Utö – Från gruvans helvete till båtfolkets favoritö

Stockholm skärgård är fantastisk. Den kan tillgodose de flesta önskemål man kan tänkas ha när man bestämt sig för några dagar till havs. För den som vill ”vara ifred” finns hundratals kobbar och skär att ankra vid, hamnar som naturen själv ordnat med och där man delar naturupplevelsen med enbart måsar och tärnor. För den som vill uppleva skärgården men samtidigt känna ”pulsen”, finns skärgårdsöar med allehanda butiker, restauranger och musikpubar.

Själv gillar jag en mix mellan dessa olika skärgårdsupplevelser. Det bästa tycker jag är att få inleda båtsäsongen med några dagar i en skyddad naturhamn. Här finns absolut inget att sysselsätta sig med än möjligtvis lite fiske, läsning och sist men inte minst att med ett glas rosé i handen tyst se på när kvällssolen fräsande sjunker i havet.

Men så har man då två hormonstinna gastar på båten som efter tredje dagen utan Internetuppkoppling hotar med myteri om vi inte omedelbart styr båten mot civilisationen (läs landström, asfalterade gator och affärer där man kan köpa allt det man inte behöver). Och jag skulle inte vara helt uppriktig om jag sa att jag själv inte saknar strömmen, Internetuppkopplingen och de ”onödiga” butikerna efter några dagar tillsammans med trutar och abborrar. Inte minst hägrar den där duschen med varmvatten som man vet finns på de bebyggda skärgårdsöarna.

Sommaren i år har ju varit fantastisk, i alla fall om man som jag älskar sol och värme. Det enda som inte varit helt perfekt är vindarna. I skärgården har det blåst en ordentlig hård, nordlig vind vilket gjort att vi (som seglare) fått söka oss till öar söderut och där man kan bli ”inblåst” i några dygn utan att myteriet på båten går från tomt hot till att faktiskt realiseras.

En av ”in-blåst-öarna” i år var Utö. En fantastisk ö som jag besökt nästa varje år de senaste 25 åren. Här finns det mesta, butiker, restauranger, klipp- och sandstrandsbad, dusch (!) och sist men inte minst, hur mycket kulturhistoria som helst.

Direkt efter tilläggningen var vi tvungna att snabbt ta hand om fartygets yngre gastar. Efter några timmars segling med halvvind i 14 m/sek, var de inte kontaktbara där de satt med tom blick, andades stötvis och ljudlöst formade läpparna i något som vi tolkade som ”landström”. När så strömsladden till slut smidigt löpte över däck och Internetuppkopplingen åter fungerade, lades sig lugnet.


Senare på dagen tog jag en promenad på ön och vandrade längst de gamla parhusen (statarlängorna) som ligger utslängda kring ringlande småstigar som alla leder mot de nu vattenfyllda gruvschakten. Jag stannade till på höjden vid Societetshuset och betraktade det fantastiskt vackra inloppet till Utö. Så slogs jag av tanken på den enorma skillnaden mellan mina barns önskemål för ”överlevnad” på Utö och de önskemål, eller kanske drömmar, barnen i statarlängorna haft för så länge sedan.

Gruvdriften på Utö

Även om arkivaliska belägg för gruvdriften på Utö saknas före 1600-talets början vet man att tyska bergsmän i ett tidigare skede brutit malm på ön. Då var inte Utö bebyggt över huvud taget och arbetarna tvingades därför bo i så kallade "stenkulor". Det krävs väl knappast någon livlig fantasi för att kunna föreställa sig under vilka vidriga förhållande dessa människor måste ha framlevt sina dagar.

Först under Carl IX:s regeringstid började man bryta malm i stor skala på Utö. Tillgången var dock blygsam och redan efter några år la man ner arbetet med att bryta malm och övergick istället till att bryta järnmalm. Av järnet tillverkade man sedan kanonkulor, granater, järnugnar och grytor.

Det var ett hårt slit för dem som arbetade i gruvorna. I slutet av 1600-talet utgjordes arbetsstyrkan vid Utös gruvor av trettio män och fem minderåriga barn. Hundra år senare sysselsatte bergsbruket ett sextiotal personer.

Långa tider var det svårt för arrendatorn att behålla arbetskraften vid gruvorna, många rymde till Stockholm, och till slut såg landshövding Törnflycht sig ingen annan råd än att tvångsförpassa lösdrivare som arbetskarlar till Utö. Under 1800-talets första hälft skedde en markant förändring, då det nybildade gruvbolaget förvärvade hela Utö och samtliga gårdar och torp inlemmades i ett rationellt jordbruk. De som tidigare bebodde gårdarna blev antingen kvar som bolagets statare, eller, vilket troligtvis var vanligare, flyttade till gruvan och anställdes i bergsbruket.

Gruvarbetarnas villkor

Gruvsamhället expanderade, många bostäder byggdes och under 1840-talet bodde som mest 446 personer på Utö. I arbetarnas anställningsvillkor ingick efter 1850 förutom fri bostad, vissa kvantiteter rågmjöl, mjölk, ved samt ett potatisland för en tunnas utsäde. Så småningom följde fler serviceinrättningar. Präst hade man haft i byn sedan 1742 men nu fick man både handelsbod, skola och en läkare.

All bergborrning utfördes för hand av så kallade borrlag, man var två man per borrlag. På smala stegar som löpte ned i gruvhålen balanserade de med det tunga borrstålet och släggorna. Vintertid blev stegarna en dödsfälla då träskorna lätt slant på de isbelagda stegen och det var inte helt ovanligt att män dödsstörtade ned i de djupa gruvhålen.

När Utös pojkar var omkring tio/tolv år började de arbeta åt gruvbolaget. Den första anställningen var som en så kallad ”bromsare”. Järnmalmen lastades i vagnar som sedan via järnbanor skulle föras ned till kajen där lastfartygen låg och väntade. Pojkarna åkte med vagnarna i hög fart nedför den branta backen mot hamnen. Deras jobb var att i rätt tid hoppa av vagnen och dra i bromsspaken innan vagnen hamnade i vattnet.

Ett mål mat fick man per dag. Då det enda målet på dagen bestod av krossad råg, potatis och surlingon, var det inte ovanligt att de relativt undernärda och tunna pojkkropparna inte orkade med den tunga lasten. Det var lätt hänt att man snubblade med ett avkapat ben som följd.

Gruvarbetarna utnyttjades även på andra sätt. Ett exempel på det är ledningens sätt att skaffa fisk till sin handelsbod, där arbetarna fick handla på krita.

Gruvbolaget hade nio stora skötekor och i dem tvingades gruvarbetarna på sina få lediga stunder att segla ut till Storskär och Bodskär vid Grän för att skaffa fisk till bolaget. De sov under seglen i båtarna om natten och tog upp skötarna i gryningen, seglade eller rodde den långa vägen hem och lämnade fisken i bolagsboden för att sedan gå direkt till arbetet i gruvorna. Någon ersättning fick de givetvis inte men de måste sedan betala för den fisk de behövde i sina hushåll. Hade männen skift i gruvan, ja då var det fruarna som måste sköta fisket. Lönen de fick var mycket låg även med den tidens mått. En del av lönen betalades ut i form av brännvin. I handelsboden handlade man på krita. Den lilla lönen man fick räckte inte till summan man var skyldig i affären men då fick skulden dras av på nästa lön. På så sätt blev skulden större och större. Detta var naturligtvis uträknat av Gruvbolaget. På det här sättet kunde man inte ta sig ifrån gruvan. Man var fast på grund av större och större skulder till bolagets affär.

Rummet i ett av parhusen

Lurgatan

Arbetarna bodde i de små, trånga parhusen på Lurgatan. Bostaden bestod bara av ett enda rum där hela familjen skulle äta, sova och sköta en mängd sysslor. Klockan fem varje morgon blåstes det i en lur för att väcka arbetarna (därav namnet ”Lurgatan”). Morgonen startade med psalmsång och bön, därefter begav sig män och pojkar till dagens arbete i gruvan.

Från gruvdrift till badord

I anslutning till att Utös gruvdrift las ned 1879, slog grosshandlare E W Lewin till och köpte Utö. Han omvandlade ön till en badort för semesterfirande storstadsbor och fick ångbåten från Stockholm att utöka sin sträckning till Gruvbryggan på Utö. Var de arbetslösa gruvarbetarna tog vägen verkar ingen ha bemödat sig med att skriva ned.

 Lewin lät uppföra ett kurhotell på ön, ett badhus och de stora sommarvillorna med namn som Alphyddan, Mount Blanc och Mount Rose. För det livliga umgänget med soaréer och danser, byggdes ”Societetshuset”.  Sommargäster som ”flygbaronen” Cederström, publicisten Hasse Z och konstnären Fanny Hjelm flyttade nu in på Lurgatan, efter att husen hårt renoverats får man anta.  Nu följde år av musik, fester och vackert klädda damer men det är en helt annan historia.

När jag senare på kvällen står vid Utös klippor och njuter av den fantastiska solnedgången, kan jag inte låta bli att tänka att den säkert varit lika vacker under sommarkvällarna då gruvan hade sin storhetstid. Njöt gruvans människor på Lurgatan av samma vackra solnedgång? Tänkte de över huvudtaget på den? Orkade de?