Vi besöker IKEA - Scener ur ett äktenskap

Det är dessvärre ett faktum! Sanningens minut är här, vi är bortom all räddning, vi bara måste besöka IKEA!

Vad ska vi göra?! Kan vi inte komma på en enda ursäkt för att slippa? Tusen och åter tusen undanflykter har formulerats för att slippa åka till detta varuhus med separationsladdade gångar och hyllor.

IKEA är ett paradis om man får åka dit med en väninna, men det funkar inte alla gånger. När suget efter att gå runt i IKEAS märkliga arkitektoniska cirklar händer det ibland, fast bara i bland, att den tänkta IKEA-väninnan har fullt upp med att sylta och safta eller helt enkelt har bestämt sig för att idag ska ögonbrynen plockas.

Att åka själv till IKEA tycker jag är lika roligt som att titta på färg som torkar. Jag vill han någon med mig som får min kreativitet att blomstra genom att säga:

- Åh guuuuud, de där kuddarna blir ju ursnygga till gardinerna du precis köpt! Du bara måste ha dem! Vad väntar du på?!

Går man helt själv blir man inte inspirerad, ingen hejjar på en och chansen att man kommer hem med något som möts av total tystnad när man plockar upp det ur papperskassen med den blåa-gula IKEA-loggan, är överhängande. Flyktigt, med betoning på flyktigt, har en tanke farit genom huvudet att maken kunde åka med dit med någon av innebandygrabbarna och handla de där kuddarna istället. Tanken fladdrar liksom bara till, lyser upp för bråkdelen av en sekund och försvinner sedan lika plötsligt som när man blåser ut ett ljus. Tror det är en överlevnads instinkt jag har.

Nä, nu åker vi till IKEA, man och hustru tillsammans, jag menar hur svårt kan det va?! Det visar sig dock alltid var överjävligt svårt!!

Scen 1


Redan i bilen på väg mot detta skilsmässohus, diskuterar vi vuxet om hur vi ska kryssa fram mellan soffor, lampor och gosedjur utan att bli osams. Väl inne i entrén greppar maken den gula bärkassen av plast så att vi smidigt och lätt ska kunna bära våra varor medan vi tar oss fram till anhalt nummer två som vi så moget diskuterat i bilen. Även jag greppar en påse i förbifarten och slänger den nonchalant över axeln.

- Men ..... behöver vi verkligen två kassar?, undrar maken. Så mycket ska vi väl inte handla?
- Määhh... vi kanske kommer på att vi behöver ljus eller servetter också. Eller tavelramar, föreslår jag med aningens irritationsdarr på rösten.

Så tar vi då rulltrappan upp samtidigt som våra läppar nu får anstränga sig en aning för att hålla leendet på plats.

De första tio minuterna fungerar ändå rätt bra. Vi agerar vuxet, pekar på utställningssofforna, kommenterar en lampa och ett vardagsrumsbord och beter oss som man kan vänta av ett par i mogen ålder. Men så plötsligt får jag syn på något som vi inte diskuterat inköp av.

- Men kolla! Vilket snyggt skrivbord, det skulle passa perfekt hos oss!
- Mmm... ja, jo det var fint. Men skulle vi inte köpa kuddar?
- Jo men man kan väl få titta i alla fall, eller hur?!

Jag låter försiktigt ett pekfinger löpa längst det blanka skrivbordet, suckar lite och tänker att om väninna S hade varit med hade hon troligtvis sagt att jag skulle köpa det. Och då hade jag kanske gjort det. Det skulle ha varit så enkelt!

För att inte förstöra husfriden ansluter jag till maken som nu med raska steg tar sig mot varuhusets informationskarta för att han snabbt som ögat ska kunna lokalisera var kuddarna finns. Jodå, han hittar avdelningen med kuddar. Dessvärre ligger den i anslutning till kassorna. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att om vi styr stegen dit på en gång kommer jag säkert missa en massa fina grejer på vägen som jag inte visste att vi behövde.

Jag bestämmer mig dock för att detta IKEA-besök ska lyckas och följer därför tyst och väluppfostrat med i de nedåtgående rulltrapporna som obönhörligen tar mig mot utgången. Men strax innan vi ställer oss i den sista rulltrappan blir frestelsen för stor och jag viker av mot avdelningen med sängar.

- Men titta!, ser de inte urmysiga ut? Snälla, vi kan väl provligga en av dem bara?
- Nää, nu får du ge dig! Vi kom hit för att köpa kuddar, inte skrivbord och sängar!
- Usch va trist det är! Man kan väl få titta, klämma och känna?!

Och så blir det som det blir. Suckar och stön och missbelåtenhet. Den mogna, vuxna kvinna som jag så gärna vill se mig som, är plötsligt som bortblåst!

- Nämen gå till kuddarna du, jag kollar på lite andra grejer, säger jag surt och tar helt sonika rulltrappan upp igen! Nu tänker jag sura riktigt länge, jag tänker gå här och titta på alla möjliga och omöjliga inredningsprylar. Han får vänta helt enkelt.

En knapp timme senare rosslar det till i IKEAS kundradio och en kvinnlig röst ropar ut en efterlysning i varuhuset.

- Anna-Lena, var snäll och kom till informationsdisken, pappa väntar!

Men guud så pinsamt!! Har han gått till informationsdisken och fått dem att tro att jag är ett barn som han tappat bort i den allmänna IKEA-hysterin? Pinsamt är var det är!

- Anna-Lena, sprakar det i högtalarna igen, var snäll och kom till informationsdisken på nedre planet, din pappa väntar på dig!

Men herregud, ger hon aldrig upp, kvinnan i högtalaren?! Det är bara att kapitulera och bege sig mot informationsdisken. Självklart går jag inte hela vägen fram mot disken, jag menar, något måtta får det väl i alla fall vara. Vad skulle de säga om de såg att det återfunna "barnet" hade stänk av grått i håret? Nä, jag ställer mig bakom en pelare strax intill disken och börjar vifta med återhållsam vrede i ett försök att få maken att titta åt mitt håll. Till slut lyckas jag få ögonkontakt.

- Jamen titta, där har vi henne ju, säger han och ser äckligt belåten ut.

Jag är allt annat än upplagd för skämt om det inträffade och går istället med bestämda steg mot kassorna. Noterar i ögonvrån att han i sin gula säck fått med sig ett antal kuddar. Det retar mig en aning att kunna konstatera att han dessutom plockat på sig ursnygga kuddar, precis dem jag ville ha. Nu kan jag inte sura över det heller. Upptäcker att min egen gula plastsäck hänger lös och slapp på axeln och det avgör saken. Strax innan vi ställer oss i kön till kassan snappar jag till mig en taklampa och knölar bestämt ned den i plastsäcken.

Fortsätter så gott jag kan att sura i bilen på vägen hem, så lätt ska han inte komma undan. Han småler åt något hela tiden medan han kör och till slut måste jag bryta tystnaden och fråga vad det är som är så roligt.

- Men du, kom igen nu, medge att det var lite kul det där med att de ropade ut ditt namn och att "pappa" väntade vid informationen. Hade faktiskt själv svårt att hålla mig för skratt när hon frågade om jag letat ordentligt i bollhavet och i lekstugan.

- Ähh, låter jag mig undslippa.

Scen 2


Jag ska erkänna att jag ibland har en tendens till att långsura. Det gjorde jag den här gången. Kuddarna vi köpt kom förvisso fort på plats i soffan, men taklampan jag köpt stod ett par veckor i sin kartong och samlade damm.

När så fiaskot med det senaste IKEA-besöket lagt sig, var vi goda vänner igen. Kunde till och med (nästan) erkänna att jag kanske inte agerat helt moget.

- Vad säger du?, säger jag så vid frukostbordet en morgon. Ska vi sätta upp den nya taklampan idag? Det går ju fort, en lampa är en lampa och det krävs inte tusen muttrar och tänger för att få ihop den.

Och så är det bestämt, idag ska lampan upp. Nu är vi på hemmaplan och behöver inte ryka ihop om några inredningsprylar, nu är humöret på topp! Inget kan få oss ur balans en sådan här fin lördagsmorgon.

Så när frukosten är uppäten, disken bortplockad, hämtar vi kartongen, blåser försiktigt av dammet och packar upp den nya fina lampan.

- ??????
- Åh nej!!!

HOUSTON WE HAVE A PROBLEM!

Vägen mot Brennekyrkia Sochn

När någon Stockholmsbo frågar var jag bor, svarar jag Örby. Nio gånger av tio har inte den som frågar en aning om var Örby ligger. Vad är det för ett ställe? Är det nybyggt eller? Om jag då förtydligar och säger att det ligger i närheten av Älvsjö Mässan, då har de flesta en aning om i vilken del av Stockholm man pratar om.

Om jag hade levt för en sådär 150, 300 eller kanske till och med för 500 år sedan, hade jag förvisso inte kunnat förtydliga min adress genom att hänvisa till Älvsjö Mässan, men med stor sannolikhet hade det heller inte behövts något geografiskt förtydligande av Örby. Man hade vetat att Örby ingick i Brännkyrka socken, eller Brennekyrkia Sochn som den hette förr.

Brännkyrka kyrka

Det äldsta kända namnet på socknen är dock Ovatör. Ör i namnet betyder sandstrand och visar att havet då gick upp i en vik ända upp till där Stockholmsmässan och kyrkan ligger idag. I början på 1400-talet drabbades så Ovatörs kyrka av ett par elakartade bränder.

Efter den tredje branden, troligen 1452, ändrades namnet till Brennekyrkia. Ett namn som med tiden förvandlats till Brännkyrka. Det var en socken som var riktigt, riktigt gammal och den var länge Stockholms största församling, med en mängd förstäder av skiftande slag.



Vägen från Stockholm till Götaland

En bit av den gamla vägsträckan
finns fortfarande kvar vid Årstafältet.
Den anses vare den bäst bevarade
delen av Göta landsväg.

Gamla Göta landsväg var en medeltida väg som gick från Stockholm över Södertörn mot Götaland. Innan Stockholm grundades fanns här den forntida Tingsvägen som ledde till Svartlöten (dagens Alby), där ting hölls varje vår och höst. När Stockholm grundades på 1250-talet infogades den gamla tingsvägen i den allmänna tillfartsvägen till staden; den kom att kallas Göta landsväg.

1604 for Karl IX med andra hustrun Kristina på vägen som var så dålig att de hotade att välta eller köra fast med sin kalesch. Kungen uppmanar i brev bönderna att "vägen röjs upp och hålles i stånd av dem som bor närmast vägen".




Det var förstås inte bara kungligheter som under århundradens gång har använt sig av landsvägen från och till Stockholm. Bönder och köpmän från den södra sidan använde vägen in mot stan för att sälja sina varor. Även adelsmän som skulle till riksdagar i Stockholm, herrskap och deras tjänare använde vägen flitigt.

Men hur tog man sig in och ut från staden till Brännkyrka socken? Jo, de flesta fick nog helt enkelt traska. Några använde förstås häst och vagn, de flesta i schäs (två hjul med pall för kusk). Men kom det folk från kanske Älvsjö Gård eller Örby slott, ja då finåkte man med kalesch (fyra hjul med två mot varandra vända säten och sufflett bak). Men det fanns också täckta fyrahjulsvagnar med kusk fram och kanske pager baktill.

Göta landsväg miste sin betydelse som huvudled under senare delen av 1600-talet, när den "Nya landsvägen" (numera Gamla Södertäljevägen) över Hornstull kom till.

Årstafrun

Årstafruns dagböcker finns
bevarade i sin helhet i
Nordiska museets arkiv. Ett
urval av dem har givits ut som
"Årstadagboken"

Under 1700- och 1800-talen, då trafiken söderut från Stockholm hade flyttats över till den "Nya landsvägen" via Hornstull, kallades vägsträckningen över Årstafältet "Kyrkvägen" eftersom den ledde till Brännkyrka kyrka.

En av de många som på söndagarna färdades på Kyrkvägen för att besöka gudstjänsten var Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun.


Märta Helena Reenstierna föddes 1753 på Årsta Gård i Brännkyrka socken, en gård som var relativt välbärgad med ett tjugotal anställda och bland annat en stor tobaksodling. Hon gifte sig senare med ryttmästaren Christian Henrik von Schnell och tillsammans fick de åtta barn, men endast sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder.

Märta Helena är kanske mest känd för sina dagböcker som hon skrev mellan åren 1793 och 1839 men man vet att hon även var god vän med Carl Michael Bellman vilken hon och hjälpte ett flertal gånger undan fattigdom och skulder.

Christian von Schnell dog 1811 och sonen Hans Abraham dog tragiskt i en drunkningsolycka 1812. Årstafrun skötte själv gården långt upp i åren och fortsatte skriva sin dagbok tills hon var nästan helt blind. Hon dog på Årsta Gård den 12 januari 1841.

Bellman om vägarna i Brännkyrka

Under 1700- och 1800 talet låg det småkrogar längst Kyrkvägen (tidigare Göta landsväg). Här kunde man hitta krogar som Grönbrink, Nyboda, Långpannan och Lerkrogen och mera kända värdshus som Liljeholmen och Snickarkrogen.

På Liljeholmens värdshus rastade några herrar på väg mot Skåne en majsöndag 1775. De tog också en promenad upp mot Nybodahovshöjden för att se på utsikten därifrån.

På återvägen mot värdshuset mötte de Bellman, som de kände. Han kom gående längs landsvägen, vilket förvånade dem. Promenaden berodde på att den häst Bellman fått låna på Fittja värdshus, stupat, och han svarade på vännernas frågor med ett hastigt sammansatt dikt:

Bror, uti fullt sträck till Nyboda krog jag flängt,
sen i Brännkyrka tie hon slog;
där smorde jag klockarn, och bror det var nog, fem supar i kvarten han tog.
Vägen, vet ni, gossar, huru den var? Jo, sumpig med gyttja, - gutår, kära far! - var herrgård nedrutten, eländig och bar, och skogen durksiktig och klar.
Platt omöjligt att finna en enda röd grind, bara törnen och tistel och tuvan helt trind, tomma sjöar med nordan och kylande vind. Gutår! - Jag blir surögd och blind.
(Ur epistel nr 47)

Krogen Lerkrogen

Lerkrogen.
Byggnaden som fortfarande
finns kvar hittar man idag vid
Älvsjö station.

Redan i slutet av 1600-talet fanns en liten krogbyggnad intill Kyrkvägen. Krogen kallades Lerkrogen och låg 400 meter väster om Brännkyrka kyrka. Socknens fattigstuga låg på motsatta sidan av vägen. Krogrörelsen bedrevs i omgångar på arrende och däremellan var Lerkrogen enbart bostadshus.

I början av 1800-talet till- och påbyggdes det gamla huset, troligen för att kunna ta emot övernattningsgäster och fick då sitt nuvarande utseende.







I ett protokoll från 1868 står att änkan Mathilda Bernhardina Bardolf köpte Lerkrogen av häradsdomaren A Andersson mot en köpesumma av 8 000 riksdaler och en avrad av 17 riksdaler per år.

Ägarna till krogen har växlat ofta. 1880 utarrenderar Mathilda Svensson krogen till F A Frondell mot ett årligt arrende om 827 kronor.

När järnvägs- och vägutbyggnaderna i Älvsjö skedde i slutet av 1960-talet nedmonterades och uppmärktes Lerkrogsbyggnaden.

Efter ett långdraget utredande bestämdes slutligen att Lerkrogen skulle återuppföras på samma tomt som "Doktorsvillan" alldeles intill Älvsjö station och inte långt från Älvsjö gårds säteribyggnad. Invigningen skedde lördagen 20 september 1986.

Skålgropstenen

Skålropstenen vid Lerkrogen i Älvsjö.

Den här typen av sten härstammar från bronsåldern men arkeologerna vet ännu inte idag vad de använts till. Någon praktisk användning är svår att se, även om några har föreslagit att de kan ha använts som mortlar.


I stället tror man att Älvkvarnstenen har ett samband med offerriter. Från skriftliga uppteckningar vet man att de var betydelsefulla i folktron från 1600-talet fram till 1900-talet.

Man såg framför sig älvor som under nätterna malde säd i de små groparna. Utövarna av den här sentida kulten var nästan alltid kvinnor och traditionen finns belagd fram till 1920-talet. Olika sätt att smörja groparna med fett och offer av synålar eller mynt var vanligast. Smörjningen skedde motsols, helst tre gånger och vid solnedgången. Syftet var att bota sjukdomar som man fått genom att oavsiktligt retat upp eller skadat älvorna.

Väster om Älvsjö Gård (vid nuvarande Älvsjö industriområde) låg den här Älvkvarnstenen eller Skålgropstenen som den också kallades.

När SJ byggde vagnhallarna i Älvsjö skuffades den undan till en skogsbacke intill korsningen av Rågsvedsvägen och Huddingevägen. Där låg den sedan undanskymd och bortglömd i många år. I oktober 1994 flyttades stenen till Lerkrogen.

Örby villastad växer fram


Örby är troligen näst efter Årsta den äldsta bygden i Brännkyrka. Vid mitten av 1500-talet bestod Örby av tre skattskyldiga gårdar, ägda av herrarna Redher, Erich och Anders. Trion sammanförde undan för undan sina egendomar till en enda enhet. Av denna enhet bildade sedan landshövding Henrik Falkenberg på 1670-talet ett säteri, helt enkelt en skattebefriad adelsgård. Då byggdes också Örby Slott.

Under säteriet Örby hörde som mest ett 20-tal torp med namn som fortfarande lever kvar i området, exempelvis Anneboda, Bandhagen, Gubbängen, Ektorp och Tussmötet.

Den långa buskallén i södra delen av slottsparken mynnade förr ut i en brygga vid Kyrksjön eller Brännkyrkasjön som den också kallades. Sjön täckte hela det område där Älvsjö Mässan i dag ligger. Redan 1850 ville man ha bort sjön och fördjupade därför Magelungsån så att Kyrksjön skulle rinna bort söderut. Dessvärre blev det precis tvärt om, sjön fylldes på och man fick inte bort sjön förrän 1872.

Vid översvämningarna fick man lägga en
spång för att kunna ta sig över marken där
Sjöängsskolan ligger idag. 

Trots att sjön "tagits bort" fortsatte ordentliga översvämningar att plåga Örbyinnevånarna varje vår och höst ända fram till slutet av 1920-talet. Översvämningarna lurade många nybyggare som på våren köpte en strandtomt och till sommaren kom de med fiskredskap och en eka på lastbilsflaket bara för att upptäcka att det inte längre fanns någon sjö att fiska i.

1898 köpte två herrar, E P Dahlheimer och J E Lignell, egendomen Örby med tillhörande cirka
1 400 hektar mark. De delade upp marken mellan sig, 700 hektar var, och Dahlheimer kom att äga den mark som idag utgör Örby Slott medan Lignell tillskansade sig området öster om nuvarande Huddingevägen, det som nu är stadsdelen Örby.


Direkt efter förvärvet av Örby började så Lignell exploatera marken för villabyggen. Tomt nummer 1 i Örby Villastad döptes till Villa Carlsro. Huset som byggdes på tomten ägdes av maskinisten på SS Ångsjö, Carl Anton Sporrong. Tomten var på 2 739 kvm och kostade 800 kronor. Villan som idag är riven låg vid nuvarande Gamla Huddingevägen 470 i kvarteret Maskinisten.

Villa Jennylund. Här kunde man köpa det mesta
bland annat fisk och verktyg.

Ett hus som redan fanns i Örby innan alla andra villor började byggas, var fröken Jenny Johanssons
"Villa Jennylund" som stod mitt emot det så kallade Leipzig-huset vid Gamla Huddingevägens slut.

Villan inrymde både en diversehandel och bostad.

Det var ett hårt liv för nybyggarna i Örby. Köpekontrakten lovade "framkomliga" vägar, ändå fastnade man i lera. Det finns berättelser om hur bosättare på väg hem på kvällen sjunkit ned lång över midjan och panikslagna måste de dras upp med rep.

Med bygget av torp och villor kom också Örby att fyllas av en massa barn. 1903 byggdes Örbys folkskola. Den blev snabbt för liten och 1915 byggdes så ytterligare en skola på samma skolgård. Det eldades inte särskilt mycket i skolsalarna vilket gjorde att eleverna satt i ytterkläderna under höst och vinter.

Högst upp i den "nya" skolan hade man i gaveln mot Gamla Huddingevägen inrättat ett så kallat friluftsklassrum för lungsjuka barn. Där stod fönstren alltid öppna för att lindra och kanske rent av bota barnens TBC.

Inte förrän 1911 anlades de första gångbanorna av plank och det först sedan man samlat pengar till det genom en stor fest. Striden mellan staden och Örbyborna, som samlat sig i en fastighetsägarförening 1917, om vem som skulle bekosta en torrläggning, blev så småningom känd i huvudstadens tidningar som Brännkyrkakriget.

Örbys Grindstuga. Här kan man se att
det börjat komma upp ledningsstolpar.

1917 upprättade föreningen en första stadsplan för att få vatten, avlopp och spårvagnslinje. Invånarna skramlade samma år ihop till 42 så kallade Luxlampor till de mest trafikerade vägarna. Belysningen blev klar två år senare då Brännkyrka Elektriska Distributiion AB, samägt av invånarna och staden, började resa de första ledningsstolparna.

Så blev det då lite drägligare att i alla fall ta sig fram på Örbys småvägar. Nu började även ölkaféer och diverse butiker att dyka upp. Om man promenerade från Leipzig-huset mot Juliaborg passerade man bland annat ölkaféet Altona (huset finns fortfarande kvar, idag som privatbostad), ett plåtslageri, Hallgrens sybehör, Perssons cigarr- och tobakshandel och Plans bageri.

Idag finns inte många av husen kvar, några stallar och ett och annat ruttnat torp. Några sybehör finns inte att köpa i Örby, inte heller finns här någon cigarr- och tobakshandel. Istället har vi längst Gamla Huddingevägen ett antal pizzerior, en kinakrog och ett klippotek. Men vi har gatlyktor, asfalterade vägar men det är fortfarande ont om trottoarer lite här och där.

Hur var det nu du sa, du bodde i Örby va? Vad är det för ett ställe, ligger inte det i Göteborg? Säg inte att det är ett sådant där nypåfunnet området man byggt upp efter att ha skövlat en gammal skog? Eller är det ett område från 70-talet som ingått i Miljonprogrammet?

Nä, Örby är stället som var befolkat redan på Bronsåldern, där kyrkan byggdes på 1100-talet och där man var tvungen att passera om man skulle söder ut från staden.

Det är stället som ligger ett stenkast från det boställe där Årstafrun och Bellman spelade kort om kvällarna och där Söderorts enda slott finns. Det är Örby! Var bodde du sa du?

Mer om Örby och tidigare innevånare

Moa Martinsson, Ruben Nilsson och annat "löst" Örbyfolk