23 april 2013

Skriv din egen bok men först några boktips

Vet ni hur mycket vi svenskar läser? Enligt någon undersökning jag läste någonstans, läser svensken 19,6 minuter per dag. Eftersom man inte specificerat om man menar både digital- och pappersläsning är det lite svårt att förhålla sig till de uppgivna minuterna. Om det gäller både tidningar, böcker, surfplattor och datorer, ja då tycker jag att det låter otroligt lite med knappa 20 minuter. Men om undersökningen avser en riktig bok, en sådan ni vet där man vänder fysiska blad för att se hur det går för huvudpersonen i berättelsen, ja då kanske 19,6 minuter är mer rimligt. Vad vet jag?!

Enligt Lena Adelsohn Liljeroth ligger befolkningens läsvanor på en stabilt hög nivå, medan Kulturnytt meddelar att bokförsäljningen minskar kraftigt i Sverige. Det gäller både e-böcker och fysiska böcker och försäljningen går sämre än på flera år. Inte en helt lätt ekvation, man ställer sig stillsamt frågan: Om vår läsvanor ligger på en hög nivå, samtidigt som försäljningen av böcker minskar kraftigt, vad är det då vi läser? Inlägg på Facebook eller är det kanske (gud förbjude), en massa onödiga blogginlägg?

Eller kan det rent av vara så att fler och fler ägnar sig åt sina egna skrivprojekt i stället? Enligt en undersökning som BoD (Books on Demand) låtit göra, ligger det på svenska hårddiskar, tillika i svenska byrålådor, biografier, romaner, noveller, diktsamlingar, barnböcker, kokböcker och mycket annat. Hela 92 procent av svenskarna skriver och nästan var tredje skulle vilja se det skrivna utgivet i bokform, en önskan mer uttalad hos män än hos kvinnor.

På männens topp 3-önskelista ligger deckare högst, följd av resedagböcker/rapporter och hobbyböcker. På kvinnornas topp 3-önskelista ligger kokböcker högst, följd av roman och deckare.

Hur kommer man igång med sitt skrivande då? Hur gör man när man skriver en bok, hur skapar man handling, miljöer och dialoger? Ja, för att komma igång kan det förstås vara ett plus om man har en idé till en historia sedan behöver den ju inte vara helt "klar". Idag finns det massor av bra författarkurser att gå där man i lärarledd undervisning får en massa bra tips och idéer om hur man kommer igång med sitt skrivande. Dessutom träffar man nya vänner som också brinner för skrivandet och bara det är en anledning till att sätta sina skrivarplaner i verket. Det är liksom bara att komma till skott! Vem vet, du kanske skriver den där romanen som Hollywood sedan slåss om att få filma och där Jonny Depp (ja, han skulle kunna funka för mig) ber på sina bara knän att få spela huvudrollen.

Greppa pennan eller tangetbordet redan idag och låt din berättelse slå dig med häpnad!

På nytt blev nu inledningen till det här blogginlägget längre än jag tänkt mig. Att skriva kort och effektivt kräver ofta stor möda och är en konst i sig. Faktum är att redan den franske 1600-talsfilosofen Blaise Pascal skrev i ett brev till en vän:

"Det här blev lite längre än jag tänkt mig eftersom jag inte hade tid att skriva kortare."

Det jag egentligen tänkt skriva om var ett par boktips dagen till ära, för ni vet väl att idag är det den Internationella Bokdagen?

Varsågoda!

Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret av Vibeke Olsson


Svartvik, senvåren 1879. Bricken som snart fyller elva år arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik. Plötsligt har de tystnat helt, gnisslet, braken och rösterna som vanligtvis hörs dygnets alla timmar utom på söndagarna. Det är tyst i de andra sågverken också, i alla Sundsvallstraktens sågverk utom ett.

Brickens pappa låter henne inte vara med och strejka på riktigt, fastän hon vill och fastän hon är en riktig arbeterska, en ströflicka som börjar jobba vid halv sex varje morgon. Strejken är för vuxna karlar, säger pappa Edvin, den är för plankbärare och hjälpsågare och andra som fått lönen sänkt till under förra årets nivå och som inte längrehar råd med mjölk till gröten längre.

Nu när de är så många som strejkar måste väl ändå sågverkspatronerna lyssna på dem?




Bricken har blivit ribbkaperska på sågverket. I början var hon rädd för att komma för nära de oskyddade sågklingorna och för att sinka de andra, men nu klarar hon sig lika bra som Sirkka som redan varit där ett tag.

"Arbete gör en till en riktig människa", säger Brickens mamma. Hon vill lära Bricken och kamraten Saga att bli duktiga tvätterskor. Men Saga är mer intresserad av att slänga med sina mörka flätor när det är pojkar i närheten. Och Bricken undrar: är det arbetet och sammanhållningen på sågverket som är viktigast? Eller Jesus och dopförberedelserna som de får lära sig i kapellet? Eller är det kanske som Saga säger, att hitta den stora kärleken?





Bricken fyller 20 år i sommar. Hon kommer aldrig att bli som alla de andra med sin halva hand, men arbete gör en till en riktig människa och med kostkarlarna och deras aptit har hon arbete så det räcker.

Då kommer Berta från kolbacken med nyheter: Natan, han som gav sig av i vredesmod för ett par år sedan - han har kommit tillbaka!











Bricken ska snart föda sitt sjunde barn. Det är trångt i köksrummet. Och ändå: när magister Sundblad föreslår att hennes äldste, Nikanor, ska skickas till läroverket i stan blir hon inte alls lika glad och stolt som Natan. Ska Nikanor tvingas iväg hemifrån och bli en främling bland sina egna?

















Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind


En sensommardag 1975 går Jacke och hans tonårsdotter Veronica upp på Bålberget i hemtraken Nyland vid Ångermanälven. Det sägs vara platsen där man avrättade häxor. Besöket blir kulmen på en kaotisk period som tagit Jacke tillbaka till barndomen och Veronica längre än så.

Malin växer också upp i Nyland nära älvens utlopp i havet. Året är 1674 när hon rannsakas för trolldom. I fängelset tänker hon på sitt liv och på hur hon alltid fått kämpa mot mäns förtryck. Hon våndas också över sin otyglade dotter som rymmer hemifrån, gång på gång.

Boken spänner en båge över tiden. Det är en roman om fyra människor - fyra öden - en bygd.











Bra länkar:




Protected by Copyscape Plagiarism Detection

21 april 2013

Blöt torsk - inget för den moderna katten

Jag är uppvuxen med katter, har haft dem omkring mig så långt tillbaka jag kan minnas. De tidigaste kattminnena jag har är två katter som bodde på samma gata som jag, Kurre och Katten, den sistnämnda hade troligtvis ett annat namn men för mig var det "Katten".

Kurre var en stor svart hankatt som strövade fritt i området där jag växte upp. Det gick många historier, den ena värre än den andra, om varför Kurre saknade svans. Det egentliga anledningen fick jag aldrig veta och jag var inte heller särskilt intresserad av hans avsaknad av svans. I stället var jag alltid på min vakt i fall Kurre låg utanför den port där han hörde hemma. Låg han där, var inte bara jag utan hela områdets ungar, blixtsnabba med att släppa in honom och följa honom upp till våning två för att sedan ringa på den dörr där vi visste att hans ägare bodde.


Det var en äldre dam och herre som ägde Kurre och de var alltid otroligt vänliga mot oss barn när vi ringde på dörren för att Kurre skulle få komma in. Nu var det ju egentligen inte omtanken om Kurre som gjorde att vi släppte in honom och plingade på ägarens dörr en si sådär fem/sex gånger på dag. Nej, det var belöningen man fick i form av kolabönor, ett slags godis som damen hade i en liten kristallskål på hallbyrån strax innanför dörren. Man kunde få både två och tre kolabönor och hade man riktig tur, kunde Kurres matte toppa med en engelsk konfekt. Så här i efterhand kan jag förstå varför den gamla damen emellanåt suckade en aning när man ringde på dörren, knixade helt kort och höll fram en smutsig hand, allt medan Kurre vägrade gå in och istället sprang ned till porten igen.

- Du förstår, sa den snälla damen och log lite snett, jag har precis släppt ut Kurre, jag tror inte han vill komma in redan.

Troligtvis såg hon besvikelsen i mina ögon, dessutom hade jag ju nigit så fint, så jag belönades ändå med några kolabönor. Men vid de här tillfällena var det aldrig prat om någon engelsk konfekt. Jag slutade dock att släppa in Kurre från den dagen jag såg honom ligga utanför sin port, kalasandes på en liten gråsparv han lyckats fånga. Kurre sjönk i mina ögon den där dagen, han sjönk så till den milda grad att inte ens kolabönor och två engelsk konfekt hade fått mig att öppna porten åt honom.

Områdets andra katt, "Katten", var riktigt ilsken och lurade i buskarna utanför min port. Fler än en gång hände det att den tog ett språng mot mig när jag var på väg in i porten. Med ett vidrigt tjut satte den både tänder och klor i mina redan så väl plåstrade ben. Gallskrikande tog jag min tillflykt till min mor som varsamt tvättade rivmärkena samtidigt som hon menade på att "Katten" var ledsen för ingen brydde sig om den.

Istället gav hon mig några småpengar och skickade iväg mig till områdets fiskaffär för att köpa ett hekto köttfärs (ja, utbudet i den fiskaffären var inte helt i linje med med ordet "fisk"). Innan jag klev in i affären, gav jag mig själv en minut för att lika häpen som alltid njuta av skådespelet som alltid utspelade sig i fönstret på 60-talets fiskaffärer. Än idag kan jag inte begripa hur de fick till den där aldrig sinande strömmen av vatten som böljade mellan glasrutorna. En liten klocka ovanför fiskaffärens dörr plingade uppmuntrande när jag till slut slet mig från vattendramat i fönstret. Farbror Nilssons kom ut från de bakre rummen, iklädd en något blodigt vitt förkläde samtidigt som han rättade till den lilla vita "båtmössan" som han bar på huvudet.. Med en bit smörgåspapper i den vänstra handen, slevade han med den högra upp exakt 1 hekto köttfärs. Vant gjorde han ett litet köttfärspaket av smörpappret och avslutade med att skriva vikt och pris med en kolkrita på papprets ovankant.

- Är det till "Katten" nu igen? sa han när han räckte mig köttfärspaketet över disken.
- Mmmm...
- Ja, ja, det blir nog aldrig folk av den där katten, oavsett hur mycket köttfärs vi trycker i honom.

Men det blev det visst, ja kanske inte "folk" precis, men en riktigt bra katt blev det. Efter att jag gett den köttfärsen var det som om vi förstod varandra bättre, och den bet mig aldrig mer.

Trots min besvikelse över Kurres fångst av gråsparven och att "Katten" under många år utnyttjade mig och min lilla veckopeng till inköp av köttfärs, kom kattdjuren ändå att bli mitt favoritdjur.

Nu har jag på nytt omgett mig med katter, två kattdamer som jag haft till låns i en vecka. Den ena är en smått korpulent dam i sina bästa år, Tiffin, den andre en förnäm fröken med smidigt kropp och klarblå ögon som lystrar till namnet Astrid.

Men detta är inga vanliga katter, det är ingen Kurre och ännu mindre en "Katten". Detta är två moderna katter, födda på 2000-talet och de har inte en susning om hur man levde som katt på 60-talet.

Det här är inga katter som som fångar en gråsparv när de blir hungriga, ännu mindre skulle de komma på den befängda idén att sätta i sig 1 hekto rå köttfärs. Numera ska katter inte äta "blöt" mat, utan det är torrfoder som gäller. Och inte vilket torrfoder som helst utan ett svindyrt specialfoder, (Specific Weight Reduction) allt på grund av Tiffins trivselkilon, lite åt GI-hållet faktiskt.

Detta i mina ögon dötrista torrfoder serveras i varsin skål. De stenhårda kulorna sköljs sedan ned med färskt vatten (med färskt avses här att det inte dricks om det är mer än en timma gammal). Vattnet intas icke om det serveras i skål. Istället ska det vara prydligt upphällt i ett glas. Jag tänkte att det får väl vara någon måtta i alla fall, så en plastmugg fick duga. Jag fick långa och oförstående blickar från kattdamerna, men jag stod ändå på mig.

- Antingen dricker ni ur muggen eller så blir det vatten i en skål, sa jag så bestämt jag kunde.

De båda damerna övervägde alternativen för en stund och enades tydligen om att plastmuggen var att föredra framför en skål. Jag kunde riktig se på dem hur de resonerade:

- Nåja, nu är vi i förorten och vi får helt enkelt ta seden dit vi kommer. Detta är enklare människor så vi får helt enkelt ta skeden i vacker tass och dricka ur denna otroligt fula mugg.

De åt dock med god aptit detta torrfoder som mer kan liknas vid harpluttar än något annat. Men aldrig att de åt till dess att skålen var tom.

- Varför äter ni inte upp maten? undrade jag. Jag tänker inte hälla upp några nya harpluttar innan ni ätit upp dem som finns i skålarna. Bara så att ni vet!

Under ett dygn utkämpade vi en tyst och envis kamp. Kattdamerna vägrade äta det sista i skålen, jag å min sida höll fast vid att man får ny mat när den gamla är slut. Men så plötsligt mindes jag vad deras husse och matte sagt.

- De äter inte upp det sista torrfodret om det är "trasigt". Då måste du lura dem och lägga några hela harpluttar överst, så att de inte ser det som är trasigt.

Herre min skapare, vad är det med dagens katter?! De äter ingen "blöt" mat, de dricker ur glas och maten måste dessutom vara "hel" för att det ska passa. Undrar vad Kurre och Katten tänkt om saken? Troligtvis hade de ruskat på sina små katthuvuden och sedan gett sig iväg på jakt efter ännu en gråsparv eller en dum flicksnärta som spenderade sin sista krona på lite rå köttfärs.

- Nä, så här kan vi inte ha det, menade jag en dag. I kväll ska ni få något riktigt gott och garanterat "blött". Ni är ju ändå katter, må så vara att ni lever på 2000-talet, men någon måtta får det ändå vara.

Sagt och gjort. En bit torsk inhandlades som sedan fick sjuda i lite salt och smör för att bli så där riktigt "katt-gott". För att det inte skulle bli någon orättvisa damerna emellan, nu när de äntligen skulle få riktig kattmat, fördelade jag den kokta torsken på två tallrikar med en exakthet som skulle rört Kurre och Katten till tårar. Dessutom gick jag igenom och delade filéerna riktigt ordentligt för att där inte skulle finnas en tillstymmelse av ben som skulle kunna fastna i damernas halsar.

Om det skulle finnas någon som skulle kunna tituleras "kattfrälsaren" så var jag nu snubblande nära att erövra den titeln när jag ställde ned de två tallrikarna med smördoftande torsk. Det kändes nästan lite högtidlig, ja, jag blev nästan lite gråtmild över min egen insats. Den här dagen skulle Tiffin och Astrid sent glömma, dagen då de fick uppleva 60-talets glada kattliv.

De rusade fram till tallrikarna men tvärbromsade så snart de var framme vid torsken. Fyra besvikna kattögon såg rakt på mig:

- Vad är detta? såg de ut att tänka. Det här är ju BLÖTT!! Dessutom är det trasigt! Vad menar du att vi ska göra med den här sörjan?

De såg inte åt min torsk som lagom länge fått sjuda i lite vatten och en stor klick smör. Det var bara att slänga alltsammans och ta fram några hela harpluttar i stället.

Ja, ja, det är väl så det är. Katter som Kurre och Katten, de finns inte längre, i alla fall inte i förorten. Kanske finns det någon avlägsen släkting på någon gård nedåt landet, en kattsläkting som inte blir rädd när han möter en mus och som gladeligen släcker törsten från en vattenpöl. Men det är nog ett utdöende kattsläkte. Å andra sidan är nog inte lantiskatterna särskilt keliga. De håller sig nog på sin kant, tramsar inte med att  kurra och smeka sig mot människornas ben.

Det må så vara att den moderna hemmakatten inte förstår sig på torsk och vattenskålar. Men de är keliga och kan kurra så högt att det är stört omöjligt att somna. Och vad mig anbelangar är det trots allt det som är det mysigaste med dagens katter, sen får Kurre och Katten tycka vad de vill!






Protected by Copyscape Plagiarism Detection

13 april 2013

Gäster i helgen? Ett middagstips

Någonstans i mitt medvetande lever fortfarande bilden av den 48 kilo "tunga" tjejen jag var för några år sedan. När jag ska köpa mig något i klädväg, ni vet det där som man bara "måste" ha, händer det att jag fortfarande av ren vana, utan att först prova, grabbar tag i något i storlek 34. Jag menar, det är min storlek på kläder och det har det varit sedan 1975. Sakta börjar det dock tränga in att det runnit lite vatten under broarna de senaste åren och att storlek 34 nu är ett minne blott. Fast vid närmare eftertanke, är det verkligen vatten som runnit under broarna? Ska jag tro spegelbilden (och jag antar att den talar sant) är det nog snarare smågodis, feta såser, goda viner och massor av pasta och alltsammans har fastnat på min kropp.

Begav mig upp på vinden och plockade fram lite vår- och sommarkläder härom dagen. Det är lika spännande varje gång att få bli överraskad över vad som finns i lådorna eftersom mitt minne uppenbarligen krymper i samma takt som mina kilon ökar.

"Nämen åh, den här skjortan hade jag glömt! Men va f-n?! Jag får ju knappt i armarna! Gud vilken dålig kvalitet!"

Men skam den som ger sig! Den SKA på! Ja, och så lyckas jag få i armarna i skjortan och känner för en sekund något som närmast kan beskrivas som skadeglädje.

"Trodde du inte va?!" säger jag och inser att jag talar till ett klädesplagg. "Jodå, här ser du en som inte har fått gäddhäng!"

 Men så kommer momentet när knapparna ska knäppas och det blir nådastöten. Knapparna hotar med att skjuta iväg likt patroner från en kulspruta. Hinner tänka helt snabbt att det skulle funka om jag håller andan. Men ganska snart inser jag att det skulle se jättekonstigt ut på jobbet om jag högröd i ansiktet gick omkring och höll andan. Troligtvis skulle jag dessutom dö på kuppen.

Nä fy och usch. Det är bara att inse att med åldern kommer extra kilon som ett brev på posten, ett brev lika upphetsande som kom det från kronofogden med hot om avhysning. Nej, lika bra att ge upp och trösta sig med en riktigt god middag.

Varsågoda!

Foto: ica.se
Förrätt
Italiensk rödbetssallad med tryffelkräm - 6 port
Koka 4 - 6 rödbetorna mjuka i lättsaltat vatten med skalet kvar. Häll av och gnid av skalet under rinnande kallt vatten. Skär rödbetorna i klyftor.

Rör ihop 2 dl smetana eller créme fraiche, 2 msk olivolja med tryffelarom och 2 msk honung. Krydda med salt och peppar. Servera krämen till rödbetorna. Garnera med timjan.

Dryck: Vitt, halvtorrt vin, exempelvis Kloster Eberbach. Ölalternativ: Paulaner.


Foto: ica.se
Huvudrätt
Svart rosmarindoftande kyckling i ugn - 4 pers
Blanda 5 dl fin olivolja med 1-2 dl soya i en ugnssäker form. Skala och dela 4 - 5 rödlökar. Skala och dela 2-3 citroner. Skala och skiva 3-5 vitlöksklyftor. Riv en större kruka med färsk rosmarin. Lägg i alltsammans i olja- och soyablandningen och blanda. Krydda med citronpeppar.

Sist delas kycklingfiléer i 3 delar (räkna en filé/pers) och läggs i formen och blandas väl. In med alltsammans i en 175 grader varm ugn i cirka 30 - 40 minuter.

Dryck: Vitt fylligt vin, exempelvis Caveau des Jacobins. Rött, kryddigt, exempelvis Campolieti. Ölalternativ: Kaltenberg Oktoberfest.


Foto: ica.se
Dessert
Hallonmousse med Lemoncurd - 1 glas
Grovhacka 1-2 Digestivekex. Lägg hälften av krosset i botten på ett högt dessertglas. Klicka över lite Lemoncurd. Lägg sedan i resten av krosset, avsluta med ytterligare lite Lemoncurd.

Fyll glaset med hallonkvarg, toppa med färska hallon och björnbär.

Dryck: Sött dessertvin, exempelvis Villa del Cigliano






Protected by Copyscape Plagiarism Detection