Han föddes i Karlskrona den 4 november 1915, mitt under ett brinnande världskrig. Sverige hade precis infört exportförbud på smör, fläsk och socker. Prisstoppet på spannmål var ett faktum. På biograferna runt om i Sverige hade militärfarsfilmen ”I kronans kläder”, biopremiär. Men inget av det där visste Bertil något om.
Han lärde sig gå tidigt, var nyfiken och full av bus. Allt skulle upptäckas, allt måste testas. Som vällingbyttan till exempel, den som han som 2-åring längtansfullt stod och blickade upp på där den puttrade så hemtrevligt på vedspisen. Han drog fram en pall till spisen, tog sig upp på den för att bättre kunna se. Han välte byttan över sig med svåra brännskador på mage och lår, som följd.
Bästa kompisen, Sten, bodde i porten bredvid. Bertil och Sten var oskiljaktiga, de var alltid tillsammans. Bertil höll vakt när Sten pallade äpplen i löjtnantens trädgård. Fattiga som kyrkråttor var de, men de hade varandra och de svor på att tillsammans ta världen med storm.
Men sagan blev all då Sten plötsligt dog. Året var 1925 och hade penicillinet varit uppfunnet hade Sten inte behövt dö. Inte i halsfluss i alla fall.
Bertil var duktig i skolan, riktigt duktig. Läraren vädjade till föräldrarna om att han skulle få fortsätta läsa efter folkskolan. Men det kunde inte bli tal om sådana dumheter, Bertil måste bidra till försörjningen, precis som hans andra sex syskon gjorde. Han fick bli springpojke åt skomakaren, åt skräddaren och mjölkbudet. Som 16-åring bestämde han sig för att ta värvning. Det fanns gott om plats för villiga i en militärstad som Karlskrona. Nog visste han att man måste vara minst 17 år, men det var ändå värt ett försök. Allt måste testas. Kontrollerna var inte särskilt omfattande. Grabben sa ju att han var 17 år, låt gå för det!
Men kustartilleriet visade sig inte vara något för Bertil. Han led svårt, stod inte ut med maktmissbruket de högre militärerna ägnade sig åt. När han var 20 år hade han fått nog. Det fick bli slut med exerciser, kalla vaknätter och dåliga kläder.
Erik, en äldre bror, hade tidigare flyttat till Stockholm. I ett brev till Bertil berättade han med stolthet om uniformen han bar i egenskap av konduktör på stadens spårvagn. Skulle inte Bertil göra ett försök i storstaden i alla fall? Ja inte kunde det bli tal om att få anställning som spårvagnskonduktör så där på en gång, nej för det krävdes erfarenhet och pondus. Sådant som man fick med åren, menade den 27-åriga brodern. Men de behövde folk på en av fabrikerna i Hammarbyhamnen. Bertil kunde väl pröva där? Soffan hemma hos brodern kunde väl duga lika väl som något annat? Tak över huvudet och varm kvällsmat på bordet, nästan som Grand Hotell. Ja, betala för sig måste han förstås, men hyrestanten var hygglig och såg mellan fingrarna om hyresbetalningen blev sen någon månad.
Bertil bestämde sig, han skulle ta sig till Stockholm. Allt måste testas. Han skrev ett (enligt honom själv) ”mycket välformulerat brev” till förmannen på fabriken, lät honom förstå att i Bertil fanns tåga, han var minsann inte rädd för att ta i. Han fick jobbet! Några pengar till tågbiljett fanns förstås inte. Men en redig grabb på dryga 20 år med båda benen i behåll, skulle väl inte rädas en ”promenad” till huvudstaden? Det tog Bertil en vecka att gå från Karlskrona till Stockholm. Dagen efter att han skrivit på anställningspappren, brann fabriken ned till grunden. Det blev inget jobb i Stockholm för Bertil. Han fick helt enkelt starta den långa vandringen tillbaka till Karlskrona.
Tillbaka i Karlskrona utbildade han sig till rörmontör. Han jobbade, vardag som helg och sparade så mycket av lönen han bara kunde. Han skulle tillbaka till Stockholm. Nog kunde de behöva en arbetsam rörmokare? Även storstadsborna behövde väl ha fungerande avlopp? Han skulle testa att ta sig till Stockholm igen, skam den som ger sig. Men den här gången tänkte han ta tåget.
Som 25-åring var han åter i Stockholm, arbetade och sov på nytt på storebror Eriks soffa, en storebror som nu gift sig och väntade sitt första barn. ”Ut med dig och träffa lite kvinns”, mässade brodern. ”Man är inte en riktig karl förrän man har en bra kvinna vid sin sida.”
Bertil träffade en riktigt bra kvinna – Irma. De gifte sig ett år senare och ytterligare ett år efter det, kom det första barnet, en präktig grabb. Bertil och Irma lyckades få ett hyreskontrakt i Hägersten och strax efter kom barn nummer två, även det en rosig lite grabb med mycket bus i blicken.
Bertil och Irma flyttade ett par gånger, hamnade till slut i Enskede där de fick en lägenhet med reducerad hyra eftersom de skulle fungera som husets portvakt. Det blev många år i lägenheten i Enskede. En eftermiddag kom en av Bertils arbetskamrater på besök till familjen. Männen satt i köket och pratade när Bertils äldste son, då 10 år, kröp upp och satte sig i knät på Bertil. Arbetskamraten såg med avsmak på hur Bertil lät den gänglige pojken göra det bekvämt för sig i sin pappas knä. Inte borde man väl låta ett så stort barn sitta i knät på det sättet? En pojke dessutom! Förstod då Bertil inte att han klemade bort pojken, förstörde honom rent av? ”Visa mig en enda unge som farit illa av att bli älskad”, replikerade Bertil. ”Visa mig det, så ska jag flytta bort pojken från mitt knä.”
Barn nummer tre gjorde entré, ett efterlängtat flickebarn som dock saknade hår långt upp i 3-årsåldern. Bertil var en samlad man utan stora åthävor men dotterns avsaknad av hår, fick honom att ligga vaken om nätterna. Vad var det med flickebarnet, varför var hon så skallig? Och nu hade de ju beställt fotografering av barnen och allt, dyr fotografering. Alla flickor hade stora rosetter i håret när de skulle vara riktigt fina, men på Bertils flicka fanns bara några spridda hårtestar, inget att fästa en rosett i. Bertil grubblade, förkastade den ena idén efter den andra. Så mindes han det fantastiska klistret han hade i den slitna, bruna portföljen, den där matlådan alltid lades ned varje morgon. Kanske kunde han klistra fast en rosett på dotterns huvud? Ja varför inte, allt måste testas!
Bertil var en hejare på att teckna. Han var också en hejare på att dikta och läsa sagor. Han läste sällan ur sagoböcker, låg hellre på sängen med dottern på armen och berättade den ena hisnande sagoberättelsen efter den andra. Ingen saga var den andre lik. Ja, om man inte tänker på huvudkaraktären i berättelserna förstås, för det var alltid densamma – en dagslända. Många år senare skulle han förklara för den vuxna dottern varför. En saga om en slända som bara levde i en dag, kunde inte bli särskilt lång. En dag gick ju väldigt fort och snipp, snapp, snut, så var sagan slut.
Åren gick, barnen växte upp, barnbarn gjorde entré. Dörren hem till Bertil och hans fru stod alltid vidöppen för barnen. Vid 72 års ålder var Bertil den i vänskapskretsen som var snabbast på att byta blöjor. Ingen kunde få vällingen så där exakt lagom varm som han. Vid 73 års ålder stod Bertil högt, högt uppe på en stege, fullt sysselsatt med att byta fasad på dotterns hus. I samma ålder åkte han från Enskede till Värmdö varje gång äldsta sonens pojke låg sjuk i feber, magsjuka eller öroninflammation. När han fyllt 74 tog han under två veckors tid hand om två barnbarn med vattkoppor. Bertil mindes inte om han haft vattkoppor själv, men utgick ifrån att ingen av ungarna i de dragiga trähusen i utkanten av Karlskrona, skulle ha undkommit smitta vad den än bestod av. Ja, vattkoppor hade han haft, på den punkten hade han rätt. Men att bältrosen skulle komma som ett brev på posten, det hade han inte räknat med.
De fick ett långt liv tillsammans, Bertil och Irma. Vid dryga 80 var han fortfarande rakryggad och utan behov av glasögon. Irma gick bort när Bertil var 85 år. Det knäckte honom. Utan Irma vid sin sida sjönk han ihop, blev liten och krum och livsglädjen rann ur honom.
Han åt allt mindre, glömde som oftast mat i ugnen och de tända ljusen fick brinna till dess de slocknade av sig själva. Bertil kunde inte längre bo ensam. Hans barn ordnade med en lägenhet på ett äldreboende. På frågan vad han ville ta med sig till hemmet när han skulle lämna lägenheten i Enskede, tvekade han inte en sekund. Den inramade bilden på Irma, ”hans kvinna” och bilderna på barnbarnen var det enda han ville ta med.
Bertils barn turades om att vara hos honom på hemmet. Varje dag fanns någon av dem där. När hans nu 60 år gamla söner generat undrade om han aldrig skulle sluta att pussa på dem varje gång de sa adjö efter ett besök, svarade Bertil bara: ”Visa mig en enda unge som farit illa av att bli älskad. Visa mig det, så ska jag sluta kyssa er på kinden när vi säger adjö.”
På dotterns 50 årsdag, den 7 april, ringde hon sin pappa och frågade: ”Pappa, känner du någon som fyller 50 idag?” Det gjorde han. Det var hans lillflicka, hon med den fastklistrade rosetten mitt på skallen. Hon hade vuxit upp och blivit medelålders. Insikten om tidens gång fick Bertil att gråta en stund. Så samlade han sig och sa: ”Älskade unge, har du blivit så gammal? Hur hann du med det? Men när man är så gammal som 50 år då klarar man sig själv, eller hur? Du behöver mig inte längre. Nu kan du väl släppa taget så att jag får gå vidare?” Och det fick dottern till slut lova. Hon släppte taget och två dagar senare, den 9 april 2009, somnade Bertil in … eller Sven-Bertil om man ska vara riktig noga.
Idag, den 4 november 2015 är det exakt 100 år sedan Bertil föddes. Det är hundra år sedan Sverige införde exportförbud på smör, fläsk och socker, 100 år sedan filmen ”I kronans kläder” gick upp på de svenska biograferna. Men inget av det vet Bertil något om. Han är på andra sidan, hos ”sin kvinna”. Kanske testar han något tillsammans med Sten, för testa måste man, annars får man inget veta.
Grattis på 100 årsdagen, älskade pappa! Och vet du vad, du hade rätt, det finns inte en enda unge att visa upp som farit illa av att bli älskad. Hälsa mamma!
Krister, Staffan och Anna-Lena
