Nää, nu blir jag så där avundsjuk igen!

Vilken underbara morgon! hojtade jag till familjen i morse där jag stod i min gamla urtvättade sovtröja och blickade ut mot grannens gunnebostängsel. Man blir så inspirerad, håller ni inte med?!

Jag får självklart inget svar eftersom klockan är 06.30 och alla andra i familjen sover. Men jag låter mig inte nedslås, neejdå, här ska vankas frukost, nåja en kopp svart kaffe i alla fall.

Vartefter timmarna går vaknar huset långsamt. Jag sprudlar av energi, solen lyser och trädgården bara ligger där och väntar på att bli ompysslad av mina händer som varsamt ska omslutas av ett par trädgårdshandskar modell -98.

Klär mig snabbt i gamla velorbyxor (underbart med kläder som inte kräver att man håller andan) och ett par extremt fula gympaskor. Så, nu är jag klar!!!

Börjar med att gå runt i trädgården för att få en uppfattning av vad som eventuellt skulle behöva göras. Rosorna behöver ju beskäras, det vet jag eftersom det gör man varje år. Bäst är att beskära dem när björkens löv är stora som "musöron". Hmmm.... ja, ja, storlek musöron har de kanske inte, de hänger mer som vore de öron på en blodhund. Men vad gör det, rosorna går att beskära ändå.

Likt Karlsson i Hemsöborna går jag med lantmätarsteg över "ägorna". En tanke far snabbt genom huvudet att det varit riktigt bra om jag haft ett par hängslen som jag kunde spänt tummarna i, precis så som Karlsson gjorde när han inspekterade madame Flods ägor. Nu har jag inga hängslen men inte ens ett sådant faktum kan störa den euforiska känslan jag har i kroppen över att detta är en ledig dag med sol och fågelkvitter.

Att rosorna behöver beskäras, ja det står ju klart med en gång. Fint, då vet jag det. Hur är det med lavendeln då? Ja men titta.... den ser ju grön och fin ut.... men vänta... är det inte lite väl skrälligt grönt? Böjer mig fram och kan konstatera att det gröna härrör från kvickrot och tistel. OK, ja men då rensar jag väl lavendelrabatten också, hur svårt kan det vara?

Men nu ska de bli spännande och se hur långt bladknoppen kommit på rhododendronbuskarna. Men va f.... va är nu detta?!

Näää, mina fina, fina rhododendronbuskar! Hur är detta möjligt? Hur har det kunnat gå så här illa?

Förtvivlat ser jag mig omkring och hoppas på att jag utan att ha tänkt på det, hamnat på grannens tomt och att det är deras rhododendronbuskar jag nu beskådar. Men nää, det är mina.

Plötsligt faller blicken på ett par säckar som står lutade mot huset. Vad är det för skräp! Vem har ställt dem där och bara gått sin väg?! Vilket slarv!

Med rynkade ögonbryn läser jag den tryckta texten på säckarna. Barkmull... jaha... vad ska det vara bra för? Ahaaa, håller frosten borta från växterna, ahaaa.

Så går det upp för mig att innehållet i säckarna skulle jag troligtvis har lagt ut runt rötterna på rhododendronbuskarana. Säckarna var alltså inte för dekoration utan det var innehållet i dem som var viktigt. Än mer viktigt var att innehållet skulle ha lagts ut innan vintern kom, jaa, rent av redan i höstas. Och om jag tänker så det knakar så kan jag eventuellt, bara eventuellt, dra mig till minnes att det "kanske" var jag som lutade de gula säckarna mot huset någon gång under oktober 2010.



Nää, usch så här kan vi inte ha det här får man helt enkelt kavla upp skjortärmarna och ta fram det stora trädgårdsartilleriet. Jag far in i garaget och letar bland julgranskulor och badbollar. Vad har jag "värsta-trädgårdsverktygs-kittet"?

Jag lyfter på gamla skolböcker och uttjänta pottor och där hittar jag till slut mina monster redskap, nu jäklar ska här arbetas!!

Med en frenesi jag inte trodde var möjlig kastar jag mig över tistlar och annat ogräs. Rätt snart står det klart att min plastspade står sig slätt mot naturens objudna grönska. Här krävs inget mindre än en jordfräs för att över huvudtaget ha en chans mot rötter tjocka som gurkor.

Jag sätter mig i gräset och konstaterar att det jag sitter på är mer mossa än något annat. Hopplöshet är en beskrivning som åtminstone är i närheten av det jag känner. "Finns det inte en enda lite granne som kan låna ut en jordfräs?"

Plötsligt minns jag att jag faktiskt har lånat en jordfräs av en nu avflyttad granne. Det måste vara tio år sedan. Med en rysning kommer minnesbilderna upp där jag stod i trädgården medan grannen tålmodigt gick igenom instruktionerna över hur jordfräsen skulle användas.

- Starta jordfräsen genom att dra i snöret, minns jag att han sa. Sedan håller du bara in spaken mot handtagen så går den framåt. Det hur lätt som helst, fungerar precis likadant som en gräsklippare. Med dessa ord lämnade han mig ensam med jordfräsen.

Jag krängde på mig ett par trädgårdshandskar och så drog jag igång fräsen. Jodå, det var precis som han sagt, inga problem, den kurrade som en katt. Hur var det sen jag skulle göra? Jo visst ja, dra in spaken mot handtaget så går den framåt. Nu utbröt ett fullständigt kaos!!! Jordfräsen drog iväg som skjuten ur en kanon! Jag for som en vante efter och kunde inte släppa taget utan att slå mig halft ihjäl. Över gräsmattor, rabatter och kvarglömda badmintonrackets gick fräsen. Den levde helt och hållet ett eget liv och innan jag fått stopp på den hade den grävt upp halva tomten i olika nivåer och förvandlat tomten till ett månlandskap med håligheter som hette duga. Än i dag minner vår trädgård om dagen då jordfräsen gick bärsärkagång, vi har inte en plan yta någonstans längre.

Nä, lånar någon jordfräs gör jag inte igen! Nu är jag ordentligt trött på trädgårdsarbete. Jag blänger lite bort mot grannens tomt. De har sådan ORDNING!!! Här tävlar inte kvickrot och tistlar om vilka som kan växa sig högst. Neej då, här står nya nedstuckna plantor på rad i små exakta kvadratiska mönster. Varför har inte jag utskurna kvadrater med nyplanterade syrénskott?

Avundsjukan stockar sig i halsen på mig!!

Jag blir så galet avundsjuk!!  Och titta bara på deras uteplats, jag står inte ut!! Allt är så prydligt och hemtrevligt.



På min uteplats tronar mossa och en gammal rostig grill.

Hela uteplatsen ser ju ut att tillhöra huset som Gud glömde!

Nää, fy faan vad avundsjuk jag blir!! Jag vill också  kunna sitta på min fina uteplats och se ut över trädgårdens små jordkvadrater där syrénskotten sträcker sina spröda blad mot solen och växter så det knakar.

Gul blomma i grannens trädgård

En sak har jag och grannen i alla fall gemensamt och det är att det blommar gult i trädgården. Må vara att det inte är samma typ av växt hos mig som hos grannen, men den är gul och blommar gör det hos oss båda.

Gul blomma i min trädgård

Vid det här laget är jag så avundsjuk att jag andas stötvis och känner en stickande känsla inne i trädgårdshandskarna.

All energi är som bortblåst. Jag packar ihop trädgårdverktygen och går tillbaka med dem till garaget.

Jag kanske skulle ta och sätta mig i solen istället och bara njuta och vänta på att avundsjukan rinner av mig.

Jag hittar en stol och sätter mig tillrätta.

- Älskling, ropar jag till sambon, kan inte du fixa en drink till mig? Och du.... kan du inte slänga ner DN:s bostadsbilaga också när du ändå håller på? Tror jag såg några fina lägenheter när jag bläddrade i den i morse.

Jag - En lycklig vinnare x 4

Jag är ingen spelare, vet inte hur man fyller i en V75-blankett, köper aldrig lotter (såvida jag inte befinner mig på Liseberg och kan vinna ett gigantiskt goselejon eller liknande) glömmer ständigt bort att fixa med den där stående Lottoraden så att man åtminstone har en promilles chans att vinna stort.

Men så i morse när jag satt lite halvtrött på pendeltåget tillsammans med andra halvtrötta (och en del grymt trötta) medresenärer, föll min blick på en liten text i Metro. "Halva priset på Lotto Onsdagar. Vinstpotten på onsdag är 102 miljoner kronor". 102 miljoner kronor, inte Pesetas och definitivt inte Lire utan svenska kronor. Det är så galet mycket pengar!!! Trots bankernas blygsamma ränta på inlåning så klarar man sig bättre än bra på avkastningen på 102 miljoner kronor. Man behöver inte ens använda en krona av de 102 miljonerna, man kan bara leva på räntan resten av livet.

Någonstans mellan Södra Station och Centralen bestämde jag mig. Idag onsdag, ska jag fixa en 10-veckors Lottorad så att jag i alla fall rent hypotetiskt har en chans att kamma hem miljonerna.

Senare under förmiddagen fick jag mig berättat en historia om en man som plötsligt blivit svårt sjuk. Han står i kö för operation, en operation som han har 50 procent chans att överleva. Om de 50 procenten är på hans sida och han överlever operationen, kan han se "fram emot" att leva i ytterligare två år. Jag fick upprepa det för mig själv ett par gånger innan det sjönk in ordentligt. Först bara 50 procents chans till överlevnad och vinner han det är vinsten ytterligare två år... 24 månader.... drygt 700 dagar. Tror inte man bryr sig om någon 10-veckors Lottorad med ett sådant faktum vilande över sig.

Senare under eftermiddagen kom en kollegas barn och hälsade på. En liten parvel i gympaskor och Levisjeans som var extra generöst tilltagna baktill så att blöjan fick plats. Ljust hår som stod precis rakt upp och så två ordentliga smilgropar i varje kind. Han tultade om kring glädjetjutande med en miniräknare i handen samtidigt som mamman vänligt försökte förmana pojken att ta det lite lungt. När hon "spände" blicken i honom fanns där inte en tillstymmelse till förmaningar, istället förmedlade hennes blick helt uppenbart att hon faktiskt var en lycklig vinnare, hon hade vunnit högsta vinsten.

Jag summerade den här onsdagen och kunde ganska snabbt konstatera att det blir ingen 10-veckors Lottorad idag heller. Det blir ingen hypotetisk chans till 102 miljoner, jag behöver dem inte. Jag är redan en vinnare av högsta vinsten och det inte mindre är fyra gånger!

Första gången jag vann högsta vinsten var priset en liten rågblond kille med uppåtnäsa. En högvinst som var som ett yrväder, en vinst som var överallt och ingenstans. En kille som oroade sin omgivning genom att bara säga två ord under sina första två år, "sissar" (fiskar) och "toa biar" (stora bilar). En högvinst som senare plockade shortsfickorna så fulla av "vackra" gråstenar att shortsen blev för tunga och gled av den späda pojkkroppen mitt framför dagis sötaste tjej.

Idag är han inte lika "späd" men fortfarande en av fyra högvinster.

Min andra högvinst kom några år senare. En vinst med stora runda ögon och ett hår som en ängel. En liten tjej som tidigt lärde sig prata oavbrutet och som vid tre års ålder sjöng men klockren stämma "Jag vet en dejlig rosa". En vinst som fått sin mors hjärta att nästan stanna av skräck genom att under sängen gömma gamla plastbyttor där vårtiga paddor i hemlighet  framlevde sina liv. En högvinst som fått sin mors hjärta att nästa stanna av hysterisk skratt när hon i Stockholms alla klädbutiker varit och frågat om de har en burka till försäljning fast jag sagt att hon skulle fråga efter en bolero.

En ängel var hon då och en ängel är hon idag.

Sedan följde några år, tio stycken för att vara exakt, då högvinsterna lös med sin frånvaro. Men så plötsligt slog turen till igen och högvinst nummer tre var ett faktum. Den här gången var vinsten en liten kille med en blick djup som en brunn. En vinst som redan tidigt lärde sin mor att se på livet med andra ögon. En kille som sa "doscht" när han ville ha en smörgås och "bippa" när han ville se på TV.

En högvinst som tidigt visade en stor berättarkonst genom att producera den ena hårresande novellen efter den andra. En kille som idag slår sin mamma med hästlängder när det gäller webben, trots att hon har ett yrke som borde visa motsatsen. En vinst som tycker att hans mor är rätt "töntig" men rätt bra att ha ändå.

Vid det här laget var jag så förmögen att jag inte trodde mig ha plats för mer. Men så vill livet något annat och högvinst nummer fyra kallade på uppmärksamhet. En liten tjej med sneda ögon och lika talför som vinst nummer två. Vid nio månaders ålder beställer hon en Coca-cola på kvarterets fik. En högvinst som vid fem års ålder på egen hand lärt sig läsa och skriva. En tjej som idag har ett ordförråd som en 20-åring, är galet duktig på geografi och engelska och som skapar den ena fantastiska bilden efter den andra.

  

Jag har inte ett hot hängande över mig att jag i bästa fall har 24 månader på mig att bli "färdig" med livet. Jag har vunnit högvinsten fyra gånger. Det slår mig plötsligt att en vinst på 102 miljoner kronor inte har något värde, jag behöver dem inte.