Trots att åren går och jag med dem (och nu menar jag att de
gått JÄTTELÅNGT), frågar jag mig fortfarande lite då och nu – ”Vad ska jag bli
när jag blir stor”?
De senaste tio åren har jag satt mig ned vid samma
skrivbord för att utföra samma arbetsuppgifter – att skriva, skriva och skriva
lite till. Inser direkt att meningen innan denna är en lögn och förbannad dikt.
Visst jag skriver, men jag sitter inte vid samma skrivbord varje dag. Faktum är
att om jag är lite sen till jobbet en morgon, finns kanske inget skrivbord att
sätta sig vid, de är utsålt helt enkelt.
Min arbetsplats är en så kallad
”aktivitetsbaserad” arbetsplats där free seating och clean desk gäller. Här ses
inte så mycket som en penna ligga och skräpa när du lämnar skrivbordet, än
mindre några inramade bilder på tandlösa barn som aningslöst ler mot kameran.
Nej, det är vitt, rent och avskalat. Snyggt också! Jag gillar det
minimalistiska men vill gärna sitta vid ett skrivbord när jag ska skriva (vi
har alla våra böjelser).
Finns inget skrivbord att sätta sig vid får man improvisera. Kan så här i förbigående berätta att som den strukturfascist jag är hör inte improvisation till min bästa gren. Men det brukar lösa sig. Man böjer sig helt enkelt fram mot någon kollega som tillskansat sig ett skrivbord, viskar lite lagom upphetsat i hennes öra att ett blomsterbud väntar på henne i receptionen sju våningar ned. Och vips har man ett skrivbord att sitta vid!
Jag trivs med mitt arbete men man har ju som bekant bara ett liv. Är det detta jag ska syssla med till dess att den förlösande pensionen knackar på dörren? Ska jag fortsätta leta skrivbord och lura kvinnliga kollegor att en hemlig beundrare just budat över hundra röda rosor, eller ska jag våga satsa på något nytt? Våga hoppa? Men vad skulle i sådana fall passa en strukturfascist och kontrollmänniska som jag?
Det ska vara kreativt, fritt från andra kontrollmänniskor och dessutom vara hyggligt betalt. Det får gärna vara lite udda också. Hittar jag något riktigt bra kan jag till och med tänka mig att avstå från ett skrivbord, jag menar, lite flexibelt måste man ju ändå vara.
Googlar runt lite för att få lite inspiration. Kanske kan man plocka upp någon gammal yrkesroll och blåsa nytt liv i den, fixa och trixa lite så att den blir lite mer 2015 liksom?
Kalaskokerska
 |
| Fotograf okänd SSM, bildnummer: Fa0282255 |
En kalaskokerska var en självständig ”entreprenör” som på beställning lagade mat till bjudningar och fester i hyrd lokal eller i kundens hem. Hon var en kvinna som var känd och uppskattad i bygden eller staden för sin kokkonst. Hon hade i regel en egen uppsättning köksattiraljer och redskap med sig till den lokal där middagen skulle tillagas.
Kalaskokerskan var oftast en mogen kvinna (japp där satt den!) som började driva sin verksamhet på allvar först när barnen blivit vuxna.
Anna-Maria Zetterstrand (1763–1844) var en äkta Kalaskokerska. Hon anlitades till bjudningar och fester samt hade en matbutik. Hennes receptsamling gavs ut av dottern Sofia Maria 1863 med titeln ”Kok- och Hushålls-bok, grundad på 80-årig öfning och erfarenhet i kokkonsten och hushållningen”.
Men nej, tror den går bort faktiskt. Vad skriver jag i CV:et liksom? Att jag är en hejare på Felix färdigpanerade fiskpinnar som serveras på en bädd av pulvermos från samma företag? Nä, tror inte min kokkonst kommer generera några författaridéer hos mina döttrar.
Sumprunkare
 |
| Objektidentitet:SE/SSA/1162/ Stockholms Stockholms turisttrafikförbund |
Sumprunkare var en person som syresatte vattnet i fisksumpar eller båtar försedda med sump genom att hålla dessa i vaggning för att fiskfångsten skulle hållas vid liv. Sumparna måste hållas i rörelse dygnet om. För att underlätta arbetet hängde man ett rep på en stång som stack ut högst upp i masten. I repets andra ända fästes en tung sten. Sumprunkaren höll stenen i ständig, pendelformig rörelse, så att båten rullade från sida till sida.
Sumprunkarna räknades till sjåareklassen och hade lågt anseende.
Visserligen ett arbete som inte kräver ett skrivbord, säkert enkelt att lära sig också. Men nej, fy för den lede! Man skulle ju ljuga tungan svart om man påstod att det var ett kreativt yrke. Att bara stå där och svänga den där stenen fram och tillbaka, dag ut och dag in.
Har i och för sig inte anlag för sjösjuka men där undrar jag om jag inte trots allt skulle utveckla en sådan. Och vad skulle man svara maken när han vid middagsbordet artigt frågade: ”Vad har du gjort på jobbet i dag? Något spännande projekt på gång?” Nej, vet ni vad, rollen som sumprunkare får någon axla.
Mursmäcka
En Mursmäcka var en benämning på en murarhantlangerska, en kvinnlig byggnadsarbetare (Yes! Jag är kvinna!) vars arbetsuppgift var att bära murbruk till murarna på en byggarbetsplats.
Mursmäckorna bar bruket i träämbar eller hinkar från laven till muraren. Ämbaren bars på ok som lades över axlarna och vägde runt 60 kilo. Bruket bars i lag – första laget gick från laven en våning upp, andra laget bar bruket ytterligare en våning, och så vidare till sista laget som tömde bruket i murarnas baljor. Vandringen uppåt gick på utvändiga träställningar och landgångar. Den sista turen var den minst omtyckta eftersom händerna brändes av kalken vid tömning av ämbaren.
Mursmäckorna arbetade 12 timmar per dag, sex dagar i veckan, ofta med obetald övertid. 1891 tjänade de 14 öre i timmen och runt 300-450 kronor per år. En årsinkomst på 400 kronor bör ha varit självförsörjande om än med många och svåra umbäranden.
 |
| SSM, fotograf okänd |
Bära 60 kilo på axlarna! Det är ju mer än min egen kroppsvikt! Och det skulle man pyssla med sex dagar i veckan för ynka 14 öre i timmen! Nä nu går skam på torra land! Visserligen kunde man säkert vila ögonen på en och annan skönlockig murare, men 14 öre i timmen?! Nej och åter nej, det är inte värt besväret, så snygga karlar finns det inte.
Men Luktdomare då?
Men vad ska jag göra då när jag blir stor? Läste att man i USA kan arbeta som ”Luktdomare”. Som Luktdomare genomför man varje dag ett antal lukttester. En vanlig arbetsdag kan då bestå av att man luktar ett antal människor under armarna eller ber dem att vänligen att sprida sin andedräkt cirka två centimeter från Luktdomarens näsa. Andra dagar får man möjligheten att lukta på kattsand och blöjor. Allt i syfte att ta fram riktigt bra deodoranter och munskölj.
Ja, låter ju onekligen som ett varierande arbete. Armhålor måndag – tisdag, andedräkter på onsdagar följt av kattsand och blöjor under torsdag och fredag. Nej, armhålor har jag egna om jag nu känner ett riktigt sug efter att undersöka doften från sådana. Lukten av blöjor kan jag sedan länge efter att ha bytt dem på fyra barn. Och hemma hos oss har vi både SB12 och Flux. Nej, damen som har arbetet idag får gärna behålla det för mig, jag är inte kandidat till det jobbet.
Vidare finns det arbete som tampongtestare (även det i USA, var annars?) Han som har arbetet i dag heter Daniel (?!). Han tillbringar åtta timmar per dag med att testa tampongers egenskaper så som absorptionsförmåga, form och storlek. Hur själva testet går till förtäljer inte historien men har man bara ett knivsudds fantasi är det lätt att den drar iväg med en.
Nä, fy och usch! Vad ska jag ta mig till? Något måste det väl ändå finnas att jobba med? Söker bland Arbetsförmedlingens annonser. De som eventuellt skulle vara intressanta kräver att du är 22 ½, har högskoleutbildning och minst tolv års erfarenhet. Vem fixar det liksom? Övergår på nytt till
googlesurfandet och plötsligt fullständigt vräker sig en bild ut från bildskärmens pixliga lysrörsljus. En dam med svinrygg och vit uniform möter fotografen med barsk uppsyn. Framför henne står sex barn i tioårsåldern, fem av dem glor sammanbitet under lugg mot fotografen, en av dem ser med avsmak ned mot den hink som någon haft vänligheten att placera på en stol mitt bland dem.
googlesurfandet och plötsligt fullständigt vräker sig en bild ut från bildskärmens pixliga lysrörsljus. En dam med svinrygg och vit uniform möter fotografen med barsk uppsyn. Framför henne står sex barn i tioårsåldern, fem av dem glor sammanbitet under lugg mot fotografen, en av dem ser med avsmak ned mot den hink som någon haft vänligheten att placera på en stol mitt bland dem.
Jag riktigt suger in bilden, känner hur mina mungipor dras uppåt mot öronen. Där satt den! Jag har hittat rätt! Det är ju flourtant man ska vara! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?
Jag släcker ned webbläsaren, lutar mig förnöjt tillbaka med händerna knäppta bakom nacken. Så snurrar jag lite belåtet på min kontorsstol och känner att jag är på G. Flourtant is the shit! Nu gäller det bara att hitta skolor som tar emot mina tjänster. Vilka skolor ska jag ringa upp och erbjuda mina tjänster? Jag får googla på det.
