Jag är uppvuxen med katter, har haft dem omkring mig så långt tillbaka jag kan minnas. De tidigaste kattminnena jag har är två katter som bodde på samma gata som jag, Kurre och Katten, den sistnämnda hade troligtvis ett annat namn men för mig var det "Katten".
Kurre var en stor svart hankatt som strövade fritt i området där jag växte upp. Det gick många historier, den ena värre än den andra, om varför Kurre saknade svans. Det egentliga anledningen fick jag aldrig veta och jag var inte heller särskilt intresserad av hans avsaknad av svans. I stället var jag alltid på min vakt i fall Kurre låg utanför den port där han hörde hemma. Låg han där, var inte bara jag utan hela områdets ungar, blixtsnabba med att släppa in honom och följa honom upp till våning två för att sedan ringa på den dörr där vi visste att hans ägare bodde.
Det var en äldre dam och herre som ägde Kurre och de var alltid otroligt vänliga mot oss barn när vi ringde på dörren för att Kurre skulle få komma in. Nu var det ju egentligen inte omtanken om Kurre som gjorde att vi släppte in honom och plingade på ägarens dörr en si sådär fem/sex gånger på dag. Nej, det var belöningen man fick i form av kolabönor, ett slags godis som damen hade i en liten kristallskål på hallbyrån strax innanför dörren. Man kunde få både två och tre kolabönor och hade man riktig tur, kunde Kurres matte toppa med en engelsk konfekt. Så här i efterhand kan jag förstå varför den gamla damen emellanåt suckade en aning när man ringde på dörren, knixade helt kort och höll fram en smutsig hand, allt medan Kurre vägrade gå in och istället sprang ned till porten igen.
- Du förstår, sa den snälla damen och log lite snett, jag har precis släppt ut Kurre, jag tror inte han vill komma in redan.
Troligtvis såg hon besvikelsen i mina ögon, dessutom hade jag ju nigit så fint, så jag belönades ändå med några kolabönor. Men vid de här tillfällena var det aldrig prat om någon engelsk konfekt. Jag slutade dock att släppa in Kurre från den dagen jag såg honom ligga utanför sin port, kalasandes på en liten gråsparv han lyckats fånga. Kurre sjönk i mina ögon den där dagen, han sjönk så till den milda grad att inte ens kolabönor och två engelsk konfekt hade fått mig att öppna porten åt honom.
Områdets andra katt, "Katten", var riktigt ilsken och lurade i buskarna utanför min port. Fler än en gång hände det att den tog ett språng mot mig när jag var på väg in i porten. Med ett vidrigt tjut satte den både tänder och klor i mina redan så väl plåstrade ben. Gallskrikande tog jag min tillflykt till min mor som varsamt tvättade rivmärkena samtidigt som hon menade på att "Katten" var ledsen för ingen brydde sig om den.
Istället gav hon mig några småpengar och skickade iväg mig till områdets fiskaffär för att köpa ett hekto köttfärs (ja, utbudet i den fiskaffären var inte helt i linje med med ordet "fisk"). Innan jag klev in i affären, gav jag mig själv en minut för att lika häpen som alltid njuta av skådespelet som alltid utspelade sig i fönstret på 60-talets fiskaffärer. Än idag kan jag inte begripa hur de fick till den där aldrig sinande strömmen av vatten som böljade mellan glasrutorna. En liten klocka ovanför fiskaffärens dörr plingade uppmuntrande när jag till slut slet mig från vattendramat i fönstret. Farbror Nilssons kom ut från de bakre rummen, iklädd en något blodigt vitt förkläde samtidigt som han rättade till den lilla vita "båtmössan" som han bar på huvudet.. Med en bit smörgåspapper i den vänstra handen, slevade han med den högra upp exakt 1 hekto köttfärs. Vant gjorde han ett litet köttfärspaket av smörpappret och avslutade med att skriva vikt och pris med en kolkrita på papprets ovankant.
- Är det till "Katten" nu igen? sa han när han räckte mig köttfärspaketet över disken.
- Mmmm...
- Ja, ja, det blir nog aldrig folk av den där katten, oavsett hur mycket köttfärs vi trycker i honom.
Men det blev det visst, ja kanske inte "folk" precis, men en riktigt bra katt blev det. Efter att jag gett den köttfärsen var det som om vi förstod varandra bättre, och den bet mig aldrig mer.
Trots min besvikelse över Kurres fångst av gråsparven och att "Katten" under många år utnyttjade mig och min lilla veckopeng till inköp av köttfärs, kom kattdjuren ändå att bli mitt favoritdjur.
Nu har jag på nytt omgett mig med katter, två kattdamer som jag haft till låns i en vecka. Den ena är en smått korpulent dam i sina bästa år, Tiffin, den andre en förnäm fröken med smidigt kropp och klarblå ögon som lystrar till namnet Astrid.
Men detta är inga vanliga katter, det är ingen Kurre och ännu mindre en "Katten". Detta är två moderna katter, födda på 2000-talet och de har inte en susning om hur man levde som katt på 60-talet.
Det här är inga katter som som fångar en gråsparv när de blir hungriga, ännu mindre skulle de komma på den befängda idén att sätta i sig 1 hekto rå köttfärs. Numera ska katter inte äta "blöt" mat, utan det är torrfoder som gäller. Och inte vilket torrfoder som helst utan ett svindyrt specialfoder, (Specific Weight Reduction) allt på grund av Tiffins trivselkilon, lite åt GI-hållet faktiskt.
Detta i mina ögon dötrista torrfoder serveras i varsin skål. De stenhårda kulorna sköljs sedan ned med färskt vatten (med färskt avses här att det inte dricks om det är mer än en timma gammal). Vattnet intas
icke om det serveras i skål. Istället ska det vara prydligt upphällt i ett glas. Jag tänkte att det får väl vara någon måtta i alla fall, så en plastmugg fick duga. Jag fick långa och oförstående blickar från kattdamerna, men jag stod ändå på mig.
- Antingen dricker ni ur muggen eller så blir det vatten i en skål, sa jag så bestämt jag kunde.
De båda damerna övervägde alternativen för en stund och enades tydligen om att plastmuggen var att föredra framför en skål. Jag kunde riktig se på dem hur de resonerade:
- Nåja, nu är vi i förorten och vi får helt enkelt ta seden dit vi kommer. Detta är enklare människor så vi får helt enkelt ta skeden i vacker tass och dricka ur denna otroligt fula mugg.
De åt dock med god aptit detta torrfoder som mer kan liknas vid harpluttar än något annat. Men aldrig att de åt till dess att skålen var tom.
- Varför äter ni inte upp maten? undrade jag. Jag tänker inte hälla upp några nya harpluttar innan ni ätit upp dem som finns i skålarna. Bara så att ni vet!
Under ett dygn utkämpade vi en tyst och envis kamp. Kattdamerna vägrade äta det sista i skålen, jag å min sida höll fast vid att man får ny mat när den gamla är slut. Men så plötsligt mindes jag vad deras husse och matte sagt.
- De äter inte upp det sista torrfodret om det är "trasigt". Då måste du lura dem och lägga några hela harpluttar överst, så att de inte ser det som är trasigt.
Herre min skapare, vad är det med dagens katter?! De äter ingen "blöt" mat, de dricker ur glas och maten måste dessutom vara "hel" för att det ska passa. Undrar vad Kurre och Katten tänkt om saken? Troligtvis hade de ruskat på sina små katthuvuden och sedan gett sig iväg på jakt efter ännu en gråsparv eller en dum flicksnärta som spenderade sin sista krona på lite rå köttfärs.
- Nä, så här kan vi inte ha det, menade jag en dag. I kväll ska ni få något riktigt gott och garanterat "blött". Ni är ju ändå katter, må så vara att ni lever på 2000-talet, men någon måtta får det ändå vara.
Sagt och gjort. En bit torsk inhandlades som sedan fick sjuda i lite salt och smör för att bli så där riktigt "katt-gott". För att det inte skulle bli någon orättvisa damerna emellan, nu när de äntligen skulle få riktig kattmat, fördelade jag den kokta torsken på två tallrikar med en exakthet som skulle rört Kurre och Katten till tårar. Dessutom gick jag igenom och delade filéerna riktigt ordentligt för att där inte skulle finnas en tillstymmelse av ben som skulle kunna fastna i damernas halsar.
Om det skulle finnas någon som skulle kunna tituleras "kattfrälsaren" så var jag nu snubblande nära att erövra den titeln när jag ställde ned de två tallrikarna med smördoftande torsk. Det kändes nästan lite högtidlig, ja, jag blev nästan lite gråtmild över min egen insats. Den här dagen skulle Tiffin och Astrid sent glömma, dagen då de fick uppleva 60-talets glada kattliv.
De rusade fram till tallrikarna men tvärbromsade så snart de var framme vid torsken. Fyra besvikna kattögon såg rakt på mig:
- Vad är detta? såg de ut att tänka. Det här är ju BLÖTT!! Dessutom är det trasigt! Vad menar du att vi ska göra med den här sörjan?
De såg inte åt min torsk som lagom länge fått sjuda i lite vatten och en stor klick smör. Det var bara att slänga alltsammans och ta fram några hela harpluttar i stället.
Ja, ja, det är väl så det är. Katter som Kurre och Katten, de finns inte längre, i alla fall inte i förorten. Kanske finns det någon avlägsen släkting på någon gård nedåt landet, en kattsläkting som inte blir rädd när han möter en mus och som gladeligen släcker törsten från en vattenpöl. Men det är nog ett utdöende kattsläkte. Å andra sidan är nog inte lantiskatterna särskilt keliga. De håller sig nog på sin kant, tramsar inte med att kurra och smeka sig mot människornas ben.
Det må så vara att den moderna hemmakatten inte förstår sig på torsk och vattenskålar. Men de är keliga och kan kurra så högt att det är stört omöjligt att somna. Och vad mig anbelangar är det trots allt det som är det mysigaste med dagens katter, sen får Kurre och Katten tycka vad de vill!
