Själv minns jag känslan när jag som liten en tidig lördagsmorgon med högtidlig min överlämnade ett taffligt inslaget paket till mina frukostätande föräldrar. Hjärtat bankade av spänning när det försiktigt började packa upp min "skatt". Vad skulle de säga? Skulle de se hur fantastiskt det var, mitt från skolslöjdens sydda pennfodral? Ja, visserligen gick det inte att öppna fodralet eftersom det kört ihop sig lite när jag knåpade med fodralets dragkedja, men de måste väl ändå förstå själva idén?
"Men oj så fint du gjort", sa min mor och vred och vände på tygbiten hon höll i sin hand. "Vad är det för något?"
Min far gjorde en knyck med huvudet åt mitt håll samtidigt som han spände ögonen i min mor. "Men snälla rara, det ser du väl att det är en grytlapp?!" utbrast han samtidigt som han klappade mig tröstande på armen. "Ett jättefint arbete vännen, den kommer vi att ha stor nytta av."
Jag gjorde en ansats till att rätta honom och säga att det alls inte var någon grytlapp. Det kunde väl varenda människa se att det var ett pennfodral? Men eftersom superlativen haglade kring min grytlapp fann jag det för gott att låta dem tro att det var en just en sådan. Under flera år hängde sedan mitt pennfodral prydligt på en krok ovanför spisen. Mina föräldrar var väl helt enkelt för snälla för att ställa frågan om hur jag resonerat när jag sytt dit en dragkedja på grytlappen, för vad jag minns kom aldrig frågan upp.
Kanske är det så att det inte bara är mottagaren som gläds över gåvan, även givaren har något att "tjäna" på det hela. För någon minut tillskrivs man all världens godhet (om man haft den goda smaken att vara lyhörd inför vad som önskas), en massa "men, tack snälla!", "hur kunde du veta att jag önskade mig just en sådan?" och så vidare. Den sistnämnda frågan låter man kanske bli obesvarad. Jag menar om mottagaren under den senaste månaden har uttalat sitt önskemål minst tre gånger om dagen, satt önskelistor på kylskåpet (med fyra magneter för säkerhets skull i händelse av att önskelistan skulle försvinna) och gömt små "önskelappar" i boken man för tillfället förlorat sig i, ja då behöver man ju inte vara medlem i Mensa för att snappa upp att här finns ett starkt önskemål om en speciell present.
En person i min omedelbara närhet, (just hemkommen från några dagar på Västkusten) fyller år om några dagar. En annan person i dennes omedelbara närhet har slagit in ett paket med en första tanke om att detta ska överräckas på födelsedagen. Men det är ju så olidligt spännande och väntan till rätt dag för paketöppning känns som ljusår framåt.
Dialog, scen I:
(G = givare, M = mottagare)
 |
| Foto: Klara Hemlin |
G: "Hej, välkommen hem! Har du haft det bra?
M: Ja, det har varit kanon! Men det är skönt att komma hem ändå.
Här följer lite pysslande med resväska, smutskläder och annat. "G" vandrar lite oroligt omkring. Verkar lite spänd.
M: Vad är det med dig? Varför går du bakom mig hela tiden?
G: Det gör jag väl inte alls! Man får väl gå.... omkring?!
M: Jo, jo för all del, men precis bakom mig hela tiden...?
"G" sätter sig i vardagrummet och slår på TV:n medan "M" tar sig till köket. På köksbordet står ett fint inslaget paket.
M: Nä men, vilket fint paket! Är det till mig?
G: Nä men åhh!! Du skulle ju inte se det. Nu blev allt förstört!
M: Ja men varför ställer du det mitt på köksbordet då? Jag menar, det där paketet ser ju en blind.
G: Ja då är det lika bra att du öppnar det med en gång... nu när du redan sett det.
M: Nej, det vill jag inte. Jag sparar det hellre till min födelsedag.
"M" går till vardagsrummet och slötittar lite på TV. "G" står lite rådvill kvar i köket. Plötsligt kommer "G" farande med paketet i högsta hugg.
G: Men titta här, det är ju ett hål i pappret! Du har försökt tjuvtitta! Nu är det lika bra att du öppnar det.
M: Nä, vet du vad. Nu får du allt koppla av. Jag har verkligen inte haft hål i det fina pappret och jag vill spara paketet till födelsedagen. Stoppa in det i någon garderob så lovar jag att "glömma bort" att det finns.
"G" har inga fler argument utan får nöja sig med att vänta ytterligare några dagar innan "Åhh, tusen tack", "Gud va glad jag blir, hur visste du att jag önskade mig precis en sådan?"
Ridå
"M" sitter fortfarande i soffan och konstaterar att det som flimrar på TV-screenen är totalt ointressant. Istället greppas en iPhone och "M:s" uppmärksamhet riktas istället till ett par riktigt roliga sms. "G" är tillbaka i soffan, sitter där och suckar lite uttråkat. Plötsligt reser sig "G", far iväg in i sovrummet och kommer tillbaka med paketet som ställs mitt på vardagsrumsbordet. "M" släpper för ett ögonblick sms:andet och låter en frågande blick fara mellan paketet och "G".
M: ??!!
G: Ja men du måste öppna det!
M: Men jag vill inte! Det är flera dagar kvar tills jag fyller år. Det är då man ska få presenter.
Tystnad
G: Ja men ta det som en "välkommen-hem-present" då?
M: Ja men då har jag ju ingen när jag fyller år!
G: Jodå, du får säker fler presenter. Öppna nu!
M: Nej!
G: Jo!
M: Nej, säger jag ju!
G: Ja men man gör inte så mot presenter! Den kan inte ligga i garderoben, det är en liten present, den blir jätterädd när den ligger där alldeles ensam i mörkret. Se hur den darrar! ("G" skakar omilt paketet.)
Och mot ett sådant argument kan det ju vara svårt att värja sig. Ingen vill ju medvetet skrämma ett litet ensamt paket. Man har väl inte ett hjärta av sten? "M" ger upp och öppnar försiktigt paketet. "Åhh, tusen tack", gud va glad jag blir, hur visste du att jag önskade mig precis en sådan?"
"G" sträcker lite på sig, låter ögonbrynen löpa lite upp och ned och med ett snett leende deklarerar:
"Tja, man är ju uppmärksam helt enkelt, det är sånt man känner på sig liksom. Vad kul att du gillade det. Hade kanske varit roligare om du väntat till födelsedagen med att öppna det, men nu när du ändå tjatar så på att få öppna, tja, då är det väl lika bra att stilla din otålighet. Men nästa gång kommer jag inte att gå med på något paketöppnande i förväg! Någon måtta får det väl ändå vara... vuxna människa!
Ridå
