Kajsa Warg räddar resterna av julmaten

Så ligger man på nytt i soffan och pustar över att man ätit för mycket av julmaten. När jag var och handlade inför julen slank det ned både det ena och det andra i varukorgen. Lider säkert av bokstavskombinationen KVGAHIJ (Kan-vara-gott-att-ha-i-jul). Har aldrig hört eller läst om den typen av funktionshinder men det kanske beror på att den berör så många att man helst pratar tyst om den. Hur skulle det se ut om 3/4 av Sveriges befolkning fick den diagnosen inskriven i sina papper? Nä, bättre då att tiga still.

Hur som helst, nu har jag gjort det igen. Ja, alltså ätit av allt "kan-vara-gott-att-ha-i-jul" och nu är jag och vågen osams igen. Blir nog samma nyårslöfte som tidigare år: "Jag lovar och svär att jag till nästa jul inte ska äta tills jag spricker". Suckar lite där jag ligger i soffan och när jag blundar kommer osökt bilden av Ivar Arosenius saga "Kattresan" för mig. De som känner till sagan "Kattresan" nickar nog instämmande, för er som inte fattar ett dyft av varför jag refererar till en gammal saga, kommer här en av bilderna från nämnda saga:

Usch man vill ju knappast gå samma öde till mötes som Lillans katt. Lovar mig själv att jag de närmaste veckorna framåt ska leva på ett salladsblad i veckan. Men så inser jag ju att det inte funkar. Får jag ingen mat blir jag på dåligt humör, blir jag på dåligt humör blir resten av familjen det också. Ja så har man en julledig familj där alla går omkring och är skitförbannade. Nä, det får nog bli lite mat trots allt.

Men vad ska man äta? Trots att julen är över är kylskåpet till bredden fyllt med rester av lax, prinskorv, köttbullar och Janssons. Och en julskinka som om man inte förbarmar sig över den snart kommer att stöta i grönt. Nä fy för den lede, nu vill jag inte se åt julmaten. Men att slänga alla rester det bär mig emot. Ja och så kvarstår det faktum att vi bjudit hem lite folk på middag i mellandagarna, människor som säkert också framlevt flera dagar på prinskorv, julskinka och pepparkakor. Vi kan ju inte köpa NY mat när vi inte ätit upp den vi har! Och även om vi köper ny mat, var ska vi förvara den? Det går inte in så mycket som en liten ensam och rädd daddel i kylskåpet.

Så dyker Kajsa Warg upp i mitt huvud. Hur var det nu hon skrev? Ja visst ja, "man tager vad man haver". Och jag haver en massa julmat över och helt sonika tager jag av denna och vips har jag löst både middagsbjudning och kylskåpsutrymme.

Varsågoda!

Foto: arla.se

Förrätt
Skinkbruschetta med rödbetstsatsiki - 4 port

Riv 4 - 6 inlagda rödbetor och en ½ rödlök grovt. Blanda 2 dl matyoghurt med rödbetorna, löken och 100 g mosad Apetinaost. Smaksätt med salt och peppar.

Stek 4 skivor vitt bröd i en stekpanna. Lägg över det stekta brödet på 4 tallrikar. Lägg på tunna skivor julskinka på varje bröd och toppa med rödbetstsatsiki.

Foto: arla.se

Huvudrätt
Korvspett med ostpotatis och gurkröra - 4 port
Sätt ugnen på 225 grader.
Skär 400 g prinskorv och 1 - 2 röda paprikor i bitar. Varva sedan prinskorv och paprikor på spett och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Skär 4 - 6 stora potatisar i 1 cm tjocka skivor, salta lätt och lägg dem sedan i rader bredvid spetten. Blanda 1 dl naturell Keso och 2 dl riven ost i en bunke. Bred ostsmeten över potatisen och strö på lite sesamfrön (ca 2 msk). Sätt in alltsammans i ugnen i cirka 15 minuter till spetten fått fin färg.

Medan spetten är i ugnen gör du i ordning gurkröran.
Blanda 1 ½ dl naturell Keso med ½ dl bostongurka och ½ dl tacosås i en skål. Servera gurkröran till spetten och potatisen.

Foto: siaglass.se

Efterrätt
Pepparkaksglass med glögg och ädelost
Ta en flaska lättglögg (75 cl). 5 cl av glöggen sparar du in en mugg, resten av glöggen hälls i en kastrull. Blanda i 2 dl socker i kastrullen med glögg och värm försiktigt till glöggen blir reducerad (trögflytande). Slå på de sparade 5 cl av glöggen och ta bort kastrullen från plattan.

Häll lite reducerad glögg i botten på dessertglas. Fördela en kula pepparkaksglass i varje glas. (Det finns färdig pepparkaksglass att köpa men det går lika bra med vanlig vaniljglass som man blandar med smulade pepparkakor.) Smula över lite ädelost och pepparkaka.

Har du Facebook får du inget julkort

Ja, då börjar det så smått att rycka i julmusklerna. Hos oss är det tradition att fira julen hemma, "bara" familjen så att säga. Vid pass 15.00 på julafton fyller fyra barn och en man sofforna i "mitt" vardagsrum. Platt-TV är på, ljusen är tända och i öppna spisen knastrar en brasa på finaste björkved. Ungefär samtidigt som årets julvärd i TV1 tänder ljuset och med julmysig röst påannonserar Kalle och hans vänner, då sträcker vi oss efter en nöt att knäcka, eller slickar girigt av våra fingra för att få i oss det sista av julknäcken.

Jag älskar julen! Och i år mer än vanligt eftersom julafton har den goda smaken att infalla på en måndag, vilket i sin tur genererar massor av ledig tid som jag kan tillbringa med de viktigaste människorna i mitt liv.

Men några veckor innan vi bänkar oss framför Kalle och hans vänner är det en hel del som ska göras. Mat ska inhandlas. Hur mycket skinka ska vi köpa? frågar vi oss. Vi köper ju alltid för mycket och så får vi slänga sedan. Nej, vi köper en mindre i år. Men fyra sorters sill ska det vara, det har vi alltid! Och så köttbullar, prinskorv, långkål, ägghalvor med kulkaviar, rökta renkorvar, tre sorters senap... och ja visst ja, glöm inte revbensspjällen.

Sedan kommer diskussion om klapparna. I de annars ganska slöa tonårsögonen tänds plötsligt ett ljus och leende sitter de där med varsin penna och funderar innan de skriver ned sina önskningar på det färgglada pappret, märkt "Önskelista". Är man riktigt präktig kastar man ett öga över axeln, ler åt barnens entusiasm inför julklappsönskningarna, innan man öppnar ugnsluckan och sätter in plåt nummer fyra med pepparkaksgubbar och grisar av samma smak. Kanske nynnar man med i Bing Crosby's "Dreaming of a white christmas" som lagom högt strömmar ur CD-spelaren man dagen till ära placerat i köket.

Jag älskar julen och förberedelserna inför densamma, men ska jag vara riktigt ärlig, skaver det lite i själen trots allt. Jag kan bara inte låta bli att fundera över hur många barnfamiljer, ensamstående och gamlingar det finns där ute som skulle byta sin verklighet mot pepparkaksbak och Bing Crosby snabbare än vi hinner säga Kalle Anka. Eller hur många det är som försöker hitta en olåst port där trapphuset för en stund skänker lite värme till dess någon kör ut dem. De är många, riktigt många. Idag lever 340 000 barn i relativ fattigdom i Sverige. I Stockholms stad är nästan 2 900 personer hemlösa, i hela landet ungefär
34 000. Tanken svindlar.

Stockholms Stadsmission möter 25 barnfamiljer i veckan som har hamnat i fattigdom och de får massor av brev från människor som är förtvivlade. Härom dagen kom ett brev från en ensamstående mamma med tre barn. I brevet kan man läsa:

"Har inte för vana att skriva tiggarbrev men gör ett försök då min situation är svår. Förstår att det inte blir några julklappar i år, det är bara att gilla läget men vore så glad om ni har möjlighet att lämna ett bidrag till mat". 

För de flesta av oss i Sverige är det inte ens greppbart att befinna sig i en situation där man inte ens kan mätta sina barn. Här pratar vi inte om att barnen får hålla tillbaka i sina önskemål om dyrbara julklappar, här handlar det om att barnen inte har något att äta. Den som någon gång har älskat ett barn kan kanske ändå ha en förnimmelse av hur det måste kännas.

Stockholms Stadsmission gör vad de kan, men de kan långt ifrån hjälpa alla som behöver. För att kunna hjälpa barnfamiljer som lever i fattigdom är de helt beroende av allmänhetens stöd.

Jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för att man har det bra, att ens barn sitter i ett pepparkaksdoftande kök och skriver önskelistor, ingen är hjälpt av det dåliga samvetet. Men man kan bidra med något.

Därför kära vänner kommer jag inte i år att skicka några julkort till alla er som jag "träffar" på Facebook i stort sätt varje dag. I stället skänker jag vad 50 julkort med kuvert + porto kostar till att hjälpa Stockholms Stadsmission att tända så många lampor som det möjligt går i den julgran de placerat i Kungsträdgården.

Granen som invigs den 1 december klockan 15.00 kommer att lysas upp i takt med att bidrag från allmänhet och företag skänks till förmån för Stockholmare som lever i hemlöshet. Redan under invigningsceremonin kommer den nedersta ljusslingan i granen att tändas. Den ljusslingan motsvarar de dryga två miljoner kronor som redan skänkts.

Själv kan jag kanske tända en lampa eller två, är vi fler kommer den kanske att vara den gran som lyser starkast den här julen. Låt oss hoppas!

Länkar:
Stockholms Stadsmission

Zlatan söker bonde - en programidé

När jag var yngre var jag en jäkel på TV-tablåerna. Jag hade full koll på vilka program som visades i vilka kanaler och missade därför sällan favoritprogrammen. Ja, nu var ju inte utbudet lika stort som det är idag och inte heller fanns det någon Play-TV att tillgå om man mot förmodan missat ett avsnitt av Onedinlinjen, Lödder eller Tekniskt Magasin. Ja man grät väl i och för sig inte floder om man missat det sistnämnda programmet, men en släng av vemod kunde man dock skönja i magtrakten. Det kändes trots allt rätt tryggt på något vis när den välbekanta vinjetten med de fyra röda ovala kugghjulen snurrade i TV-rutan och man visste att snart sitter han där, Erik Bergsten.

Men det där var länge sedan. I dag är det svårt att kunna ha större koll på TV-tablåerna då ständigt nya TV-kanaler introduceras och utbudet är enormt. Det i sin tur har gjort att jag tappat det mesta av mitt intresse för TV-tittande och hänger hellre framför en annan skärm, PC:ns. En gång försoffad, alltid försoffad.

Så dyker det upp några program som jag ändå gärna vill kolla på. "Downton Abbey", till exempel och "Så mycket bättre". Nu går ju dessa program på lördagar och därför är risken stor att man har något annat för sig när TV-hallåan påannonserar kvällens avsnitt. Det är dock ingen källa till oro, man fortsätter helt lugnt äta av efterrätten som man ägnat hela lördagen åt att förbereda så att de hembjudna gästerna inte ska gå hem med en illa dold besvikelse, man har ju Play-TV att tillgå hela söndagen.

Förutom de ovan nämnda rumsrena TV-programmen, har jag ytterligare en favorit. Den talar jag inte så högt om då man lätt kan stämplas som vän av förnedrings-TV och få hela Sveriges representanter för finkulturen att suckande himla med ögonen - Bonde söker fru.

Jag älskar Bonde söker fru. Dessa kärlekstörstande kvinnor och män, blandat med griskultingar och gödselstackar, är ren lycka för en bonderomantiker som jag. Och trots att många svär på att de "aldrig skulle komma på tanken att titta på något dylikt" är jag inte ensam om att bänka mig framför TV4 på onsdagar klockan 20.00 och med en pirrande känsla i kroppen hoppas på att kärlek uppstått mellan någon av deltagarna. Faktum är att när Bonde söker fru drog igång tidigare i höstas, bänkade sig inte mindre än 1 170 000 svenskar framför TV:n för att följa livet på landet. Dock är ingen av den dryga miljonen människor anställda i samma företag som jag, det har man låtit mig veta.

Jag skakar dock av mig kritiken och ser fram emot onsdagarnas avsnitt. Onsdagen den 14 november 2012, var inget undantag. Som vanligt var jag på riktigt bra humör på grund av kvällens stundande program, jag till och med smågnolade en aning där jag stod och brände vid middagens fiskpinnar av märket Findus.

Efter middagen stökade jag tillsammans med yngsta dottern undan en del av veckans läxor, sorterade lite post och såg till att diskmaskinen gjorde sitt. Efter en lång och varm dusch, drog på mig de bästa myskläderna och bryggde en stor kopp te av den rökiga sorten. Den lurviga pläden som familjen slåss om varje kväll, var förhandsbokad av mig och klockan 19.58 svepte jag den runt kroppen, drog upp fötterna under mig i soffan, greppade den rykande koppen med te och inväntade vinjetten för Bonde söker fru.

Hm, tänkte jag. Är de försenade idag? Varför kör de inte igång den jättefina vinjetten där de sveper med kameran över havreåkern och kossorna där de sävligt och obekymrat står och idisslar i hagen? Så plötsligt ser jag det, den där lilla otäcka texten längst ned i rutan - "Fotboll Sverige - England".

Foto Dan Hansson, SvD

Va?!! Fotboll?! Jag far upp ur soffan med något vilt i blicken, tekoppens innehåll växer sig större och större på soffbordet och mitt hjärta rusar! Vad är detta?! Det är ju onsdag och klockan är 20.00 då ska det vara Bonde söker fru! Desperat famlar jag efter fjärrkontrollen. Kan jag ha satt på fel kanal? Hysteriskt trycker jag på fjärrkontrollens knapp märkt med siffran 4. Men det hjälper inte, samma kalla glasdesignade TV-studio vräker sig ur TV-rutan, svartklädda "fotbolls-förstår-sig-påare" sitter lagom avslappnade och ler fånigt in i kameran. Inte en bonde så långt ögat når. Med den lurviga pläden flaxande kring axlarna, far jag likt Stålmannen ned för trapporna för att prova TV-apparat nummer två. Men nä, samma sak där, Peter Jihde och André Pops stirrar tillbaka på mig med ett oförstående uttryck. Då inser jag att jag att min onsdagskväll har gått förlorad.

"Hur f-n kan man sända fotboll på TV4 en onsdagskväll klockan 20.00?", skriker jag så grannens katt sätter i halsen. "Den tiden är ju upptagen! Det ska vara bönder på TV nu!"

Medan jag sliter åt mig en papperspåse och håller den framför munnen för att återvinna den luft jag förlorar genom att hyperventilera, får jag några slöa ögonkast från den övriga familjen. Så tar jag bort påsen från ansiktet och piper med sprucken röst: "Men förstår ni inte vad jag säger, det är fotboll på TV, man har tagit bort bönderna!" Men mitt utbrott är lönlöst, ingen i familjen engagerar sig i min förtvivlan.

Så blev då onsdagen den 14 november en helt vanlig dötrist onsdag utan griskultingar och småförälskade bönder. När jag på lunchen dagen därpå för ämnet på tal, får jag hårt motstånd. Ingen, absolut ingen, är på min sida. Ingen av mina annars så begåvade kollegor förstår vilken fadäs TV4 har begått. "Det är fler som är intresserade av fotboll än bönder", resonerar kollega S. "Bönderna kan ju inte ha monopol på bästa sändningstid, det skulle ju bli orättvist. Man måste ju blanda programutbudet lite."

Så slår det mig plötsligt hur man kan göra. Om nu Zlatan är så viktig att han måste stjäla böndernas TV-kanal och sändningstid, får man helt enkelt spåna på en ny programidé - "Zlatan söker bonde". Ivrigt börjar jag skissa på programidén. Lite besvärligt blir det då årets bönder inte kan skyllas för att vara helt klockrena som potentiella partners för Zlatan.

Vem av bönderna skulle Zlatan kunna knyta band med?

Bengt Erlingsson 

Johan Wadborg

Klas Karlsson

Sven-Arne Eriksson

Jag inser ganska snabbt att det kommer bli en utmaning om man ska få något att spira mellan Zlatan och årets bönder.

Bengt Erlingsson är kamelbonde på Öland. Men hur gärna rider Zlatan kamel? Dock är ju Öland ett platt landskap så här finns potential för att sparka boll.

Johan Wadborg är en spannmålsbonde från Landskrona. Han gillar att resa och det verkar ju Zlatan också göra. Dessutom förstår de säkert varandra rent dialektalt. Men hinns det med någon fotboll mellan sådd och semesterresor? Tveksamt.

Klas Karlsson är en köttbonden från Kolmården. Han verkar vara händig och bygger gärna på sitt hus. Och Zlatan gillar väl hus? Han har väl en handfull? Klas gillar också att dansa. Men hur kul kan det vara att släpa runt på 1,92 cm lång tatuerad kropp på dansgolvet? Nä, det går nog bort.

Sven-Arne Eriksson, kött- och skogsbonden från Ockelbo. Han gillar att lyssna till radio P4 och tittar helst på romantiska filmer. Inga filmer om fotboll där inte. Dessutom bor han i Ockelbo och där har man redan sin egen prins. Nä, här skulle Zlatan bli nummer två, tror inte det hägrar.

Nej, jag får inte ihop det. Tror vare sig Zlatan eller bönderna skulle gilla idén, det skulle helt enkelt inte klicka. Tror de är ute efter något helt annat. Jag får tänka ut något nytt helt enkelt. På något sätt måste vi kunna samsas om programutbudet på TV4.

Ah! Nu vet jag! Ja, ni får ursäkta, men ibland får jag bara sådana där helt crazy idéer, har ingen aning om vad jag får dem ifrån. Men vad tror ni om att sända fotboll i någon av de 432 sportkanalerna som redan finns? Va? Det skulle väl kunna funka? Eller?

Livet som un écrivain – i alla fall för en vecka

I över ett halvt år hade jag sett fram emot att få åka till Frankrike för en skrivarretreat. Tillsammans med ett antal män och kvinnor med en gemensam skrivardröm, skulle jag under en hel vecka bara få ägna mig åt det jag brinner för allra mest, att skapa drama genom det skrivna ordet. Ja, ni hör ju hur äckligt finkulturell jag är.

Sanningen är inte så konstnärligt mystisk och pretentiös som det kan låta. Man plitar helt enkelt på med sina ganska taffliga skönlitterära texter, ungefär som man gjorde på svenskalektionerna i skolan. Redan nu småler du kanske en aning. ”Ha, där sitter hon och skriver skönlitterära texter i Frankrike minsann, men vet inte hur man stavar till svensklektion. För att vi inte ska stanna upp vid just detta kan jag berätta att det numera enligt Svenska Språkrådet är helt OK att skriva svenskalektion, och jag tycker det ligger bättre i munnen på något vis. Låt oss gå vidare.

”Men retreat, låter det inte en aning pretentiöst?”, frågade en kompis när jag berättade om den förestående resan. Nej faktiskt inte. Läste att den allmänna svenska termen för retreat kort och gott är reträtt, retirera och betecknar ett tillbakadragande med den allmänna innebörden att lämna innehavd plats eller position och ta sig någon annanstans. Eftersom jag tog mig från Älvsjö till La Chapaelle-Moulière har jag lämnat innehavd position och tagit mig någon annanstans. Helt klart en retreat alltså!

På söndagseftermiddagen landade vi i Paris och lät oss inte på något sätt nedslås av de regntunga skyarna som drev över staden samtidigt som det regnade med samma intensitet som i Gene Kelly’s, Singin' in the Rain. Fem tjejer med varsin laptop i ryggsäcken, skulle vi deppa för lite regn? Knappast, vi hade ju ett mission, det att skapa fem bestsellers som Hollywood så småningom kommer att slåss om att få filma. Låt det regna, liksom.

Det visade sig ganska snart att det troligtvis skulle bli lättare att skriva fem bestsellers än att i parkeringshuset hitta den av Hertz i förväg hyrda bilen. Men vi gav inte tappt. Efter ett ganska utdraget letande med gnisslande resväskor i släptåg, hittade vi till slut vår hyrbil. Och nej, jag vet inte vad det var för bilmärke, men den var vit, så mycket vet jag i alla fall. Den utomordentligt vänliga uthyraren kunde dock inte hitta La Chapaelle-Moulière på GPS:en utan knappade istället leende in La Vienne samtidigt som en ström av franska fraser strömmade ur hennes mun. Vi nickade vänligt tillbaka och utgick helt enkelt ifrån att hon visste vad hon gjorde.

Det gjorde hon inte, visste vad hon gjorde menar jag. Under den första timmens körande i hällregn anade vi ingenting. I stället babblade vi på i bilen och kommenterade allt vi såg, så där på kvinnors vis. Först när den tredje skylten med texten "Lyon" dök upp började vi ana oråd. Kunde detta verkligen vara rätt? Åker vi inte åt fel håll... typ? En ganska livlig diskussion uppstod i bilen, dock avhöll jag mig från att bidra med idéer om vägen mot La Chapaelle-Moulière eftersom mitt lokalsinne är lika utvecklat som en badboll.

I bilen fanns dock fyra driftiga kvinnor med gott lokalsinne så några avfarter och cirkulationsplatser senare, befann vi oss trots allt på rätt väg. GPS:ens kvinnoröst försökte förbrilt få oss att göra en U-sväng men en välriktad smäll från en av "författarna" i framsätet, fick henne till slut att hålla mun och dra sig tillbaka ned i instrumentbrädan.

Några timmar senare klev vi så in på La Pomme d´Or. Vilket ställe! Ett antal vackra stenhus från 1700- och 1800-talet låg utspridda i en underbar trädgård, allt omgärdat av vackra stenmurar. Det var ingen tvekan om att vi skulle komma att trivas. Det hela lovade gott, här kunde det knappast vara svårt att klämma ur sig några bra kapitel i kommande bestsellers!

Och klämde ur oss gjorde vi, kapitel alltså. Om det i slutändan blir några bestsellers får helt enkelt framtiden utvisa.

Innan jag åkte kunde jag känna en lite oro över hur frukostarna skulle ta sig ut. Vad jag vet är ju inte franska frukostar de mest hälsosamma med sitt vita bröd och söta marmelad.

Men Eva-Lotta och Peter, ägarna av La Pomme d´Or, visade snabbt att de visste hur en slipsten ska dras när det kom till att duka upp till frukost. Det saknades verkligen ingenting. Egentligen är jag inget fan av frukostar, en kopp kaffe och ett par nikotintuggumin brukar kännas som en bra start för mig.

Här blev det dock ett betydligt större intag än en kopp kaffe. Den hemlagade yoghurten som stod på bordet varje morgon vet jag inte hur jag ska lära mig att leva utan.

Om någon mot förmodan skulle tro att man smårapande tog igen sig efter denna stadiga frukost så kan jag meddela att vederbörande är helt ute och cyklar. Här var det hårt arbete som gällde. Med varsin laptop i knät skrevs det så att tangenterna stötte i rött. Den ena historien mer hisnande än den andra såg dagens ljus innan det efter lunch var dags att redovisa förmiddagens arbete. Med granskande blick gick Jorun, vår kursledare, igenom det vi skrivit. Hon gav beröm när vi lyckats "sätta en scen" riktigt bra och gav oss värdefulla tips för att vi skulle kunna driva berättelsen framåt.

En kväll kunde man känna redan innan man klivit in i köket att huvudingrediensen i kvällens middag skulle vara vitlök. Från köksfönstret kunde man tydligt se Eva-Lotta starkt koncentrerad inför kvällens vitlökseldorado.

En lätt spirande oro väcktes i mig. Visserligen älskar jag vitlök men vet att om jag sent på kvällen äter mycket av denna gudabenådade lilla lök, rider mig maran hela natten.

Till förrätt bjöds vi på en Bruschetta.. Den gick ned med lätthet ska ni veta. Strax därefter dukades det fram en fiskgryta toppad med små musselskal som innehöll de godaste vitlöksdoftande små musslor man kan tänka sig. Ovanpå detta vräkte vi utan eftertanke på med Eva-Lotta och Peters hemmagjorda saffransdoftande chiliaioli (ja det var vitlök i den också). Till allt detta knaprade vi på frasiga vitlöksbröd. Att man aldrig lär sig!!

Jag hade sedan tidigare informerat min rumskompis R om att jag inte är mig helt lik efter stora intag av vitlök. Inte vet jag vad hon pysslade med den här middagen (förutom att själv vräka i sig av vitlöken) för hon stoppade mig inte en enda gång under hela kvällen. Enligt egen utsago led hon inte själv av mardrömmar på grund av vitlök, vilket skulle visa sig vara en sanning med modifikation.

När jag vid sängdags på nytt gjorde henne uppmärksam på min lilla avvikelse när det gäller vitlök, diskuterade vi i alla fall ämnet. Ett förslag som kom upp var att hon skulle binda mig till händer och fötter vid vardera sänggavel. Vi övergav dock den tanken då vi funderade på hur det skulle ta sig ut om någon av de andra "författarna" kom på idén att lätt glänta på vår dörr precis då R gjorde sista knuten kring en av mina handleder. Det skulle kunna missuppfattas, ja rent av skapa avsky. Nä, vi fick helt enkelt bara hålla tummarna på att vitlök var helt OK sent på kvällen, bara intaget gjordes i Frankrike.

För den nyfikne kan jag meddela att vi hade fel. Djävulen vaggade oss till sömns den natten. Medan jag under natten bevittnade en sprängning av en arbetskollega (halkade dessutom på hans kind när jag försökte ta mig från olycksplatsen) löpte R runt i NK:s trapphus med en knivbehängd man i hälarna (dessutom glömde hon bort att anmälan det som hänt, satte sig helt sonika och fikade med NK:s vakter istället). Det viftades och ropades en hel del i vårt rum under natten. Lättade kunde vi på morgonen i alla fall konstatera att vi klarat oss helskinnade från våra äventyr.

En vecka går så fort när man har roligt. Vi hann i stor sätt bara säga "Killevippen" så var vi tillbaka i vardagen med fiskpinnar och försenade pendeltåg. Med oss hem har vi, förutom några extra trivselkilon, en massa energi och djävlar anamma vad gäller det fortsatta skrivandet.

Tusen tack Jorun för din skarpa blick för drama och alla ovärderliga tips! Tack Eva-Lotta och Peter för en fantastisk lyxig vecka hos er på La Pomme d ´Or. Vilket värdpar ni är!

Länkar:

• Skrivarkurs 
• La Pomme d Ór - Bed and breakfast 

Några böcker att värma sig med i höstrusket

Nu är det visst Internationella bokveckan igen, i alla fall om man ska tro uppdateringarna på Facebook. För mig och många andra är det i och för sig bokvecka varje vecka, men när det liksom ropas ut på Facebook så där, ja då blir jag så inspirerad.

Därför kommer här några boktips att ta sig an nu när höststormarna sätter in. En lugn vrå, bra läslampa (om man är i min ålder) en pläd, en kopp te och så en riktigt, riktigt bra bok. Vem bryr sig då om alla sommarlöften om att när hösten kommer ska jag städa garderoberna, sylta och safta istället för att låta äpplena ruttna på grenarna eller måla om sovrummet i en varmare färg en den chockrosa som nu pryder väggarna och följer med en in i drömmen varje natt?

Låt mannen, frugan eller varför inte barnen städa sina egna garderober, (blir självklart inte lika bra som när du gör det själv) det kan knappas bli värre. Äpplena ruttnar bara lagom mycket för att fåglarna ska ha något gott i magen och faller det ner några på marken finns både råttor och rådjur som tacksamt tar sig an dessa. Har du målat ditt sovrum i chockrosa får du helt enkelt skylla dig själv!

Nej, nu är det böcker som gäller! Enligt Internationella bokveckan och Facebook, ska man hugga tag i närmaste bok, slå upp sidan 52 och skriva ned den femte meningen på den sidan. Därför kommer här ett antal meningar men ni behöver inte gissa vilken bok det är, jag ska göra det superenkelt för er genom att omedelbart avslöja bokens titel.

Varsågoda!

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Sidan 52, femte meningen:
Studenterna kramas om av sina familjer och behängs med blommor, miniatyrflaskor med champagne och mousserande vin, svenska flaggor och små studentmössor.

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Del 1 av en trilogi och detta är ingen bok för homofoben. Stundtals är den här boken så smärtsam att läsa att jag måste lägga den ifrån mig en stund. Särskilt beskrivningen där Rasmus tar studenten och inte är medbjuden att åka på några av de andra lastbilsflaken gör mig nästa illamående. Ska jag vara lite kritisk kan jag tycka att Gardell skildrar de homosexuella männen mer som sexmaskiner än människor. Ibland ser man inte människan för alla detaljerade beskrivningar av hur deras samliv fungerar.

Mississippi av Hillary Jordan

Sidan 52, femte meningen:
De utbildade honom till bombpilot och han fick lära sig att flyga de jättelika B-24:orna som kallades Liberators.

År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen, Henrys bror Jamie och Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen. Ronsel återvänder från kriget som hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Detta är Hillary Jordens debutroman. När man läst boken har man svårt att tro att detta är den första bok som Jordan gett ut. En helt fantastisk roman som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man läser från pärm till pärm och glömmer bort att natten är till för sömn. Sova får du göra när boken är utläst. Missa den inte!

Berlinepopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar av Anne B Ragde

Sidan 52, femte meningen i Berlinepopplarna
Att Erlend i sin förtjusning över att brödsmula hette krumme på danska hade givit honom det namnet hade varit starten på kärleken, en kärlek som aldrig skulle ta slut; om den kunde ta slut skulle den ha tagit slut för länge sedan, nu var han trygg och säker på sin sak, det var de båda två.


Det är juletid. På släktgården Neshov utanför Trondheim samlas tre bröder runt sin mors dödsbädd.

Tor är äldste brodern. Han närmare sig de sextio och har levt hela sitt liv på gården. Han har skött djurhållningen och bokföringen åt modern, han har alltid låtit sig hunsas av henne och till och med avstått från kärleken för hennes skull.

Margido återvänder motvilligt till Neshov. Han är numera begravningsentreprenör, en plikttrogen man som möter omvärlden med sträng självbehärskning. I likhet med sin storebror är Margido ogift, och han har aldrig haft en relation med en kvinna.

Erlend möter också upp vid moderns dödsbädd, trots att han för länge sedan stötts bort från familjen på grund av sin homosexualitet. Numera är Erlend bosatt i Köpenhamn, där han arbetar som dekoratör och lever det goda livet tillsammans med sin partner Krumme. Men under Erlends lättsamma och till synes harmoniska yta bubblar en stark vrede mot familjen, en smärtsam vrede som han inte har anförtrott sin partner.

Torunn är Tors dotter från en kort passionerad relation, som Tors mor snabbt hejdade från att utvecklas till något mer beständigt. Torunn dyker upp på gården som en fullkomlig överraskning för alla bröderna.



Tjugo år har gått sedan bröderna sågs. Tjugo år sedan modern styrde deras tillvaro med järnhand och familjen slutligen splittrades. När modern nu dör utlöser det en rad oväntade känsloreaktioner. Tiden är kommen för avslöjanden och kanske för försoning.


De här böckerna är kanske den mest oförutsedda trilogi jag någonsin läst. När du tror att du förstår hur allt hänger ihop, då vänder du blad och får ditt livs överraskning. Inget är vad det ser ut att vara. En gripande och stundtals smärtsam berättelse om en dominant mor, bortkastade liv och livslånga missförstånd.



















Buddenbrooks av Thomas Mann

Sidan 52, femte meningen:

Detta var ett flickebarn med lite för höga skuldror och stora blanka svarta ögon, som bodde i den av vildvin helt övervuxna villan närmast intill.

Familjen Buddenbrook är en högborgerlig familj som lever i Lübeck under 1800-talet.  Den handlar och gamle Johann Buddenbrook en sträng man som håller ordning på familjen.

Hans son och hans barn Thomas, Christian, Clara och Antonie som växer upp när familjen är på topp. Thomas är den som tar över företaget efter sin far, Christian är mestadels ute och roar sig och Antonie eller Tony, som hon mestadels kallas, ska giftas bort men skiljer sig två gånger till släktens stora skam.

Clara finns med i bakgrunden men blir sjuk och avlider i ungdomsåren. Trots att Thomas kämpar går företaget allt sämre och snart måste de inse att familjen Buddenbrooks inte är det de en gång var.

Ingen ny roman precis. Thomas Mann, som fick nobelpriset i litteratur 1929, skrev romanen redan 1901. Bokens karaktärer och händelser lär Mann ha hämtat inspiration till från sin egen uppväxt. En spännande bok som trollbinder, trots att det är dryga 100 år sedan den skrevs.

Jag hittar inget att vara skitbra på!

När jag var riktigt ung fanns det en massa saker som jag ville behärska. Jag kunde med ett småleende på läpparna fantisera om att jag skulle vara kriminellt bra på en rad saker, att spela piano till exempel. Blinka Lilla Stjärna kunde jag sedan tidigare och kände att jag med lite övning skulle kunna nå precis hur långt som helst. När jag väl lärt mig att med båda händerna spela "Kalle Johansson" snabbare än blixten, ja då kände jag att inget var omöjligt, jag var helt enkelt på G. Stolt meddelande jag kompisen vars piano jag belägrat, att nu fanns det inte längre några hinder för en karriär som konsertpianist. Eftersom hon var en schysst kompis log hon och nickade jakande samtidigt som hon tog plats vid pianot. För att hitta den rätta känslan blundade hon för en kort stund, lade sedan sina svala, långa pianofingrar på tangenterna och lät Beethovens Fur Elise strömma ut ur det öppna vardagsrumsfönstret. Men en briljans och känsla som var så lång från "Kalle Johansson" som bara tänkas kan, fick hennes toner grannfruarna att yla som vargar vid fullmåne. I det ögonblicken insåg jag hur simpelt mitt "Kalle Johanssons-stycke" måste te sig och inom loppet av en halv minut hade mina drömmar om en karriär som konsertpianist förvandlats till aska.

När jag var i 18-års åldern kom plötsligt en önskan över mig att bli riktigt bra på slalom, gudarna vet varför. Eftersom jag ännu inte vid den här åldern hade utarbetat något som skulle kunna betecknas som "besinna-dig-lite-nu" så beställdes en fjällresa inklusive total slalomutrustning. Dyrt ja visst, men det kostar på om man ska tillhöra eliten. Vid den här åldern är det rätt vanligt att ungdomarna tillskriver sin person en större betydelse än den faktiskt har, och jag var inget undantag. Jag kände därför en oro över vad alla i backen skulle tycka och säga när de såg mig på skidorna för första gången. Att gå i skidskola var förstås ett måste, men aldrig i livet att jag skulle göra bort mig i grupp, nej, privatlektioner måste det vara.

Det första "krig" jag utkämpade under denna slalomtid, var att få på mig pjäxorna. Det skulle visa sig vara en utmaning av sällan skådat slag. Att lära sig spela Blinka Lilla Stjärna och "Kalle Johansson" framstod plötsligt som rena barnleken. När pjäxorna till sist satt där de skulle var jag så matt i kroppen att jag knappt orkade staka mig fram till liften. Ganska snart förstod både jag och skidläraren att jag nog gett mig in på fel bana. Vid en "klockning" som läraren gjorde, visade det sig att det gick fortare för mig att ta mig upp i knappliften än det gjorde för mig att ta mig ned för barnbacken. Sålunda kunde vi konstatera att en karriär som slalomstjärna var så fjärran att det inte ens var lönt att lära mig åka i ankarliften.

Lite senare i livet stötte jag dock på det som skulle få mig på fall totalt - tekniken. Det är ett område som jag utan undantag verkligen inte förstår mig på. Det värsta med det är att vi lever på 2000-talet vilket kan anses vara teknikens tidevarv. I början av 80-talet gick jag en utbildning där det bland annat ingick att man på en räknemaskin med förbundna ögon och under tidspress, skulle slå ihop de olika summorna som en grå och monoton röst läste upp i de hörlurar man var beklädd med. Jag knappade väl på i lagom snabb takt och tyckte det gick galant. Men efter en stund tog ändå nyfikenheten över och jag lättade lite på ögonbindeln för att se hur mina summor tog sig ut på pappersrullen. Till min fasa såg jag då att färgbandet i räknemaskinen (ja, det var faktiskt ett färgband där hälften var svart för addition och hälften rött för subtraktion) nästan tagit slut. Jag hade lydigt slagit in summan 365 och skulle precis lägga till 176 då jag upptäckte att siffrorna 3 6 5 var väldigt otydliga. Eftersom jag ville framstå som ordningsam, vevade jag tillbaka rullen till siffrorna 3 6 5 och fyllde för säkerhets skull i dem en gång till. Sedan gjorde jag som jag blivit tillsagd och la till summan 176.

Senare när läraren gjorde en genomgång av våra summor kunde hon inte för sitt liv förstå varför alla fått summan 541 medan jag som enda elev fått summan 906. Faktum är att jag till en början själv ställde mig frågande till detta. Hur som helst, det var ju uppenbart att jag slagit in helt rätt siffror men fått fel totalsumma. Alltså måste räknemaskinen lämnas in på lagning.

- Ja det blir en kostsam historia, suckade den luttrade lärarinnan.

I samma ögonblick som läraren plockade undan min räknemaskin och la den i en behållare märkt ”Trasigt”, insåg jag med fasa vad jag ställt till med. Inte var maskinen trasig, det var helt enkelt ”skit bakom spakarna”, det vill säga, jag var både skiten och spaken. Jag tordes inte blotta min dumhet utan teg och skämdes över härdsmältan i min hjärna.

Så där har det fortsatt faktiskt. Så fort det kommer till allsköns ”apparater” och teknik blir jag helt matt. Jag har ett sådant totalt ointresse för detta vilket naturligtvis ligger mig i fatet varje gång en skrivare, PC eller en smartphone ”krånglar” och levererar diverse dialogrutor där jag tvingas ta ett beslut innan jag klickar mig vidare.

Den senaste veckan har verkligen satt mitt tålamod på prov. Det hela började med att jag skulle arbeta hemifrån vilket jag gör lite då och nu. Jag riggade upp PC:n med alla tänkbara  tillbehör, jag gjorde det på samma sätt som jag gjort de senaste åren. Inget nytt under solen alltså. Då får PC:n plötsligt för sig att det inte finns något nätverk att koppla upp sig på och nästan skadeglatt skickar fram en dialogruta med att ”hittar inget trådlöst nätverk”.

- Är du blind eller?, sa jag tjurigt rakt in i PC-skärmen. Jag står ju precis vid ett nätverk, hur kan du säga att du inte hittar det?

Självklart möttes jag av total tystnad. Jag klickade runt lite på de olika ikonerna som fanns bara för att på nytt få samma meddelande skickat rakt i ansiktet ”hittar inget trådlöst nätverk”. Nu svettades jag en ”aning” och ringde till slut supporten. Vi diskuterar lite fram och tillbaka och det hela slutade med att de föreslog att jag ska använda en nätverkskabel.

En nätverkskabel?! Hur kan man slänga ur sig något sådant? Hur ser en nätverkskabel ut, var hittar jag en sån och i sådana fall varför?! Gamla sedan länge bortglömda lådor fick plötsligt besök av mina nävar som slet och drog i allt som såg ut som sladdar och tro det eller ej, efter en lång stund hittade jag faktiskt en sladd som ”säkert var en nätverkssladd”, i alla fall passade den i hålen som fanns på sidan av PC:n och den otäcka dialogrutan försvann i ett nafs.

När jag sedan dagen efter åter var på kontoret ”jackade jag i” PC:n i tron att jag skulle kunna fortsätta arbeta där jag slutade. Men nej då! Den ena efter den andra dialogrutan visades, användarid och lösenord påstods vara påhittade i stundens hetta. På nytt fick supporten ett samtal från mig där jag upprört berättade att jag stod i begrepp att låta min PC träffa gatstenen nedanför mitt kontorsfönster.

- Nej, nej, ta det lugnt, manade supportrösten. Det är bara så att du har ingen profil längre.
- ?!
- Hallå!! Supportrösten lät aningen nervös på rösten. Är du kvar?
- Ingen profil?! Vad menar du? Finns jag inte längre?
- Nja, finns och finns, eller ja så skulle man kanske kunna uttrycka det.

Så fick jag bege mig till verkstaden med PC:n under armen. En halv arbetsdag senare ”fanns” jag igen, jag hade till och med begåvats med en ”profil” och kunde fortsätta med arbetet jag påbörjat.

Väl hemma igen och stärkt i vetskapen att jag faktiskt existerar eftersom tekniken sagt så, bestämde jag mig för att uppdatera min Iphone, det var ett tag sedan sist. Jag menar hur svårt kunde det vara? Med bestämda och distinkta handrörelser klickade jag mig ogenerat vidare genom en djungel av dialogrutor. Två timmar senare plingade det till i mobilen och en dialogruta visades med meddelandet ”Välkommen, nu kan du börja använda din nya Iphone”.

- Använda min nya Iphone?, hann jag precis småleende tänka. Ha ha ha ha, så ny är den ju inte precis, jag har ju använt den ett år i alla fall.

Sekunden efter grep en iskall hand om mitt inre. Vad menade den med nya Iphone? Med darrande pekfinger klickade jag på ikonen för ”Kontakter” bara för att mötas av dialogrutan ”Du har inga kontakter”. Desperat klickade jag på ”Fotografier” bara för att mötas av en nästan identisk text ”Du har inga bilder sparade”. Då var det sant alltså, jag har en helt ny Iphone. En halv dag hade jag kunnat glädja mig åt att jag faktiskt hade en ”profil” bara för att några timmar senare upptäcka att jag inte har några vänner.

Så började det mödosamma arbetet med att ladda ner förlorade appar, lägga till kontakter och hitta tillbaka till de spel i Wordfeud som jag faktiskt ledde och gräma mig över alla bilder som gått förlorade.
Nej, det där med teknik är verkligen inte min grej. Jag är nog född i fel århundrade, tror jag skulle ha större framgångar under slåttern på någon åker.

Men nu lever jag inte på 1800-talet och ingen frågar efter mig när det är dags att slå havreåkern. Jag får försöka bli ”världsmästare” på något annat än datorer och Iphones. Krukmakeri kanske? Vad tror ni om det? Dreja lerkrukor kan väl vem som helst klara. Eller?

Köpt läxhjälp - inget att skämmas över

I mitten av sjuttiotalet när jag gick på högstadiet, hade jag emellanåt svårt både med koncentrationen och motivationen under vissa lektioner. Mattelektionerna till exempel. Det var så otroligt mycket annat som var "viktigare" än matte, relationer med kompisar, vem som var ihop med vem och vilka som tänkte komma till ungdomsgården på kvällen. Jag gillade helt enkelt inte matte, jag tyckte det var svårt och såg inte alltid det logiska i uträkningarna.

Medan jag drog och slet i den gigantiska lila tuggummit som jag ofta hade i munnen, tänkte jag att matten inte var så viktig eftersom jag aldrig skulle ta ett arbete där matematik och procenträkning var en del av vardagen. För den nyfikne kan jag berätta att jag sedan 1000 år tillbaka är banktjänsteman. Så kan det gå!

Nu finns det i och för sig mycket att syssla med på en bank, inte bara procenträkning, villkorsändringar och sparande. Information är som jag ser det en av de viktigaste saker man kan arbeta med. Det spelar ingen roll vilket yrke man valt, jag vill mena att information är nyckeln till det mesta.

Redan i skolan var jag otroligt fokuserad så fort det kom till svenska- och historia undervisningen, lektionerna i engelska var också högt rankade hos mig. Hur kom det sig att jag under dessa lektioner inte lät mitt huvud reda ut vem som var ihop med vem, och varför gav jag själva den i vem som skulle komma till ungdomsgården på kvällen?

Stod det "historia/stormaktstiden" på schemat, ja då fick vem som helt vara ihop med vem som helst, jag kunde inte bry mig mindre. Fick vi sedan i uppdrag att skriva en uppsats om medeltidens digerdöd, ja då kunde ungdomsgården få brinna upp vad mig anbelangade.

Självklart handlar det om att vi människor är olika och har olika intresse. Det är ju alltid roligare att göra det som är kul, att göra det som man är bra på. Eftersom jag tyckte matten var dötrist, lärde jag mig troligtvis inte tillräckligt. Men man kan ju som bekant inte bara göra saker som är roliga, det finns saker som man måste göra, saker man måste kunna trots att det tar emot. Hade någon enda person i skolan tagit mitt "ointresse" för matte på allvar hade kanske min nyfikenhet väckts i ämnet. Kanske hade jag inte sett fram emot mattelektionerna med samma iver som de om medeltiden, men jag hade kanske haft en vilja att försöka, jag hade kanske haft en strategi för hur jag skulle ta mig igenom uppställningarna i boken? Kanske hade jag rent av fått en känsla av att matte var rätt OK?

På sjuttiotalet var, i mitt tycke, skolan ett skämt. Det var på många sätt en flumskola där ingen vuxen riktigt tog elevernas utbildning på allvar. Självklart fanns det undantag som bekräftade regeln, men i den skolan gick inte jag.

Idag är det bättre ställt med skolan, tycker jag. Det finns ofta engagerade lärare som verkligen vill att eleverna ska lyckas. Men om det fattades engagemang i skolan på sjuttiotalet, så saknas det resurser idag. Idag blir visserligen en elev sedd om hon eller han tycker att matten är för svår, men det finns inte tillräckligt med resurser att hjälpa. Visst, man kan få stödtimmar i exempelvis matte eller läsning, men timmarna är få och barnen många.

På Skolverkets webb kan man bland annat läsa, citat:

För att kunna upptäcka och åtgärda "särskilda behov" beskrivs det i Skolverkets allmänna råd och kommentarer för arbete med åtgärdsprogram att det måste finnas en tydlig arbetsprocess och att processen kontinuerligt ska dokumenteras. Processen kan beskrivas i fem steg:

• att uppmärksamma
• att utreda
• att åtgärda och följa upp
• att utvärdera

slut citat.

Supersnyggt, synd bara att det inte fungerar. Visst blir man uppmärksam på att Lisa har svårt med matten, man tar kanske till och med reda på varför. Men när man kommit till punkten "åtgärda och följa upp", ja då tryter skolans resurser hur gärna man än vill hjälpa.

Det är en sanning som läxhjälpsföretagen tagit fasta på, som företaget My Academy till exempel. My Academy startade 2005 och omsatte 2008, 2,1 miljoner kronor. 2012 har den siffran stigit till 40 miljoner kronor. De gör en ökning på 1 900 procent (och det har jag inte räknat ut själv).

Det är inte gratis att anlita ett läxhjälpsföretag (varför skulle de vara det?), det kostar en slant. Om en pedagog kommer en gång per vecka och undervisar två timmar per gång, kostar det efter RUT-avdrag cirka 1 800 kronor per månad. En pedagog kan undervisa tre barn åt gången samtidigt, så i praktiken kan tre familjer gå ihop och dela på utgiften. Men även 600 kronor per familj (och ja, här använde jag miniräknaren) kan vara en tung extrautgift. Men om man nu har möjlighet att prioritera i sina utgifter, ska man då behöva skämmas för att exempelvis en universitetsstuderande drygar ut sitt studiemedel genom att två timmar per vecka komma hem till en elev (eller flera) och tålmodigt och sakta men säkert väcka ett intresse och förståelse för ett skolämne som upplevs som svårt? Är det inte politikerna som borde skämmas, de som inte lyckas ge skolan tillräckligt med resurser för "utreda, åtgärda och följa upp", som det så fint står i skollagen?

Debatten om RUT-avdraget för läxhjälp har varit högljudd den senaste tiden. Många är upprörda över att läxhjälpsföretagen gör så stora vinster och att läxhjälpen, i och med RUT-avdraget, är stadssubventionerad. Man menar att det blir orättvist eftersom inte alla har råd att anlita läxhjälpsföretagen. Det är väl en sanning som de flesta kan skriva under på. Men vad är alternativet idag? Om man har ekonomisk möjlighet att ge extra "ämnesstöd" till sitt barn, ska man då avstå från det för att vara solidarisk med dem som inte har möjligheten? Är det rimligt att säga att föräldrar som anlitar läxhjälp, är en grupp osolidariska och själviska människor? Eller ligger det orimliga i att läxhjälpsföretagen över huvudtaget finns? Är det skolpolitikerna som gör skolan orättvis och osolidarisk?

Rossana Dinamarca är vänsterpartist och tillika riksdagsledamot i utbildningsutskottet. Hon säger att "köpt läxhjälp som subventioneras av staten, är rent vidrigt. Resurserna går till föräldrar vars barn redan har fördel i skolan."

Eftersom jag tycker det är så spännande med språk och då framför allt svenska, läser jag den meningen flera gånger för att förstå vad det är hon egentligen säger. Eftersom hon använder orden "... redan har fördel i skolan", menar hon då att familjer med hygglig ekonomi, har barn som har det lätt i skolan? Betyder det då att barn från familjer med en svårare ekonomisk situation, alltid har det svårt i skolan? Nej, det kan hon väl ändå inte mena? Så dum kan hon väl ändå inte vara, hon är ju trots allt heltids politiker. Ja visst ja, hon sitter ju i utbildningsutskottet också. Vad jag förstår sitter hon där utan att skämmas. Kan det vara så att hon rent av har möjlighet att ändra på orättvisorna istället för att lägga skuld på de föräldrar som anlitar läxhjälpsföretagen?

Nä, jag kommer fortsätta köpa den läxhjälp som skolan borde tillhandahålla. Det kommer jag göra till dess att Rossana Dinamarca och hennes kompisar vänder blickarna inåt och mot sig själva. Till dess att de kommer till insikten att det är de som sitter på lösningen. Det är de som kan se till att ge skolan de resurser som behöves för att minska antalet elever i klasserna och för att kunna leva upp till "åtgärda och följa upp."

Jag fortsätter att anlita My Academy för dotterns läxhjälp i matte så hon slipper oroas varje gång hon öppnar matteboken. Och vet ni vad? Jag skäms inte det minsta.


Länkar:
My Academy

Det händer att sjukvården inte är bråååå!

Vi har på många sätt en fantastisk sjukvård i Sverige. Den är öppen för rik och fattig, tjock och smal liksom för kort och lång. Det kostar inte en förmögenhet att få träffa doktorn och inga svindyra försäkringar krävs.

Personalen som ilar i sjukhuskorridorerna gör sitt yttersta för att hinna med att ta hand om allt från telefonbokningar av läkarbesök till hjärt- och lungräddning på akuten. De arbetar från tidig morgon till sent in på nätterna och jul- och nyår är inga helger då det är självklart att vara ledig.

Lite utbildnings- och lönefakta

• Undersköterska blir man efter 1 ½ år om man studerar på heltid. Lönen är cirka 20 400 kronor per månad, plus OB.
   
• Sjuksyster blir man efter 3 års studier på heltid. Lönen är cirka 23 000 kronor i månaden,  plus OB.
   
• Läkare blir man efter en grundutbildningen på  5 ½ år som sedan byggs på med två års betald  "praktik" (AT). Efter det får han/hon sin legitimation. Ingångslön 25 0000 kronor.
  
  När hans/hennes AT-period är över väntar ytterligare 5 års specialistutbildning. Under tiden kan den läkaren se fram emot en månadslön runt 35 000 kronor. Som färdig specialist stiger lönen till strax över 40 000 i månaden.

Här pratar vi alltså om långa och säkert krävande utbildningar som i slutändan inte ger särskilt mycket i lönekuvertet. Varför skriver jag då allt detta?  Är det ett inlägg om skamligt låga löner för en yrkesgrupp som ägnat åratal åt att plugga och som förväntas ta ansvar för svårt sjuka människor? Ja, det skulle det kunna vara. Men om texten skulle handla om halvtaskiga löner i förhållande till insats, ja då skulle jag även behöva ta med andra samhällsviktiga yrkesgrupper som exempelvis poliser, lärare och brandmän.

Nej, den inledande texten är kort och gott ett försök att ”urskulda” det egentliga blogginlägget, som kommer lite längre ned. Med texten ovan vill jag tydligt visa att jag för det mesta tycker att sjukvårdspersonalen i Sverige gör ett fantastiskt arbete, att jag är oerhört tacksam över att bo i ett land där vem som än behöver det, kan söka läkarhjälp.

Men så ibland möter man en läkare som får en att ta sig för pannan. Troligtvis är jag aningen naiv när jag tror att man väljer att plugga till läkare för att man har någon form av ”kall”, att man känner ett engagemang för andra människor, att man vill vara till hjälp för andra. I min värld kan knappast den långa läkarutbildningen på totalt tio år (säkert med stora studieskulder som följd) vara anledningen till att man valt att bli läkare. Inte heller kan en maxlön på strax över 40 000 vara det stora dragplåstret. Förvisso en relativt hygglig lön med det finns andra yrkesgrupper som tjänar samma slant utan att så mycket sätta ett plåster på ett skrubbat barnknä. Och studieskulderna har de kanske hållit nere då de rent av är självlärda i sin yrkesroll.

Kan det vara så att någon av olika anledningar väljer läkaryrket för att de inte kommer på vad de annars ska bli? Att de egentligen inte känner något engagemang för andra människor men har tio års tid att ”slå ihjäl”?  Eller har någon hållit en pistol mot deras huvud och avkrävt dem en läkarexamen?

Här nedan följer en sann historia som jag fått mig berättad. Det är ett par telefondialoger mellan en patient och en vårdcentral. Frågan är om man ska skratta eller gråta? Man kanske inte ska göra någotdera? Kanske behöver bara någon berätta för den här läkaren att han hoppat i galen tunna samma dag han tog beslutet att utbilda sig till läkare? Eller är det så att just vårdcentralen i den här berättelsen har stora kommunikationssvårigheter och att läkaren här helst velat bli rörmontör, serietecknare eller krukmakare?

Ja, döm själva:

December 2011

En ung kvinna besöker vårdcentralen för att komma till rätta med sin krånglande mage. Ett antal prover tas och hon skickas hem med information om att hon telefonledes ska få svar på proverna så fort de är klara.






Januari 2012
Det är slutet av januari och den unga kvinnan har fortfarande inte hört något om sina prover. Hon ringer därför vårdcentralen och får prata med en sjuksyster:

- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte hört något från er. Hur lång tid tar det att få svar, tro?

- Men snälla någon, har du inte fått något svar ännu?! Jag ber verkligen om ursäkt, självklart skulle du fått svar för länge sedan. Jag ber doktorn ringa upp så fort som möjligt.

Februari 2012
Ännu inget svar på decemberproverna. Nu har dock kvinnans krånglande mage blivit mycket bättre och hon låter det hela bero. Hon resonerar som så att proverna inte kunnat visa något allvarligt fel eftersom man inte prioriterat att ringa och meddela svaren. Det var väl helt enkelt bara något tillfälligt. Så kommer ”livet emellan” och hon tänker inte mer på det.

April 2012

Kvinnan har på nytt fått problem med sin mage och känner att hon nog behöver få detta utrett i alla fall. Hon kontaktar på nytt vårdcentralen:

- Hej, i december förra året var jag hos er och lämnade ett antal prover. Jag har ännu inte fått något svar på dem.

- Va?! Har du inte fått svar på prover tagna för nästan fem månader sedan? Varför har du inte ringt tidigare?

- Men jag har ringt tidigare, jag ringde i januari och ni lovade då att återkomma så fort som möjligt. Kände mig sedan mycket bättre men nu har jag fått problem med magen igen och den här gången känns det ännu värre.

- Ja men det är ju inte klokt! Jaså, är det inte samma problem som tidigare?

- Nja, jo det är det kanske, men jag tycker att det känns värre nu. Värken har blivit intensivare och flyttat sig lite.

- Jaha, ja jag får be om ursäkt att du inte fått svar på dina decemberprover. Jag förstår inte hur det kommer
sig. Men eftersom dina besvär nu har ändrat karaktär en aning är det nog bäst att du kommer in och tar nya prover.

- Oj, behöver jag verkligen göra om hela proceduren?

- Ja det tycker jag. De gamla proverna kan ju visa på något annat än det du lider av nu.

- Ja men jag vet ju inte vad de andra proverna visade? Ska man inte kolla upp dem först?

- Nej, nu har det gått så lång tid. Jag tycker du ska ta nya prover så vi får ”färska” svar.

- OK, men jag står precis beredd att resa utomlands. Kan ni ordna att jag får komma och göra nya provtagningar innan jag reser?

- Ja, absolut, det är klart vi ordnar det när det blivit så tokigt.

Den unga kvinnan som är av den tålmodiga sorten tar på nytt ledigt från sitt arbete för att ta nya men likadana prover som hon gjort i december året innan.

Under sin veckolånga vistelse utomlands håller hon sin telefon avstängd. Väl hemma ser hon att hon har ett telefonmeddelande från vårdcentralen. Spänt läser hon av meddelandet:

- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.

I bakgrunden hör hon hur doktor Schmedez hummar lite medan han intensivt snurrar på den lilla ”hjulknappen” som sitter i mitten på PC-musen.

”Provsvar från december?”, tänker hon. ”Tänker han läsa upp provsvaren från december? Men jag har ju lämnat nya prover i april!"

- Hmmm, hörs doktor Schmedez i andra änden av telefonen.

- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!

Även den mest tålmodige kan efter ett sådant samtal sjunka ihop i en djup suck och försiktigt luta pannan i händerna. Eller rent av göra sig olycklig genom att i ett ögonblicksverk, slänga den nyinköpta mobiltelefonen aningen för hårt i väggen. Nu hade hon, fem månader senare, plötsligt fått svar på de prover som togs i december. Men det var ju så viktigt att ta nya prover? Vad har hänt med proverna hon tog i april?







Maj 2012
- Hej, i april var jag hos er och lämnade ett antal prover. Det var andra gången jag var hos er för samma sak. Första gången jag var hos er för provtagning var i december 2011. Eftersom jag aldrig fick något svar på dessa prover, bad ni mig göra om hela provproceduren i april. Nu har doktor Schmedez ringt upp bara för att meddela svaren på de prover jag tog i december. Nu får ni faktiskt ursäkta mig om jag undrar vad ni håller på med?

Det blir tyst en lång stund i den andra luren. Utan att något hörs, utan att något sägs förstår den unga kvinnan att sjuksystern i den andra änden skäms riktigt ordentligt och har svårt att hitta orden.

- Ja, vad kan jag säga mer än att jag är oerhört ledsen för detta?, suckar hon till slut. Så här får det absolut inte gå till! Jag är som sagt var oerhört ledsen. Jag ska personligen se till att doktor Schmedez ringer upp dig på en gång och meddelar dig svaren på proverna du tog i april.

Juni 2012
Sommaren står i full blom och den unga kvinnans mage fungerar relativt bra igen. Uppenbarligen är dessa magbesvär något som går i ”skov”, det vill säga, besvären kommer och går. Nu när det känns bra bestämmer hon sig för att glömma doktor Schmedez och aprilproverna. Nu är det semester!!

Juli 2012
Det plingar till i kvinnans mobiltelefon. Displayen visar ”Nytt meddelande”.  Vem kan det vara ifrån, hon känner inte igen numret? Nyfiket läser hon av meddelandet:

- Hej detta e doktor Schmedez fran vardcentral. Du lämnat proven hos mig i december.

- … ??!! Är detta ett skämt?, hinner hon tänka innan rösten i telefonen fortsätter:

- Blodstatus e brååå, vitamin e bråååå, plättar e bråååå…. allting bråååå. Du frisk! Hej då!

Augusti 2012
- Hej, jag skulle vilja att ni skrev en remiss till en magspecialist. Jag har varit hos er tidigare men jag tror vi behöver avsluta vårt samarbete.

- Varför då?

- Alltså jag skulle helst vilja slippa gå in på det jag får ont i magen bara av att tänka på alla turer jag haft med er. Jag vill bara ha en remiss till en magspecialist och vad jag förstår är det ni som måste skriva remissen.

- Ja, då måste du först komma till oss. Men vi tar prover innan du skickas vidare.

- Ursäkta mig, men mitt tålamod är just nu starkt begränsat. Jag vore enormt tacksam om du bara kunde boka in en läkartid så att jag kan få en remiss till en magspecialist.

- Ja men, man får inte bara en remiss så där utan vidare. Den vanliga gången är att man först tar prover här på vårdcentralen, sedan utvärderas de och anser man då att en magspecialist behöver kontaktas, ja då skriver doktorn en remiss.

- Du, vet du vad! Jag är inte irriterad på dig, i alla fall inte än. Jag kan allt som finns att veta om provtagningar och utvärderingar av desamma på er vårdcentral. Boka nu bara in en läkartid är du snäll!

- Ja, ja nu ska du inte bli otålig. Låt mig se… den första lediga tiden jag kan hitta är den 14 september klockan 13.30. Skulle den tiden fungera för dig?

- Ja!

- Bra, då har jag bokat in dig den 14 september klockan 13.30 hos doktor Schmedez. Välkommen!

Klick!!

Den som ändå vore en Nötkråka

Jag är född och uppvuxen runt Globen och kan min bardoms gator som handen i handsken, men det är också allt jag kan skryta med när det kommer till lokalkännedom. Det är sällan, för att inte säga aldrig, någon som frågar mig var Blåsutvägen ligger, eller hur man tar sig till Pelargatan, Skärmarbrinksvägen eller hur Pastellvägen ligger i förhållande till tunnelbanan. Och det är synd, för om någon ställt dessa frågor hade jag utan minsta tvekan kunnat ge dem en sådan exakt och pedagogisk färdbeskrivning att det kunnat röra vem som helst till tårar. Men folk ger fullständigt tusan i Blåsutvägen och Skärmarbrinksvägen. Och varför i herrans namn skulle någon vilja besöka Pelargatan?

Saken är den att jag är en total analfabet när det kommer till lokalsinne. Jag arbetar mitt i City sedan trettio år tillbaka och jag hittar dit endast på grund av att pendeltåget går på räls och aldrig gör några avvikelser från sin färdsträcka. Visst händer det "ibland" att SL:s pendeltåg inte kommer som de ska. Det finns dagar då olyckan verkligen ställer till det för oss pendlare. På höstkanten händer det att ett lönnträd helt nonchalant släpper ett av sina löv utan eftertanke på var lövet kommer att falla. Det hamnar på spåret, all pendeltågstrafik stoppas och kaoset är ett faktum. På vintern "har det hänt" att det kommer snöflingor och det i en betydligt större omfattningen än det enda lönnbladet tidigare på hösten och kaoset som följer på en sådan olycka, kräver ett eget blogginlägg.

Nåväl, inställd pendeltågtrafik innebär ofta irritation bland resenärerna, så också mig. Men i mitt fall är det inte bara irritationen över ett inställt tåg som drabbar mig. Jag står också inför den yttersta utmaningen, nämligen den  HUR jag ska hitta en annan resväg till mitt arbete. Jag är inte dummare än att jag följer strömmen av människor som köar till extrabussarna som satts in. Problemet är bara att jag skulle kunna ta vilken buss som helst, åt vilket håll som helst så det gäller att "ta rygg" på någon som ska åt det hållet mitt arbetsplats är belägen. Det är lika spännande varje gång det händer. "Gjorde jag rätt som tog rygg på damen i grå kappa och blått hår?"

Min totala avsaknad av lokalsinne gäller både som bilförare och gående trafikant. För inte så länge sedan hade min frissa, med salong i samma hus som mitt kontor, fått den befängda idén att byta lokal. Vilket infall! Varför frågar man sig, varför vill man göra det svårare för sina kunder? Salongen har ju legat i åratal på samma ställe. Att huset där salongen var inhyst skulle rivas, kände jag i mitt upprörda tillstånd, inte vara skäl nog för en flytt. Jag lät mig så småningom lugnas då medlidsamma kollegor lovade rita en enkel karta över hur man tar sig från Mäster Samuelsgatan till Linnégatan.

Som de flesta bilburna ser jag mig själv som en hygglig bilförare. Jag tar mig lätt från A till B om jag får hålla mig i mina egna kvarter. Men det är självklart oundvikligt att jag ibland måste blotta min totala okunskap då någon ber mig att köra bilen till en adress "bortom de stora husen".

Kollega R och jag bestämde oss för en utflykt till Sigtuna och efter en del diskussioner visade det sig att det bästa sättet för oss att ta oss dit i rätt tid, var att jag tog bilen och hämtade upp R i Danderyd. Nu mina vänner, startade ett inre krig. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var flykt.  Danderyd, åt vilket håll ligger det om jag utgår från mitt hem? Är det upp, ner, höger eller vänster? Kollega R såg min rådvillan och eftersom hon är en ytterst begåvad kvinna, fällde hon den självklara kommentaren:

- Ja men det är jätte enkelt. Du tar bara Essingeleden norr ut och sedan ut på E4:an. Följ skyltarna bara!

"Jag är helt säker på att Danderyd
ligger här någonstans".

Nu vet ju jag att det i Stockholm finns något som heter Essingeleden, jag vet till och med att det är vatten under Essingeleden. Men Stockholm kallas ju inte för "staden mellan broarna" för intet. Det finns hur mycket broar och leder som helst, och under de flesta broar rinner det vatten. En bro är en bro vare sig den heter Essingeleden eller inte. Och E4:an sedan! Vad är det för ett namn?! Europaväg 4! Ja men snälla någon, det hörs ju redan på namnet, en Europeisk väg, den är ju hur lång som helst! Var börjar den, var slutar den och i sådana fall varför? Och norr ut! Jukkasjärvi ligger norr ut, det vet jag, men det är ju inte dit jag ska, jag ska till Danderyd (och i min värld är det ungefär samma sak).



För att inte framstå som en total idiot, bestämde jag mig för att komma tillrätta med mitt dåliga lokalsinne. Jag menar, hur svårt kan det vara att ta sig från Älvsjö till Danderyd? I stort sätt omöjligt skulle det visa sig! I alla fall för mig. Efter tre dagars studier av alla Stockholmkartor som Google kan uppbringa, gav jag upp. Det kommer aldrig att gå! Danderyd är världens ände!

I stället började jag Googla på vad som felas mig. Är dåligt lokalsinne en följd av lättja eller kan det vara en rent medicinsk åkomma? Jag fick veta att förmågan att hitta och att kunna tyda kartor till stor del sitter i hjärnan och har med hippocampus att göra. Det är en del av hjärnan som ansvarar för att bilda nya minnen och är viktig för vår förmåga att orientera oss.

Senare vid en lunch med mina kollegor bestämmer jag mig ändå för att blotta min okunskap. Jag tänkte lägga upp det hela så att jag först skulle berätta om mina starka sidor, nämligen de att jag inte har några som helst svårigheter med att skilja på höger och vänster. För att briljera ytterligare tänkte jag klämma till med att jag har full koll på styrbord och babord. Att blanda in sjöfartstermer visade sig dock vara ett fullständigt felaktigt upplägg. I stället för att få hjälp med resvägen från Älvsjö till Danderyd, startade nu en helt vansinnig diskussion om hur man tar sig fram på havet.

- Men snälla Anna-Lena, det är inte svårt. Du vet väl på vilken sida de röda respektive gröna sjömärkena ska vara i förhållande till båten?

- Det beror väl på åt vilket håll man åker?, tordes jag viska.

- Ja men du vet väl var farleden går? Mot vilken hamn du åker?

- Hamn? Hur ska jag veta om det ligger en hamn runt nästa ö?!

- Ja men det ser du ju i sjökortet!

Självklart blev jag totalt bortkollrad inom loppet av tio minuter. Den enda trösten i detta var att jag lyckades få mina kollegor att skratta så de satte den panerade lunchschnitzeln i halsen. Det är ju alltid lika roligt att få sin omgivning att skratta. Slutsatsen av denna lunchträff blev dock att mina kära kollegor antagligen har en hippocampus stor som en vollyboll medan jag har ett litet hål i hjärnan där min skulle ha suttit.

Rädda det som räddas kan, tänkte jag. Jag måste läsa på. På något sätt måste det väl gå att påvisa att ett uruselt lokalsinne faktiskt är en fysisk åkomma?

Jag Googlade som om det gällde livet. Det fanns hur mycket information som helst om dåligt lokalsinne. Men det var ingen upplyftande läsning. Ständigt återkom texterna till att första tecknet på många demenssjukdomar är att man inte hittar hem. Gud hjälpe mig, har jag förstadiet till Alzheimer för jag redan i förväg vet att jag aldrig skulle hitta hem från Danderyd till Älvsjö? Nä fy och usch, visserligen har jag räknat med att bli aningen virrig om jag får leva länge nog, men skulle min avsaknad av en fungerande hippocampus tyda på att jag har fått en släng av demens? Nä, den Googlesidan stängde jag ned snabbt som ögat.

Efter nya sökord hittar jag meningen "svårt att hitta". Yes, now we talking! Inget om demens, bara svårt att hitta. Inledningen verkade stämma helt och hållet på mig. Svårigheter att orientera sig i nya miljöer samt svårigheter att tyda en skriven/ritad karta. Japp, det var ju jag på pricken. Men sedan stod det att dessa människor också hade en speciellt utseende. De är kortväxta och har osedvanligt brett mellan ögonen. Visserligen är jag ju inte särskilt högväxt men att kalla mig kortväxt skulle vara att överdriva en smula. Och brett mellan ögonen? Vad hade det med saken att göra? Menar de att man hade så brett mellan ögonen att när man skulle läsa en karta hade man svårigheter att läsa det som stod i mitten av kartan, att man bara kunde se kartans yttre kanter? Med gamnacke speglade jag mig i PC-skärmens blanka yta och kunde ganska snabbt avgöra att jag inte har brett mellan ögonen, snarare tvärt om. För några sekunder föresvävade mig tanken att tätt-sittande ögon kanske kunde vara mitt problem. Kunde det vara så att jag bara ser den mittersta delen av kartan och därför missar kringliggande gator och torg som tecknats på kartans yttersidor? Nä, det var helt enkelt för dumt, så kunde det ju inte vara.

Så föll mina ögon på en text om Nötkråkan. Denna ganska oansenliga fågel som kan gömma tusentals hasselnötter på olika platser i skogen och inte ha det minsta problem med att hitta dem igen när hungern sätter in. En Nötkråka har nämligen en osedvanligt stor hippocampus. Jaha, se där. Nu är man dummare en Nötkråkan också. Jag menar, hur stor kan en "osedvanligt stor hippocampus" vara i en fågel lika stor som en skata? Mitt huvud är ju betydligt större än en fågels och plötsligt fick uttrycket "ärthjärna" en helt annan betydelse.

Nej, jag är nog mer åt ekorre-hållet, ett djur jag kan sympatisera med. Ekorren har en hög aktivitet i allt den gör, tar snabba beslut (om än felaktiga ibland) och tar väl hand om sina barn. Vidare har den framförhållning när den gömmer viktiga saker som kan komma till användning vid eventuellt svårare tider. Exempelvis gömmer ekorren mat överallt men har precis som jag antagligen ingen hippocampus att tala om, eftersom den sällan (läs aldrig) hittar maten den grävt ned. 

Lika bra att stänga ned alla Googlefönster på PC:n, och helt enkelt ge upp mina försök att förstå mitt extremt dåliga lokalsinne. Sökningen på Internet gav mig dock en ganska tydlig sammanställning av min person:

Jag är en ekorre liknade person med ett hål i hjärna. Till detta ska läggas tättsittande ögon och en begynnande demens. Ja det är ju tur att man sedan länge hittat sin livskamrat och tur är väl att han är aningen närsynt, annars vet man aldrig hur det slutat.

Dock vill jag avsluta detta blogginlägg med att berätta för den som eventuellt undrar, hur jag tog mig från Älvsjö till Danderyd. Jag använde mig helt enkelt av en ledsagare, det vill säga, sambon fick köra sin bil framför mig så att jag bara kunde följa efter. Men hem då, undrar ni? Hur gick det? Jo jag tog mig faktiskt hem från Danderyd och detta utan ledsagare. Jag körde visserligen fel inom loppet av fem minuter, trots kollega R:s pedagogiska beskrivning av vägen mot E4:an, men ett helt kort mobilsamtal räddade upp situationen. Detta mina vänner är en seger för min person.

Kan det vara så att en saknad hippocampus kan växa ut om man anstränger sig en smula? Jag menar, kan en Nötkråka, kan välj jag?! Det får bli en ny sökning på Google. Hur många träffar får man om man söker på "utväxt av hippocampus"?

En historisk seglats i jakt på el

Under några veckor i somras seglade vi i Stockholms skärgård med en liten avstickare till Trosa. Vi, det vill säga den vuxna delen av familjen, hade länge sett fram emot seglatsen. Dagar med sol och glittrande hav och kvällar med ett glas rosé på någon av de solvarma hällarna. Kan livet levas bättre?

Ja, det kan det om man frågar barnen.

- Määhh, måste vi vara på sjön?!
- Ja men det är ju underbart. Vi kan bada och fiska och....
- Määhh, det finns ju så dåligt med el!
- El?!
- Määhh hallå! El! Vi behöver el till PC:n. Du tror väl inte vi tänker vara på sjön utan PC?
- Ja men, ni kan väl klara er utan PC i ett par veckor i alla fall?

Inom loppet av en hundradels sekund inser jag att min sista fråga var så urbota dum att den knappt behövde besvaras.

- Ja, ja, ta med er varsin PC då. Men kom ihåg att vi kommer inte att enbart besöka en massa gästhamnar för att ni ska sitta och surfa runt på Internet. Jag vill till naturhamnarna. Tänk vad härligt, va! Vi gör ett strandhugg i någon fin vik, och så solar vi och badar nakna.

- Määhh, va!! tänker ni vara näck i båten?! Min 11-åriga dotter stirrar på mig med ögon stora som tefat medan färgen i ansiktet sakta ger vika.

- Määhh!, är du inte klok?! Naken? Nä, jag följer inte med, aldrig i livet, om du är naken i båten byter jag familj!

För att lugna henne viskar jag tröstande i hennes öra. "Oroa dig inte, jag lovar jag ska inte bada naken, vi ska ha kläder på oss, typ hela tiden, ja även när vi badar om du vill, bara du följer med".

- Vart åker vi först, mamma?
- Till Grinda
- Finns det el på Grinda?
- Absolut, det är ju en gästhamn.

Och det var inte på någon sätt en lögn, för det finns el i gästhamnen på Grinda. Att det sedan bara finns en handfull eluttag som samtliga är upptagna när vi kommer, det kan ju inte jag rå för.

- Guuud va tråååkigt det är!! Jag vill hem!

Grinda
Ön som ligger norr om Värmdö har sannolikt haft bebyggelse sedan medeltiden. Redan 1593 finns namnet upptaget i hävderna som ett skattehemman och på 1770-talet fanns här även en sjökrog vid det som idag är södra ångbåtsbryggan.

I början av 1800-talet köpte tre skärgårdsbönder hela ön för att bedriva jordbruk. 1906 dök Henrik Santesson, Nobelstiftelsens första direktör, upp från ingenstans och köpte ön. Han lät bygga en vackert gulmålad jugendvilla i sten på öns södra sidan. Här tog han emot sina gäster som fick njuta av vällagad mat och en fantastisk natur. Villan finns fortfarande kvar och är idag Grinda Wärdshus.

1928 - 1955 var det en och samma jordbrukarfamilj på ön, familjen Olofsson. De hade 15 hektar odlad mark och i ladugården stod 7 mjölkkor, 1 tjur, kalvar och 2 arbetshästar. Mjölken familjen fick från sina sju mjölkkor, skickade med Waxholmsbåten till Mjölkcentralen i Stockholm och man kunde leva relativt gott på det mjölken inbringade. Men plötsligt under en period sjönk fetthalten betydligt i mjölken och familjen fick därför sämre betalt av Mjölkcentralen. Hur kunde det komma sig, undrade man? Det var ju samma kor och samma foder som tidigare? Det hela fick till slut en förklaring. Det visade sig att en av kaféflickorna ombord på Waxholmsbåten inte kunde låta bli att skumma mjölken och ta av det feta lagret direkt ur mjölk-kannorna. Gratis grädde, tänkte hon. ”Man är ju inte dum på DET viset”.

Solnedgång Grinda, juli 2012
Foto A-L Borg

I dag arrenderar Grinda Gård en del av marken för att bedriva jordbruk. Syftet med arrendet är främst att bevara den gamla kulturmiljön och hindra att öns kvarvarande öppna landskap växer igen. Förutom gutefår och höns har gården flera rödkullor, en svensk lantrasko som tidigare var vanlig i skärgården men som vid slutet av 1970-talet hotades av utrotning.

Åker du till Grinda kan du se rödkullorna där de står och idisslar i hagen, helt ovetande om hur viktiga de är. Vore det inte för det fantastiska arbetet djuren gör genom att beta av både gräs och sly skulle viktig historia gå om intet. Alla odlingsrösen som minner om hur mycket man jobbat för att få odlingsbar mark, skulle vara helt överväxta och småningom skulle ängarna ha blivit till skog.
Året om tar man sig till Grinda med Vaxholms- eller Ciderellabolagen som har flera avgångar per dag. De lägger ut från Strandvägen och knappt två timmar senare går du i land vi bryggorna ”Södra Grinda” eller ”Norra Grinda”.

Vill du stanna över natten går även det bra. På Grinda kan du välja mellan att bo på Wärdshuset, på vadrarhemmet eller i någon av stugorna i Stugbyn.

- Vart åker vi i morgon, mamma? Det måste vara till ett ställe som har el.
- Ja, Skansholmen har el.
- Hur många eluttag har de då?
- Ja men hur ska jag veta det? Det får vi helt enkelt se.
- Määhh!!

Skansholmen
Sedan medeltiden har Mörkö, vid inloppet till Södertälje, varit en eftertraktad bricka i den svenska högadeln. I trakten finns flera slott och herresäten som skvallrar om öns historiska betydelse.

Det finns, en aning osäkra, uppgifter om att Skansholmens strategiska läge vid inloppet till Södertälje utnyttjades för befästningar redan på 1200-talet. Alldeles säkert är dock att det 1632 anlades en försvarsanläggning i Skanssundet. Försvarsanläggning lyckades dock inte stoppa ryssarna när de 1719 intog och ödelade stora delar av Sörmlands kust, inklusive Hörningsholms slott liksom närbelägna Engsholms slott.

Hörningsholm, med anor från 1400-talet, återuppfördes i sin nuvarande skepnad vid mitten av 1700-talet av adelssläkten Bonde. Godset, och stora delar av Mörkö, är för övrigt fortfarande i familjens ägo. Skansholmen hör dock inte till Hörningsholms ägor.

Till skillnad från tidigare århundraden är det inte slottsherren på Hörningsholm, greve Bonde, som lockar besökare till ön. Nu för tiden har väl grevar och baroner mer eller mindre spelat ut sin roll. Nej, de nya superhjältarna på Skansholmen är kockarna på Skansholmens Sjökrog, en krog som den svenska krogbibeln "White Guide" rankas som ett av Sveriges bästa smultronställen. 

Solnedgång Skansholmen juli 2012
Foto A-L Borg

Men det finns ytterligare något som lockar. På Skansholmen finns nämligen Sveriges första lagliga hembränningsapparat, här hittar du ett helt lagligt brännvinsbryggeri. Förr i tiden hade alla sjökrogar med självaktning eget bränneri. På öarna kunde skärgårdsbor och sjömän stanna och få lite värme. Sedan 1998 kan skärgårdsbor och "sjömän" på nytt värma sin lekamen med en sup. Det var nämligen det året som Skansholmens Sjökrog fick, som första krog i Sverige sedan 1865, tillstånd att bränna sitt eget brännvin. Ett brännvin som endast serveras till gäster på Skansholmens Sjökrog. 

Till Skansholmen tar du dig lätt med bil och vill du bo på ön kan du antingen slå upp tältet eller parkera husvagnen på den fina campingen som ligger på en höjd med utsikt mot Saltsjön från alla sidor.
Alternativt kan du hyra enkla småstugorna som finns med två eller fyra bäddar.




- Nu åker vi vidare, se till att bli klara med frukosten.
- Vart ska vi nu då? Kan vi inte stanna här? Här finns ju el.
- Ja men de har el i Trosa också.
- Hur långt är det dit då?
- Ja, det tar några timmar, det gör det.
- Määhh!, då måste jag ju använda PC-batteriet på vägen. Vilket slöseri!

Trosa

Det finns spår som visar att det fanns människor i Trosatrakten redan på Stenåldern, Bronsåldern och Järnåldern. Bland annat har man gjort fynd från den oroliga folkvandringstiden, så kallade gravklot, som man placerade på kvinnors gravar för att hedra dem. Vid ryssbranden år 1719 stod endast den nybyggda kyrkan och klockstapeln kvar bland de rykande ruinerna. En ny stad, likadan som den gamla, byggdes upp och förblev sig lik under de närmaste 150 åren. 

1774 hittades den så kallade Tureholmsskatten vid Storgården i Västerljung. Den vägde 12 kg och hittades av en bonde vid namn Jonas Nilsson. Greven på Tureholm, Nils Bielke, tog genast hand om den, for upp till Stockholm till kungen, Gustav III, och sa att det var han själv som hittat den. Kungen blev förtjust och köpte de vackraste guldföremålen. Numera förvaras guldskatten i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Solnedgång Trosa, juli 2012
Foto A-L Borg

Hantverkarna var många i Trosa. Under 1800-talet fanns det till exempel ett 20-tal skomakare. De flesta hantverkare bodde vid Västra Långgatan och många av gränderna har därför fått sitt namn efter hantverkarna. På Västra Långgatan hittar man idag den välbevarade hantverksgården från 1700-talet, Garvaregården men det finns flera fantastiska hus kvar.

Trosa har också genom årens lopp stått modell för både konstnärer och författare. Vem minns inte Sven Delblacs TV-serie Hedebyborna? En fantastisk berättelse som spelades in just i Trosa.

Till Trosa tar du dig lätt med bil, buss eller tåg. Här finns gott om ställen att bo riktigt bra på. En personlig favorit är Bomans, som jag nästan vågar lova har Sveriges absolut skönaste sängar.





I Trosa blir vi inblåsta i tre dygn. Trosa är förvisso en fin liten stad, men man hinner med det mesta på två dygn, det blir lite väl långtråkigt.

- Här vill jag stanna hela tiden! Gud vilken bra el de har här.
- Nä, imorgon åker vi, nu kan vi inte vara kvar här längre.
- Määhh!

Nynäshamn
Nynäshamns kommun har en mycket lång historia. Den sträcker sig bakåt i tiden till cirka 4500 f. Kr. Människorna som fanns här under äldre stenålder levde i små kringströvande grupper och  livnärde sig huvudsakligen av säljakt och fiske. Spritt över större ytor hittar man idag hela och delar av grönstensyxor, knackstenar och avslag av grönsten och kvarts efter redskapstillverkningen. Att man inte hittat någon keramik är inte så konstigt, konsten att tillverka lerkärl var ännu inte känd.

I modern tid har man hittat en sten i en åker vid Säby. Det är en speciell sten, en så kallad Ingvarssten. Stenen berättar om ’’Toste, som blev död i Ingvars följe’’. Här får vi alltså berättat för oss om det största kända vikingatåget österut, nämligen Ingvar den Vittfarnes färd till Särkland under första delen av 1000-talet.

Trakten runt Nynäshamn var fram till slutet av 1800-talet ett glest befolkat område. Här låg Nynäs gods med sina torp spridda över ägorna. I mitten av 1800-talet väcktes intresset för trakten kring Nynäshamn. Stockholm var i behov av en lämplig och isfri uthamn, och den naturliga hamnen i Nynäshamn var intressant. Förutsättningarna för att hamnen skulle kunna utnyttjas var en järnvägsförbindelse mellan Nynäs och Stockholm. Den som hårdast drev frågan om en järnväg till Nynäs var Herman Sandeberg.

Frågan diskuterades livligt i Stockholmspressen under 1860-talet. Meningarna var delade i Stockholm om lämpligheten i att anlägga en hamn i Nynäs. Många trodde att Nynäshamn skulle utkonkurrera Stockholms handel och sjöfart och därför motarbetades Nynäsbanan av starka intressen.

Men skam den som ger sig. 1892 köptes Nynäs gods av professor Hjalmar Sjögren som hade stora planer för Nynästrakten. Förutom en järnväg skulle han anlägga en villastad med badort, fullständig hamn samt frihamn med direkta ångbåtsförbindelser med någon rysk östersjöhamn. Koncession beviljades på järnvägen 1898 och den började byggas i november samma år. 1901 var järnvägssträckan Älvsjö - Nynäs ett faktum.

Men Hjalmar hade ännu större planer, på ett av bergen skulle det byggas ett lyxhotell, allt för att dra till sig de mest prominenta besökare. 1901 startades bygget som till och med fick Oscar II att i nyfikenhet lyfta på ögonbrynen. Den 16 maj 1903 kom han med extratåg från Stockholm för att bese hotellet som ännu inte var färdigbyggd. Men bygget, som drogs med stora ekonomiska svårigheter, lades till slut ned. Däremot kunde man inte bortse från att Oscar II visat så stort intresse för hotellbygget så än i dag kallas berget där hotellet skulle ligga, för Oscarsberget.

Solnedgång Nynäshamn juli 2012
Foto A-L Borg

Om man står på gästbryggan i Nynäshamn kan man på höjden se Nynäshamns kyrka. Det ritades av professor L. I. Wahlman och stod färdig 1930. Då hade den kyrkliga syföreningen och föreningen Kyrkans vänner under drygt 15 års tid samlat in pengar och gåvor för att kunna bekosta kyrkobygget – man “sydde helt enkelt ihop kyrkan“.

Till Nynäshamn tar du dig lätt via pendeltåg från Centralen, eller varför inte starta resan från Älvsjö Station och åka samma sträcka som Oscar II gjorde för sådär 109 år sedan.

Det sjungs i båten.

- La, la, la, la, la loooove!! Jag tycker Cyperns bidrag i EuroVision var jättebra, mamma. Lyssna får du höra!
- Du, jag kan den där låten utantill nu, du har spelat den tusen gånger under de senaste dygnen. Kan du inte stänga av PC:n? Gör något annat. Bada till exempel!
- Määhh!!
- I morgon åker vi vidare och jag kan garantera att där finns ingen el, hör du det!
- Määhh, ingen el? Men det går ju inte. Vad ska vi där och göra?
- Vi ska hälsa på några kompisar som har en sommarstuga på Muskö.
- Sommarstuga?! Yes! De har säkert lite el att låna ut.


Muskö
Rakt söder om Haninge i södra skärgården, med Hårsfjärden i väst och den stora fjärden Mysingen på utsidan mot havet, ligger Muskö. Här är de tidigaste spåren av bebyggelse från 600-700-talet e. Kr. Från början var ön delad i två, huvudön i väster kallades Muskö och den i öster Sånö. Själva namnet Muskö är känt från 1200-talet och har enligt en tolkning med mörker att göra eftersom ön med sina skogar och höga berg har mörk natur.

Muskös historia präglas självklart den svenska flottan som hade sin huvudbas på ön från 1500-talet ända fram till 1967. En gigantisk örlogsbas som upptar lika stor yta som Gamla Stan i Stockholm finns insprängd i bergen mot Hårsfjärden. Från Muskö startade 1630 den svenska armén sin avfärd under Gustav II Adolf.

Som på de flesta andra ställen i skärgården härjade ryssarna på ön 1719. Dock fick de bita i gräset då de blev belägrade av svenska flottan och de ryska galärbesättningar blev tvungna att gräva Muskö Kanal som flyktväg.

På Muskö hittar man bland annat Arbottna herrgård som har anor från 1200-talet. I mitten av 1600-talet uppfördes den första säteribyggnaden. Dock blev alltsammans nedbränt under rysshärjningarna. I över femtio år stod Arbottna utan ordentlig mangårdsbyggnad. Men så 1769, köptes större delen av Muskö av möbelhandlaren Adolf Ludvig Levin.

Levin var en av 1700-talets många framgångsrika borgare. Det var vanligt att borgarna köpte mark och lät bygga herrgårdar runt Södertörn då det låg så nära Stockholm. Det gav dem ett sommarställe samtidigt som de fick inkomster från sina gods tack vare en omfattande vedförsäljning till Stockholm. Arbottna herrgård ägs idag av Kronan och är inte öppen för allmänheten.

På närliggande Märsgarn inträffade 1941 en olycka då tre jagare exploderade och sjönk. 33 man omkom. Orsaken var antingen en tappad torped från ett flygplan som deltog i en övning över basen, eller sabotage. I krigsrättens utlåtande står bland annat "...övervägande sannolikhet talar för att den orsakats genom uppsåtlig skadegörelse, vars förövare dock inte kunnat anträffats".

Solnedgång på Muskö, juli 2012
Foto A-L Borg

Lite spännande tyckte vi det var att segla i den tidigare av militären förbjudna Skramsösundet. Trots att sjökortet visade röda stoppmärken och GPS:en skrek "vänd om, vänd om, förbjudet område!" trotsade vi förbuden (eftersom vi visste att de inte längre gäller). En helt otrolig upplevelse att se de gigantiska öppningarna rakt in i berget, så stora att ett skepp med lätthet kunde försvinna rakt in i berget och bli osynligt för fienden.

Muskö är lättillgängligt och har bra förbindelser, vare sig du åker pendeltåg eller tar bilen. Gör en dagsutflykt och ta med dig en svampkorg, Muskö fullständigt dignar av svamp som bara väntar på att bli plockad.









- Gud va bussiga de var som lånade ut el.
- Ja, det var snällt tycker jag. Det kunde ju i och för sig har varit smakfullt om ni varit lite mer sociala och inte hängt över varsin PC hela kvällen.
- Määhh!
- I morgon blir det Fjärdlång och absolut INGEN el, what so ever.
- Määhh! Kan jag inte få stanna här på Muskö då medan ni åker till Fjärdlång?
- In your dreams darling, in your dreams. Vi ska till Fjärdlång.

Fjärdlång
Fjärdlång, Fjällång eller som på medeltiden, Fierlangen, kärt barn har många namn. Ön, som varit bebodd i ungefär 1000 år, ligger öster om Dalarö och Ornö.

Under Gustav Vasas tid var Fjärdlång ett så kallat kronohemman men från och med 1533 kom ön att lyda under Gudmund Persson Slatte på Tyresö. Dessvärre hittade ryssarna även till Fjärdlång. 1719  drabbades ön hårt med nedbrända hus, slaktade husdjur, brända skördar och skogar, förstörda båtar, bodar och fiskeutrustning. Befolkningen klarade sig dock genom att hals över huvud fly sjövägen.

Tillsammans med ett flertal andra skärgårdshemman, friköptes Fjärdlång 1802 från Tyresö av skeppare Carl Petter Blom. Han kom från enkla förhållanden men hade gjorts sig en förmögenhet under Napoleonkrigen och nu såg han till att köpa upp mark i skärgården.

Solnedgång Fjärdlång, juli 2012
Foto A-L Borg

1909 ändrades spelreglerna igen. Nu var det bankdirektören och konstmagnaten Ernest Thiel som tog över ön. Sonen Tage Thiel tog så småningom över och han samlade under krigsåren på 1940-talet konstnärer och kulturpersonligheter på ön, bland andra diktarna Lille Bror Söderlund och Nils Ferlin, konstnären Roland Svensson, regissören Alf Sjöberg, samt Ornös egen legendariske klockare tillika skollärare och tonsättare Filip Olsson.

På ön kan man med fördel bo på Thielska villan som nu är ett vandrarhem eller via Skärgårdsstiftelsen hyra det lilla Norrötorpet. Vill man hellre leva campingliv finns en fin tältplats, inte långt från vandrarhemmet.

Här kan man hyra både roddbåtar och kajaker och under högsäsongen kan man beställa frukostbuffé i Fjärdlångs sommarcafé som ligger i Sandviken

Under sommaren trafikerar dagligen Waxholmsbolaget Stockholm - Fjärdlång, en resa på cirka tre timmar.

- Aarrggh, vilket tråkigt ställe!! Det finns ju inget att göra, ta mig här ifrån!!
- Ja, det ska vi göra. I morgon seglar vi vidare till Munkö och där finns det inte heller någon el.
- Määhh!! Då måste vi gå för motor hela vägen så jag kan ladda PC:n under gång.
- Pappa, kan vi gå för motor i morgon?
- Varför det? Vi seglar om det är bra vindar.
- Määhh, vi behöver EEEEL!!!


Munkö
Munkö ligger cirka tre sjömil söder om Stavsnäs. Munkö, som är ett naturreservat, är en av de botaniskt mest värdefulla öarna i Stockholms skärgård. Den kalkhaltiga jordmånen har gett Munkö en unik flora med bland annat ett dussin olika orkidéer.

Solnedgång på Munkö, juli 2012
Foto A-L Borg

1288 donerade Magnus Ladulås ön till S:ta Clara kloster i Stockholm. Klostret fick rätt att på Munkö och Runmarö bryta kalksten och att ta ved till kalkbränning. Munkös berggrund består av två miljarder år gammal kalksten. Det var munkarna som bröt kalken och brände murbruk för att ha till sina klosterbyggnader. På ön finns fortfarande rester av flera brännugnar. I slutet av 1800-talet stod natursten högt i kurs när det gällde nybyggnad och stora mängder sten bröts i hela skärgården, så även på Munkö.

Vegetationen på ön är ganska snårig och igen-vuxen men på öns nordvästra sida finns spår av ett äldre kulturlandskap, som förr brukades av bönderna på Runmarö.

I dag finns ingen bebyggelse på Munkö, men på öns norra del finns grunder efter byggnader som kan ha haft ett samband med kalkhanteringen.

För den som gillar att att fiska är Munkö ett paradis. För cirka 15 år sedan hittade jag ett gammalt kastspö som någon glömt kvar på ön. Jag fick för mig att prova spöt och på det andra kastet blev det napp. Efter en kamp "på liv och död" drog jag upp den värsta gädda jag någonsin sett. Den var ilsken som ett bi och jag var helt slut innan jag fått den att vandra vidare till de sälla jaktmarkerna.

Numera håller jag mig till metspö. Här kan man få riktigt fin abborre att lägga på grillen precis när solens sista strålar smeker öns stenhällar.

Till Munkö kan man bara ta sig med privat båt.

- Määhh!, nu tog batterierna slut på min PC. Nu måste vi åka härifrån!
- Men vi kan ju inte segla när det är mörk, det förstår du väl? Du får vänta. I morgon åker vi till Sandhamn. Gör något annat än häng vid PC:n. Gå iland och gör något.
- Typ vaddå?
- Typ plocka blommor, eller, typ plocka blåbär.

Jag kommer aldrig mer att förslå blåbärsplockning. Det mesta har vi ombord, dock ingen tvättmaskin och inget Klorin.

Sandhamn
Det finns inte en stekare i Stockholm som inte känner till Sandhamn. Men för oss vanliga dödliga kan berättas att Sandhamn är ett samhälle och lotsplats på Sandön, öster om Brandfjärden.

På medeltiden skrev man ofta Swea Sandhö för att inte förväxla Sandön med Gotska Sandön och till en början var ön bara en betesholme för Eknö hemman. Under 1500-talet var ön beskattad för två kor. Det var inte bara korna som hade tillgång till Sandhamn. Ön användes även som ankringsplats för de stora segelfartygen som väntade ut sommarens stiltje, höstens stormar eller på att vinterns isar skulle släppa taget om skärgården. Sandö hamn var den plats där Gustav Vasas flotta ankrade upp i väntan på slaget mot Kristian II.

Omkring 1670 upptäckte tullen öns strategiska läge och öppnade en tullstation och en liten by etablerades. Men tro det eller ej, ryssarna hade visst ögon i nacken och sommaren 1719 brändes all bebyggelse ner till grunden, både på Sandön (Sandhamn) och på Eknö. 20 000 människor förlorade allt de ägde av värde. Men öborna var av segt virke och bara efter något år hade allt byggts upp igen.

1726 öppnas Sandhamnsleden för utländska fartyg och tullens verksamhet ökade. Snart behövde tullen en större byggnad och det stora tullhuset uppförs. För att ge plats åt huset revs eller flyttades flera byggnader. Bland annat flyttades nuvarande Sandhamns Värdshus som hade byggts några år tidigare. Som på de flesta skärgårdsöar med rang, krävdes en sjökrog, så även på Sandhamn. 1672 omnämns för första gången Sandhamns krogstuga.

Lotsarna bodde från början på Eknö men flyttade under mitten av 1800-talet till Sandhamn. Med både tull- och lotsstation växte Sandhamn snabbt och fler och fler hus byggs. 1880 hade byn runt 300 invånare.

Under mitten av 1800-talet fick Sandhamn sin första handelsbod inrymd i den nya gästgiveribyggnaden och 1850 dök de första sommargästerna upp vilket gjorde att behovet av ett större gästgiveri  blev nödvändigt. I ett dokument från våren 1842 med rubriken "Redgörelse öfwer utgifter till reparationen å härwarande Krogbyggnad innewarande år" får man en ganska utförlig beskriving av hur stort huset var detta år.

Det var lotsen Samuel Sundberg som var ansvarig för reparationerna och det var också han som författat redogörelsen för de övriga byamännens nådiga godkännande. Från Stockholm inhandlades nödvändigt byggnadsmaterial som virke, spik och färg. En "Capitain Pettersson" ombesörjde gratis frakten ut till Sandhamn och "Mäster Englund", "Fröken Sjöblom" och "Murmästaren" utförde alla några dagars dagsverken för de nödvändiga reparationerna.

1896 tillbringade konstnärerna Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, JAG Acke, Albert Engström och Birger Mörner tillsammans med sina fruar några augustiveckor i Sandhamn. Man festade mest hela tiden och Albert Engström uppfann under vistelsen sitt omskrivna "flytande smörgåsbord". Sällskapet bodde var och en för sig i små röda stugor men måltiderna intogs vid ett gemensamt bord på Värdshuset. Det var, och är vackert på Sandhamn det vittnar August Strindberg om då han 1873 beskrev ön med orden "Natursköna Sandhamn på tre sidor omslutet av vatten och på den fjärde havet".

Solnedgång Sandhamn, juli 2012
Foto: A-L Borg

Kollega M är född och uppvuxen på Sandhamn. Det är inte utan att man med ett visst avund lyssnar till hur det var att vara barn på Sandhamn. När hon berättar om sin uppväxt har vi som har Saltkråkan i färskt minne, inga problem med att se alltsammans framför oss. Men tiderna förändras, i dag har Sandhamn blygsamma 100 bofasta.

På Sandhamn finns boende för de flesta smaker och plånböcker - året om. Allt från fyrstjärnigt boende till bed & breakfast.

Sandhamn trafikeras året runt med båt från Stavsnäs, resan tar cirka 1 timme. Sommartid går även båtar från Strömkajen i Stockholm, resan tar då mellan 2 ½ - 3 ½ timme (man undrar ju lite stillsamt vad som kan sinka resan med en hel timme).






- La, la, la, la, la, loooove! Den är bara SÅ bra!! Det är så mysigt att vara ute med båten, tycker inte du det också mamma?
- Mmmmm.... men i morgon åker vi hem.
- Yes!! Då har vi el 7/24. Vad härligt det är med semester!!




Källor:
Grinda
Skansholmen
Trosa
Nynäshamn
Muskö
Fjärdlång
Munkö
Sandhamn
Waxholmsbolaget