30 år av villkorslös kärlek

Det finns dagar man aldrig glömmer, hur mycket vatten som än hunnit rinna under broarna sedan dess.

Många minns exakt vad de gjorde den 28 februari 1986, andra kan redogöra i detalj vad deras dag innehöll den 11 september 2001. Jag minns de dagarna men att säga att jag gör det med en exakthet skulle vara att överdriva en smula.

Dock överdriver jag inte för en sekund när jag säger att jag minns varje detalj från den 28 september 1981, det vill säga för exakt 30 år sedan.

Klockan 08.15 vaknar jag med ett ryck och vet att idag är det dagen med stort D. Jag ska bli mamma för första gången, idag ska "grodan" komma till världen och vi ska få träffas för första gången! Äntligen är det dags, som jag väntat!

Med en något på handen darrig fader kör vi så mot Södersjukhuset och förlossningsavdelningen. Vid pass 09.00 fastnar vi i en bilkö på gamla Johanneshovsbron eftersom en seglare vill göra en sista båttur innan båtsäsongen är över. En seglare med så hög mast att Johanneshovsbron måste klyvas, en broöppning måste till.

Jag lyckas lugna fadern vid ratten med orden att jag inte är det första på jorden som suttit i en bil med födslovärkar och troligtvis kommer jag inte heller att hamna i Guiness Rekordbok genom att utföra världens snabbaste förlossning. Jag menar att segelbåten under oss är snabbare, även om det så råder bleke. Vid 09.45 är vi så inskrivna på förlossningen och inget har egentligen hänt.

En rätt kaxig tjej blir under dagen mindre kaxig för att runt 17.00 be samtliga i personalen, inklusive fadern, att dra dit pepparn växer. Personalen står pall, de har ju rutin och erfarenhet men när så den blivande morfadern ringer till avdelningen för 4 gången och högljutt kräver att få veta om hans dotter är intagen på förlossningen, ja då ger de upp och suckandes ber de mig om tillåtelse att få berätta att jag befinner mig i deras lokaler.

Klockan 18.46 den 28 september 1981 förändrades så mitt liv för all tid framåt - den villkorslösa kärleken hade slagit till i form av en 3 890 gram tung och
55 centimeter lång pojke.

Jag satt i sängen och höll honom framför mig och med vidöppen blick såg han på mig som om han tänkte: "Åh, förlåt mig, jag kanske stör?" Jag mötte hans blick och tänkte, "Nej, du stör inte, du rubbar hela min existens.... Välkommen!"

På BB var man på den tiden "tvungen" att stanna i en hel vecka. Endast korta stunder fick man ha sitt barn hos sig på dagen, sedan var det att köra ut dem till "barnsalen". Vi var ett antal nyförlösta mammor som stod på rad och tryckte våra näsor mot fönsterglasets, det fönsterglas som skilde oss från våra underverk som låg i barnsalen. Där vaktades de av den mycket bestämda barnmorskan som ensam härskade på andra sidan glaset.

Allt var dock inte rosenrött. Vi var fyra kvinnor i salen och hade vi tidigare lidit av "dåliga dagar" strax innan mens, led vi nu av något som fick forna PMS-besvär att framstå som en trallvänlig barnvisa skriven av Alice Tegnér. Vi surade och grät för minsta lilla och vi var ständigt hungriga! Så bestämdes det! Vi skulle beställa en 18-bitars tårta av typen Prinsess (det räcker väl till fyra?) som vi skulle avnjuta till kvällskaffet. Jag fick den stora äran att beställa tårtan och fadern till min nya kärlek skulle så leverera tårtan vid besöket samma kväll.

Förväntansfullt låg vi i våra sängar och väntade på att klockan skulle slå 18.00 då besökstiden skulle starta. Vi struntade blankt i besöken vi skulle få, det var tårtan vi var ute efter, denna underbara tingest fylld av grädde och vanilj och överdragen med den ljuvaste marsipan. På pricken 18.00 står så min sons far i dörröppningen och ler brett. Åtta par kvinnoögon blickar först mot hans leende ansikte för att sedan sakta låta blicken sjunka ned mot hans händer... VAR FAAN ÄR TÅRTAN?! Faderns leende slocknar och han bleknar långsamt. Han backar baklänges ut ur salen samtidigt som vi hör honom mumla något om "Oj då ...jag glömde visst hämta tårtan. Vilken otur... hrmmm och nu är det visst stängt på konditoriet." Ja, ja vi överlevde det också, men jag kan ärligt erkänna att det var på håret att fadern gjorde det!


Så gick tiden och Jonas, som vi nu döpt vår pojke till, vände upp och ner på hela min tillvaro. Han somnade sent och vaknade tidigt. Han öppnade alla skåp han kom åt, drog ut allt som fanns i dem men la aldrig något tillbaka. Han var överallt och ingenstans och jag älskade honom över allt på jorden.

Innan han kunde gå fanns det stunder då han kunde sitta still i mitt knä, det var några av de bästa stunderna vi hade tillsammans. Han lyssnade uppmärksamt när jag läste en bok eller när jag sjöng någon "mörk" ballad av Eva Dahlgren. Innan han kunde sjunga "Ekorr'n satt i granen", kunde han med klar stämma sjunga samtliga verser i den av Eva Dahlgren tonsatta dikten av Karin Boye, "Bitterhetens blomma".

Jag trodde jag hade en "rörlig pojke", då när han satt i knät och följde med i bilderboken. Jag hade nog inte riktig insett vad som komma skulle.

Mitt och Jonas liv förändrades på nytt den 8 september 1982, då tog Jonas sina första steg och inget var längre sig likt. Från den dagen sprang han, oavsett om han hade bråttom eller inte. Jag sprang hela tiden efter och kunde på så sätt hålla vikten riktigt bra.

Så började dagisåren. De innebar både glädje och sorg. Sorgen var fullständigt bedövande när jag lämnade honom på morgon och han grät och bad mig stanna. Han fick mitt hjärta att brista när hans små nävar slet tussar ur min stickade blå tröja när jag var tvungen att "bryta" mig loss, tussar som sedan stack ut mellan hans små fingrar när han tryckte sina händer och sin näsa mot dagisfönstret för att få en sista "titt" av sin mamma. Lika stor som sorgen var den jublande glädjen när jag hämtade honom på eftermiddagen. På vägen hem sjöng vi för full hals och brydde oss inte ett spår om de konstiga blickar vi fick från förbipasserande. Det var jag och Jonas, Jonas och jag!

Vid 3-års ålder pratade han oavbrutet. Han hade inget som helst problem med simultankapaciteten, han sprang och pratade samtidig. "Upp med händerna och hit med tänderna!", skrek han och viftande med en leksakspistol (vem gav honom den egentligen?). På tunnelbanan frågade han alla okända människor om de var gifta, hur många barn de hade och om de också älskade hans mamma, det vill säga mig. När medpassagerarna lite generat svarade att "nja, älskar din mamma gör jag kanske inte", förstod han dem inte alls. "Älskar inte du min mamma, hon som är för vacker att spola på toaletten?!" Tror det är den finaste komplimang jag någonsin fått!

Vid den här ålder börjar också teaterapan att vakna i honom. Han sjöng, dansade och höll låda. Hans fantasi visste inga gränser. En daggmask kunde bli den anakonda han var tvungen att besegra i sin lek, den blå trasmattan i hallen förvandlades på sekunden till ett stormande hav om man bara "ville att det skulle vara så".

Att klä ut sig var också något som Jonas älskade men dräkten som skulle göra honom till "Klas Klättermus" på dagiset årliga maskerad, den kliade förskräckligt. Men vad gjorde det egentligen när man fick sitta bredvid sin stora kärlek Frida. Hon som var som en dag med vackert väder, Frida ... prinsessan bland prinsessor.

När Jonas var i sexårsåldern frågade han om allt som hände runt omkring oss. Varför är löven gröna, varför flyger fåglarna och varför är glass godare än fisk? Jag svarade så gott jag kunde och är inte säker på att det blev rätt alla gånger.

Hans frågvishet kunde också sätta oss i rätt kniviga situationer. Mitt emot vårt hus bodde en man som var kortväxt, riktigt kortväxt. Jag var alltid orolig att vi skulle stöta på honom då jag var rätt säker på att mannens längd, eller avsaknad av längd, skulle forma en högljudd fråga i Jonas blonda huvud.

Så händer det förstås. Med Jonas vid handen tar vi husets trappor i ett skutt (vi gick aldrig i trapporna), öppnar så porten för att stå öga mot öga med den kortväxte mannen. Jag blir stel av skräck, tittar på Jonas och ser hur hans ögon växer och hur läpparna börjar forma den högljudda frågan jag var så rädd för.

- Apppappa! hinner jag bromsa Jonas fråga. Viskande i hans öra tror jag mig uttala det absolut mest pedagogiska en förälder kan säga. "Om du ser något väldigt "ovanligt", speciellt om det rör en annan människa, lägg det då bara på minnet och så pratar vi om det när vi kommer hem". Döm om min förvåning när han faktiskt stänger munnen och sväljer sin (berättigade) fråga.

Olyckligtvis tar sig den kortväxte mannen till samma affär som vi också skulle besöka (hur sjutton hann han dit före oss?). Självklart får Jonas syn på den kortväxte och minns sin mors pedagogiska utlägg om att lägga saker på minnet. Jonas sträcker ut sitt lilla finger, pekar på mannen och fullständigt skriker.... "honom ska vi prata om när vi kommer hem!"


Så går då livet på i sjumilastövlar! Skola, kompisar och kärlekar. Jonas har fullt upp som man ska ha i tonåren. Han är en bra kompis och en "ganska" bra storebror, i alla fall om man frågade lillasyster vid den här tiden. Hon fick nog utstå en hel del, hålla i boxningssäckar när det skulle övas boxning eller agera kurir när man skulle blidka en arg mamma. Med tiden blev de dock de bästa vänner och de visste att uppskatta varandra.

Bild från föreställning av Ung Utan Pung
omkring 2006

Vid 17 års ålder får till slut teatern den största biten av Jonas hjärta. Han börjar hänga med de andra i teatergruppen Ung Utan Pung. Här träffar han andra med samma frenesi, samma fantasi och han har hittat hem. Efter en teaterresa till Sydafrika, bestämmer han sig för att det är teatern som är hans kall. Han säger upp sig från sitt arbete för att på heltid kunna ägna sig åt teatern och gruppen Ung utan Pung. Under åren kom det att bli hundratals föreställningar men det bästa var ändå den som han och hans kompisar bjöd på när jag fyllde 50 år.






Så är då min allra första "älsklingskrummelur" 30 år. Hur gick det till? Och i sådana fall varför? Ja, vad mig anbelangar gör det inget för det har varit 30 år av villkorslös kärlek. Tänk att den där lilla parveln som tyckte att hans mamma var för vacker för att spola på toaletten, nu är äldre än jag var när vi först träffades. Den där gången då hans blick undrade om han störde.

Älskade unge, vad tacksam jag är över att du "stört" i 30 år, hur hade mitt liv sett ut utan dig? Som alla mina barn är du den största glädjen i mitt liv. Du är mitt syre!

Ugglan och kompisproblemet
2011

Stort grattis på födelsedagen!

En sjal är en sjal är en sjal - eller?

Runt lunchtid tycker jag det är galet roligt att shoppa. Man är mätt och belåten (nåja) efter ett besök i personalmatsalen och blodsockret är på topp! Är det dessutom en fredag vet personalmatsalen att bjuda på någon god och totalt onyttig efterrätt (kan vara svårt att hitta en nyttig efterrätt om den dessutom ska uppfylla kriteriet "god"). Är jag riktigt duktig hoppar jag över efterrätten och tar istället en sväng på stan. Att shoppa med ett blodsocker på topp, det är min melodi. Ja, och så hittar man en massa fina saker som man "absolut behöver".

- Oj va fint, säger kollegorna när jag är tillbaka på kontoret, supersnyggt! Den där toppen blir ju ursnygg med en röd sjal till.

"Shit, sjal?! Någon sjal har jag ju inte köpt, ännu mindre en röd då jag inte tror mig passa i rött. Okej, jag kollar hemma, jag har säkert någon gammal Palestinasjal från -77 liggande i någon låda. Jag menar, en sjal, hur stor betydelse kan den ha, bara på ett ungefär?"

Så blir det då dags att stänga kontorsarbetet och börja hemresan. Jag börjar samla ihop mina plastkassar (och kanske en i papper om jag slagit på stort och köpt något riktigt dyrt). Oj, va många kassar det blev! Är de verkligen mina allesammans? Nää, det är nog någon av de närmaste kollegorna som ställt sina kassar hos mig efter att även de drabbats av en blodsockertopp och "gjort stan" efter lunch.

Efter en snabb rundfrågning bland de närmaste kollegorna står det dock klart att samtliga kassar är mina och dessvärre inköpta med ett plastkort där mitt namn prydligt står stansat i vitt på kortets framsida. Med en något begynnande magkänslan av den mer otäcka sorten, packar jag ihop och beger mig mot tåget. "Var alla inköpen verkligen nödvändiga? Kan jag ha de där topparna som de är eller behöver man kanske ha någon form av smycke som "piffar upp"? Trots allt är topparna jag nu släpar i platskassar mot tåget, enfärgade.... alla sex. Kanske gjorde jag en tankevurpa trots allt?"

Men så plötsligt slår det mig som en blixt...... jag behöver en SJAL i avvikande färg, ja kanske rent av en mönstrad! Några av kollegorna hade ju faktiskt sagt att det skulle bli snyggt med en sjal.

Tänk om jag tänkt för enkelt, trott att det skulle bli bra bara med en enkel enfärgad topp? Varför är jag så dåligt på de där små kvinnliga attributen, som smycken, håruppsättningar och SJALAR?? Varför tänker inte jag typ: Kjol (check), topp (check), sjal (check)! Varför ser inte jag att det behövs något mer än kjol och topp? Är det för att jag är uppvuxen i en familj som till antalet dominerats av män?

Som liten var jag en typisk pojk-flicka. Lekte hellre med killarna för att det var mer fart i dem. Som den gången jag sprang för fort nedför en backe och fick sy X antal stygn i ansiktet. Eller när jag cyklade för fort i en för hög backe och fick sy ytterligare X antal stygn, även de i ansiktet. Eller när jag experimenterade med fryst glas och höll det sedan under varmt vatten.... bara för att se vad som hände. Det som hände var att jag fick sy X antal stygn, den här gången i händerna.

Missade jag något viktigt flickigt/kvinnligt när jag tillbringade så många timmar på Södersjukhusets akutmottagning? Om jag inte sprungit så fort, cyklat i för höga backar och låtit en dum tanke på kallt och varmt först passera huvudet innan jag utförde mitt experiment, hade jag förstått detta med sjalar då? Ja, kanske inte fullt ut men jag hade kanske i alla fall haft ett hum.

Tänker att jag ska bättra mig och smygtitta på kollegorna hur de gör med sina sjalar.... om de nu över huvudtaget har några sjalar. Vilka är det som kan tänkas använda sjalar på ett sådant där elegant och självklart sätt? Hmmm.... det får nog bli att koncentrera sig på den kvinnliga delen av kollegorna. Ja det finns kanske en och annan man med "sjal" men det är nog i sådana fall bara en liten "tipp" av en snusnäsduk i mönstrat siden som lite blygsamt letar sig upp ur bröstfickan på kavajen. Nä, det ska nog vara sådana där stora sjalar som man virar runt halsen.

Några dagar senare på jobbet har jag redan glömt allt om sjalar (fattar inte hur man kan glömma hela tiden). Så säger plötsligt kollega R till kollega M:

- Vilken snygg sjal du har! Är den ny?
- Nää, den är inte ny, jag har bara knutit den på ett nytt sätt, det är så här man ska knyta dem nu för tiden.

Jag sätter nästan eftermiddagsfikat i halsen. "Varför har jag inte sett att M har en sjal, den är ju jättesnygg, det ser jag ju nu när R påpekar att den finns? Men vad menar hon med att hon har "knutit" den på ett nytt sätt? Är jag helt tappad bakom en vagn eller lider jag trots allt av sviterna efter alla mina ständiga huvudskador jag ådrog mig som barn? Räcker det inte med att komma ihåg att köpa en sjal, finns det även regler för hur de ska knytas?

- Det är J som lärt mig hur den ska knytas, säger kollega M och skänker kollega J en tacksam blick.

Det visar sig så småningom att kollega J kan allt om de olika sätten att knyta en sjal. Hon har just idag faktiskt, lunchat med en äldre amerikansk kvinna som arbetat som modereporter på en stor amerikansk tidning och på så sätt rest jorden runt med alla de stora modehusen. Hon har lärt kollega J hur den nya sjalknuten ska se ut.

Med brännande kinder blir jag tvungen att inför dessa fantastiskt kvinnliga och sjalberesta kvinnor, medge att jag inte vet hur en sjal ska knytas 2011. Jag har inte ens sett att kollega M har en fin ljusrosa sjal som dessutom är knuten efter alla konstens regler.

Eftersom dessa kollegor är av den bästa sorten, tröstar de mig och säger att det inte är hela världen om man inte har sjal och inte vet den "senaste" knuten. Köper jag en sjal, kommer de självklart att hjälpa mig att knyta den. Det känns genast bättre och jag tänker att när jag kommer hem ska jag Googla på sjalknutar.

Till min förvåning (måste jag faktiskt medge) finns det hundratals sajter om hur man knyter en sjal. Jag läser på så mycket jag kan. Eftersom jag inte är någon stor teoretiker är mitt motto: "Learning by doing". Här gäller det att hitta en sjal att öva på. Men hur jag än letar och rotar i lådorna, hittar jag ingen sjal att testa på. Det får bli sambons ena slips istället. Men det visar sig rätt snart att det är ett försök som är dömt att misslyckas. Det funkar inte med slips, det måste vara mycket tyg och långt för att det ska bli något som liknar en knut värd namnet.

Jag lägger ned detta så länge. Nu har jag läst så mycket om sjalar och knutar att jag nog skulle kunna få ihop en skaplig tingest runt nacken. Nu återstår bara den största utmaningen av alla, nämligen den att komma ihåg att köpa en sjal. Och det törs jag inte lova att jag kommer ihåg.

Relevanta länkar:

Guide för att knyta en scarf