Österlen runt på 4 dagar

Segling är väl det vår familj ägnar mest tid åt under semestern. Varje sommar i över femton år har vi levt båtliv under semestern. Stockholms skärgård har ju ett aldrig sinade utbud av öar och vikar där man lätt gör ett strandhugg. Men med tiden började vi fråga oss själva om det kanske är så att vi missat någon annan fin del av sommarsverige. Så, för att bryta ett invant mönster bestämde vi oss för att under några dagar utforska Österlen. Valet av landsdel var inte särskilt svårt. Ingen av oss hade tidigare varit där om man inte räknar med 30 minuters väntan på Polenfärjan i Ystads hamn för sisådär elva år sedan. Dessutom hade vi hört från andra som varit på Österlen att den här delen av Skåne absolut måste upplevas.

Så började vi leta efter boende på Österlen. Utbudet är enormt om man har lite framförhållning. Det finns allt från Bed & Breakfast, små stugor lång inne i de skånska snapphaneskogarna, vackra hus direkt vid havet eller ett stort antal slott där man kan hyra ett rum.

Som de historiefreaks vi är, valde vi att bo på ett av slotten.

Kåseholms Slott

Kåseholms Slott - juli 2012

Kåseholms Slott i Tryde socken har anor tillbaka från minst 1639 och hette från början Esbjörnsstorp.  Den äldsta kända ägaren är Johan Uhrne som köpte gården runt 1647. Han lät döpa om gården till Kåseholm efter sin hustru Pernille Kaas. Hon kom från den kända danska familjen "Kaas", en släkt som kan föras tillbaka till 1350 talet och är av dansk "uradel".


De äldsta delarna av slottet, är troligen en del av det stenhus som Johan Uhrne byggde kring 1650. Den delen finns numera inbyggd efter att slottet genomgick en större ombyggnation 1813.

Ett av de bevarade
1600-tals rummen från
Johan Uhrnes tid.

    

I slottets "hotellrum" är det
lätt att känna historiens
vingslag.

Under åren har slottet haft flera ägare, bland annat:

• Johan Gyllenpalm 1692
   
• Gustav Ehrenkrona 1723
   
• "Hennes Nåd på Skarhult" - grevinnan Ulrika Brahe 1794
   
• Excellensen greve Tage Thott 1796 (som stod
  för slottets ombyggnad 1813

Efter en god natts sömn var det då dags att börja utforska Österlen. Naturligtvis hinner man inte med alla sedvärdheter på fyra dagar, det är en omöjlighet. 

Tomelilla

Bara en knapp mil från Kåseholms Slott, ligger Tomelilla. Byn omnämns i skriftliga källor första gången 1437. Från början hette den "Tommorp Lille", vilket stod för "Lilla Tommarp". Den forna bondbyn genomgick stora förändringar under 1800-talet, bland annat genom järnvägens tillkomst. Järnvägen fick stor betydelse för samhället. År 1865-66 öppnade sträckan Ystad-Eslöv och 1882 var det dags för  Simrishamn-Tomelilla. På så sätt utvecklades Tomelilla till att bli en järnvägsknutpunkt och en centralort för det omkringliggande landskapet.

Järnvägen medförde också att industrier började anläggas i Tomelilla. Bland annat etablerades ett slakteri som exporterade kött till England, det så kallade Engelska svinslakteriet.  En annan byggnad som vittnar om Tomelillas industrier är disponentvillan invid stadsparken. Det var bostad till disponenten vid den idag rivna jästfabriken Active.

En gammal dörr i ett av Tomelillas
gamla bevarade 1800-tals hus

Spulingen - Folke Lindh,
håller vakt utanför
Hasse & Tage-muséet.

Bebyggelsen i Tomelilla utgörs till största delen av småskalig bebyggelse från 1800-talets slut och 1900-talet.

Många av de gamla 1800-tals husen står kvar, dock är de obebodda och i stort behov av renovering.

I Tomelilla hittar man också Hasse & Tage-museet. Det 15 kvm stora museet är inrättat i ett av tunnelhusen. Här finns bland annat fyra avtryck av rumpor. När Hollywood lät sina stjärnor göra hand- och fotavtryck tryckte Hasse och Tage ner sina favorit-skådespelare med ändalykten rakt i gipset.

Ystad

Ystad nämns för första gången i litteraturen 1244 när konung Erik och hans broder Abel besökte staden. Man vet dock att redan vid 1100-talets början bosatte sig ett antal fiskare vid Vassaåns mynning och de kom att bli Ystads första innevånare. Sillfisket var den största näringen och förblev så i många århundraden. Så småningom tog sillfisket slut och varuutbytet av oxar och hästar med nordtyska städer fortsatte. Ystad fick privilegiebrev 1599 vilket fastslog Ystad som exporthamn för oxar.

.

På 1500-talet byggdes flera av de idag bevarade husen: Latinskolan, Brahehuset och Birgittahuset, tre betydande stenhus med trappgavlar, Änglahuset och Kemnerska gården.
 
1658 blev Ystad svensk stad och hade då cirka 2 000 innevånare. I samma veva startade postjakterna mellan Ystad och Stralsund.
 
Napoleons Östersjöblockad under 1800-talets början innebar ett stort uppsving för Ystads handel genom smugglingen. Många köpmän blev rika och detta visade man genom att låta uppföra stora privata hus, bland annat Hembergs hus, Siriushuset och Nya Rådhuset.

Biograf Scala

I Ystad hittar man Sveriges äldsta biograf - Scala. Den  invigdes den 14 september 1910. På premiären visades fem kortfilmer till biljettpriser mellan 25 och 50 öre.

Simrishamn


Ordet Simrishamn kommer från ordet ”simris” som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. ”Hamn” har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.

Hamnen i Simrishamn - juli 2012

Den förste som anföll Simrishamn hette Sigurd Jorslafare som enligt Heimskringla kom seglade till "Svimraros" (Simris) år 1123 och härifrån göra plundringtåg mot Tommarp. Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. 


Den svenska tiden var till en början inte lika positiv. På order av den svenska armén skulle stadens skyddande ekskog fick huggas ned. Armén inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. I och med att man högg ned ekskogen miste innevånarna en försörjning då ollonsvinen bökade där. Staden somnade in för en lång tid.


Fram till början av 1900-talet, när de motordrivna fartygen slog ut segelskutorna, utvecklades också Simrishamn till en nationellt stor hamn. Det var också under den här tiden som flera av de stora handelsgårdar som än idag präglar Simrishamns stadsbild, byggdes upp.

Hus nära hamnen - byggt 1915

Efter andra världskriget har staden blivit  ”Österlens huvudstad” vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer.


Från hamnen i Simrishamn kan man göra en dagsutflykt till bland annat Christiansö och Fredriksö i Danmark. Överfarten tar bara cirka två timmar. Dock ska den som har anlag för sjösjuka se till att ha tagit något för detta ett par timmar innan avfärd. Just sträckan mellan Simrishamn och  Bornholm/Christiansö anses vara Östersjöns "värsting" vad gäller sjögång. Trots ordentliga dyningar kör i minst 24 knop vilket ger en ordentlig sjögång.

Christiansö och Fredriksö - En avstickare från Österlen

Lille Tårn - Fredriksö

I slutet av 1658 lyckades Bornholm, som ett resultat av krigen mot Sverige 1657 - 1658, åter bli en dansk ö. Ön blev landets utpost mot Öster och den exakta postering blev Ertholmarna, som består av flera öar, de största Fredriksö och Christiansö som är bebodda än i dag. De två öarna förbinds med en liten gångbro.

Eftersom Ertholmarna består av två naturliga hamnbassänger, vilka kunde anlöpas i vilket väder som helst så ansågs platsen  som perfekt och bygget av fästningen började 1684. Store Tårn som byggdes 1806 används i dag som fyr och i Lille Tårn finns Christiansö Museum.


Före 1684 fanns här endast skjul där bornholmsfiskarna förvarade sina nät eller övernattade vid tillfälliga vistelser. Om man får tro legenderna fanns här dock de små under jorden, troll och andra väsen.

Från 1725 blev öarna förvisningsort för livstidsdömda fångar som här sattes i slavarbete i stenbrotten.

Eftersom öarna saknar grundvatten, har färskvattensförsörjningen alltid varit (och är) ett stort problem. Men man samlade regnvatten i utsprängda dammar. Sten till befästningarna var det gott om på dessa granitöar och även fisk. Men bränsle och proviant fick, liksom idag hämtas från "Landet" (Bornholm). Brännvin fanns det alltid gott om. Soldaterna byggde stenmurar mellan bastionerna, söp eller spelade kort.

1855 avvecklades flottans verksamhet på ön. Då som nu, kom de bofasta att bestå av fiskare, lärare, krögare och senare konstnärer och pensionärer. Ännu står öarna utanför den vanliga politiska styrningen och lyder under försvaret. Husen ägs av försvaret och invånarnas inflytande sker genom ett speciellt ö-råd. De får endast rösta i folketingsvalet, men slipper till gengäld att betala kommunalskatt. Idag bor det sammanlagt ett hundratal invånare på de båda öarna.

Ön har egen kyrka, egen skola, en polisstation, ett postkontor och egen brandkår. Det går inte att hyra någon stuga på ön men det finns en liten, med betoning på liten, campingplats. Vill du få plats på den måste du boka plats med god framförhållning.

        

Kivik

Åter på svensk mark känns Kivik som ett givet utflyktsmål. Det var först 1532, som orten för första gången omnämnts som fiskeläge under namnet Kywig. Dock vet man, att den varit en betydande kultplats under bronsåldern samt ett viktigt fiskeläge och tillfällig handelsplats under den medeltida fiskeboomen.

En del av hamnen i Kivik

Det har gjorts ett antal försök att tolka ortsnamnet Kivik. Namnets sista stavelse, "vik" har det aldrig rått någon tvist eller tvekan om, medan "Ki" har varit föremål för olika tolkningar. Några menar att "Ki" syftar på tjiva (ålakiva = ålakupa), vilket var det första kända fångstredskapet för ål och ålahommans föregångare. Andra tror att "Ki" står för köping i betydelsen köpstad, handelsplats med mera. Ortsnamnsforskaren I Olsson menar dock att namnet skulle kunna förekomma från "Kypa" eller "Kupa" i betydelsen inskärning eller bukt i viken.

I början av november 1892 skrev Henrik Åkesson i Karakås till länets hushållningssällskap: 


" Undertecknad, som gjort försök med plantering av fruktträd, anhåller att sällskapet beviljar något anslag för redan planterade träd som för vidare utsträckning därav. Planterad areal omfattar ca 5 tunnland röjd, för sädesodling opassande skogsmark. Träden är planterade i rader till ett antal av ca 400 st med 24 fots mellanrum. Träden visar nu god växtkraft".

Henrik Åkesson var den förste som började fruktodling i större skala på Österlen och idag är Kivik centralort för äppelodling.

Förutom Kiviks marknad och gravmonumentet Bredarör, eller i dagligt tal "Kungagraven", är Kivik också känt för en av sina tidigare ortsbor - Fritiof Nilsson Piraten som tillsammans med sin fru flyttade till hit 1936.

Ale stenar

En av Skånes mest romantiserade, fantasieggande och storslagna fornlämningar är Ale stenar vid Kåseberga. På en markant åssträckning, som brant stupar mot havet, står i dag en 67 meter lång skeppssättning.

Fornlämningen omnämns år 1624 som "Als stene". Området kallades emellertid redan i början av 1500-talet för "Hesten". Vid en utgrävning år 1989 hittades träkol strax invid en av stenarna. En analys av träkolet gav riktvärdet 650 e.Kr.


 Sett från en fast geografisk punkt går solen under ett solår alltid upp och ned på samma bestämda platser vid horisonten. För forntidens människor har en sådan vetskap inneburit att de ganska enkelt har kunnat hålla reda på tiden genom årstidernas gång. Det enda man  behövde göra var att placera ett antal trästolpar eller stenar utefter solbanan och sedan indela året i dagar och månader. Det är därför inte svårt att tänka sig att platsen för Ales stenars uppställning har ansetts som mycket betydelsefull för den tidens människor.


Stens Huvud


För den som älskar storslagen natur och vidunderlig utsikt, är ett besök på Stens Huvud en självklarhet. Namnet Stenshuvud sägs komma från legenden om jätten Sten, förr kallad Stenhogubben. Det sägs att han bodde i en grotta på bergets branta nordsida. Det finns flera berättelser om jättens olika illdåd i trakterna. Han kunde bland annat framkalla stormar, röva ungmör och skrämma fiskare eller ge dem nyttiga varningar.

Från havet syns berget mycket tydligt. På toppen har det en gång funnits en fornborg, som man räknar med är från den så kallade folkvandringstiden på 400-talet. Länge fanns det otillgänglig snårskog i området, vilken lämpade sig mycket väl för män på flykt. De sista snapphanarna valde skogen som tillflyktställe, förföljda av svenskarna tog de sig senare en höstnatt 1679 ner till Kivik och tilltvingade sig där några fiskebåtar och flydde till Bornholm.

Vägen mot Huvud Öst

För att ta sig upp till de olika utsiktsplatserna (Huvud Öst och Huvud Norr) behöver man ett par friska ben och ett par riktigt bra skor. Vandringen går uppför i en fantastiskt vacker bokskog.

Här och var under vandringen finns det små bänkar utplacerade där man kan pusta ut en stund innan man tar sig an nästa etapp.

Men det ganska jobbiga vandringen är mödan värt. Väl uppe på toppen får man sin belöning genom en helt makalös utsikt.

Utsikt från Huvud Öst

Självklart finns det långt mycket mer att se på Österlen. Fyra dagar skulle behöva vara minst fyrtio för att man skulle kunna säga att man utforskat den här delen av Skåne. Men på fyra dagar kan man i alla fall "skrapa lite på ytan", det får helt enkelt blir fler resor till denna fantastiska del av Sverige.

För den som inte vill "ränna runt" finns självklart de fantastiska stränderna att tillgå. Sandhammaren är bara ett exempel på en strand som får många stränder kring Medelhavet att blekna. Gillar man inte att ligga och steka sig på stranden och inte heller har lust att "klättra i berg", kan man helt enkelt bara ta bilen och åka runt i detta fantastiska landskap. Det som visas genom bilfönstret kan mäta sig med de flesta naturprogrammen som sänds på TV.

     

Källor:

• Ägaremiljön runt "kaaseholm" av O. Henrik Akeleye Braastad
• Länsstyrelsen i Skåne Län 
• Ystads kommuns hemsida 
• Simrishamn.se 
• axelnelson.com 
• Kiviks hembygdsförening 
• Fotevikens museum
• Kulturhistorien.se  

En dejlig rosa fyller 25 år

Nacka BB den 9 juli 1987, kl 21:50
 
”Patienten uppe, ser på TV. Plötsligt mycket snabbt förlopp, skalp sättes. Fosterljud sjunker till
70 slag/minut. Dr Wadstein tillkallas som försöker dilatera. Klockan 22.02, framföder fint men slappt flickebarn som avnavlas omedelbart och förs till upplivningsbordet.”

I dag är det exakt 25 år sedan som detta skrevs, exakt 25 år sedan ”ett slappt flickebarn” flyttade in i mitt hjärta. Det enda jag med säkerhet kan säga är sant i texten ovan, är att det var ett ”fint flickebarn” som såg världens ljus för första gången. Kanske var hon lite slapp just då, den 9 juli 1987, klockan 21.02, men det försvann i sådana fall redan samma dag, omkring klockan 21.03, för ”slapp” är ett ord som aldrig funnits i hennes värld.

September 1987

Sant är att Anna Sara Victoria hade bråttom till den här världen, så bråttom att jag inte fick se det sista avsnittet i serien ”Mot alla vindar”. Där satt jag framför BB-avdelningens tjock-TV och följde med spänning seriens upplösning samtidigt som jag försökte mig på att profylaxa lite lagom skötsamt. Men när serien gick mot sitt slut, ungefär samtidigt som man kunde ana att huvudrollsinnehavarna mot alla odds ändå skulle få varandra, ja då kallade mitt ”fina flickebarn” på uppmärksamhet med sådan kraft, att slutscenen som jag väntat på i tio veckor kom att förbli höljd i dunkel för all framtid.

Ett par timmar senare satt jag bredvid min prinsessa som naken låg på mage i den varma kuvösen. Hon hade huvudet vridet mot mig men höll sina ögon slutna. Genom ett av kuvösens hål stack jag in en hand som jag lät vila på de små varma skinkorna som inte var större än att de kunde täckas av min handflata. Så tittade jag ut genom fönstret och i sommarnattens blåa sken kunde jag skönja två små fältharar som nyfiket sträckte sig upp på bakbenen för att kunna se in genom fönstret. Det kändes nästan overkligt! Så vände jag förvånat mitt ansikte mot kuvösen igen och just i det ögonblicket öppnade min nykläckta kärlek ögonen och såg rakt på mig med den blåaste blick jag någonsin sett. Det är ett ögonblick i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma, hur våldsamt en eventuell Alzheimers-sjukdom kommer att riva och slita i min kropp på ålderns höst.

Det blev glada tillrop, kramar och pussar och grattishälsningar från familj och vänner redan dagen efter. Min första kärlek, en sexårig Emil i Lönneberga-look-alike, var dock inte lika imponerad.

- Fy va ful hon är!, sa han utan omsvep.
- Nä, tycker du det?, svarade jag. Jag tycker hon är som en dag med vackert väder. Vad tycker du hon
   ska heta? Du får vara med och bestämma.
- Hmmm… tänkte ”Emil i Lönneberga”. Jag tycker hon kan heta bajskorv.
- Nä vet du vad, nu tycker jag faktisk att du är lite svår, svarade jag utan att kunna dölja ett
   hormonfyllt darr som lurade i strupen.
- Jamen du sa ju att jag fick vara med och bestämma?! Bajskorv blir bra tycker jag, hon ser ju ut som
   en sån!

Det dröjde dock inte många timmar förrän vår prinsessa även charmat ”Emil” som stolt deklarerade för alla som ville höra på, att hans lillasyster faktiskt skulle få den finaste av presenter och att han skulle vara givaren.

Någon dag senare log BB-personalen något överseende när ”plastvagnarna” kördes in i sovsalen för natten. De flesta ”platsvagnar” var prydda med små söta nallar, några med rosa rosett, några med blå. Dock inte i vår prinsessas plastvagn. Den var prydd med det som var viktigast i storebrors värld, en gåva han högtidligt överlämnat till ”bajskorven”. Hans viktigaste ägodel var en vedervärdig figur med det något tveksamma namnet Tung Lashor.

Nåväl, någon skada tog hon aldrig av att som nyfödd ligga och se in i Tung Lashors hemska ansikte. Hon var nöjd med att ha honom som sällskap. Faktum är att en dag när hon låg i sin plastvagn, smällde hon av ett leende mot Tung Lashor, ett leende så stort att hade han inte varit av plast, hade han omedelbart dragit in tungan av pur förvåning. BB-personalen vidhöll dock att det inte var något leende, utan en automatisk ansiktsrörelse i samband med att hon fyllde blöjan. Så här efteråt vet jag att de hade fel, för Victoria har lett sedan den dagen.

Dalarna 1988

Så, mitt "slappa flickebarn" visade sig vara stark och stadig som en oxe. Hon lyfte huvudet tidigare än något annat barn jag sett, hon kröp med blixtens hastighet och var helt orädd för höjder. Inget kunde få denna solstråle att vackla.

Den 3 juli 1988 bestämde hon sig. Nu fick det vara slut på tramset, att krypandes ta sig fram var inte längre roligt. Hon reste sig helt enkelt och gick sin iväg.

Det var i köket som Victoria ville vara. Det fanns två anledningar till det. Den första var att de nedre köksskåpen innehöll hushållets samtliga kastruller. Hon plockade ut allihopa för att sedan med våldsam kraft slå dem mot varandra, en aktivitet som fick henne att skratta sitt klingande skratt. Att ljudet från två kastruller som möts i en våldsam krasch, skulle vara roligt, är i stort sett det enda vi inte varit överens om.

Fjäderholmarna 1989

Som den sluga moder jag var visste jag hur man skulle få slut på detta oväsen, nämligen att tillmötesgå den andra anledningen till att hon ville tillbringa den mesta tiden i köket - mat! Eller mat är kanske att ta i, här pratar vi kakor, glass, saftsoppa och allt som innehöll mängder av socker. Hennes lilla runda mage hade visst  plats för hur mycket som helst. Hon blev lite rund, eller...ja... rund-rund med stort R.

Men så kom dagisåren och det runda sprangs bort, för hon sprang och sprang. Och sjöng och sjöng. Vid tre års ålder var hon söt som ett socker och jag kan intyga att inte ett öga var torrt när hon med gravallvarlig min och med skör stämma sjöng "Jag vet en dejlig rosa". Där stod hon med sin lilla uppnäsa, de blåa runda ögonen och med den ljusa håret som precis börjat skvallra om att det med tiden skulle växa ut änglahår på denna gudasända varelse. Den lilla runda munnen sjöng:

December 1989

"Jag vet en dejlig rosa, och vit som liljeblad. När jag på henne tänker, så görs mitt hjärta glad. Dess stämma ger en hjärtans tröst, likt näktergalens blida röst. Så fager och så ljuv."

I den stunden förstod jag på allvar att detta var en riktig ängel som någon sänt i min väg. Jag minns att jag tänkte att det över huvudtaget inte kan vara möjligt att älska någon mer än jag älskade henne just då.

Alla tyckte om Victoria, grannarna, dagisbarnen, dagisfröknarna. Det var väl egentligen bara vid morgonsamlingen på dagis som hon inte tillhörde favoriterna. Victoria hade (och har alltjämt) en udda böjelse - Öron! Hon älskar öron! Varma öron, kalla öron, sådan som står ut och sådana som inte står ut. Det spelar inte heller någon roll om de sitter på en människa eller på ett djur. Hon måste ta i dem och helst få "bita" i dem! Försiktigt förstås, aldrig med tänderna. Men ganska hårt med läpparna.

Vid morgonsamlingen på dagis satt alla barnen på golvet i en ordnad ring. Dock hade samtliga barn på avdelningen tröttnat på att ständigt bli dragna i öronen.

- Låt bliiii!! Det är mina öron, inte dina, tjöt barnen i kör.
- Vi vill inte sitta bredvid Vickan, hon kommer att ta våra öron utan att lämna tillbaka dem!

Dagispersonalen som genomgått många och långa timmars undervisning i "barns olikheter och vikten av att se varje individ", stod plötsligt rådvilla. Vad göra? Det var ju meningen att barnen skulle flytta runt i "samlingsringen", sitta bredvid någon ny kompis varje morgon? Här gällde det att snabbt hitta en lösning. Så bestämdes det att från och med nu fick alla "flytta runt" utom Victoria. Hon skulle alltid sitta med varsin fröken på varje sida om sig. En utmärkt lösning tyckte Victoria som nu kunde dra i två öron samtidigt utan att det blev gråt och tandagnisslan.

Så infördes något nytt i Sverige, Sexårsverksamheten. Vi skrattade lite åt valet av namn. Vad betydde det egentligen? Skulle man delta i någon slags verksamhet under sex år? Nåväl, Vickevire (så kallades hon vid den här tiden) var den första årskullen i Sverige som fick börja på sexårs.

Sexårsverksamheten 1992

Hon höll mig lite nervöst i handen när vi gick dit den första dagen. Hon hade gått på dagis på annat håll och kände inte någon av barnen. Vem skulle hon kunna leka med? Det var ju så många där. Blixtsnabbt hade hon det klart för sig. Om man klättrar högt, högt upp i en ribbstol får man en bättre överblick över havet av barn. Så var hon plötsligt högst upp där väggen går över i tak. Vad hon inte visste då var att den som skulle komma att bli hennes förtrogna de närmaste 19 åren, stod lite längre bort och betraktade Victoria som likt en spejande indian lät blicken fara över alla barnhuvuden.

- Mamma!, sa flickan och pekade på Victoria.
- Kan du ta ner den där ungen åt mig, henne vill jag ha som kompis!

Victoria plockades ned och sedan den dagen har hon och Pia hängt ihop i vått och  torrt. De var, och är, oskiljaktiga. Som tur var lyssnade vi inte på personalens ständiga vädjan om att skilja dem åt. Personalen tyckte de blev för "starka" tillsammans. En märklig pedagogik kan man tycka. Här hade två tvillingsjälar hittat varandra, varav den en gillade att dra folk i öronen medan den andra inte hade något emot det. Kunde det bli bättre?

Så gick åren. Det var balett, ridning och scouter men framför allt var det djur. Katter, hundar, kaniner och råttor, ja till och med grodyngel. I Victoria hade alla djur en beskyddare. Men så plötsligt en morgon vaknade min ängel och var tonåring. Nu var det inte längre fråga om "dejliga rosor" nu var det en helt annan repertoar. Plötsligt var det slut med att gå på stan tillsammans, åtminstone bredvid varandra. Jag fick lova att hålla mig några meter bakom och att under inga omständigheter göra eller säga något så att andra förstod att "vi hörde ihop".  Med tiden gick de där idéerna över och idag vill hon knappt kännas vid dem.

Turkiet 2012

Idag är det alltså 25 år sedan hon "störde" mig mitt under upplösningen av TV-serien "Mot alla vindar". 


Jag har funderat på det så många gånger. Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma på något annat än att jag måste ha gjort något riktigt bra för att förtjäna att hon kommit i min väg.

Älskade Victoria, du är min dejliga rosa, vacker som ett lijleblad. När jag tänker på dig, så görs mitt hjärta glad!

Grattis på födelsedagen!