Många minns exakt vad de gjorde den 28 februari 1986, andra kan redogöra i detalj vad deras dag innehöll den 11 september 2001. Jag minns de dagarna men att säga att jag gör det med en exakthet skulle vara att överdriva en smula.
Dock överdriver jag inte för en sekund när jag säger att jag minns varje detalj från den 28 september 1981, det vill säga för exakt 30 år sedan.
Klockan 08.15 vaknar jag med ett ryck och vet att idag är det dagen med stort D. Jag ska bli mamma för första gången, idag ska "grodan" komma till världen och vi ska få träffas för första gången! Äntligen är det dags, som jag väntat!
Med en något på handen darrig fader kör vi så mot Södersjukhuset och förlossningsavdelningen. Vid pass 09.00 fastnar vi i en bilkö på gamla Johanneshovsbron eftersom en seglare vill göra en sista båttur innan båtsäsongen är över. En seglare med så hög mast att Johanneshovsbron måste klyvas, en broöppning måste till.
Jag lyckas lugna fadern vid ratten med orden att jag inte är det första på jorden som suttit i en bil med födslovärkar och troligtvis kommer jag inte heller att hamna i Guiness Rekordbok genom att utföra världens snabbaste förlossning. Jag menar att segelbåten under oss är snabbare, även om det så råder bleke. Vid 09.45 är vi så inskrivna på förlossningen och inget har egentligen hänt.
En rätt kaxig tjej blir under dagen mindre kaxig för att runt 17.00 be samtliga i personalen, inklusive fadern, att dra dit pepparn växer. Personalen står pall, de har ju rutin och erfarenhet men när så den blivande morfadern ringer till avdelningen för 4 gången och högljutt kräver att få veta om hans dotter är intagen på förlossningen, ja då ger de upp och suckandes ber de mig om tillåtelse att få berätta att jag befinner mig i deras lokaler.
55 centimeter lång pojke.
Jag satt i sängen och höll honom framför mig och med vidöppen blick såg han på mig som om han tänkte: "Åh, förlåt mig, jag kanske stör?" Jag mötte hans blick och tänkte, "Nej, du stör inte, du rubbar hela min existens.... Välkommen!"
På BB var man på den tiden "tvungen" att stanna i en hel vecka. Endast korta stunder fick man ha sitt barn hos sig på dagen, sedan var det att köra ut dem till "barnsalen". Vi var ett antal nyförlösta mammor som stod på rad och tryckte våra näsor mot fönsterglasets, det fönsterglas som skilde oss från våra underverk som låg i barnsalen. Där vaktades de av den mycket bestämda barnmorskan som ensam härskade på andra sidan glaset.
Allt var dock inte rosenrött. Vi var fyra kvinnor i salen och hade vi tidigare lidit av "dåliga dagar" strax innan mens, led vi nu av något som fick forna PMS-besvär att framstå som en trallvänlig barnvisa skriven av Alice Tegnér. Vi surade och grät för minsta lilla och vi var ständigt hungriga! Så bestämdes det! Vi skulle beställa en 18-bitars tårta av typen Prinsess (det räcker väl till fyra?) som vi skulle avnjuta till kvällskaffet. Jag fick den stora äran att beställa tårtan och fadern till min nya kärlek skulle så leverera tårtan vid besöket samma kväll.
Förväntansfullt låg vi i våra sängar och väntade på att klockan skulle slå 18.00 då besökstiden skulle starta. Vi struntade blankt i besöken vi skulle få, det var tårtan vi var ute efter, denna underbara tingest fylld av grädde och vanilj och överdragen med den ljuvaste marsipan. På pricken 18.00 står så min sons far i dörröppningen och ler brett. Åtta par kvinnoögon blickar först mot hans leende ansikte för att sedan sakta låta blicken sjunka ned mot hans händer... VAR FAAN ÄR TÅRTAN?! Faderns leende slocknar och han bleknar långsamt. Han backar baklänges ut ur salen samtidigt som vi hör honom mumla något om "Oj då ...jag glömde visst hämta tårtan. Vilken otur... hrmmm och nu är det visst stängt på konditoriet." Ja, ja vi överlevde det också, men jag kan ärligt erkänna att det var på håret att fadern gjorde det!
Så gick tiden och Jonas, som vi nu döpt vår pojke till, vände upp och ner på hela min tillvaro. Han somnade sent och vaknade tidigt. Han öppnade alla skåp han kom åt, drog ut allt som fanns i dem men la aldrig något tillbaka. Han var överallt och ingenstans och jag älskade honom över allt på jorden.Innan han kunde gå fanns det stunder då han kunde sitta still i mitt knä, det var några av de bästa stunderna vi hade tillsammans. Han lyssnade uppmärksamt när jag läste en bok eller när jag sjöng någon "mörk" ballad av Eva Dahlgren. Innan han kunde sjunga "Ekorr'n satt i granen", kunde han med klar stämma sjunga samtliga verser i den av Eva Dahlgren tonsatta dikten av Karin Boye, "Bitterhetens blomma".
Jag trodde jag hade en "rörlig pojke", då när han satt i knät och följde med i bilderboken. Jag hade nog inte riktig insett vad som komma skulle.
Mitt och Jonas liv förändrades på nytt den 8 september 1982, då tog Jonas sina första steg och inget var längre sig likt. Från den dagen sprang han, oavsett om han hade bråttom eller inte. Jag sprang hela tiden efter och kunde på så sätt hålla vikten riktigt bra.
Så började dagisåren. De innebar både glädje och sorg. Sorgen var fullständigt bedövande när jag lämnade honom på morgon och han grät och bad mig stanna. Han fick mitt hjärta att brista när hans små nävar slet tussar ur min stickade blå tröja när jag var tvungen att "bryta" mig loss, tussar som sedan stack ut mellan hans små fingrar när han tryckte sina händer och sin näsa mot dagisfönstret för att få en sista "titt" av sin mamma. Lika stor som sorgen var den jublande glädjen när jag hämtade honom på eftermiddagen. På vägen hem sjöng vi för full hals och brydde oss inte ett spår om de konstiga blickar vi fick från förbipasserande. Det var jag och Jonas, Jonas och jag!
Vid 3-års ålder pratade han oavbrutet. Han hade inget som helst problem med simultankapaciteten, han sprang och pratade samtidig. "Upp med händerna och hit med tänderna!", skrek han och viftande med en leksakspistol (vem gav honom den egentligen?). På tunnelbanan frågade han alla okända människor om de var gifta, hur många barn de hade och om de också älskade hans mamma, det vill säga mig. När medpassagerarna lite generat svarade att "nja, älskar din mamma gör jag kanske inte", förstod han dem inte alls. "Älskar inte du min mamma, hon som är för vacker att spola på toaletten?!" Tror det är den finaste komplimang jag någonsin fått!
Att klä ut sig var också något som Jonas älskade men dräkten som skulle göra honom till "Klas Klättermus" på dagiset årliga maskerad, den kliade förskräckligt. Men vad gjorde det egentligen när man fick sitta bredvid sin stora kärlek Frida. Hon som var som en dag med vackert väder, Frida ... prinsessan bland prinsessor.
När Jonas var i sexårsåldern frågade han om allt som hände runt omkring oss. Varför är löven gröna, varför flyger fåglarna och varför är glass godare än fisk? Jag svarade så gott jag kunde och är inte säker på att det blev rätt alla gånger.
Hans frågvishet kunde också sätta oss i rätt kniviga situationer. Mitt emot vårt hus bodde en man som var kortväxt, riktigt kortväxt. Jag var alltid orolig att vi skulle stöta på honom då jag var rätt säker på att mannens längd, eller avsaknad av längd, skulle forma en högljudd fråga i Jonas blonda huvud.
Så händer det förstås. Med Jonas vid handen tar vi husets trappor i ett skutt (vi gick aldrig i trapporna), öppnar så porten för att stå öga mot öga med den kortväxte mannen. Jag blir stel av skräck, tittar på Jonas och ser hur hans ögon växer och hur läpparna börjar forma den högljudda frågan jag var så rädd för.
- Apppappa! hinner jag bromsa Jonas fråga. Viskande i hans öra tror jag mig uttala det absolut mest pedagogiska en förälder kan säga. "Om du ser något väldigt "ovanligt", speciellt om det rör en annan människa, lägg det då bara på minnet och så pratar vi om det när vi kommer hem". Döm om min förvåning när han faktiskt stänger munnen och sväljer sin (berättigade) fråga.
Olyckligtvis tar sig den kortväxte mannen till samma affär som vi också skulle besöka (hur sjutton hann han dit före oss?). Självklart får Jonas syn på den kortväxte och minns sin mors pedagogiska utlägg om att lägga saker på minnet. Jonas sträcker ut sitt lilla finger, pekar på mannen och fullständigt skriker.... "honom ska vi prata om när vi kommer hem!"
Så går då livet på i sjumilastövlar! Skola, kompisar och kärlekar. Jonas har fullt upp som man ska ha i tonåren. Han är en bra kompis och en "ganska" bra storebror, i alla fall om man frågade lillasyster vid den här tiden. Hon fick nog utstå en hel del, hålla i boxningssäckar när det skulle övas boxning eller agera kurir när man skulle blidka en arg mamma. Med tiden blev de dock de bästa vänner och de visste att uppskatta varandra.
 |
| Bild från föreställning av Ung Utan Pung omkring 2006 |
Så är då min allra första "älsklingskrummelur" 30 år. Hur gick det till? Och i sådana fall varför? Ja, vad mig anbelangar gör det inget för det har varit 30 år av villkorslös kärlek. Tänk att den där lilla parveln som tyckte att hans mamma var för vacker för att spola på toaletten, nu är äldre än jag var när vi först träffades. Den där gången då hans blick undrade om han störde.
Älskade unge, vad tacksam jag är över att du "stört" i 30 år, hur hade mitt liv sett ut utan dig? Som alla mina barn är du den största glädjen i mitt liv. Du är mitt syre!
 |
| Ugglan och kompisproblemet 2011 |
Vad fint skrivet, AnnaLena!
SvaraRadera