Fotogen och jordgubbssaft - Nu är det krig!

Idag var det riktigt varm när jag gick hem från jobbet. Ni vet den där första trevande värmen som gör att man tar av sig handskarna och lägger dem i jackfickan. Femtio meter senare knäpper man upp jacka och väl hemma är man så varm att man håller på att dåna.

- Åh, har ni känt vad varmt det är? Det är helt underbart ute!, sa jag medan jag slängde av mig ytterkläderna med högerhanden samtidigt som jag i ögonvrån registrerade en myra som i lugnt mak promenerade över hallgolvet. Rent reflexmässig gjorde jag slut på den via min vänsterfot.

Medan jag plockade upp spillrorna av det som en gång varit en svartmyra, säkert en med spetskompetens inom sitt myrsamhälle, for jag iväg till köket för att snabbt som ögat utfordrar "djuren". Ja alltså, inte myrorna utan de två som är betydligt yngre än jag och som jag en gång i tiden genomlevt alla helvetes kval för att sätta till världen. Det är viktigt att de får mat direkt, annars kan det bli liv i luckan.

Upp med plastkassen märkt "Hemköp" på köksbordet, en kasse som bjöd på fiskpinnar (ja det händer ibland att jag inte köper färsk fisk på vägen hem, fjällar och rensar den), potatis och lite annat smått och gott. Och så in i kylen med grejerna och så .... en svartmyra till! Min högertumme skickade den till de sälla jaktmarkerna och så var jag av med den. När jag exakt 4 ½ minut senare har trampat och klämt ihjäl ytterligare tre myror som objudet fingår på mitt golv, ja då börjar det faktiskt bli lite småäckligt. Vad gör de hemma hos mig? Har de ingen egen stack att vara i?

Så börjar jakten. Mosar ett par vid PC:n och lyckas klämma ihjäl en mellan tangentbordets bokstäver ö och ä, men det kommer ständigt nya. Man undrar ju lite stillsamt vem de tror att de är och framför allt vad de tror att de gör hemma hos mig. Ser framför mig en myra i chefsposition som i någon myrstack sammankallar till konferens för att informera om den kommande omorganisationen. Typ, "vi samlas hemma hos Borg vid pass 15.00 för en första brief, därefter delar vi upp oss i grupper för diskussion (det finns gott om grupprum). Sedan avslutar vi med en gemensam middag."

Medan jag desperat Googlar på dessa kryp hinner jag mosa flera stycken som jag samlar ihop i en liten men väl strukturerad hög på skrivbordet. Ja, nu är visserligen våren på väg men det är myrinvasionen också. Samma visa varje år!

De myror som så självklart promenerar över mitt vardagsrumsgolv har inte mindre än dryga 7 000 släktingar och emigrationen från Örby måste har varit omfattande en gång i tiden eftersom de nu återfinns över hela världen.

Hur myror ser ut vet vi ju alla, de är för det mesta bara små svarta eller röda individer som verkar supersociala eftersom de nästan alltid promenerar i grupp. Men om man nu skulle komma på den absolut befängda idén att med förstoringsglas studera dessa kryp närmare, tror jag man skulle bli förvånad över vad man fick se.

De har nämligen överkäkar som fungerar som griporgan (ja ni hör ju själva hur äckliga de är), underkäkar och en underläpp?! Får anstränga mig ordentligt för att kunna se myrans underläpp framför mig. Den kan ju inte vara särskilt stor och som kvinnlig myra ska man kanske vara glad för det då hon troligen slipper fundera på om en läppförstoring är värt pengarna. Denna minimala underläpp är dessutom utrustad med stick- och sugorgan vilka säkert inte skulle vara intakta efter ett läppinplantat.

Rödmyrorna, eller pissmyrorna som de populärt kallas, använder dessa vidriga orala utväxter när de går till anfall. När jag helt fredligt tidigt en sommarmorgon promenerar på någon soldränkt skärgårdsö, går troligen reveljen i öns samtliga myrstackar.

- I gevääääär!!! Borg har skymtats vid den södra båtbryggan. Pluton A, B och C tar hennes fötter, resten irriterar bara i största allmänhet. Maaarsch!!!

Så anfaller de mina fötter i blint raseri och med sina käftar sprutar de in frätande vätska (myrsyra) som de hämtar från en körtel i bakkroppen. Varför kan man undra, det är väl inte bara deras ö? Är myrinvasionen i mitt hem helt enkelt en hämnd för att jag tog mig friheten att gå i land på ”deras” ö förra sommaren? Om ja, hur har de i sådana fall tagit sig ända från Munkö till Örby? Säkert har de en hel armada med barkbitar som de går ombord på och låter sedan vinden föra dem mot Älsvsjötrakten.

Kan det vara så att de har haft en omorganisation i någon myrstack nära mitt hem (en myrstack jag tänker eliminera om jag hittar den) och nu är det de övertaliga som irrar omkring hemma hos mig, utan att ha någon viktig uppgift att fylla bland stickor och strån? Eller är det trångboddheten i stacken som tvingar dem att hitta nya ställen att bo på?

Vilka är det då som får bo kvar hemma? Hur många barn får man ha per par? Kan det finnas någon typ av reglering så att de inte blir för många, kanske liknande Kinas familjeregleringslagar? Jodå, myrorna har sin reglering av antalet innevånare men Kinaexemplet struntar de högaktningsfullt i.

I myrsamhället finns tre olika typer av individer: honor, hanar och arbetare. Arbetarna är alltid sterila honor, inga av killarna jobbar, deras uppgift här i livet går endast ut på att förlusta sig med de honor som är fertila. Just här kan jag tänka mig att några enstaka manlig bloggläsare stannar upp för en stund i texten och får något drömskt i blicken. Här snackar vi ett samhälle som är som gjort för män. Men det är ett  högst bedrägligt samhälle, det är allt annan än Edens Lustgård.

Det är hanarna och de fertila honorna som har vingar (de vi kallar flygmyror) och ser till att det blir fler myror som kan ta sig in i mitt hem. Efter parningen biter arbetarna av honornas vingar och dödar hanarna! Tur man inte är myra, vare sig man är man eller kvinna. Skulle det vara tacken för allt slit med att sätta nya myrbebisar till världen, den att få vingarna avslita och att sedan gubben la benen i vädret?! Nä, fy vilka ociviliserade varelser.

Men åter till det väsentliga. Hur kan jag avvisa dessa oinbjudna gäster utan att göra mig osams med ett helt samhälle? Nu har jag ju inga vingar att få avslitna med gud vet vad de kan göra med en om man retar dem tillräcklig.

Googlar man på ”myror inomhus” får man så många träffar att det tar en halv dag att gå igenom dem. Där finns tips på allt från att mata dem med en kletig geléklutt till att hälla fotogen och smågrus där de håller till (detta för att de ska bli så berusade så att de börjar kasta sten på varandra). Geléklutten, som dessutom en klok kollega använt sig av, verkar vara det mest sansade alternativet för eleminering av dessa kryp. Fotogen och sten tror jag inte på, säkert finns där absolutister och IOGT:are, så det funkar säkert inte.

Däremot är jag helt säker på hur jag INTE ska göra.

En bekant fick för många år sedan massor med myror i sitt hus på landet. Mannen i familjen tyckte att man löste situationen plättlätt genom att kontakta Anticimex medan frun, som är en sann djurvän, tittade snett på honom och sa ”Aldrig i livet!”

Under en hel natt låg hon sömnlös och funderade på hur hon skulle göra för att bli av med myrorna utan att skada dem. När gryningen så småningom sakta lös upp hennes sovrum, hade hon kommit till ett beslut. Hon skulle se till att myrorna gick hem till sig igen.

Myror gillar allt som är sött. Hur svårt kunde det vara? Hon letade runt lite kring huset och hittade till slut en myrstack som hon var övertygad om var hemvist för de myror som nu förirrat sig in hos henne. Hon for iväg till affären och köpte en dunk saft med smak av jordgubbe. Väl hemma vid huset igen drog hon en lång och söt saftsträng från huset till myrstacken. Så, nu lockade hon myrorna att gå tillbaka till stället de kom ifrån.

Det var bara ett litet men inte helt oviktigt aber med denna annars så empatiska tanke, hon glömde sätta upp skyltar som visade att det var enkelriktat. Inte en enda myra gick hem, däremot tömdes myrstacken på mindre än 15 minuter då samtliga myrstacks-bor vandrade längst den söta jordgubbsslingan in i huset!

Med tanke på att en normalstor myrstack, säg 1,5 meter hög och 2 meter i diameter, i genomsnitt innehåller 185 479 myror (man undrar vem som räknat), slutade historien trots allt med ett samtal till Anticimex.

Nä, det där tänker jag inte pröva, visst jag tycker mycket om djur men någon skick och fason får det väl ändå vara. Nej, jag har bestämt mig, jag går på geléklutten direkt.


Länkar:
myror.nu/fakta om myror

Säg hej till Leif - vår nya granne

För någon månad sedan fick vi en ny granne som verkade hur trevlig som helst. Han har i och för sig inte presenterat sig så där vänskapligt med handen sträckt över häcken som ofta är brukligt i villakvarter. Men vi tror att han heter Leif, i alla fall har vi bestämt oss för att det är på det sättet.

I början såg man inte så mycket av honom faktiskt, han var ute på tomten ibland men höll sig ändå lite på sin kant. Nu verkar han dock ha bott in sig ordentligt för nu har han sprängt alla tänkbara synliga och osynliga regler för hur en svensk granne får bete sig.

För ett par veckor sedan såg vi honom på vår tomt en morgon, redan vid pass 06.30. Jag och sambon såg på varandra och tänkte samma sak: "Är han inte som han ska? Vad gör han på vår tomt, en tisdagsmorgon?"  Han gjorde inget stort väsen av sig men ändå?! Ömsom gick han, ömsom småsprang han och liksom undersökte buskar och träd, garageport och husfasad. Lite smått obehagligt faktiskt.  På kvällen pratade vi om det och diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra om det hände igen, jag menar, vi kan ju ha Leif springande på vår tomt.

- Ja men om han kommer igen och bara går omkring på tomten utan att störa, så får han väl hållas, menade sambon.
- Men var drar vi gränsen då, hur mycket ska han få hålla på? Det är ju vår tomt!

Vi funderade en stund om kom överens om att vi inte ville visa oss tjafsiga nu när han precis flyttat in och allt, man vill ju ogärna komma på kant med grannarna. Men tar han sig större friheter då måste vi ju helt enkelt säga ifrån. Det är liksom inte okej att bära sig åt som han gör.

Leif höll sig faktiskt lugn några dagar, vi såg inte till honom, vare sig på vår tomt eller någon annans. Vi andades ut och vi tänkte inte mer på det. Men så en morgon när vi sitter och äter frukost ser jag i ögonvrån hur något rör sig ute på vår veranda. Jag trodde hjärtat skulle stanna i kroppen på mig. Uppifrån taket, kommer Leif glidande samtidigt som han håller ett järngrepp i en av stolparna som löper från taket ned på verandan, allt för att inte ramla.

Man blir minst sagt paff när något sådant händer, så vi stod bara som två fån och såg hur Leif greppade tag om den lilla behållaren med fågelmat vi har på verandan, slet och rev i den för att komma åt innehållet.

- Nä, nu får det faktiskt vara nog! Nu får han ju skärpa sig!

Jag öppnade veranda dörren och nästan skrek: Va f-n håller du på med?!

Leif blev fullständigt livrädd! Han kastade sig ut från verandan (otäckt smidigt faktiskt), for över tomten och klättrade upp i grannens ek med blixtens snabbhet och där blev han sittandes hela förmiddagen, livrädd. Vad skulle vi göra? Vi kan ju inte ha grannen sittandes i ett träd! Vi skämdes lite faktiskt. Kanske hade vi tagit i för mycket trots allt? Vi har ju faktiskt hur mycket fågelmat som helst om det var det han ville ha. Han kunde väl bara ha frågat? Nä, fy och usch, stackarn! Nu blir vi väl aldrig några såta vänner.

Så kom jag på att vi hade en gammal påse med hasselnötter som vi köpt någon gång för tre år sedan för att vi trodde vi skulle baka en nötkaka. Det blev naturligtvis inte av och nu låg de småäckliga nötterna där i sin påse, oätliga för alla och en var, men kanske Leif skulle låta sig smaka? Och se där! När jag tog fram nötterna då kom han faktiskt ned från trädet och tog sig upp på vår veranda. Ingen av oss sa någonting, vi är ju inte helt bekanta med varandra och hela grejen hade ju blivit fel från början. Vi stod bara och såg på medan Leif fullständigt proppade i sig varenda en av de äckliga nötterna. Han tuggade dem inte ens, utan proppade in alla i munnen och gömde dem in några kindfickor, sådär som ekorrar gör... för det glömde jag kanske att säga... vår granne Leif är en röd ekorre.

Nu har det gått en tid och vi har lärt känna varandra och hela familjen bara älskar Leif. Han är hur fin som helst. Fågelmaten ratar han numera, han vet att det varje morgon vankas hasselnötter. Är vi sena med utfodringen låter han oss veta det.

Det roligaste med Leif är hans inställning till mat och idén om "att det är synd att slänga, man vet aldrig när det vankas nytt". Ekorrar är rätt smarta djur men när det kommer till att hamstra mat så går förnuftet ut där nötterna går in. Leif proppar alltså in massor av nötter i munnen, springer sedan och gräver ned dem för att de ska kunna användas när tiderna blir bistrare. Han sprider ut maten i flera olika gömställen, oftast genom att gräva små håligheter i marken där han placerar en nöt. Sedan täcker han noggrant över hålet för att ingen annan "granne" ska hitta hans skatt. Sedan gör han en skarp gir åt höger, gräver ett nytt hål som även det täcks för med största precision. När han har upprepat den proceduren en 8-10 gånger känner han sig mer än nöjd. Problemet är bara att han nästa omedelbart glömt var han grävt ned sitt skafferi och så får han ägna dagar, ja kanske veckor med att leta fram dem igen. Ibland hittar han faktiskt en nedgrävd nöt men det beror mer på tur än skicklighet och risken att det är någon annan "grannes" skafferi han har hittat, den är överhängande.

Leif är en röd ekorre och det kanske man tycker är som det ska. Men faktum är att det finns tre olika sorters ekorrar, röda, svarta och grå. De grå ekorrarna är lite större och de kan faktiskt vara rena "döden" för de röda. Inte för att de ger sig på de röda, utan för att den grå ekorren förökar sig snabbare, har inte lika "snäv" matsedel och dessutom bär på sjukdomar som de inte lider det minsta av men som kan få en ekorre som Leif att lägga nosen i vädret på mindre än en vecka.

Ute i Europa, främst i Italien och England, är faktiskt den röda ekorren på väg att försvinna till förmån för den grå "grannen". Nu är det ingenting som oroar Leif särskilt mycket, för i Sverige är beståndet av de röda ekorrarna fortfarande stort.

Leif har inget revirtänkt, han är inte heller monogam, ju fler tjejer desto bättre är hans motto. Redan i februari börjar han dejta och under våren och hela sommaren blir han pappa flera gånger om. Han lever aldrig tillsammans med någon, vare sig hon heter Birgit eller Folke, nej Leif vill vara ifred, så när han fått ut vad han vill av dejten, lämnar han henne i sticket och hon får själv klara sig under de cirka 35-40 dagarna hon är gravid.

Medan Leif fortsätter och dejta tar den senaste erövringen hand om barnen på egen hand som kan vara så många som sju stycken per kull. De 14 första dagarna är ungarna blinda men redan efter 5-6 veckor flyttar de hemifrån. Men precis som det kan vara med människobarn, är mamma en fast punkt och något att återkomma till när det tryter i kassan och man behöver få sig ett rejält skrovmål. Trots att de flyttat hemifrån ringer de på hos mamma under ytterligare 5-6 veckor när hungern sätter in. Då kan det faktiskt vara så att hon är höggravid igen, dock inte tillsammans med Leif för han har glömt henne sedan länge. Med tanke på ett sådant slit är det inte konstigt att hennes livslängd bara är cirka 3 år även om det förekommer att en del av mammorna faktiskt uppnår en ålder av sju år.

Men Leif då, hur går det för honom? Ja, han har det ju inte lika slitigt med matlagning och passning av barn så han blir oftast lite äldre än tjejerna han dejtat. Han är en pigg lite rackare som håller kroppen i trim genom att ständigt leta efter nötterna han grävt ned, ett mission dömt att misslyckas.

Ekorrar och människor kan faktiskt ha det riktigt bra tillsammans. Ekorrar som Leif, det vill säga storstadsekorrar, blir lätt tama om man bara bjuder på ordentligt med god mat (och dit räknas alltså hasselnötter där bäst-före-datum gått ut redan 2003). Men Leffe och hans kompisar har inte alltid setts med blida ögon av människorna. Förr i tiden sågs han som falsk och opålitlig. I den gammal folktron fanns till och med uppfattningen att man riskerade få epilepsi om man åt ekorrkött men om man kände sig en aning yr, så var det bästa botemedlet mot detta pulvriserad ekorrhjärna. Usch, Leif släkthistoria vill man nog inte veta mer om, säkert en riktigt sorglig historia om ond, bråd död.

Går man ännu längre tillbaka i tiden, enda till vikingatiden, kan man få sig till livs mindre trevliga historier om ekorrar. En riktig värsting-ekorre var Ratatosk. Det sägs att han sprang upp och ned i världsträdet Yggdrasil som kurir och vidarebefordrade förolämpningar mellan  draken Nidhögg vid trädets rot och örnen Hräsvelg i trädets topp. Ratatosk omnämns faktiskt i eddadikten Grímnismál, och det var därifrån Snorre Sturlasson hämtar sin kunskap om ekorren.

Men inget av det där bryr sig Leffe om, det viktiga för honom är att vi ser till att köpa på oss ytterligare förråd med hasselnötter som han sedan kan gräva ned i trädgården till ingen nytta, för hitta dem igen, det gör han inte.

Källor:
Bilder och fakta
Viltfakta