Säg hej till Leif - vår nya granne

För någon månad sedan fick vi en ny granne som verkade hur trevlig som helst. Han har i och för sig inte presenterat sig så där vänskapligt med handen sträckt över häcken som ofta är brukligt i villakvarter. Men vi tror att han heter Leif, i alla fall har vi bestämt oss för att det är på det sättet.

I början såg man inte så mycket av honom faktiskt, han var ute på tomten ibland men höll sig ändå lite på sin kant. Nu verkar han dock ha bott in sig ordentligt för nu har han sprängt alla tänkbara synliga och osynliga regler för hur en svensk granne får bete sig.

För ett par veckor sedan såg vi honom på vår tomt en morgon, redan vid pass 06.30. Jag och sambon såg på varandra och tänkte samma sak: "Är han inte som han ska? Vad gör han på vår tomt, en tisdagsmorgon?"  Han gjorde inget stort väsen av sig men ändå?! Ömsom gick han, ömsom småsprang han och liksom undersökte buskar och träd, garageport och husfasad. Lite smått obehagligt faktiskt.  På kvällen pratade vi om det och diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra om det hände igen, jag menar, vi kan ju ha Leif springande på vår tomt.

- Ja men om han kommer igen och bara går omkring på tomten utan att störa, så får han väl hållas, menade sambon.
- Men var drar vi gränsen då, hur mycket ska han få hålla på? Det är ju vår tomt!

Vi funderade en stund om kom överens om att vi inte ville visa oss tjafsiga nu när han precis flyttat in och allt, man vill ju ogärna komma på kant med grannarna. Men tar han sig större friheter då måste vi ju helt enkelt säga ifrån. Det är liksom inte okej att bära sig åt som han gör.

Leif höll sig faktiskt lugn några dagar, vi såg inte till honom, vare sig på vår tomt eller någon annans. Vi andades ut och vi tänkte inte mer på det. Men så en morgon när vi sitter och äter frukost ser jag i ögonvrån hur något rör sig ute på vår veranda. Jag trodde hjärtat skulle stanna i kroppen på mig. Uppifrån taket, kommer Leif glidande samtidigt som han håller ett järngrepp i en av stolparna som löper från taket ned på verandan, allt för att inte ramla.

Man blir minst sagt paff när något sådant händer, så vi stod bara som två fån och såg hur Leif greppade tag om den lilla behållaren med fågelmat vi har på verandan, slet och rev i den för att komma åt innehållet.

- Nä, nu får det faktiskt vara nog! Nu får han ju skärpa sig!

Jag öppnade veranda dörren och nästan skrek: Va f-n håller du på med?!

Leif blev fullständigt livrädd! Han kastade sig ut från verandan (otäckt smidigt faktiskt), for över tomten och klättrade upp i grannens ek med blixtens snabbhet och där blev han sittandes hela förmiddagen, livrädd. Vad skulle vi göra? Vi kan ju inte ha grannen sittandes i ett träd! Vi skämdes lite faktiskt. Kanske hade vi tagit i för mycket trots allt? Vi har ju faktiskt hur mycket fågelmat som helst om det var det han ville ha. Han kunde väl bara ha frågat? Nä, fy och usch, stackarn! Nu blir vi väl aldrig några såta vänner.

Så kom jag på att vi hade en gammal påse med hasselnötter som vi köpt någon gång för tre år sedan för att vi trodde vi skulle baka en nötkaka. Det blev naturligtvis inte av och nu låg de småäckliga nötterna där i sin påse, oätliga för alla och en var, men kanske Leif skulle låta sig smaka? Och se där! När jag tog fram nötterna då kom han faktiskt ned från trädet och tog sig upp på vår veranda. Ingen av oss sa någonting, vi är ju inte helt bekanta med varandra och hela grejen hade ju blivit fel från början. Vi stod bara och såg på medan Leif fullständigt proppade i sig varenda en av de äckliga nötterna. Han tuggade dem inte ens, utan proppade in alla i munnen och gömde dem in några kindfickor, sådär som ekorrar gör... för det glömde jag kanske att säga... vår granne Leif är en röd ekorre.

Nu har det gått en tid och vi har lärt känna varandra och hela familjen bara älskar Leif. Han är hur fin som helst. Fågelmaten ratar han numera, han vet att det varje morgon vankas hasselnötter. Är vi sena med utfodringen låter han oss veta det.

Det roligaste med Leif är hans inställning till mat och idén om "att det är synd att slänga, man vet aldrig när det vankas nytt". Ekorrar är rätt smarta djur men när det kommer till att hamstra mat så går förnuftet ut där nötterna går in. Leif proppar alltså in massor av nötter i munnen, springer sedan och gräver ned dem för att de ska kunna användas när tiderna blir bistrare. Han sprider ut maten i flera olika gömställen, oftast genom att gräva små håligheter i marken där han placerar en nöt. Sedan täcker han noggrant över hålet för att ingen annan "granne" ska hitta hans skatt. Sedan gör han en skarp gir åt höger, gräver ett nytt hål som även det täcks för med största precision. När han har upprepat den proceduren en 8-10 gånger känner han sig mer än nöjd. Problemet är bara att han nästa omedelbart glömt var han grävt ned sitt skafferi och så får han ägna dagar, ja kanske veckor med att leta fram dem igen. Ibland hittar han faktiskt en nedgrävd nöt men det beror mer på tur än skicklighet och risken att det är någon annan "grannes" skafferi han har hittat, den är överhängande.

Leif är en röd ekorre och det kanske man tycker är som det ska. Men faktum är att det finns tre olika sorters ekorrar, röda, svarta och grå. De grå ekorrarna är lite större och de kan faktiskt vara rena "döden" för de röda. Inte för att de ger sig på de röda, utan för att den grå ekorren förökar sig snabbare, har inte lika "snäv" matsedel och dessutom bär på sjukdomar som de inte lider det minsta av men som kan få en ekorre som Leif att lägga nosen i vädret på mindre än en vecka.

Ute i Europa, främst i Italien och England, är faktiskt den röda ekorren på väg att försvinna till förmån för den grå "grannen". Nu är det ingenting som oroar Leif särskilt mycket, för i Sverige är beståndet av de röda ekorrarna fortfarande stort.

Leif har inget revirtänkt, han är inte heller monogam, ju fler tjejer desto bättre är hans motto. Redan i februari börjar han dejta och under våren och hela sommaren blir han pappa flera gånger om. Han lever aldrig tillsammans med någon, vare sig hon heter Birgit eller Folke, nej Leif vill vara ifred, så när han fått ut vad han vill av dejten, lämnar han henne i sticket och hon får själv klara sig under de cirka 35-40 dagarna hon är gravid.

Medan Leif fortsätter och dejta tar den senaste erövringen hand om barnen på egen hand som kan vara så många som sju stycken per kull. De 14 första dagarna är ungarna blinda men redan efter 5-6 veckor flyttar de hemifrån. Men precis som det kan vara med människobarn, är mamma en fast punkt och något att återkomma till när det tryter i kassan och man behöver få sig ett rejält skrovmål. Trots att de flyttat hemifrån ringer de på hos mamma under ytterligare 5-6 veckor när hungern sätter in. Då kan det faktiskt vara så att hon är höggravid igen, dock inte tillsammans med Leif för han har glömt henne sedan länge. Med tanke på ett sådant slit är det inte konstigt att hennes livslängd bara är cirka 3 år även om det förekommer att en del av mammorna faktiskt uppnår en ålder av sju år.

Men Leif då, hur går det för honom? Ja, han har det ju inte lika slitigt med matlagning och passning av barn så han blir oftast lite äldre än tjejerna han dejtat. Han är en pigg lite rackare som håller kroppen i trim genom att ständigt leta efter nötterna han grävt ned, ett mission dömt att misslyckas.

Ekorrar och människor kan faktiskt ha det riktigt bra tillsammans. Ekorrar som Leif, det vill säga storstadsekorrar, blir lätt tama om man bara bjuder på ordentligt med god mat (och dit räknas alltså hasselnötter där bäst-före-datum gått ut redan 2003). Men Leffe och hans kompisar har inte alltid setts med blida ögon av människorna. Förr i tiden sågs han som falsk och opålitlig. I den gammal folktron fanns till och med uppfattningen att man riskerade få epilepsi om man åt ekorrkött men om man kände sig en aning yr, så var det bästa botemedlet mot detta pulvriserad ekorrhjärna. Usch, Leif släkthistoria vill man nog inte veta mer om, säkert en riktigt sorglig historia om ond, bråd död.

Går man ännu längre tillbaka i tiden, enda till vikingatiden, kan man få sig till livs mindre trevliga historier om ekorrar. En riktig värsting-ekorre var Ratatosk. Det sägs att han sprang upp och ned i världsträdet Yggdrasil som kurir och vidarebefordrade förolämpningar mellan  draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns faktiskt i eddadikten Grímnismál, och det var därifrån Snorre Sturlasson hämtar sin kunskap om ekorren.

Men inget av det där bryr sig Leffe om, det viktiga för honom är att vi ser till att köpa på oss ytterligare förråd med hasselnötter som han sedan kan gräva ned i trädgården till ingen nytta, för hitta dem igen, det gör han inte.

Källor:
Bilder och fakta
Viltfakta