 minuter före väckarklockan (bara det är ju skitfult, ialla fall oerhört onödigt).Vaknar av att fåglarna sjunger så högt att det inte går att sova.

- Haaallååååå!!!! Flyg iväg och sjung i någon annans plommonträd! Jag har inte bett er sitta här och "skrika" utanför mitt fönster. Låt folk vara ifred!!!!

Lika bra att gå upp, att somna om är det inte tal om. Hasar mig ut i köket för att sätta på lite kaffe så att man "blir människa igen".  Så sitter jag där vid köksbordet och smuttar på det varma kaffet och upptäcker att solen flödar utanför.

- Jaha, då ska de börja lysa om solen också! Fattades bara det!

I det här hemmet har vi 40 (fyrtio!!!) fönstersidor som ska tvättas. Jag menar.... det snytar man ju inte ur näsan direkt! "Åhh, det är ju såå fantastiskt med allt det här ljuset", pladdrar den som har en "Åhh-va-fiiint-dag".

- Ljus?! Vem har bett om ljus?! Jag vill ha mörker så jag slipper plågas av att jag har 40 (fyrtio!!) fönstersidor som inte blivit tvättade sedan förra året! Vem ska tvätta dem, tror ni?! Usch!!!

Så börjar resten av huset vakna. Tonåringen kommer stapplande upp för trappan och muttrar något som en bra morgon eventuellt skulle kunna tolkas som "god morgon". Tonåringen är dock ursäktad då tonårstiden är en tid i total obalans och endast har just "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dagar", sju dagar i veckan. Så det räknas inte riktig.

Trots vetskapen om detta kan jag inte låta bli att fräsa, "men varför har du gått och lagt dig med blött hår?! Det ser ju inte klokt ut nu, det är ju skitfult!! "Och?!, svarar tonåringen och jag får nästa svårt att andas av all  ilska som tränger på i bröstet och vill ut.

Nä, man får väl sätta fart så man inte kommer försent till jobbet. Letar förbrilt i garderoben efter ett par byxor som kan duga en sådan här dag. Men allt jag hittar i garderob och lådor är självklart jätte fult.

- Japp, man får helt enkelt klä sig i riktigt fula kläder idag. De fula kläderna matchar ju i och för sig sinnelaget rätt bra en sån här dag.

Minns plötsligt de otäcka skavsåren jag fått på fyra av mina tår och känner en enorm oro över att sambon glömt köpa plåster som jag ringde och bad honom om dagen innan.

- Säg inte att du glömde att köpa plåster, säger jag och utgår ifrån att han glömt och att jag på nytt ska behöva andas stötvis för att ilskan bränner i bröstet.

- Jo, jag har köpt plåster, de ligger i skåpet.

I skåpet förvarar vi lite av varje, skokräm, batterier, servetter och X antal fröpåsar från 2005, frön som aldrig fick chansen att blomma, vilket jag egentligen struntar blankt i för det var fröpåsar med frön som ger hur fula blommor som helst. Fröpåsar och batterier hittar jag, men var är plåstren?

Så plötsligt ser jag plåsterpaketen. Nu andas jag verkligen stötvis, för detta kan ju inte bara vara sant?!!

- Har du köpt BARNPLÅSTER??!! Är du helt från vettet?! Jag kan väl för faan inte ha Bamse och Skalman på tårna, jag jobbar ju på en BANK!!!

- Jaha, säger sambon. Men du sa inget om att det var du som skulle ha plåstren, jag utgick från att det var barnen som skulle ha dem. Det gör väl inget om du har Skalman på en tå, tror det kan liva upp banksfären en aning.

- Jamen de är ju SKITFULT!!!

Det finns inga andra plåster att tillgå så jag får helt enkelt linda Lille Skutt runt lilltån och Bamse får helt enkelt skydda såret på stortån.

Tänker att jag ska ta mig samman, andas lite djupt och försöka bli på lite bättre humör. Jag sätter mig på nytt vid köksbordet, dricker lite av det nu kalla kaffet och ber sambon om tidningen.

Hinner inte bläddra många sidor innan även tidningen tydligen bestämts sig för att göra min dag till en riktigt "ful-dag".

- OK, nu är man förföljd även av redaktören på morgontidningen. Varför sätter man in en sådan här annons? Det blir väl ingen glad av? säger jag och väntar på medhåll från sambon.

- Jamen läs den inte då om du blir förbannad, säger han slött utan att lyfta blicken från sin del av tidningen.

- Vadå inte läsa?! Man sätter väl inte in text i en tidning om man inte vill att någon ska läsa texten, eller?! Dessutom är ju illustrationen skitfult gjord, säger jag och det känns lite bättre nu när jag får vara ordentligt kritisk.

Så blir det då dags att få på sig ytterkläder, få med sig nycklar, mobil, glasögon och allt annat löst som man behöver för att överleva dagen. En sådan här dag hade det ju varit skönt om huvudet satt gängat så man kunnat skruva av det och istället satt på sig "Åhhhh-va-fiiiint-huvudet" men det har ingen uppfunnit än.

Jaha, på med skorna då.

- Men va f-n är detta?! Vi är fyra i det här huset hur kan det då stå åtta par skor framme! gnäller jag och börjar sortera skohögen så att skorna i alla fall står i par om par.

- Tänk att det alltid är jag som ska fixa, trixa och hålla ordning här hemma! Märker ni inte hur det ser UUUT!!! Det är väl för f-n ingen storfamilj från 1972 som bor i det här huset?! Va, va?!!!

Det står/ligger åtta par skor i en hög och de är alla skitfula. Om det åtminstone hade varit snygga skor, skor med lite klass och klack! Nää då, Foppa-tofflor (den som uppfann dem måste ju vara jätteful), stövlar med snedgådda klackar och ett par riktigt fula tofflor med öron och morrhår.

- Du, ropar sambon från övervåningen. Jag tror inte det hjälper om du skäller på skorna, de kommer inte att lyssna förstår du, för de är skor och de varken hör eller förstår vad du säger.

- Ja, skitfula är de allihop i alla fall, säger jag och slår igen ytterdörren riktigt hårt ifall det skulle ha undgått någon familjemedlem att jag är på dåligt humör.

I Stockholms Central kliver jag av efter att ha tvingats resa i 15 minuter med enbart fula medpassagerare. Ja, han som satt på bänken mitt emot var väl i och för sig snyggare än vad som är bra för honom men han är säkert jätteotrevlig, resonerar jag med mig själv när jag står i rulltrappan.

Under min promenad ner mot Hamngatan försöker jag tala mig själv till rätta. Va inte så arg. Solen lyser och du vaknar till fågelkvitter, kan en morgon bli mycket bättre? Jaa, det kan den, tänker jag och börjar gräla med mig själv. Den skulle kunna vara tyst så jag fick sova klart. Den kunde vara mörk så jag slapp se de smutsiga fönstren och sambon kunde ha köpt hudfärgade plåster.

Men det är inte så mycket att göra åt en "Ähh-jag-tycker-det-är-fult-dag", det är bara att försöka ta sig igenom den och hoppas att nästa dag är en "Åhhh-va-fiiint-dag". Då kanske jag till och med tycker att Bamse- och Skalmanplåstren gör sig riktigt bra på fötterna, jaa, kanske är de rent av riktigt dekorativa.

Fast den här dagen är det en "ful-dag" och jag bestämmer mig för att det är OK att  hata Bamse och Skalman, i alla fall bara för en dag.

Jag - en månglare

Tillbringade en dag på Vårbergs Loppmarknad, denna fantastiska handelsplats där människor från världens alla hörn har två saker gemensamt, sälja så dyrt som möjligt kontra köpa så billigt som möjligt. Här blandas alla typer av människor, pälsbehängda (?!) damer med blått hår, mörkögda kvinnor med eller utan slöja, äldre män med randbanden ständigt i rörelse och så en och annan banktjänsteman (helt säkert fanns där en sådan den här dagen i alla fall).

Borden står tätt, tätt tillsammans, klappstolarna står på rad och det är så trångt att man knappt kan slicka sig om munnen. Här bjuds allsköns varor ut till försäljning, allt från skohorn och kaftaner till stålborstar och dalahästar där färgen för länge sedan är ett minne blott.

Det vore fånigt att försöka påstå att Vårbergs Loppmarknad skulle vara något där svenskarna flanerar en lördagsförmiddag för att hitta en inte alltför stött kaffeservis till landet, en servis där sommarljummet kaffe ska avnjutas i syrenbersån.

Nej, här "flanerar" inga människor, här gäller JAS-mentalitet, det vill säga Jakt, Attack och Spaning. Bordsgrannar har stenhård priskoll på varandra. Sänker du priset på ett sprucket askfat kan du vara alldeles säker på att grannen sänker lika mycket på en gammal lampskärm som bränts brunfläckig av en tidigare glödlampa med för starkt wattantal.

I lokalen hörs barn gråta, språk som man inte kan fatta att någon kan lära sig och glada skratt, allt kompanjerat av bakgrundsmusik med arabiska klanger. Men det som hörs mest är de vilda prisdiskussionerna. Här prutas hej vilt, det vill säga vid de bord där bordsinnehavaren inte är född i Vårberg, inte i Stockholm, nä inte ens i Kivik.

De svenskar som hyrt in in sig för en dag lyssnar uppmärksammat, byter blickar med varandra, blickar som ställer frågor som "kan man verkligen göra så" och "hur länge kan man hålla på"? Nää, svenskarna har redan satt sitt pris. 100 kronor för den svarta damväskan betyder just 100 kronor och inget annat.

- Hur mycket ska du ha för väskan, frågar en vacker kvinna på bruten svenska
- 100 kronor, svarar jag
- Varför då, replikerar hon
- Ja, därför att det är en Esprit-väska, får hon till svar.

Tystnad.....

- Ja, att det är en Esprit-väska ser jag, men jag frågade inte efter märket utan hur mycket du skulle ha.
- Ja, och jag svarade 100 kronor, säger jag lite avvaktande.
- Detta är en loppmarknad, säger hon, och ingen Esprit-boutique

Ja, så där håller man på och det slutade självklart med att hon fick väskan för 50 kronor. Hon såg mycket nöjd när hon gick och då får jag väl utgå ifrån att hon gjort en lika bra affär som jag gjort en dålig.

Efter ett par timmar är man mer slipad i prutningsförfarandet och det är rätt kul faktiskt. Nu är man inte så "på tårna" hela tiden utan börjar slappna av och se sig omkring. En ung kvinna går från bord till bord och bjuder 30 kronor för de klänningar hon står och nyper i. Ingen vill låta henne köpa den fina sommarklänningen för 30 kronor, trots att hon så bedjande förklarar att det är allt hon har. Jag faller till föga och säljer en riktigt fin tröja till henne för 30 kronor. Hon ser nöjd ut och den här gången känner jag mig faktiskt riktigt nöjd själv. Det är kul att kunna skänka sådan glädje till någon som håller en 20-sedel och två femkronor så hårt i handen. Man har liksom varit riktigt bussig. När hon 3 timmar senare kommer förbi med tre gigantiska kassar med saker och fortfarande bara har 30 kronor att handla för, förstår jag att jag på nytt gjort en riktigt dålig affär.

Skit samma, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt! En riktigt gammal, något skinntorr herre, vandrar omkring bland borden. Han är mycket välklädd men otroligt böjd i ryggen, ser oavkortat ned i marken och verkar ha det riktigt jobbigt.

- Varför går han är i timmar om han har så ont i kroppen, viskar jag till sambon. Inte handlar han något heller.
- Hans fru har säkert ett bord här, resonerar sambon, och han tycker väl det är skitjobbigt helt enkelt. Han vandrar ju bara fram och tillbaka som en isbjörn på Skansen.

Vi enas om att den böjde mannen är av den tåligare sorten och att hustrun är mer av den beslutsfattande sorten. Stackarn!

- Nä, om man skulle ta och köpa sig en macka och en kopp kaffe, föreslår jag.

Det är lång kö till det enda utskänkningsstället men som svensk står man tåligt och väntar på sin tur. Väl framme ser jag att det finns två olika typer av smörgåsar, en med ost och en med ost/skinka.

- Hmmmm..... jag tar två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag och slänger iväg ett brett leende till mannen bakom disken.

Ingen reaktion!

- Två kaffe och två ost- och skinkmackor, säger jag på nytt och hör hur det suckas och smackas (inte helt vänligt) bakom mig i kön.

- Var ser du ost- och skinkmackorna, frågar han mig
- Ja där, säger jag och pekar på glaset som skiljer mig från de eftertraktade mackorna (nya suckar i kön).

Tystnad!

- Låt mig uttrycka mig så här, säger han. Detta är mitt levebröd. Tror du att det skulle bära sig för mig om jag på Vårbergs Loppmarknad sålde mackor med skinka på?

- Jaa, säger jag. Om man kan sälja kaftaner och dalahästar utan färg så kan man väl sälja skinkmackor!

Nu börjar de bak i kön att högljutt protestera mot en sådan befängd idé som skinkmackor (ja, jag förstår ju inte vad de säger, men tonen de använder säger mig att de uttalar någon form av protest mot en sådan dum människa som jag).

- Ja, skinkmackor är kanske inte vad de flesta här omkring frågar efter. Jag skulle inte få så många sålda om du fattar, ehh?! Plötsligt fattar jag!

-Ahh, å vad dum jag är (hela kön, inklusive "mackmannan", nickar instämmande). Nä, ja just, skinka ja, nä ja, usch vad tänkte jag på egentligen? Men alltså... nä.... jag känner verkligen inte för en skinkmacka.... sa jag verkligen skinkmacka tidigare.... tänk vad det kan slippa ur en, va?! Naturligtvis menade jag ostmackor.... gjorde jag.

Jag får mitt kaffe och mina ostmackor och skyndar mig tillbaka till sambon som skrattar gott åt mig när jag berättar vad som hänt. Gott smakade det i alla fall.

Jaa, så sitter man där, säljer en massa (troligtvis för billigt) men det blir klirr i kassan i ändå. Den böjde mannen går förbi för 100-gången men tittar fortfarande i golvet. Stackars sate!

Så blir det då dags för stängning och vi börjar plocka ihop det vi inte fått sålt och packar det i kartongerna vi har på golvet. Plötsligt är "böjda-mannen" framme som en blixt!

- Kan jag få några galgar, säger han och snappar åt sig några stycken ur en av kartongerna innan jag hunnit svara. Han ilar vidare till nästa bord och dyker ned i nästa kartong, även här får han napp på något. Det var nog inte så synd om den böjde mannen trots allt. Han har gått så böjd hela dagen för att kunna memorera i vilka kartonger det kommer att finnas något som han kan få gratis, nu när vi ändå inte fått det sålt, nu när de ändå stänger.

Ja snälla nån, vad vet man om människor! Kul var det i alla fall, mycket trevligt folk har man träffat under dagen. Hade varit helt perfekt dag om det inte varit för det där med skinkmackorna..... men, ahh, vad gör det om 100 år, om 1 000 är det glömt!