I över ett halvt år hade jag sett fram emot att få åka till Frankrike för en skrivarretreat. Tillsammans med ett antal män och kvinnor med en gemensam skrivardröm, skulle jag under en hel vecka bara få ägna mig åt det jag brinner för allra mest, att skapa drama genom det skrivna ordet. Ja, ni hör ju hur äckligt finkulturell jag är.Sanningen är inte så konstnärligt mystisk och pretentiös som det kan låta. Man plitar helt enkelt på med sina ganska taffliga skönlitterära texter, ungefär som man gjorde på svenskalektionerna i skolan. Redan nu småler du kanske en aning. ”Ha, där sitter hon och skriver skönlitterära texter i Frankrike minsann, men vet inte hur man stavar till svensklektion. För att vi inte ska stanna upp vid just detta kan jag berätta att det numera enligt Svenska Språkrådet är helt OK att skriva svenskalektion, och jag tycker det ligger bättre i munnen på något vis. Låt oss gå vidare.
”Men retreat, låter det inte en aning pretentiöst?”, frågade en kompis när jag berättade om den förestående resan. Nej faktiskt inte. Läste att den allmänna svenska termen för retreat kort och gott är reträtt, retirera och betecknar ett tillbakadragande med den allmänna innebörden att lämna innehavd plats eller position och ta sig någon annanstans. Eftersom jag tog mig från Älvsjö till La Chapaelle-Moulière har jag lämnat innehavd position och tagit mig någon annanstans. Helt klart en retreat alltså!
På söndagseftermiddagen landade vi i Paris och lät oss inte på något sätt nedslås av de regntunga skyarna som drev över staden samtidigt som det regnade med samma intensitet som i Gene Kelly’s, Singin' in the Rain. Fem tjejer med varsin laptop i ryggsäcken, skulle vi deppa för lite regn? Knappast, vi hade ju ett mission, det att skapa fem bestsellers som Hollywood så småningom kommer att slåss om att få filma. Låt det regna, liksom.
Det visade sig ganska snart att det troligtvis skulle bli lättare att skriva fem bestsellers än att i parkeringshuset hitta den av Hertz i förväg hyrda bilen. Men vi gav inte tappt. Efter ett ganska utdraget letande med gnisslande resväskor i släptåg, hittade vi till slut vår hyrbil. Och nej, jag vet inte vad det var för bilmärke, men den var vit, så mycket vet jag i alla fall. Den utomordentligt vänliga uthyraren kunde dock inte hitta La Chapaelle-Moulière på GPS:en utan knappade istället leende in La Vienne samtidigt som en ström av franska fraser strömmade ur hennes mun. Vi nickade vänligt tillbaka och utgick helt enkelt ifrån att hon visste vad hon gjorde.
Det gjorde hon inte, visste vad hon gjorde menar jag. Under den första timmens körande i hällregn anade vi ingenting. I stället babblade vi på i bilen och kommenterade allt vi såg, så där på kvinnors vis. Först när den tredje skylten med texten "Lyon" dök upp började vi ana oråd. Kunde detta verkligen vara rätt? Åker vi inte åt fel håll... typ? En ganska livlig diskussion uppstod i bilen, dock avhöll jag mig från att bidra med idéer om vägen mot La Chapaelle-Moulière eftersom mitt lokalsinne är lika utvecklat som en badboll.
I bilen fanns dock fyra driftiga kvinnor med gott lokalsinne så några avfarter och cirkulationsplatser senare, befann vi oss trots allt på rätt väg. GPS:ens kvinnoröst försökte förbrilt få oss att göra en U-sväng men en välriktad smäll från en av "författarna" i framsätet, fick henne till slut att hålla mun och dra sig tillbaka ned i instrumentbrädan.
Och klämde ur oss gjorde vi, kapitel alltså. Om det i slutändan blir några bestsellers får helt enkelt framtiden utvisa.
Men Eva-Lotta och Peter, ägarna av La Pomme d´Or, visade snabbt att de visste hur en slipsten ska dras när det kom till att duka upp till frukost. Det saknades verkligen ingenting. Egentligen är jag inget fan av frukostar, en kopp kaffe och ett par nikotintuggumin brukar kännas som en bra start för mig.
Här blev det dock ett betydligt större intag än en kopp kaffe. Den hemlagade yoghurten som stod på bordet varje morgon vet jag inte hur jag ska lära mig att leva utan.
Om någon mot förmodan skulle tro att man smårapande tog igen sig efter denna stadiga frukost så kan jag meddela att vederbörande är helt ute och cyklar. Här var det hårt arbete som gällde. Med varsin laptop i knät skrevs det så att tangenterna stötte i rött. Den ena historien mer hisnande än den andra såg dagens ljus innan det efter lunch var dags att redovisa förmiddagens arbete. Med granskande blick gick Jorun, vår kursledare, igenom det vi skrivit. Hon gav beröm när vi lyckats "sätta en scen" riktigt bra och gav oss värdefulla tips för att vi skulle kunna driva berättelsen framåt.
En kväll kunde man känna redan innan man klivit in i köket att huvudingrediensen i kvällens middag skulle vara vitlök. Från köksfönstret kunde man tydligt se Eva-Lotta starkt koncentrerad inför kvällens vitlökseldorado.En lätt spirande oro väcktes i mig. Visserligen älskar jag vitlök men vet att om jag sent på kvällen äter mycket av denna gudabenådade lilla lök, rider mig maran hela natten.
Till förrätt bjöds vi på en Bruschetta.. Den gick ned med lätthet ska ni veta. Strax därefter dukades det fram en fiskgryta toppad med små musselskal som innehöll de godaste vitlöksdoftande små musslor man kan tänka sig. Ovanpå detta vräkte vi utan eftertanke på med Eva-Lotta och Peters hemmagjorda saffransdoftande chiliaioli (ja det var vitlök i den också). Till allt detta knaprade vi på frasiga vitlöksbröd. Att man aldrig lär sig!!
Jag hade sedan tidigare informerat min rumskompis R om att jag inte är mig helt lik efter stora intag av vitlök. Inte vet jag vad hon pysslade med den här middagen (förutom att själv vräka i sig av vitlöken) för hon stoppade mig inte en enda gång under hela kvällen. Enligt egen utsago led hon inte själv av mardrömmar på grund av vitlök, vilket skulle visa sig vara en sanning med modifikation.
När jag vid sängdags på nytt gjorde henne uppmärksam på min lilla avvikelse när det gäller vitlök, diskuterade vi i alla fall ämnet. Ett förslag som kom upp var att hon skulle binda mig till händer och fötter vid vardera sänggavel. Vi övergav dock den tanken då vi funderade på hur det skulle ta sig ut om någon av de andra "författarna" kom på idén att lätt glänta på vår dörr precis då R gjorde sista knuten kring en av mina handleder. Det skulle kunna missuppfattas, ja rent av skapa avsky. Nä, vi fick helt enkelt bara hålla tummarna på att vitlök var helt OK sent på kvällen, bara intaget gjordes i Frankrike.
För den nyfikne kan jag meddela att vi hade fel. Djävulen vaggade oss till sömns den natten. Medan jag under natten bevittnade en sprängning av en arbetskollega (halkade dessutom på hans kind när jag försökte ta mig från olycksplatsen) löpte R runt i NK:s trapphus med en knivbehängd man i hälarna (dessutom glömde hon bort att anmälan det som hänt, satte sig helt sonika och fikade med NK:s vakter istället). Det viftades och ropades en hel del i vårt rum under natten. Lättade kunde vi på morgonen i alla fall konstatera att vi klarat oss helskinnade från våra äventyr.
En vecka går så fort när man har roligt. Vi hann i stor sätt bara säga "Killevippen" så var vi tillbaka i vardagen med fiskpinnar och försenade pendeltåg. Med oss hem har vi, förutom några extra trivselkilon, en massa energi och djävlar anamma vad gäller det fortsatta skrivandet.
Tusen tack Jorun för din skarpa blick för drama och alla ovärderliga tips! Tack Eva-Lotta och Peter för en fantastisk lyxig vecka hos er på La Pomme d ´Or. Vilket värdpar ni är!
Länkar:
