Många är de gånger då jag funderat över vad jag skulle pyssla med om jag var född i ett annan århundrade. Självklart skulle sysslan se olika ut beroende på vilken samhällsklass jag tillhört. Oavsett samhällsklass kvarstår dock det faktum att jag med största sannolikhet inte hade fått betalt för det arbete jag utförde, i alla fall inte i reda pengar.
Eftersom jag avskyr orättvisor och fortfarande så här efter dryga femtio år på jorden, har så oerhört svårt att hålla truten, kan man nog utgå ifrån att om jag sökt arbete i början av 1800-talet skulle jag ha, milt uttryckt, stora svårigheter med att lämna referenser. Troligtvis skulle de innehålla ord som "hysterika" (en vanlig benämning på en kvinna som med bestämdhet vägrade göra allt hon blev tillsagd), "käftkäring" och "kvinna utom all räddning".
Om jag varit en adelskvinna
En adelskvinna skulle fungera som godsets personalchef. Hon skulle planera och fördela arbetet och ha ansvaret för genomförandet. Hon hade mängder av underlydande att basa över. Låter ju i och för sig som en roll jag med lätthet skulle kunna ta på mig. En missklädsamt blyghet skulle sprida sig över min person om jag påstod att jag inte tycker om att bestämma. Förvisso inget drag att vara särskilt stolt över men jag säger det ändå. Ska man ägna sig åt lite självsmicker tycker jag nog att det visar på någon slags "mogen kartläsning" i den snårskog där mina bra och mindre lyckade sidor trängs om utrymmet.
Som adelskvinna gällde det att hålla tungan rätt i mun, ha struktur och vara något av ett kontrollfreak. En arbetsbeskrivning som passar mig som handen i handsken. Men sedan kör det ihop sig rejält kan jag säga.
Förutom att bestämma en massa saker skulle en adelskvinna även utföra räkenskaper (otäckt ord det där) och se till att godsets inkomster - ofta i form av råvaror som skulle förvaras - gick i hop med godsets utgifter. Hon skulle se till att underlydande levererade in vad de var skyldiga och att allt blev bokfört. Värre än det där med att ha koll på räkenskaperna är än dock att lönen för detta i bestod i några reda pengar. Nej, istället ansågs adelskvinnan bli "belönad" genom att få höra till en familj, att få en bostad, mat och skydd. Ja till och med belönas med en gnutta kärlek och en känsla av att leva ett meningsfullt liv. Nej fy för den leder, detta vore inget för mig!
Om jag varit ett fattigt och tandlöst kvinns
Tror hellre jag tillhört de lägre samhällsklasserna faktiskt, dock helst med tänderna i behåll. I de lägre samhällsklasserna behövde man inte vara lika tystlåten till sin natur. Var man ett riktigt rivjärn kunde man till exempel försörja sig som torgmadam på Munkbron i Gamla Stan. Här förväntades man vara högröstad, orädd och ha starka nypor. Ett annat arbete som skulle kunna locka mig var jobbet som roddmadam, vilket var kvinnor som mot betalning rodde passagerare mellan stadens öar, en slags taxirörelse helt enkelt. Ett av få yrken där man som kvinna faktiskt fick betalt i pengar.
Ja, det bästa för mig vore nog om jag varit roddmadam, helst en med en bländvit tandrad. Säkert var det en fördel om man var högröstad när man kallade på eventuella kunder, snygga axlar fick man säkert också av all rodd och att dessutom tillbringa dagarna till "havs", ja det låter ju mer som riktigt schyssta anställningsvillkor. Enda bekymret skulle väl kunna vara eventuella "svartroddare" men de fick man väl ta hand om vartefter de dök upp. Ett yrke som inbringade reda pengar alltså, inga specialutbildningar och sådant tjafs. Jag menar hur svår kan de vara att ro en eka?
Om jag ändå insett mina begränsningar
Under ett par dagar med årets sista skälvande högsommarvärme, fick jag möjligheten att pröva min tes, den om att jag skulle gjort stora pengar som roddmadam. Så här i eftertankens kranka blekhet framstår dock adelskvinnans oavlönade arbete som ett riktigt kanonjobb.
Sambon och jag hade mött upp kollega R och hennes man på Grisselholmen i Stockholms skärgård. En fantastiskt fin naturhamn där fåren stillsamt betade för att hålla landskapet öppet. Här låg vi med våra båtar sida vid sida, läste varsin bok medan solens stråla bröts så där mjukt när de träffade glaset bredvid mig, glaset med riktigt kylt rosévin. Ja, någon liten skål med chips tror jag också att jag såg. Det var helt enkelt en sådan där dag man spar någonstans långt innanför pannan för att kunna ta fram en måndagmorgon i november då pendeltågen står stilla för att ett löv dessvärre blockerar spåret.
Plötsligt menar kollega R att ett dopp skulle kännas bra. Nu hör det ju till saken att jag inte "tar ett dopp" med mindre att vattentermometern jobbat sig upp mot i runda slängar, 26 grader.
- Åh va trist, utbrast jag och slog ut med händerna. Jag har glömt min baddräkt, va synd!
- Äh lägg av, det där kan du försöka lura i småbarnen, du törs helt enkelt inte bada.
Kollega R lyfte lite på ögonbrynen, spände ögonen i mig liksom för att bara vänta på min kapitulation inför detta faktum att jag är en badkruka.
- Nej, det är sant, sa jag. Jag har glömt badkläderna. Tro mig, det är verkligen.... sant.
Kollega R svarade inte på detta utan försvann ned i sin ruff för att i nästa stund kasta över en bikini som jag nätt och jämt lyckades fånga.
- Sätt på dig den där nu så tar vi ett dopp.
- Nej, nej, vet du vad! nästan skrek jag. Det går bara inte, jag kan inte. Jag dör nog då, eller ja, kanske inte dör precis, men jag kommer dra på mig en ordentlig förkylning och det är ju nästa samma sak. Eller?
Kollega R som är en belevad kvinna med förståndet i behåll, släppte kravet på att jag skulle sänka ned hela min lekamen i vattnet som jag vill mena var nära fryspunkten.
- Vi kan väl ta en roddtur istället? föreslog jag. Det blir ju kul! Jag kan ro. Du vet jag har ju rott så himla mycket som barn, ja, jag skulle nästan våga säga att jag är lika bra på att ro som du är att "doppa" dig.
Med en entusiasm som nästan förvånade mig själv pekade jag mot den lilla ön som låg cirka 50 meter från våra båtar.
- Vi ror ut till ön därborta och så sitter vi där och småljuger lite. Vad säger du?
Så fick det bli. Nu hade vi ju ingen eka att tillgå men en uppblåst jolle i rött fick duga. Så packade vi i oss, jag, kollega R och Dante som är en Jack Rusell i sina bästa år.
- Du jag tror att det bästa är om jag ror, sa jag för att inte verka lika mesig som jag i verkligheten är.
- Jag är kanske inte mycket till "doppare" men ro, det vet jag hur man gör!
Så startade vi vår resa mot ön 50 meter bort. Hur jag än försökte ro lika hårt med båda årorna for vi mer eller mindre bara runt i en cirkel. Jag slet, jag svettades, jag svor och tog i med båda armarna så att om mjölksyra kunde ses rent visuellt som dimma, hade kollega R knappt kunnat ana att jag satt bara 50 centimeter ifrån henne. Det tog väl i runda slängar cirka 25 minuter innan vi till slut var så nära ön att vi genom att greppa i vass och stenar, kunde
dra oss iland.
- Du, jättebra rott av dig, sa kollega R och hade svårt att dölja ett leende som när som helst kunde brista i ett gapflabb. Hade du rott mycket sa du?
Skamset tog jag mig upp på ön och hade i ärlighetens namn riktigt svårt att smälta att jag uppenbarligen inte bara suger när det gäller att bada, det där med att jag tidigare kunnat ro, det skulle nog bli svårt att övertyga kollega R om.
Eftersom kollega R är en mogen kvinna tjafsade hon inte om min urkassa rodd. Istället satte vi oss på de solvarma klipporna och njöt av solen som börjat nudda talltopparna lite längre bort. Som den grythund han är gick Dante omedelbart på jakt. Dessvärre bjöd inte ön på några räv- eller grävlingsgryt att krypa in i men eftersom Dante är en glad hund lät han sig inte nedslås, varken av urkassa roddare eller öar utan gryt.
När det blev dags att ro tillbaka den 50 metrana menade kollega R, mycket försiktigt ska erkännas, att det bästa kanske vore om hon nu rodde tillbaka? Och vem vore jag om jag efter en sådan urdålig rodd skulle stå på mig och mena att jag var första styrman? Självklart fick hon ro.
Till min lättnad, ja det måste jag tillstå, lyckades inte heller kollega R att manövrera båten, i alla fall inte åt det håll vi skulle. Hon slet, hon svettades och hon svor. Hon provade att ro framåt och hon provade att ro bakåt men vi kom oupphörligen bara längre och längre bort från vårt mål.
- Men vad ska vi göra? undrade jag oroligt när jag såg hur vi drev mot en annan båt som lagt till lite avsides för att få vara ifred. Jag tror du måste ro lite mer med vänster paddel, i alla fall om vi ska komma fram till de båtar där vi hör hemma.
Inget svar. Med hårt sammanpressade käkar och med en beslutsamhet som nästan gjorde mig rädd, rodde kollega R för allt vad tygeln höll. Men till ingen nytta. Hjälplöst kunde vi bara se på när vi körde in i båten där en kvinna yrvaket tittade upp och med en min av avsmak.
- Ja, alltså nu hade vi ju lagt till lite avskilt, sa hon och slängde en blick på sin man som nu reste sig i sin fulla längd. Det har vi gjort därför att vi just vill ha lite avskildhet. Skärgården är stor, ni kanske kunde ta och ro någon annanstans?
- Förlåt, det var inte meningen att störa, försökte jag och nu kände jag förtvivlan riva i mitt bröst. Vi har kommit lite ur kurs, förstår hon.
- Ja det är möjligt, svarade den sura damen som sökte avskildhet, men nu får jag nog be er ro härifrån.
Kollega R var nu högröd i ansiktet och utan att överdriva kan jag säga att hon var mjölksyran personifierad. Aldrig tidigare har jag sett någon ro med sådan kraft, med en sådan målmedvetenhet. Dessvärre gick det inte så mycket bättre än tidigare. Dante som hittills varit nöjd även när vi rodde i cirklar, verkade nu ha resignerat totalt. Han såg rakt på mig med en blick där allt hopp hade släckts. Aldrig mer skulle han få se sin husse, aldrig mer skulle han få krypa ihop i sin hundkorg. Detta var slutet!
Vi lämnade dock damen som sökte avskildhet och nu såg det ut som om vi ändå kunde nå vårt mål. Med en beslutsamhet som skulle ha gjort vem som helst avundsjuk, rodde kollega R för allt vad tygeln höll.
- SOS!! ropade jag förtvivlat när knappa tio meter återstod till en av våra båtar. Save our souls, for God's sake. Hela Grisselholmens båtgäster stod nu upp i sina båtar och besåg vår kamp mot naturkrafterna.
Så nådde vi till slut kollega R:s båt och med darrande händer fick jag tag i en tamp så att jag kunde hålla oss kvar vid vår räddning. Kollega R som ännu inte insett att vi var räddade fortsatte beslutsamt att ro med sammanbitna käkar och med paddlar som gick som lärkvingar.
- Hallå, vi är framme du kan sluta ro, sa jag och la en lugnade hand på en av paddlarna.
- Varför hjälper du inte oss? sa jag ilsket till sambon medan kollega R fick hjälp att komma upp i sin båt. Vi kunde ju ha dött där ute!
- Nej, det tror jag knappast, sa han hur lugnt som helst.
- Ja men det blåste ju jätte mycket där ute, sa jag anklagande.
- Ja det blåste en del, konstaterade sambon. Men du vet, ni hade ju medvind så det var aldrig någon fara.
- Vadå medvind?!
- Ja alltså ni blåste ju hitåt hela tiden, ni skulle bara ha rott lugnt och fint och låtit vinden göra resten.
- Äh, vad du snackar! Vadå vinden göra resten? Vi var i sjönöd och ingen hjälpte oss! Ingen!
När jag senare på kvällen låg och sammanfattade dagens rodd, insåg jag att det där med roddmadam, det kunde jag nog glömma. Jag insåg att det är en otroligt tur att jag fötts i det århundrade jag trots allt har. Någon adelskvinna hade jag med säkerhet aldrig varit och ve och fasa om någon tvingat mig till att vara roddmadam. En enda kund var nog vad jag hade lyckats skrapa ihop, troligtvis hade vi aldrig mer nått land. Och någon dricks hade säkert aldrig varit aktuell.
