När helgen sedan kommer kan man vara sig själv. Då är de gamla nötta mysbyxorna och de snedgådda tofflorna ens bästa vänner. Mannen i mitt hushåll står ut med det mesta faktiskt men när det kommer till just mysbyxor drar en skugga över hans ansikte, det är inte det bästa han vet. Nu lever han ju förvisso med Sveriges mest envisa kvinna vilket i sin tur innebär att han fått ge sig i diskussionen om mysbyxor då hon äger, inte bara ett par, utan flera och de används dessutom kontinuerligt. Det ska dock ärligt medges att just "jag-älskar-mysbyxor-acceptansen" har kostat en hel del argumentation, källkritiskt forskande och en hel del jävlar anamma.
Men på banken kommer man inte i mysbyxor ännu mindre i snedgådda tofflor. Med åren har vardagsmornarna tagit mer och mer tid i anspråk. Som 30-åring kunde jag skaka till håret lite och i värsta fall lägga en lättare make-up om det blivit sent kvällen innan. Ett par mörka snygg-byxor och en välstruken skjorta, sen bar det iväg. Numera är det inte fullt lika enkelt. Nu behöver jag betydligt längre tid för att "sätta på ansiktet" på morgonen. Naturen har ändå varit rätt hygglig i just det avseendet. Som 50+ behöver man inte sova lika länge, det är lättare att gå upp vid 06.00 och på så sätt har man den där extra timmen på sig att "lägga allt tillrätta".
Men den har en del nackdelar. Den blir exempelvis ohyggligt varm. För ett par veckor sedan slarvade jag riktigt ordentligt när jag skulle göra de sista lockarna, de närmast halsen. Plattången brände ett rejält, avlångt märke på halsen. Jag går inte in på exakt hur det kändes men jag kan avslöja att det gjorde ont... riktigt ont!
Detta såg ju inte alls bra ut. Vad skulle folk tro? Det såg ju onekligen ut som om någon lagt en snara om halsen på mig, dragit åt riktigt hårt men sedan ångrat sig och släppt taget när jag kippande efter andan legat avsvimmad på golvet. Jag menar, har man sett Gudfadern vet man ju hur det går till. Hur som helst, ingen på banken sa något men vid flera tillfällen såg jag hur några av kollegorna sneglade mot min hals medan vi diskuterade något "bankigt". En dryg vecka senare syntes knappt brännmärket och ingen sneglade längre mot min hals.
Ytterligare några dagar senare var det dags för årets Båtmässa, ett riktigt vårtecken för familjen. Tillsammans med kollega R och hennes man, besökte vi evenemanget. Dagen skulle avslutas med middag hemma hos oss och för den som var intresserad fanns även möjligheten att följa upplösningen i årets Melodifestival. Intresset för Båtmässa är stort i vår familjen men intresset för Mello är om möjligt ännu större, i alla fall hos familjens yngsta dotter.
Själv hade jag tidigare meddelat kollega R att jag inte hade något större intresse av Mello. Men för att inte göra dottern besviken skulle jag gå mellan middagsbord och TV och med spelat intresse följa det som är så viktigt för henne.
Efter att ha umgåtts med mig själv i mer än 50 år, borde jag känna mig själv bättre. Redan vid vinjetten till Mello rusade mitt tävlingshjärta och jag fick svårt att delta i gästernas samtal. Trots att jag under vår/vintern inte följt Mello, kändes det nu otroligt viktig att "rätt låt vann" trots att jag inte hade en aning om hur bidragen lät. Det blev en nervkittlande, för att inte säga gastkramande röstning. Dottern satt på huk på golvet och höll tummarna stenhårt för att just hennes favorit skulle vinna. Vid den här tidpunkten hade även jag insett att dotterns favorit självklart måste vara "rätt låt". Därför hjälpte jag henne att hålla tummarna genom att stå böjd över henne och upprepa mantrat "tolv poäng går till melodi nummer åtta, tolv poäng går till melodi nummer åtta".
Och ibland hörsammar Gud fader den lilla människan. De sista tolv poängen gick till dotterns favorit. Som skjuten ur en kanon for hon upp och skrek ut sin lycka. Problemet var bara att mitt ansikte var i vägen. Rätt låt vann samtidigt som en rejäl blåklocka snabbt spred sig under mitt vänstra öga. Precis som plattången någon vecka tidigare, gjorde även denna glädjeyttring, ont... riktigt ont!
Nu hade mitt "strypmärke" klingat av bara för att bytas ut mot min första, riktiga blåtira. Hur skulle jag nu kunna övertyga kollegor och andra om att blåtiran var ett tecken på glädje? Vem skulle tro mig? Men den här gången hade jag ju tur, kollega R såg ju hur alltsammans gick till, hon var ju mitt vittne.
"På måndag måste du hjälpa mig", sa jag vänd mot kollega R. "Du får intyga hur det här har gått till."
"Men självklart gör jag det, lugna ned dig."
Med det lät jag mig nöja, det vill säga ända fram till dess att kollega R kom på att hon inte skulle vara på kontoret på måndag.
"Men jag kommer ju på tisdag, det är lugnt."
Påföljande måndag hade jag en riktigt otäck blå/gul historia under ett svullet öga. Det gjorde dock inte ont och till en början glömde jag av alltsammans. Men vid lunchen började jag ana undvikande blickar från besvärade kollegor som hade svårt att se mig i ögonen. Då slog det mig plötsligt, blåtiran! De undrar förstås över min blåtira! Men en frenesi av sällan skådat slag, började jag förklara hur det hela gått till. I min iver att övertyga blev dock förklaringen rätt rörig, det ska erkännas. Berättelsen om blåtirans uppkomst blandades med beskrivning av segelbåtar, recept på kyckling och glädjen över att "rätt låt vann". Snälla kollegor nickade instämmande, mumlade några "oj" och "usch då" och fick sedan bråttom till diverse möten. Insikten att ingen trott mig träffade mig som ett slag i mellangärdet. Vilken tur att kollega R skulle vara på kontoret nästa dag, hon kunde ju intyga, slå fast att min berättelse stämde.
Hon satt redan på plats när jag kom på tisdagsmorgonen (hon behöver inte lika lång tid på sig på mornarna som jag). Här fanns ingen tid att förlora utan jag kastade mig högljutt över henne så att alla skulle höra.
"Ser du vilken blåklocka det blev?!" utbrast jag. "Kan du fatta?"
"Ja, jag ser det", svarade hon med oro i rösten. "Vad har du gjort?"
Jag stod som handfallen! Hörde jag rätt? Frågade mitt huvudvittne "vad jag hade gjort?!"
"Ja men, det var ju under Mello", kved jag. "Det minns du väl? Att Hedda knockade mig när 'rätt låt' vann?"
"Nej, det minns jag inte. Gjorde hon det?"
Samtliga kollegor som med öppna munnar följt vår dialog, kom plötsligt på att de hade ett otroligt viktigt PM att skriva, ett PM som skulle vara klart om bara några minuter. Med böjda nackar lät de fingrarna löpa över tangentbordets knappar och alla insåg de att gårdagens berättelse om båtar, kyckling och Mello hade varit för osannolik för att vara sann.
Kollega R drog sig dock till minnes lite senare att det kanske trots allt hade varit en krock mellan min dotters huvud och min kind. Men det var försent, ingen lyssnade riktigt. Senare på eftermiddagen såg jag ingen annan råd än att under punkten "övrigt" på gruppmötet, helt kort ta upp detta med mitt blåa öga. Nu var kollega R snabb att bekräfta min historia och jag tror att de andra köpte den.
Ja, ja, nu börjar blåklockan blekna, eller ja, kanske mer gulna och om ytterligare någon vecka syns den inte alls. Snart är det dock dags för Eurovision och det är om möjligt ännu viktigare än Mello om dottern får tycka något. Vi ska självklart se det tillsammans men på behörigt avstånd den här gången.
Summa summarum, det viktigaste är i alla fall att "rätt låt vann". Nu håller vi tummarna i Eurovision.
