30 år av villkorslös kärlek

Det finns dagar man aldrig glömmer, hur mycket vatten som än hunnit rinna under broarna sedan dess.

Många minns exakt vad de gjorde den 28 februari 1986, andra kan redogöra i detalj vad deras dag innehöll den 11 september 2001. Jag minns de dagarna men att säga att jag gör det med en exakthet skulle vara att överdriva en smula.

Dock överdriver jag inte för en sekund när jag säger att jag minns varje detalj från den 28 september 1981, det vill säga för exakt 30 år sedan.

Klockan 08.15 vaknar jag med ett ryck och vet att idag är det dagen med stort D. Jag ska bli mamma för första gången, idag ska "grodan" komma till världen och vi ska få träffas för första gången! Äntligen är det dags, som jag väntat!

Med en något på handen darrig fader kör vi så mot Södersjukhuset och förlossningsavdelningen. Vid pass 09.00 fastnar vi i en bilkö på gamla Johanneshovsbron eftersom en seglare vill göra en sista båttur innan båtsäsongen är över. En seglare med så hög mast att Johanneshovsbron måste klyvas, en broöppning måste till.

Jag lyckas lugna fadern vid ratten med orden att jag inte är det första på jorden som suttit i en bil med födslovärkar och troligtvis kommer jag inte heller att hamna i Guiness Rekordbok genom att utföra världens snabbaste förlossning. Jag menar att segelbåten under oss är snabbare, även om det så råder bleke. Vid 09.45 är vi så inskrivna på förlossningen och inget har egentligen hänt.

En rätt kaxig tjej blir under dagen mindre kaxig för att runt 17.00 be samtliga i personalen, inklusive fadern, att dra dit pepparn växer. Personalen står pall, de har ju rutin och erfarenhet men när så den blivande morfadern ringer till avdelningen för 4 gången och högljutt kräver att få veta om hans dotter är intagen på förlossningen, ja då ger de upp och suckandes ber de mig om tillåtelse att få berätta att jag befinner mig i deras lokaler.

Klockan 18.46 den 28 september 1981 förändrades så mitt liv för all tid framåt - den villkorslösa kärleken hade slagit till i form av en 3 890 gram tung och
55 centimeter lång pojke.

Jag satt i sängen och höll honom framför mig och med vidöppen blick såg han på mig som om han tänkte: "Åh, förlåt mig, jag kanske stör?" Jag mötte hans blick och tänkte, "Nej, du stör inte, du rubbar hela min existens.... Välkommen!"

På BB var man på den tiden "tvungen" att stanna i en hel vecka. Endast korta stunder fick man ha sitt barn hos sig på dagen, sedan var det att köra ut dem till "barnsalen". Vi var ett antal nyförlösta mammor som stod på rad och tryckte våra näsor mot fönsterglasets, det fönsterglas som skilde oss från våra underverk som låg i barnsalen. Där vaktades de av den mycket bestämda barnmorskan som ensam härskade på andra sidan glaset.

Allt var dock inte rosenrött. Vi var fyra kvinnor i salen och hade vi tidigare lidit av "dåliga dagar" strax innan mens, led vi nu av något som fick forna PMS-besvär att framstå som en trallvänlig barnvisa skriven av Alice Tegnér. Vi surade och grät för minsta lilla och vi var ständigt hungriga! Så bestämdes det! Vi skulle beställa en 18-bitars tårta av typen Prinsess (det räcker väl till fyra?) som vi skulle avnjuta till kvällskaffet. Jag fick den stora äran att beställa tårtan och fadern till min nya kärlek skulle så leverera tårtan vid besöket samma kväll.

Förväntansfullt låg vi i våra sängar och väntade på att klockan skulle slå 18.00 då besökstiden skulle starta. Vi struntade blankt i besöken vi skulle få, det var tårtan vi var ute efter, denna underbara tingest fylld av grädde och vanilj och överdragen med den ljuvaste marsipan. På pricken 18.00 står så min sons far i dörröppningen och ler brett. Åtta par kvinnoögon blickar först mot hans leende ansikte för att sedan sakta låta blicken sjunka ned mot hans händer... VAR FAAN ÄR TÅRTAN?! Faderns leende slocknar och han bleknar långsamt. Han backar baklänges ut ur salen samtidigt som vi hör honom mumla något om "Oj då ...jag glömde visst hämta tårtan. Vilken otur... hrmmm och nu är det visst stängt på konditoriet." Ja, ja vi överlevde det också, men jag kan ärligt erkänna att det var på håret att fadern gjorde det!


Så gick tiden och Jonas, som vi nu döpt vår pojke till, vände upp och ner på hela min tillvaro. Han somnade sent och vaknade tidigt. Han öppnade alla skåp han kom åt, drog ut allt som fanns i dem men la aldrig något tillbaka. Han var överallt och ingenstans och jag älskade honom över allt på jorden.

Innan han kunde gå fanns det stunder då han kunde sitta still i mitt knä, det var några av de bästa stunderna vi hade tillsammans. Han lyssnade uppmärksamt när jag läste en bok eller när jag sjöng någon "mörk" ballad av Eva Dahlgren. Innan han kunde sjunga "Ekorr'n satt i granen", kunde han med klar stämma sjunga samtliga verser i den av Eva Dahlgren tonsatta dikten av Karin Boye, "Bitterhetens blomma".

Jag trodde jag hade en "rörlig pojke", då när han satt i knät och följde med i bilderboken. Jag hade nog inte riktig insett vad som komma skulle.

Mitt och Jonas liv förändrades på nytt den 8 september 1982, då tog Jonas sina första steg och inget var längre sig likt. Från den dagen sprang han, oavsett om han hade bråttom eller inte. Jag sprang hela tiden efter och kunde på så sätt hålla vikten riktigt bra.

Så började dagisåren. De innebar både glädje och sorg. Sorgen var fullständigt bedövande när jag lämnade honom på morgon och han grät och bad mig stanna. Han fick mitt hjärta att brista när hans små nävar slet tussar ur min stickade blå tröja när jag var tvungen att "bryta" mig loss, tussar som sedan stack ut mellan hans små fingrar när han tryckte sina händer och sin näsa mot dagisfönstret för att få en sista "titt" av sin mamma. Lika stor som sorgen var den jublande glädjen när jag hämtade honom på eftermiddagen. På vägen hem sjöng vi för full hals och brydde oss inte ett spår om de konstiga blickar vi fick från förbipasserande. Det var jag och Jonas, Jonas och jag!

Vid 3-års ålder pratade han oavbrutet. Han hade inget som helst problem med simultankapaciteten, han sprang och pratade samtidig. "Upp med händerna och hit med tänderna!", skrek han och viftande med en leksakspistol (vem gav honom den egentligen?). På tunnelbanan frågade han alla okända människor om de var gifta, hur många barn de hade och om de också älskade hans mamma, det vill säga mig. När medpassagerarna lite generat svarade att "nja, älskar din mamma gör jag kanske inte", förstod han dem inte alls. "Älskar inte du min mamma, hon som är för vacker att spola på toaletten?!" Tror det är den finaste komplimang jag någonsin fått!

Vid den här ålder börjar också teaterapan att vakna i honom. Han sjöng, dansade och höll låda. Hans fantasi visste inga gränser. En daggmask kunde bli den anakonda han var tvungen att besegra i sin lek, den blå trasmattan i hallen förvandlades på sekunden till ett stormande hav om man bara "ville att det skulle vara så".

Att klä ut sig var också något som Jonas älskade men dräkten som skulle göra honom till "Klas Klättermus" på dagiset årliga maskerad, den kliade förskräckligt. Men vad gjorde det egentligen när man fick sitta bredvid sin stora kärlek Frida. Hon som var som en dag med vackert väder, Frida ... prinsessan bland prinsessor.

När Jonas var i sexårsåldern frågade han om allt som hände runt omkring oss. Varför är löven gröna, varför flyger fåglarna och varför är glass godare än fisk? Jag svarade så gott jag kunde och är inte säker på att det blev rätt alla gånger.

Hans frågvishet kunde också sätta oss i rätt kniviga situationer. Mitt emot vårt hus bodde en man som var kortväxt, riktigt kortväxt. Jag var alltid orolig att vi skulle stöta på honom då jag var rätt säker på att mannens längd, eller avsaknad av längd, skulle forma en högljudd fråga i Jonas blonda huvud.

Så händer det förstås. Med Jonas vid handen tar vi husets trappor i ett skutt (vi gick aldrig i trapporna), öppnar så porten för att stå öga mot öga med den kortväxte mannen. Jag blir stel av skräck, tittar på Jonas och ser hur hans ögon växer och hur läpparna börjar forma den högljudda frågan jag var så rädd för.

- Apppappa! hinner jag bromsa Jonas fråga. Viskande i hans öra tror jag mig uttala det absolut mest pedagogiska en förälder kan säga. "Om du ser något väldigt "ovanligt", speciellt om det rör en annan människa, lägg det då bara på minnet och så pratar vi om det när vi kommer hem". Döm om min förvåning när han faktiskt stänger munnen och sväljer sin (berättigade) fråga.

Olyckligtvis tar sig den kortväxte mannen till samma affär som vi också skulle besöka (hur sjutton hann han dit före oss?). Självklart får Jonas syn på den kortväxte och minns sin mors pedagogiska utlägg om att lägga saker på minnet. Jonas sträcker ut sitt lilla finger, pekar på mannen och fullständigt skriker.... "honom ska vi prata om när vi kommer hem!"


Så går då livet på i sjumilastövlar! Skola, kompisar och kärlekar. Jonas har fullt upp som man ska ha i tonåren. Han är en bra kompis och en "ganska" bra storebror, i alla fall om man frågade lillasyster vid den här tiden. Hon fick nog utstå en hel del, hålla i boxningssäckar när det skulle övas boxning eller agera kurir när man skulle blidka en arg mamma. Med tiden blev de dock de bästa vänner och de visste att uppskatta varandra.

Bild från föreställning av Ung Utan Pung
omkring 2006

Vid 17 års ålder får till slut teatern den största biten av Jonas hjärta. Han börjar hänga med de andra i teatergruppen Ung Utan Pung. Här träffar han andra med samma frenesi, samma fantasi och han har hittat hem. Efter en teaterresa till Sydafrika, bestämmer han sig för att det är teatern som är hans kall. Han säger upp sig från sitt arbete för att på heltid kunna ägna sig åt teatern och gruppen Ung utan Pung. Under åren kom det att bli hundratals föreställningar men det bästa var ändå den som han och hans kompisar bjöd på när jag fyllde 50 år.






Så är då min allra första "älsklingskrummelur" 30 år. Hur gick det till? Och i sådana fall varför? Ja, vad mig anbelangar gör det inget för det har varit 30 år av villkorslös kärlek. Tänk att den där lilla parveln som tyckte att hans mamma var för vacker för att spola på toaletten, nu är äldre än jag var när vi först träffades. Den där gången då hans blick undrade om han störde.

Älskade unge, vad tacksam jag är över att du "stört" i 30 år, hur hade mitt liv sett ut utan dig? Som alla mina barn är du den största glädjen i mitt liv. Du är mitt syre!

Ugglan och kompisproblemet
2011

Stort grattis på födelsedagen!

En sjal är en sjal är en sjal - eller?

Runt lunchtid tycker jag det är galet roligt att shoppa. Man är mätt och belåten (nåja) efter ett besök i personalmatsalen och blodsockret är på topp! Är det dessutom en fredag vet personalmatsalen att bjuda på någon god och totalt onyttig efterrätt (kan vara svårt att hitta en nyttig efterrätt om den dessutom ska uppfylla kriteriet "god"). Är jag riktigt duktig hoppar jag över efterrätten och tar istället en sväng på stan. Att shoppa med ett blodsocker på topp, det är min melodi. Ja, och så hittar man en massa fina saker som man "absolut behöver".

- Oj va fint, säger kollegorna när jag är tillbaka på kontoret, supersnyggt! Den där toppen blir ju ursnygg med en röd sjal till.

"Shit, sjal?! Någon sjal har jag ju inte köpt, ännu mindre en röd då jag inte tror mig passa i rött. Okej, jag kollar hemma, jag har säkert någon gammal Palestinasjal från -77 liggande i någon låda. Jag menar, en sjal, hur stor betydelse kan den ha, bara på ett ungefär?"

Så blir det då dags att stänga kontorsarbetet och börja hemresan. Jag börjar samla ihop mina plastkassar (och kanske en i papper om jag slagit på stort och köpt något riktigt dyrt). Oj, va många kassar det blev! Är de verkligen mina allesammans? Nää, det är nog någon av de närmaste kollegorna som ställt sina kassar hos mig efter att även de drabbats av en blodsockertopp och "gjort stan" efter lunch.

Efter en snabb rundfrågning bland de närmaste kollegorna står det dock klart att samtliga kassar är mina och dessvärre inköpta med ett plastkort där mitt namn prydligt står stansat i vitt på kortets framsida. Med en något begynnande magkänslan av den mer otäcka sorten, packar jag ihop och beger mig mot tåget. "Var alla inköpen verkligen nödvändiga? Kan jag ha de där topparna som de är eller behöver man kanske ha någon form av smycke som "piffar upp"? Trots allt är topparna jag nu släpar i platskassar mot tåget, enfärgade.... alla sex. Kanske gjorde jag en tankevurpa trots allt?"

Men så plötsligt slår det mig som en blixt...... jag behöver en SJAL i avvikande färg, ja kanske rent av en mönstrad! Några av kollegorna hade ju faktiskt sagt att det skulle bli snyggt med en sjal.

Tänk om jag tänkt för enkelt, trott att det skulle bli bra bara med en enkel enfärgad topp? Varför är jag så dåligt på de där små kvinnliga attributen, som smycken, håruppsättningar och SJALAR?? Varför tänker inte jag typ: Kjol (check), topp (check), sjal (check)! Varför ser inte jag att det behövs något mer än kjol och topp? Är det för att jag är uppvuxen i en familj som till antalet dominerats av män?

Som liten var jag en typisk pojk-flicka. Lekte hellre med killarna för att det var mer fart i dem. Som den gången jag sprang för fort nedför en backe och fick sy X antal stygn i ansiktet. Eller när jag cyklade för fort i en för hög backe och fick sy ytterligare X antal stygn, även de i ansiktet. Eller när jag experimenterade med fryst glas och höll det sedan under varmt vatten.... bara för att se vad som hände. Det som hände var att jag fick sy X antal stygn, den här gången i händerna.

Missade jag något viktigt flickigt/kvinnligt när jag tillbringade så många timmar på Södersjukhusets akutmottagning? Om jag inte sprungit så fort, cyklat i för höga backar och låtit en dum tanke på kallt och varmt först passera huvudet innan jag utförde mitt experiment, hade jag förstått detta med sjalar då? Ja, kanske inte fullt ut men jag hade kanske i alla fall haft ett hum.

Tänker att jag ska bättra mig och smygtitta på kollegorna hur de gör med sina sjalar.... om de nu över huvudtaget har några sjalar. Vilka är det som kan tänkas använda sjalar på ett sådant där elegant och självklart sätt? Hmmm.... det får nog bli att koncentrera sig på den kvinnliga delen av kollegorna. Ja det finns kanske en och annan man med "sjal" men det är nog i sådana fall bara en liten "tipp" av en snusnäsduk i mönstrat siden som lite blygsamt letar sig upp ur bröstfickan på kavajen. Nä, det ska nog vara sådana där stora sjalar som man virar runt halsen.

Några dagar senare på jobbet har jag redan glömt allt om sjalar (fattar inte hur man kan glömma hela tiden). Så säger plötsligt kollega R till kollega M:

- Vilken snygg sjal du har! Är den ny?
- Nää, den är inte ny, jag har bara knutit den på ett nytt sätt, det är så här man ska knyta dem nu för tiden.

Jag sätter nästan eftermiddagsfikat i halsen. "Varför har jag inte sett att M har en sjal, den är ju jättesnygg, det ser jag ju nu när R påpekar att den finns? Men vad menar hon med att hon har "knutit" den på ett nytt sätt? Är jag helt tappad bakom en vagn eller lider jag trots allt av sviterna efter alla mina ständiga huvudskador jag ådrog mig som barn? Räcker det inte med att komma ihåg att köpa en sjal, finns det även regler för hur de ska knytas?

- Det är J som lärt mig hur den ska knytas, säger kollega M och skänker kollega J en tacksam blick.

Det visar sig så småningom att kollega J kan allt om de olika sätten att knyta en sjal. Hon har just idag faktiskt, lunchat med en äldre amerikansk kvinna som arbetat som modereporter på en stor amerikansk tidning och på så sätt rest jorden runt med alla de stora modehusen. Hon har lärt kollega J hur den nya sjalknuten ska se ut.

Med brännande kinder blir jag tvungen att inför dessa fantastiskt kvinnliga och sjalberesta kvinnor, medge att jag inte vet hur en sjal ska knytas 2011. Jag har inte ens sett att kollega M har en fin ljusrosa sjal som dessutom är knuten efter alla konstens regler.

Eftersom dessa kollegor är av den bästa sorten, tröstar de mig och säger att det inte är hela världen om man inte har sjal och inte vet den "senaste" knuten. Köper jag en sjal, kommer de självklart att hjälpa mig att knyta den. Det känns genast bättre och jag tänker att när jag kommer hem ska jag Googla på sjalknutar.

Till min förvåning (måste jag faktiskt medge) finns det hundratals sajter om hur man knyter en sjal. Jag läser på så mycket jag kan. Eftersom jag inte är någon stor teoretiker är mitt motto: "Learning by doing". Här gäller det att hitta en sjal att öva på. Men hur jag än letar och rotar i lådorna, hittar jag ingen sjal att testa på. Det får bli sambons ena slips istället. Men det visar sig rätt snart att det är ett försök som är dömt att misslyckas. Det funkar inte med slips, det måste vara mycket tyg och långt för att det ska bli något som liknar en knut värd namnet.

Jag lägger ned detta så länge. Nu har jag läst så mycket om sjalar och knutar att jag nog skulle kunna få ihop en skaplig tingest runt nacken. Nu återstår bara den största utmaningen av alla, nämligen den att komma ihåg att köpa en sjal. Och det törs jag inte lova att jag kommer ihåg.

Relevanta länkar:

Guide för att knyta en scarf

Syrgasmask köpes!

Känner mig en aning splittrad inför hösten. Egentligen är det en favorit bland årstiderna då den följer tätt efter sommaren som också står högt i kurs hos mig. Men jag kan inte riktigt njuta fullt ut, hösten blir en aning naggad i kanten trots allt. Och det beror på min andra favorit, sommaren.

Som jag bloggat om tidigare har jag under sommaren kastat allt förnuft överbord när det gäller att äta förnuftigt och röra på mig lagom mycket. Har spenderat ett antal underbara veckor på en hyggligt stor segelbåt men jag skulle ta i en aning om jag sa att den var så stor att det bjuder på ett promenaddäck värt namnet. Jag har rört mig mellan "salong" och sittbrunn och har väl hoppat i land någon gång då och då, mer är det inte. Om man sedan till detta passiva rörelsemönster lägger till en sommarmeny bestående av chips (rosévin), grillat kött med fet bearnaisesås ( rosévin), färskpotatis med smör och salt (2 glas rosévin), glass och jordgubbar (rosévin) och Ahlgrens bilar (rosévin... jodå går utmärkt) är det inte konstigt att jag nu står inför eftertankens kranka blekh(f)et.

Trots mina 50 + (här pratar vi antal år, inte storlek på byxor) har jag inte mognat tillräckligt för att hålla truten när det behövs. Pladdrar på om än det ena än det andra. Mina kollegor på jobbet som är både snabbtänkta och begåvade, vet att lägga mitt pladder på minnet och låter sig icke luras.

Redan i våras frågade kollegan R om jag skulle hänga med och dansa Zumba. För er som inte känner till Zumba kan jag berätta att det är en slags "dansgympa" baserat på glödheta danssteg där rytmerna har hämtats från salsa, samba, cumbia och merenque.

- Ja, det låter skitkul, klart jag är med! glappade min stora trut. Säg bara till när det är dags att anmäla sig. Jag har ju inte tränat sedan jag hade mer acne än förnuft, så säg till i god tid så hinner jag inhandla gympakläder och skor.

Kollega R som inte bara är snabbtänkt och begåvad har dessutom ett minne som en häst. När så semestrar och andra ledigheter är över och jag åter sitter vid mitt skrivbord på jobbet (nu med byxknappen öppen) säger hon plötsligt:

- Du, Anna-Lena, Zumba-passen har börjat, jag glömde säga det till dig. Det är på måndagar. Dessvärre tror jag att passet redan är fullt. Sorry!
- Ähh, det är lugnt, det gör inget. (Phu, där hade jag tur!)
- Men jag har hört att det går att ställa sig på en väntlista, det kan ju hända att någon hoppar av. Tror i och för sig inte att chansen är så stor, men du kan ju alltid pröva.
- Absolut, jag ställer mig på väntlistan. (Den som vågar hoppa av ska jag ta ett allvarligt snack med!)

Ja och så går dagen sin gilla gång. Jag har självklart inte ställt mig på någon väntlista. Av någon outgrundlig anledning "glömdes" det bort i de allmänna vardagsgöromålen.

Dagen efter påminner dock kollega R om att jag ska skicka ett mejl för att ställa mig på Zumba-passets väntlista. Den här gången törs jag inte riktigt "glömma" bort det så jag får helt sonika skicka iväg det där mejlet med en stilla bön om att absolut ingen ställer sin plats till förfogande.

Jag får nästan med vändande post ett meddelande om att "Tyvärr finns inga lediga platser, men du är självklart välkommen om någon hoppar av". (Tror jag ska köpa en lott, nu är jag inne i ett riktigt vinnarstim.)

- Du R? säger jag så med en anstrykning av lättnad i rösten, det var fullt precis som du sa. Va synd, va?! Men det går flera tåg, jag kan vänta till nästa termin.

Så har jag räddat min vecka från alltför ansträngande övningar och kan lugnt och stilla se fram mot helgen.

På måndagsmorgonen är jag på plats vid skrivbordet igen. Knäpper upp byxnappen för att sitta bekvämare och konstaterar samtidigt att även gylfen har börjat ge vika. Medan PC:n startar och uppdaterar en massa program som jag inte behöver, tar jag mig till fikarummet för att fylla på min mugg med kaffe.

Väl tillbaka slår jag på mejlen för att se vad dagen har att erbjuda. Det rasslar till med mejl men ett av dem får mitt hjärta att dunka och mitt huvud att susa - Välkommen på Zumba!!! Min hjärna tänker FLYKT medan jag hyperventilerar och ögonen tåras. Vad då välkommen?! Är det allvar?! Är det någon galning som hoppat av Zumba-passet och låtit platsen gå över till mig. Är det att vara en bra kollega frågar man sig?!

Kollegan R har ännu inte kommit. Jag tänker blixtsnabbt! Klickar på mejlet och läser: "Hej Anna-Lena, turligt (?) nog har vi fått en plats över på dagens (shit!! Idag?!) Zumba-pass. Välkommen klockan 17.15". Klickar direkt på "läst och kastat". Nu är goda råd dyra. Hur tar jag mig ur detta?! Jag låtsas helt enkelt inte om att jag fått något mejl. Intalar mig att allt är i sin ordning och börjar med dagens arbetsuppgifter.

Så kommer då kollegan R och slår sig ned snett framför mig.
- God morgon, säger hon glatt.
- God morgon, säger jag och törs inte möta hennes blick.

Medan jag arbetar växer av någon anledning ett dåligt samvete sig större och större. Vad håller jag på med? Du måste ju berätta att du fått en plats på Zumba-passet, det här är ju löjligt!

- Du R, jag fick faktiskt en av reservplatserna på Zumba-passet, säger jag till slut.
- Åh, kul, då kan vi ju göra sällskap, menar kollegan R.
- Men jag fick mejlet nu på morgonen så jag har ju inga kläder och så med mig. Men nästa måndag följer jag med.... absolut!
- Men hallå, du har ju sagt att du inte äger några gympakläder. Vad väntar du på? Du jobbar ju mitt i stan, det är bara att springa ut på lunchen och köpa det som behövs.

Shit, tänker jag. Varför är hon så snabbtänkt, varför har hon ett sådant minne och framför allt, varför kan jag aldrig hålla truten?! Jag inser ju att loppet är kört. Hon har rätt, det finns inga fler ursäkter. Det blir till att masa sig ut på lunchen och inhandla det som behövs.


Klockan 17.15 står jag lite generat i mina nyinköpta gympakläder, skorna skaver lite men de ger sig väl. Ser mig om i lokalen som är fylld till brädden med Zumbataggade kvinnor. Ja, jag är ju inte äldst i alla fall, det kan jag konstatera. Kvinnan bredvid mig är säkerligen född några år efter krigsslutet. Jag har ju dansat en hel del i mina dagar, både klassisk balett som liten flicka och jazzdans som lite större flicka. På 70- och 80-talet var man ju lite av en "Dancing Queen", åtminstone om man frågar mig. Helt tondöv är man ju inte heller. Jag känner hur självförtroende växer en aning.... det här kommer att gå bra!!

Ungefär 20 minuter senare står jag lutad mot en vägg och försöker sluta hyperventilera. Det spränger i bröstet, tjuter i öronen och jag måste koncentrera mig på att inte svimma. Så kikar jag mot "efter-krigs-kvinnan" bredvid mig. Hon studsar och hoppar, tjoar och rullar med höfterna och en kanin som gör reklam för Duracell-batterier kommer plötsligt för mig.

Men vad är detta? tänker jag. Är det möjligt?! Som den vinnarskalle jag är, tar jag en stor klunk vatten ur den medhavda vattenflaskan och så kastar jag mig åter in i de Salsainspirerade dansstegen.

Efter en timme är det slut och det är jag också. Känner ändå en fantastisk tillfredsställelse att jag genomfört ett helt (nåja) Zumba-pass. Men att jag hade så dålig kondition, det trodde jag inte.

På vägen hem börjar jag min vana trogen att fundera ut hur jag på bästa sätt ska premiera mig själv för denna heroiska insats. Något är man väl värd ändå..... Ahlgrens bilar kanske? Nää, för futtigt!

Så strax innan Sergels Torg öppnas lurar Belsebub med ett godishav! Självklart går jag direkt i fällan! Mmmmm.... vad ska jag ta? Går snabbt igenom de olika storlekarna som erbjuds på godispåsar. Hittar en XL-påse och låter en lysten blick fara över detta gudabenådade godisstånd. Men så plötsligt smyger det dåliga samvetet på mig igen. Här har jag pinat mig i 60 minuter och blivit brädad i kondition av en efter-krigs-kvinna. Skulle hon ha fyllt en XL-påse med dessa ljuvligheter? Troligen inte.

Vinnarskallen gör sig påmind. Nää, här ska faan mig inte köpas något godis, jag ska spara pengarna och köpa mig en syrgasmask istället. Med den och lite jävlar anamma ska jag klara mig igenom nästa måndags Zumba-pass utan att hyperventilera. Jag ska nog visa dem! Olé!!

I Amazonas djungel finns inga ekvationer men massor av ord!

Trots min anställning skulle man milt kunna uttrycka det så att mitt ointresse för siffror är relativt välutvecklat (gör ett litet undantag för pengar dock där man kan skönja ett visst intresse när det är lönedags). Man frågar sig ju stillsamt vem det var som kom på att vi skulle använda så många siffor, räknesätt, tabeller och procenttecken? Jag tycker det är onödigt på något vis.

I Amazonas djungel bor Yano-mamo-folket. De lever på stenåldersnivå och forskare som lyckat bli presenterade för folket i fråga menar att de skulle vara mindre begåvade än oss övriga. Troligtvis är det precis tvärtom för Yano-mamo-folket har bestämt att siffror och räknesätt ska hållas på en så låg nivå som möjligt. De har inte ens några räknesätt, inte ett enda. Yano-mamo-folket har bestämt att det bara finns "1, 2 eller flera". Punkt.

I stället lägger de stor vikt vid att berätta historier runt elden på kvällarna, historier om gångna tider, om sina förfäder och vad barnen ska akta sig för i djungeln. Jag tror jag skulle trivas med att hänga i en av deras hängmattor och lyssna till historieberättandet om det inte var för alla flax och insekter som jag utgår ifrån finns i Amazonas djungel.

Neej, för mig är det ordet och språket som är magin. För några år sedan försökte jag omvända en kollega som arbetade som controller och trivdes alldeles utmärkt med det (jag tänkte "rädda den som räddas kan"). Som exempel på språkets alla tusentals variationer gav jag henne en mening: "Var har du varit?"

- Magin ligger i att du kan säga den meningen med exakt samma ord men med olika betoningar. Bara genom att betona olika ord i meningen kan du skildra helt olika sinnesstämningar, sa jag till henne en dag. Hur då? undrade hon.

Hör här några exempel:

• Var har du varit? 
• Var har du varit?
• Var har du varit?
    

- Vad kan man göra med en 7:a? frågade jag lite stöddigt. Den är ju stendöd, det är inte en 6:a, inte heller en 8:a. Det är bara en platt, urtrist 7:a! Hon såg lite förvirrad ut till en början och jag kände hur segerns sötma sakta värmde mitt hjärta. Sådär ja! Nu förstod hon nog bättre än att känna eufori när hon flyttade sina siffor hit och dit.

Neej, sa hon mjukt med en touch av pedagogiskt överseende. Neej, där har du fel. En 7:a är något fantastiskt! Man kan sätta en 1:a framför den och vips har du talet 17. Eller varför inte slå på stort och sätta en 9:a bakom 7:an? Jamen då har du ju fått talet 79! Vill man sedan göra än mer med 7:an kan man låta den ingå i en ekvation och då vete gudarna vad man får. Vill du att jag visar dig?

- Nej, nej, tusen tack men jag tror vi stannar där. Jag är ju inte dummare än att jag förstod mig besegrad. Siffror kan vara kul (i alla fall om man är controller) och jaa, kanske kan man modellera med dem också. Inget att göra mer än att bara konstatera att ännu en själ gått förlorad.

Ord och språkens virrvarr är för mig som en påse lördagsgodis, sött och salt och smälter underbart i munnen! 

Barn har ju ofta en underbar förmåga att snappa upp språk. Det finns barn som redan innan skolåldern pratar både två och tre språk bara genom att ha vistats i en flerspråkig miljö. Ingen har egentligen lärt dem språket, de bara kan det ändå.

Ibland kan det ju vara svårt för små barn att uttala vissa ord och bokstäver. Bokstaven "r" är ju inte helt ovanligt att barn har svårt med. Jag hade en gång en arbetskompis vars son tyckte att hon kunde låtsas vara sjuk och stanna hemma från jobbet en dag och bara vara med honom i stället.

- Jamen det går ju inte, jag är ju inte sjuk, man får ju inte ljuga, svarade hon och smekte honom över
  kinden. Han funderade en stund över problematiken i detta, sedan smekte han henne över kinden och
  sa:

- Jamen, du behöver inte ljuga du kan väl bara lujjas?

Nu är det ju så att det inte bara är barn som har svårt med "r". Det finns en hel del vuxna också i södra delen av vårt rike. Jag älskar Småland, Öland och Blekinge men faktum kvarstår ändå att här finns uppenbara problem med uttalet av "r". Min far som var Karlskronit var till exempel inte särskilt förtjust i "ååmmmaaa" (ni vet de här långa smidiga varelserna som man under sommarmånaderna kan hitta ihoprullade, solandes på en sten). Han förmanade mig också ofta att inte "tjöööaa" fortare än tillåtet.

Jag svenskan har sina språkliga svårigheter, det är helt klart. Man kan ju till exempel fråga sig varför ordet "läspa" innehåller ett "s" när det är svårt att uttala för dem som läspar.

Min äldsta dotter pratade oavbrutet redan innan hon kunde gå och vid tre års ålder sjöng hon "Jag vet en dejlig rosa" för en till tårar rörd lyssnarskara. Hon var riktigt duktig på svenska. Att man skulle böja ord i pluralis det kände hon väl till men fick inte det att gå ihop helt och hållet. Ganska långt upp i skolåldern envisades hon med att hon hade "en hand, flera handar", "en bok, flera bokar" och "en nöt, flera nötar". Och när det kom till att prova kläder i affären, ja då tog man sig helt resolut till "kläomsrummet".

Jaa, visst är det gulligt? Och visst kan vi som vet hur man böjer ett ord i pluralis skratta lite överseende åt barns språkliga "tokigheter"? Alla vi som inte har några större problem med svenskan vet vi ju till exempel hur man i pluralis böjer:

• En bokhandel, flera ....?
• En kofot, flera ...?
    

Eller är det så självklart hur de ska böjas? Fundera på det en stund (utan att fusk-Googla), svaret får du längst ned när jag känner mig klar med det här blogginlägget.

Hur har vi det med skrivandet då? Jo tack, skulle jag nog svara om någon frågade mig. Jag tycker det flyter på rätt bra. Visst händer det att jag stannar upp ibland och funderar över hur ett svenskt ord stavas, ibland får man ju bara hjärnsläpp även över det helt enkla.

Vilka svenska ord är det då som vi vanligen stavar fel? Här nedan ser du några av de ord som vi svenskar lär ha svårast att stava till. Men se upp! Här har jag blandat både korrekta och inkorrekta stavningar bara för att  "lujjas" lite:

• abonnemang
• cyckel
• konferans
• fotölj
• giftermål
    

Hur gick det? Vilka av orden är rätt stavade och vilka är fel? Ja, det är inte helt lätt med stavningen alla gånger. Varför har man krånglat till det ibland? Man frågar sig ju stillsamt varför man gjort det så svårt att stava till ordet dyslexi.

Även rätt stavade ord kan ibland ställa till problem om de förekommer i "fel" sammanhang. Vad menar man här?

• Potatismos
• Rotmos
• Äppelmos
• Plåttermos
    

En annan sak som vi ofta har svårt med är förkortningar. Själv är jag allergisk mot förkortningar i löpande text eftersom de oftast skrivs fel och gör att hjärnan vid varje förkortning stannar upp för en mikrosekund för att scanna av och omvandla förkortningen till ett ord. Har man skrivit en text med många förkortningar har man inte gjort läsaren någon tjänst och riskerar att ett viktigt budskap går förlorat. Det blir helt enkelt inte något flyt i texten. En felaktigt använd förkortning som man ser ofta är "mm". Många använder "mm" för ordet "med mera" men faktum är att "mm" är förkortningen för "millimeter". Jag tycker dock att det kan vara okey med förkortningar vid brist på utrymme. Nog med pekpinnar, man ska inte förstöra glädjen över att skriva.

Men om vi har svenska som modersmål och ändå "snubblar" här och där i vårt skrivande och i vårt uttal, hur lätt är det då inte att det blir fel när vi ska använda ett annat språk?

En bekant från ungdomsåren var förvisso en alldeles förtjusande person, glad, pigg och påhittig, men skolans lektionerna i engelska "sög" verkligen enligt hans mening. Hur viktigt kan det vara att uttala ord rätt på engelska? Huvudsaken är väl att man kan göra sig förstådd? resonerade han. Det viktigaste är ju inte att kunna tala en fantastiskt överklass engelska, skolengelskan räcker långt, folk begriper ändå. Han omvärderade dock resonemanget ganska abrupt efter att han en morgon på väg till jobbet ringde in till Radio Stockholm för att önska en låt.

- Hallå, vem har vi på tråden? frågade radiomannen.

- Hej, jo jag heter Claes Berg och bor på Sågverksgatan.

- Se där, se där, svarade radiomannen lite avmätt.

- Du ville önska en låt förstår jag?

- Jaa, jag skulle vilja höra den där låten med Smokie.

- Jaha, Smokie säger du. Vilken låt av Smokie tänker du då på?

- Jo, jag vill höra låten "Lämna dörren till Alice".

- ........ ???

- Hallååå, "Lämna dörren till Alice", kan ni spela den?

- ..... nja, hmmmm....alltså jag är inte helt säker på om jag vet vilken låt du menar. "Lämna dörren till
  "Alice??

- Jaa?! För att hjälpa radiomannen lite på traven nynnade min bekant de första stroferna (vad är det för
  en radioman som inte känner till Smokies senaste hit?!) 

- Ahaaa, okey, du menar "Living next door to Alice"!!

- Jaa, jag sa ju det!!!

Min bekant fick sin önskan uppfylld. Troligtvis hade han också sett till att radioteamet på Radio Stockholm den här morgonen skrattat sig fördärvade. De spelade Living next door to Alice, tre gånger i rad! Men vad gjorde det? Min bekant fick också en riktigt bra start på dagen. "Schyssta killar de där på Radio Stockholm, spelar min favvolåt tre gånger på raken. Let's rock!! Senare samma dag vändes dock glädjen till något som mer kunde liknas vid skam. Han hade ju inte varit helt anonym utan presenterat sig med både namn och adress. Vi var kanske inte helt bussiga mot honom men vi var många som skrattande tackade honom för dagens joke.

Avslutningsvis vill jag bara förtydliga ett par saker. Om du in min text ovan hittat ett antal felstavade ord (där jag trott mig stavat rätt) eller felaktiga meningsuppbyggnader beror det helt enkelt på att "även solen har fläckar". Men vad gör det om det blivit lite fel här och där? Jag hade riktigt kul medan jag skrev det här blogginlägget!

Böjningar i pluralis:

• En bokhandel - flera boklådor
• En kofot - flera bräckjärn

Vanliga felstavningar:

• Abonnemang (korrekt)
• Cyckel (fel, stavas cykel)
• Konferans (fel, stavas konferens)
• Fotölj (fel, stavas fåtölj)
• Giftermål (korrekt)
   

Rätt stavade ord som blir konstiga i fel sammanhang:

Plåttermos är inget du äter, den dricker du kanske ur när du tar en paus i din skogspromenad
(Plåt-termos).