Men för en historiefantast som jag, var det ett magiskt och nästan overkligt ögonblick. Trots att den lilla gravkammaren var full av folk, var där helt knäpptyst. Ingen sa någonting, vi stod bara där och försökte få insikten att sjunka in att vi nu stod öga mot öga med en människa som levde för över 3 000 år sedan. Jag, förortsungen från Globen, mötte Tut-Ankh-Amons något slocknade blick, och jag kunde knappt andas.Så liten han var, inte mycket längre än min 11-åring. Munnen höll han lite öppen, alla tänder hade han i behåll och hans vänstra fot (storlek 35?) visade att han säkert inte haft full rörelsefrihet.
Där stod hans nästan 110 kilo tunga kista av massivt guld, omsluten av väggar med det mest fantastiska målningar av apor, fåglar och gudabilder. Målningar som utan att ha restaurerats fortfarande var lysande röda, gula, blå och gröna och jag sände tyst ett tack till Howard Carter som var den som hittade gravkammaren och på så sätt kunde göra denna pojkfarao "odödlig".
Det var den 1 november 1922 som han startade sin arkeologiska utgrävning i Konungarnas dal, strax nedanför Ramses VI grav. Några dagar senare, den 3 november, hittades 12 trappsteg som visade sig leda ner till en murad vägg. Väggen var ingången till Tut-Ankh-Amons gravkammare. Gravkammaren var så gott som oplundrad och förutom de mer än 5 000 föremål som hittades, återfanns även mumien av den mytomspunna faraon.
Men hur var det egentligen att vara Tut-Ankh-Amon? Skulle man på rad lägga ut varje dokument som skrivits om "Tut" (som man säger att han kallades av familjen) skulle de räcka i mil efter mil. Det är inte bara teorierna kring hans död som varierat kraftig, även uppgifterna kring hans födelse varierar något. Men någonstans kring år 1358 f.Kr föddes "Tut", han var son till farao Akhenaton och dennes bihustru Kiya. Inte en helt lyckad kombination kan man tycka, då Akhenaton och Kiya var syskon.
"Tut" var frukten av, som de flesta äktenskap bland Egyptens kungligheter, ett syskonäktenskap. Detta ledde i "Tut:s" fall både till en missbildad fot och en defekt kallad Klippel-Feils syndrom, som bland annat ledde till benskörhet och sammanväxta halskotor. Han hade också en kraftigt utvecklad skolios.
I alla faraoners gravar brukar man hitta vackra stavar inför resan i dödsriket. I "Tut:s" grav fann man även en stor mängd slitna stavar, vilket skulle tyda på att hans ryggsjukdomar varit ett stort problem under hans levnad. Det stod klart att han inte bara varit rörelsehindrad, utan även måste ha levt ett liv med mycket svår kronisk smärta. Den smärtlindring som fanns att tillgå i Egypten på den tiden var förmodligen otillräcklig.
Trots sina fysiska tillkortakommanden blev han cirka 1347 f.Kr, vid 11 års ålder, farao. Han gifte sig mycket ung med sin några år äldre halvsyster Ankhesenaten (Tut och Ankhesenaten hade samma pappa). Ankhesenaten födde två för tidigt födda döttrar som inte överlevde. Tonårsföräldrarna sörjde och mumifierade de två barnen, vilket var ovanligt. (DNA-resultat visar att de två små mumierna som man hittat begravda tillsammans med "Tut", var det två dödfödda barnen.)
"Tut" fick ett kort liv. Han var bara farao under nio år och dog redan vid 19 års ålder. Att han dog så ung har skapat spekulationer om orsaken till hans död.
Först menade man att han dött av en olyckshändelse då han hade en skada i vänster knä. Man noterade att knäskålen var spräckt, troligen som följd av ett svärdshugg. Guldfragment från han klädedräkt hade trängt in i såret, som inte velat läka – och kryckorna man hittat i hans gravkammaren gav en vink om att faraon under den sista delen av sitt korta liv haft mycket svårt att gå, något som ytterligare styrkte "knä-tesen". Såret blev svårt infekterat och det skulle ha orsakat hans död.
När man sedan undersökte hans mumifierade kropp ytterligare, upptäcktes en skada i sidan av skallen och en benbit tycktes ha lossnat från insidan av skallen. Vetenskapsmännen antog att det var en skada som uppstått under mumifieringsproceduren, när hjärnan togs bort. Därefter såg de också tecken på att en blödning bildats i underdelen av skallen och att skadan kunde ha uppkommit före mumifieringen.
Nu blev det rörigt. Dog han av knäskadan eller av skadan i skallen? Detta måste man redan ut en gång för alla.
Med hjälp av magnetkamera och datortomografi skulle man få svaret på varför barnfaraon dött så ung. Undersökningen försvårades till viss del av att mumien styckats när den första gången undersöktes av Howard Carter och hans kollegor, men teamet kunde ändå slå fast att "Tut" hade haft stora problem med ryggrad och skelett. Men dött av hålet i skallen hade han inte, skallfrakturen hade uppstått först under själva balsameringen.
Forskarna hittade istället malariaparasitens gener i faraons skelett och kunde nu en gång för alla avfärda flera decenniers konspirationsteorier om mord och intriger och i stället peka på en mer banal dödsorsak: inavel, dålig hälsa, malaria och ett komplicerat lårbensbrott strax före döden
Undersökningen blev en milstolpe, eftersom detta var första gången som egyptiska myndigheter tillät genetiska undersökningar av den kungliga mumien.
Så, nu vet vi varför han dog, blott 19 år gammal. Men hur såg han då ut egentligen? Det mörka, torra ansiktet där i gravkammaren säger inte så mycket om det. Liten till växten var han, med missbildad vänsterfot och sned ryggrad, men han var kanske vacker som få?
Med motvilliga steg lämnade jag till slut Tut-Ankh-Amons gravkammare, uppfylld av en massa känslor. Vilken berättelse! Det var inte lite han fått utstå. Föräldrar som var syskon, bli bortgift med sin egen halvsyster, få två dödfödda barn och troligen släpa runt på en ständigt värkande kropp.
Jag hann inte fundera på "Tut:s" vidare öden någon längre stund. Tonåringen var nu så uttråkad att han var likblek, lika blek som sin lillasyster som mellan torra läppar nu endast viskande kunde forma ordet "mat".
På väg till lunchrestaurangen var vår guide vänlig nog att berätta att man menade att det vilade en förbannelse över "Tut:s" gravkammare. Glatt pladdrade han på att man 1923 i en engelsk tidning publicerat en varning:
”Den som sätter sin fot i Tut-Anch-Amons gravkammare kommer att drabbas av olycka.”
Jag log lite ansträngt mot guiden. Dels tror jag noll, nada, niente på sådant trams och tyckte dessutom att det var lite väl "sent" att berätta om denna förbannelse efter att vi besökt gravkammaren.
Hedra, som vår guide hette, berättade att strax efter att Howard Carter upptäckt gravkammaren, blev hans kanariefågel uppäten av en kobra. Bara några veckor efter fågelns död avled Lord Carnarvon (finansiär av utgrävningarna) av lunginflammation i Kairo. Vid nästan exakt samma tidpunkt började Lord Carnarvons trebenta foxterrier Susie att yla hemma på Carnarvons herrgård och efter några timmar avled även hon. Samtidigt som detta hände släcktes dessutom all elektricitet i Kairo ner, fortfarande vet ingen varför.
Jaha, sa jag och log och fick anstränga mig riktigt noga för att verka intresserad. Nu har ju jag varken kanariefågel eller en trebent foxterrier så jag kände ingen oro för detta.
På natten vaknade jag dock och insåg inom bråkdelen av en sekund att jag stod öga mot öga med döden... jag hade blivit matförgiftad, trots mitt intensiva spritande av händer. Under de kommande 24 timmarna upplevde jag något som i fantasin skulle kunna liknas vid en "tömning" av inälvor, lever och hjärta, ja en regelrätt förberedelse inför min egen balsamering helt enkelt. Man blir förvånad att man har något kvar inne i kroppen efter en sådan "resa". Som en urvriden trasa låg jag där i hotellsängen medan något i min kropp slet och rev i det jag redan trodde mig kastat upp. Och över alltsammans svävade Tut-Ankh-Amon.
Källor:
Allt om Historia
Illustrerad Vetenskap
National Geographic
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar