"Jag kommer få en guldålder tidigt, jag är fortfarande ung när barnen klarar sig själva", tröstade jag mig med när jag lyssnat till: "Eeeeeemiiiiil, förgrymmade onge" för tusende gången.
Innan jag nått min guldålder kom så livet emellan och gjorde en skarp gir till höger fast jag tänkt "svänga till vänster". Barn nummer tre var ett faktum och barn nummer fyra lät inte vänta på sig. Vart tog min guldålder vägen? Jag skulle ju gå på lokal, sitta i timmar på någon mysig restaurang med lika mysiga tjejkompisar, jag skulle ju inte behöva stressa hem från jobbet för att det var halv planeringsdag på dagis. Men så är ju livet och det får man rätta sig efter. Ingen har ju riktad en pistol mot huvudet på mig och "hotat" med att mitt liv under 35 år endast skulle innehålla blöjbyten, barnkalas och vinterkräksjuka. Jag hade ju gjort ett val trots allt.
Den 28 september i år har jag som förälder lagt livspusslet i exakt 10 950 dagar, bio- och restaurangbesöken har varit betydligt färre, det kan jag garantera. Men åter igen, jag har trots allt gjort ett val.
Jag blir oerhört ledsen och förbannad när jag läser om barn som far illa på grund av att föräldrar som en gång gjort ett eget val, i eftertankens kranka blekhet inte löper linan ut och tar sitt fulla föräldraansvar.
Jag läste en kort insändare i en morgontidning här om dagen. Under midsommarhelgen går två vuxna personer till den lokala pizzerian för hämta pizzorna de beställt. Det var tomt i lokalen förutom en liten kille som stod vid kassan och just betalade för den pizza han beställt. Han tog sedan sin pizzasallad som ingick i priset, drog ut stolen vid ett av borden, satte sig ned och började äta. Helt ensam!Det vuxna paret väntade fortfarande på sina beställningspizzor och satte sig därför vid pojkens bord och började prata med honom. Pojken berättade vad han hette och att han var 10 år (!) "Men varför sitter du här och äter ensam"? frågade en av de vuxna. "Mamma var bjuden på middag", svarade pojken och såg en aning nedstämd ut. Plötsligt skiner han upp och frågar: "Ska ni äta här?" En sådan fråga från en ensam 10-åring med pizzasallad kring munnen, träffar som ett knytnävslag mitt i solarplexus. Som 10-åring kan det ju kännas lite "småtrist" att "fira" midsommar ensam på den lokala pizzerian.
Man frågar sig sålunda, vem, eller kanske vad är det för en mor som sticker till sin 10-åring en 100-lapp så att han kan få sig något till livs medan hon själv smörjer kråset på annat håll? Och var fanns hans far, mormor, morfar, farmor, farfar eller bara någon annan vettig vuxen som kunnat laga honom något midsommar-gott att äta? Eller kanske rent av gjort honom sällskap på pizzerian?
Jag har inte riktigt kunnat släppa den där historien med pojken på pizzerian. Den berörde mig så otroligt starkt. Okey, han fick ju mat trots allt, tänker jag, han behövde ju inte svälta i alla fall. Det finns ju andra barn som växer upp med psykiskt sjuka, drog- eller alkoholberoende föräldrar där kylskåpet ständigt gapar tomt. De kanske skulle vara glada om de hade en 100-lapp på fickan till en pizza? Men är det en tröst för "pizzapojken" att andra också har det svårt och dessutom har magar som kurrar? Kan man till en liten kille på 10 år säga - Men du, tänk på hur lyckligt lottad du är trots allt, du har ju en slant till pizza i alla fall, det är det inte alla som har!
Så frågar jag mig själv, är det verkligen pizzan som är det centrala i den här historien? Nej, inte för mig. Jag vill gärna tro att han gladeligen skulle ha struntat i pizzan om han sluppit vara ensam och istället ätit nudlar tillsammans med någon vuxen som han tyckte riktigt mycket om.
Pojken på pizzerian är bara ett av hundratusentals barn där mamman uppenbarligen haft en pistol riktad mot tinningen när hon bestämde sig för att fullfölja sin graviditet.
Jag önskar att jag kunde vara en av de 600 som frivilligt ställer upp och arbetar inom BRIS. Dessvärre innehåller mitt skyddsnät för barn och djurs lidande så stora hål att det är en omöjlighet. Jag skulle gå under av alla historier så hemska att den om den ensamma pojken på pizzerian skulle te sig som en solskenshistoria.
Men man kan bidra med det man kan. Hos BRIS kan man bli "hjälte" och det är inte svårare än att man bidrar med en slant så att dessa fantastiska 600 (riktiga) hjältar kan fortsätta sitt otroligt viktiga arbete. Så att fler ungar kan få det drägligt och kanske till nästa år kan se fram emot dans runt midsommarstången och kanske rentav få smaka en bit av jordgubbstårtan?
Så vad säger ni? Ska vi hoppa över ett av sommarens pizzabesök och i stället skänka den 100-lappen till BRIS? Det tänker i alla fall jag göra och jag gör det via den här länken, BRIS - Bli en hjälte!
