"Nää, inte en enda", skrek barnen i kör och hade de haft något stål att korsa, hade de använt det med blixtens hastighet. "Hon är helt förtappad, vänd om medan tid är!"
För ett ögonblick såg tomten som stod i verandadörrens öppning, en aning förvirrad ut. Det här hade han inte räknat med.
"Men någon snäll mamma finns det väl ändå?" envisades den rödklädda mannen samtidigt som han med lösskägget på sned försökte tränga sig in genom dörren. "Jag är säker på att jag kommit rätt".
Uppenbarligen hade han svårt att ta sig in genom den ganska smala dörren. Inte för att han på något sätt skulle vara den som drog omkring på extrakilon, nej, det var det han höll i handen som ställde till det. Ett jättepaket, ja i alla fall på höjden, väl inslaget i rött och blått papper med lagom stora julklockor i guld.
"Men det var väl fan att man inte kan få komma in". Tomten som nu hunnit blivit ordentligt ilsken tog sats och tryckte sig in. I sista sekund fick den "förtappade" modern tag i julgranen som trots en julgransfot på fem kg, nu hotade att falla, med kulor och allt.
"Men kom in för all del, kära tomten", smilade modern och kråmade sig allt hon orkade. "Kom in vettja. Men vad är det för ett fint paket tomten kommer med? Är det kanske till mamman i huset?"
"Booooriiing", skrek barnen i kör. "Pappa, lägg ned den där tomtegrejen nu. Jättekul att du varje år klär ut dig och så men det är ungefär tolv år sedan som den där tomtedräkten fick våra ögon att glittra."
"Pappa?!" utbrast tomten lite stött.. "Jag är inte er pappa, jag är tomtefar som jäktar land och rike runt för att överlämna paket till en massa snorungar. Snygg morsa ni har förresten, här är ett paket till henne".
Innan jag visste ordet av stod jag krampaktigt och höll i årets högsta julklapp och av tomten syntes inte ett spår. Det var så det gick till när jag fick mitt livs första längdskidor. Jättekul med skidor, verkligen.
Dagen före nyårsafton packade vi in oss i bilen för en vecka i de svenska fjällen. Julklappsskidorna med tillhörande stavar och pjäxor, vilade stillsamt i takboxen.
"Ska bli kul att prova att åka på längden för en gångs skull", resonerade jag medan ett vintrigt landskap passerade utanför vindrutorna. "Jag menar, hur svårt kan det va? Kan man åka slalom utgår jag ifrån att man kan åka skidor på plan mark. Eller?"
Fjällsemesterns första dag bjöd på strålande sol och snötyngda granar, precis som sig bör. Valet av aktivitet var lätt, det skulle bli längdskidor. Med ett barn mitt uppe i puberteten och en där tonårens mindre smickrande sidor just börjat skönjas, begav vi oss iväg för att hyra längdskidor. För hälften av familjen var humöret på topp. Äntligen skulle vi få vara ute hela dagen i naturen och det tillsammans.Väl inne vid skiduthyrningen tog vi svenskt och snällt vår nummerlapp och jag lyckades nästan behålla lugnet när vi stod inför det faktum att det var 22 personer före oss som också tänkt hyra skidor.
"Måste vi sitta här hela dagen?" gnällde de två hormonstinna familjemedlemmarna. "Det är ju skit tråkigt och man svettas ju ihjäl!"
"Håll nu humöret uppe, tänk på att vi bara den första dagen vi behöver sitta här och vänta. När vi väl fått era skidor behöver vi inte komma tillbaka förrän om en vecka då vi ska lämna tillbaka dem." Jag kände mig som en riktigt sansad och pedagogisk mor som kunde ingjuta sådan positiv energi i barnen trots att svetten rann nedför ryggen på mig. "Se där, nu är det vår tur!"
"Men de här pjäxorna kan jag inte ha!" Dottern pekade uppfordrande på den enda fot som efter 20 minuter blivit klädd med pjäxa. "Det gör ju skitont ju! Nää, jag vill hem!"
Med svetten lackande och en begynnande huvudvärk, sprang jag fram till disken och bad om ett par pjäxor i en storlek större. Joggade tillbaka till dottern som satt aningen hopsjunken och med uttråkad min såg ut genom fönstret.
"Prova de här då, det är ju en större storlek än jag har", pressade jag fram samtidigt som jag satte mig på huk framför hennes fötter som hängde slappt utan tillstymmelse till att vilja glida ner i pjäxorna.
"Nä, de gör också ont!"
"Ja men du kan väl för f-n inte ha storlek 42?!"
"Om du svär tänker inte jag vara med!"
Under tio sekunder försöker jag andas lugnt, tänka på kattungar och den nya julklappsboken som jag ska försjunka i senare på kvällen.
"OK, jag byter dem om du lovar att vara nöjd sedan. Du kan inte ha pjäxor som är längre än skidorna, det inser du va?!"
Det var länge sedan jag kände sådan entusiasm inför något som kan liknas vid sport. Äntligen skulle jag få skida igenom ett landskap som utan svårighet kunde konkurrera med turistinformationens vykort.
"Ur spåååår!" Mannen som kommer skidande bakom mig har något vilt i blicken.
"Hur menar du?" säger jag så vänligt som jag bara kan.
"Flytta på dig", flåsar han.
"Jaså, ja ha, ja, ja, visst", svarar jag och tar ett par kliv åt sidan med skidor som är grymt långa och dessutom trådsmala.
"Vem trodde han att han var?", flinade jag åt familjen. "Gunde eller?!"
Så stretade vi på i spåret. "Men det var väldigt vad det går uppför, ska det inte vara platt?"
"Nja, ibland går det lite uppför", menade sambon. "Men sedan går det nedför, lugn bara".
"Det här är skittråkigt, jag vill hem". Dottern som stannat mitt i spåret har någon i blicken som säger mig att jag ska ta det riktigt försiktig nu och verkligen tänka på vad jag säger.
"Äh, kom igen nu gumman. Kör nu så gör vi varm choklad när vi kommer hem, det blir väl bra?"
"Med vispgrädde?" säger hon frågande och jag förstår att jag ännu inte på långa vägar vunnit det här kriget.
"Med vispgrädd", svarar jag. "Vad trodde du?"
Efter fyra uppförsbackar har jag greppat hur man saxar med skidorna för att komma uppåt men jag är helt slut.
"Ur spåååår"!
"Men det var väl f-n va de gapar om sina spår! Är det bara en massa Gunde Svahn ute och kör?"
"Nä, det är memil", säger dottern som om det vore det naturligaste i världen.
"Memil?"
"Ja, medelålders-män-i-lycra. Det är ett nytt ord som jag har läst."
"Ha, ha, ha, det var det bästa jag hört idag", skrattar jag. "Gud va bra, medelålders-män-i-lycra, jo man tackar."
I samma stund sätter jag skrattet i halsen för framför mig stupar nu en backe med en tvär högerkurva.
"Du har väl inte tänkt att jag ska åka nedför i den där backen?", frågar jag vänd mot sambon. "Säg att du skämtar?"
"Det är ingen fara, ploga bara om det går för fort".
Ja, och så gjorde jag som jag blivit tillsagd. Jag plogade allt jag orkade men inte hjälpte det när man står på ett par tandpetare av märket Elan. Skidorna darrade som asplöv och jag uppfattade farten till närmare
100 km/tim.
"Ur spåååår!"
"Jaha, fattades bara det", hann jag tänka. "Här jobbar jag allt jag kan för att mina barn inte ska bli moderslösa och vem dyker upp då om inte Gunde Svahn och Thomas Wassberg i en och samma person?"
Vurpan kom som ett brev på posten (eller ja, ett rekommenderat då i sådana fall). Med full kraft föll jag bakåt (jo, bakåt!) och lät svanskotan ta emot hela tyngden mot det isiga skidspåret.
"Oj, hur gick det?" frågade den lycra-klädde mannen.
"Vet du vad? Vi kanske kunde ha en spännande frågetävling, du och jag", svarade jag ilsket. "Du får tio poäng om du vet vad memil står för!"
Det visste han förstås inte, trots att han var klädd i lycra från topp till tå. Men det förvånade mig inte det minsta.
Ja, så var det bara att spänna av skidorna och styra stegen mot stugan och den utlovade chokladen med vispgrädde. Barnen log från öra till öra men det tog jag ur dem snabbt som ögat genom att själv ta 3/4 av den vispade grädden. Tyckte på något sätt att jag var värd det.
Summa summarum blev det en härlig vecka. Lite surt kanske att barnens hyrda skidutrustning fick återlämnas redan samma dag vi hyrt den. Inte en chans att vi skulle få ut dem i spåret en gång till.
Men jag tror att vi behöver omprioritera vintersemestrarna framöver. Längdskidor är nog inte min grej egentligen. Jag låter hellre kroppen omslutas av ett varmt hav vid någon strand långt, långt borta. En strand garanterat fri från memils.
