Se upp för choklad med smak av senap!

Oj, vad klockan är mycket! Hjälp, vart tog tiden vägen?!

Med stirrande blick och med en hals där snabbt rödfärgade stressfläckar breder ut sig, börjar jag helt ostrukturerat att stänga min arbetsplats för dagen. Börjar med att stänga av PC:n vilket jag vet sedan tjugo år tillbaka är att börja i fel ände. Precis när den så välkända truddelutten tränger ut ur PC:ns högtalare, den som uppmärksammar både mig och min chef (som sitter mycket nära mig) på att nu stänger Anna-Lena av sin PC för hon tänker gå hem, då ringer telefonen.

- Åh, hej Anna-Lena, vad bra att du var kvar, hör jag i andra änden av luren.

- Mmmm, klämmer jag fram medan jag med vänsterhanden plockar ihop glasögon, mobiltelefon och med bultande hjärta tänker "var är min handväska? Jag har väl inte glömt den i någon affär?! Shit, var är den?"

- Jättebra om du har möjlighet att fixa det nu med en gång.

"Men gud, var är handväskan? Var har jag varit under dagen, när hade jag den sist?! Oh, hjälp, nu är plånbok och kort borta, nu får jag fira jul i armod!!"

- Hallåå, är du där Anna-Lena?!

- Ja, visst, jag är här. Vad ville du ha hjälp med sa du?

_ ???

- Hallå, är du där?, frågar jag och skrockar lite belåtet och myser för att jag får in en sådan träffande replik.

- Vad ville du ha hjälp med?

- Ja alltså, det har jag ju redan berättat för dig. Var är du någonstans, är du inte på jobbet?, undrar kollegan i andra änden av luren.

- Jo, visst är jag på jobbet, ha ha ha, klockan är ju inte så mycket ännu, än kan jag inte packa ihop för idag.

Jag anstränger mig verkligen för att låta stresstålig och arbetsmotiverad. Jag kan ju inte gärna säga som det är att "jo alltså min kropp är rent fysiskt närvarande i kontorslokalerna, men själv står jag vid spisen och bränner vid knäcken som jag lovat barnen att koka och som borde legat förnöjt i sina formar för flera dagar sedan."

Så går kollegan på nytt igenom sitt ärende. Det är text som ska författas, publiceras och tas om hand efter alla konstens regler.

- Tror du att du skulle kunna fixa det redan idag? Kollegan lägger an en bedjande ton.

"Herregud, jag har ju redan stängt ned PC:n, det finns ingen tid till att starta om alltsammans igen. Vad göra jag, jag måste rusa?!"

- Vet du vad?, klämmer jag ur mig. Jag har faktiskt förlorat min handväska, jag måste ha glömt den i någon butik. Måste ut och leta, du vet, kan vi ta detta i morgon istället?

- Men oj, stackare, min kollega låter uppriktigt deltagande. Klart vi kan ta det i morgon. Men har du ingen aning vart du kan ha lagt då?

- Nej, den är som bortblåst, svarar jag samtidigt som jag ser att väskan faktiskt står på den plats där den alltid står, alla dagar.

Nu är klockar riktigt mycket, lika bra att löpa linan ut!

- Men vad bussigt av dig, får jag ur mig. Jättebra! Vi tar det i morgon. OK?

Samtalet är över och stressfläckarna har nu börja leta sig upp över kinderna som vore de en avbild av en världskarta.

Så, allt är med. Glasögon, mobiltelefon, handväska och så de där skrymmande julklapparna som jag bara måste få med mig hem idag.

Så småspringer jag genom ett julpyntad Stockholm. Röda och vita kulor blixtrar ikapp med bilarnas lyktor, butikerna presenterar sina varor genom att små fula tomtar håller upp dem mot skyltfönstrens rutor utan att få så mycket som en sekundsnabb blick från de julstressade människorna som ilar förbi i blindo.

Foto: Hasse Holmberg/Scanpix

Knuffar mig fram, fräser lite irriterat åt en pensionär (de brukar ju alltid säga att de har sååå mycket att stå i) som står mitt på trottoaren och faktiskt skänker den fula tomtenissen i fönstret ett leende.

"Jäklar, jag skulle ju in på Apoteket också, det hade jag glömt." Näsdroppar och Alvedon är ett måste just nu, hälften av familjen låter som om de hade en klädnypa fastsatt på näsan när de talar.

Apotekets ena dörrhalva har gett upp och jag måste klämma mig igenom den halva som fungerar. Mina "enorma" påsar med alldeles förstora julklappar fastnar i dörren så att jag tvingas backa och sedan forsera entrén sidledes för att ta mig in i lokalen.

"Men herregud, vad folk!" Kön är hur lång som helst men det är bara att andas lugnt och stilla. Jag hittar tabletter och näsdroppar och ställer mig snällt och "svenskt" i den långa kön som inte rör sig en millimeter. Efter något som känns som en evighet börjar jag svettas kopiöst. Armarna värker av alla kassar jag släpar på.  Släpper ändå tanken som dyker upp i huvudet att jag ska öppna förpackningen med Alvedon och tugga i mig ett par av tabletterna. Här i kön finns ingen tillgång till vatten och jag vaktar min plats med livet som insats.

"Men snälla, söta, rara människa", tänker jag och lutar mig lite åt sidan för att få se vad det är för en stoppboll som står längst fram vid kassan. "Vad är det frågan om? Betala vad det nu är du ska ha och bege dig hem som alla andra förnuftiga människor!"

Genom ljudet från Apotekets högtalare som för tillfället bjuder på "Stilla Natt" men någon som tar i för kung och fosterland, hör jag att damen längst fram i kassan diskuterar vilken senap hon ska köpa, den söta eller den något starkare. "SENAP!! Står människan och diskuterar senap när kön är två kilometer lång? Har inte folk någon vett?!"

Ser framför mig hur jag går fram till senapdsdamen, tar tag i hennes senapsburkar och med våldsam kraft kaster dem i Apotekets grönmelerade golv av fuskmarmor samtidigt som jag bestämt, mycket bestämt, direkt i hennes öra upplyser henne om att senap KÖPER MAN PÅ ICA!!!!

Jag räddas i sista stund genom att ytterligare en i personalen bestämmer sig för att öppna kassa två. Tack Apoteket för ert nytänkande. Att öppna ytterligare en kassa när en senapsfetischist stoppat upp en två kilometer lång kö bara för att hon befinner sig i ett ambivalent tillstånd, det kallar jag innovativt tänkande!

Huvudvärkstabletterna är betalda och klara. Jag förbannar dock mig själv att jag bara köpte ett paket huvudvärkstabletter. Vad ska jag nu ge den halva familjen som lider av hög feber och halsont? Huvudvärkstabletterna jag köpt, står det Anna-Lena på. "Det blir upprört när jag kommer hem och vägrar dela med mig av Alvedonen", tänker jag. "Men, men, damm lägger sig!"

Framme vid tågperrongen står det klart för mig inom 10 sekunder att samtliga tåg söder ut, är inställda. Vid det här laget är mina armar totalt bortdomnade så jag har inte längre ont i dem, faktum är att jag glömt bort att jag har några. OK, då får vi ta en annan väg hem, en annan lååång väg hem. Inställda pendeltåg innebär en fullproppade tunnelbana där jag och mina paket inte kommer att få plats på ett tag. Det blir till att vänta tills jag kan komma på för att ta mig till Gullmarsplans bussterminal. Kön vid bussterminalen får den tidigare apotekskön att framstå som en svag bris, en lagom varm semesterdag.

Paketen och jag ställer oss sist (man är väl svensk!) Så kommer 144:ans buss och kön sätts i rörelse. Osökt dyker en gammal politisk slagdänga upp i huvudet - Alla ska med! "Ahaa", tänker jag så. "Det var det Mona menade, nu förstår jag budskapet. Så ser jag plötsligt att framför mig står senapstanten! Hon står lugnt och diskuterar med busschauffören huruvida 144:an är det bästa bussen att ta om hon ska till Solberga, eller om han kan rekommendera en annan buss.

Det kan ju inte vara sant, inte två gånger samma dag! Buss 144 som hon nu står på, är bussen till Solberga men nu ska hon få igen för gammal senap! Jag tränger mig förbi några stycken (helt osvenskt!) och tar mig fram till senapstanten och säger:

- Ska du till Solberga kan du inte åka med den här bussen. Då måste du ta buss 841 och den går där borta. Jag pekar så långt bort åt vänster som jag bara kan samtidigt som jag hoppas att det inte finns någon buss 841, i alla fall ingen som stannar vid Gullmarsplan.

- Åh, jaså, är 841:an den bästa bussen, säger hon vänligt.

- Nä, vänta lite nu, säger busschauffören och höjer ett finger i luften. Det finns ingen 841....

Jag spänner en mördarblick i chauffören och säger mycket tydligt och långsamt.

- Säg efter mig... buss 841 går mot Solberga. Så, säg nu efter mig... buss 841 går mot...

Senapstanten är uppåt värre för hjälpen med att fatta rätt bussbeslut. Innan chauffören hinner säga något mer, har hon hoppat av och rör sig med snabba steg åt det håll jag pekat.

Självbelåtet tar jag och paketen oss fram till en ledig plats, där jag landar med en duns och en gigantisk utandning. Äntligen på väg hem!!

När jag så framåt kvällen lugnat mig och tycker att saker och ting ändå är rätt trivsamma, drabbas jag av en fruktansvärd ångest för att jag lurat senapstanten. Tänk om hon åkt vilse? Tänk om hon inte hittar hem? Vad har jag gjort? Hur jag än försöker intala mig att man inte får stanna upp Stockholmsköer på det sätt hon gjorde, blir jag inte kvitt mitt dåliga samvete. "Nä, här finns bara en sak att göra, äta choklad. Jag blir alltid så glad av att äta choklad".

Sen börjar ett frenetiskt letande efter en bit choklad. Lådor dras ut och skåpluckor öppnas och stängs i jakten på denna gudabenådade tingest. Så minns jag plötsligt. "Ahh, jag fick ju en lite fin chokladask av några kompisar här om dagen, den tar jag." Den lilla fina chokladasken var tänkt att öppnas till jul men nu är det ju ett akut läge, eller hur? Ingen kan väl missunna en ångestladdad och julstressad människa lite choklad?

Så får jag fram asken. Hinner tänka att "oj vad lätt den var att få upp. Sådana här askar brukar annars vara förseglade så att man kan tro att de innehåller stadshemligheter." Så lyfter jag av locket för att frossa i de små, lagom stora chokladbitarna.

.... Men vad är detta?!! Var är MIN choklad?!!! Sakta, sakta sjunker det faktum in att någon annan redan har satt i sig min choklad. Denna någon har bara lämnat en enda lite ensam och rädd chokladbit kvar till mig. Detta är straffet för att jag lurade senapstanten att leta efter en buss som inte finns. Jag är en dålig, dålig människa!

Ja, jag må vara en dålig människa, men inte sämre än att jag i alla fall kan unna mig den enda kvarvarande chokladbiten. Jag suger på den en stund men blir tvungen att spotta ut den. Fy vad äcklig den var! Den smakar ju SENAP!! Och så inser jag att "Gud straffar somliga medsamma". Senapstanten hade fått sin hämnd. Jag förstår budskapet, man ska vara snäll mot senapstanter.

Kära vänner, med detta vill jag ha sagt att man i jultider (och eventuellt vid andra tider också) ska vara tålmodig, snäll och inte låta sig provoceras av damer som behöver hjälp med att välja rätt senap till julskinkan. Är man inte snäll mot dem, kan den värsta av olyckor drabba en, nämligen den att julchokladen (som man troligtvis förtjänat att få sätta i sig) smakar riktigt, riktig illa.
Ja, i värsta fall smakar den rent av senap.

Har du lite jul över?

När det börjar närma sig advent brukar också julstressen komma som ett brev på posten. Det är så mycket man ska hinna med. Julkorten ska köpas eller beställas. Den riktigt "duktiga" familjen har redan beställt 45 stycken julkort där bilden pryds av barnen som leende ser in i kameran, omgiven av palmer från familjens senaste utlandsresa. Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Själv lider jag av något som närmast kan liknas vid strukturfascism och tillhör självklart dem som sedan länge beställt de där julkorten. Mina yngre barn lider inte av samma kontrollbehov men är naturligtvis indragna i denna kontrollerade julhysteri. På vårt kylskåp hänger redan de på datorn utskrivna önskelistorna, för säkerhets skull med visuellt stöd. Har man önskat sig ett par hantlar i julklapp, ja då har man skrivit det men också lagt till en bild på hur ett par hantlar ser ut. Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Inbjudan till att fira jul med familjen är självklart redan avklarad, likaså familjens inbjudan till nyårsfesten. Planer för inköp av jul- och nyårsmat är av hygieniska skäl ännu inte inhandlat, men inköpslistorna är färdigskrivna och hänger på kylskåpet bredvid barnens önskelistor. Snygg, prydligt och kontrollerat.

Allt är också klart inför resan som familjen planerat in så bra. Vi hinner precis fira nyår med goda vänner, städa av huset lite efter festen och sedan ge oss iväg till Arlanda och flyget som ska ta oss till Egypten. En välplanerad resa, där vi bara ska koppla av efter all julstress och all fet mat. Riktigt lata dagar ska vi unna oss. Kanske dyker vi någon dag bland korallreven eller så gör vi en utflykt till pyramiderna som barnen just läst om i skolan. Vi ska försöka dra ner på kontrollbehovet och ta dagen som den kommer (ja, lite planering behövs ju om vi ska hinna se allt vi vill se). Snyggt, prydligt och kontrollerat.

Jaa, har vi tänkt på allt nu? Japp, vi har kontroll, denna underbara känsla!

Men som kommer det där lite oansenliga kuvertet från Stadsmissionen, med den korta och enkla meningen "Har du lite jul över"? Varje år vid den här tiden brukar man överösas, inte bara av julkort med bilder på barn som besökt nya resemål, utan också av diverse organisationer som vädjar till ens generositet; Läkare utan gränser, Röda Korset, SOS Barnbyar och Stadsmissionen.

Reklam brukar sällan öppnas hemma hos oss, den går direkt till vår "återvinningslåda" som vi så prydligt har ställt i vårt pannrum. Men eftersom jag har tid över, allt är ju redan klart, öppnar jag ändå kuvertet från Stadsmissionen. Självklart förstår jag att det är ett brev med önskan om ett bidrag. Klart jag kan sätta in en 100-lapp, fattas bara. Det första som ramlar ur kuvertet är en kopia av ett brev som en ensamstående mamma skrivit till Stadsmissionen. Ett handskrivet brev med oerhört fin handstil, nedskrivet på ett collegieblocks-randigt papper:

Hej!

Jag vet inte om jag har rätt att söka ekonomisk hjälp hos er men min situation är katastrof så jag chansar.

Jag är ensam med mina tre barn, 12, 9 och 8 år gamla (fader avliden). Sommaren har varit kaos. Jag har aldrig varit hos kronofogden men är på väg dit i rasande fart. Jag blev utförsäkrad i maj. Jag söker desperat ekonomisk hjälp till hyra o mat, höst- o vinterkläder till barnen och vinterskor.

Och sen JULEN!!! Vill kunna ge dom en jul med god mat och julklappar och att få njuta av en tid som ska vara kärlek, istället för panik o stress. Som läget är nu kommer jag inte kunna ge dom någonting alls.

Snälla, snälla, finns det möjlighet till hjälp?

Texten drabbar mig med en sån kraft att jag nästa tappar andan. Här sitter jag i mitt kök, omgiven av strukturerade inköps- och önskelistor. Det känns nästan overkligt.

År 2011 finns det barn i Sverige som tycker att en lyckad jul är att kunna äta sig mätt. Skulle man ovanpå detta under även få en julklapp, ja då finns inget mer att önska.

Nu kommer jullovet, en efterlängtad ledighet för många skolbarn. Men det finns barn som kommer att sakna skolan och räkna dagarna till dess den börjar igen. Orsakerna kan vara många; en otrygg hemmamiljö eller vetskapen om att man inte kommer att få äta sig mätt.

Jag kollar snabbt av julklappslistorna till svärföräldrar och andra vi ska besöka under juldagarna. En bok, en flaska vin av bättre sort, chokladask och julblommor. Okej, vilka är det som ska få dessa saker? Jo, det är personer som redan har allt de behöver. Boken, vinet och chokladen kan de köpa själva.

Stryker snabbt över anteckningarna om vin och julblommor och skriver istället dit "Stadsmissionens Stockholmsgåvor". En utomordentlig fin julklapp att ge till någon som inte funderar över om det blir någon mat på julbordet i år:

• 100 kronor - Räcker till en matkasse med det allra nödvändigaste.
• 200 kronor - Räcker till en ordentlig lunch till 10 personer som lever i akut hemlöshet.
• 500 kronor - Räcker till bränsle i en hel vecka för Stadsmissionens Nattjourbil.

Vad kostar en bok idag? En finare flaska vin? Tror man rätt snabbt kommer upp i 500 kronor. 

Stockholms Stadsmission har ett 90-konto (90 19 02-7) och kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll, som ställer krav på att minst 75 procent av intäkterna går till ändamålet. Under 2010 gick 88 procent av Stockholms Stadsmissions intäkter till ändamålet, övriga 12 procent användes för administration och insamling.

Valet är ganska lätt tycker jag. Jag tänker ge mitt bidrag till Stockholms Stadsmission och bidra till att
2 982 stockholmare får möjlighet att fira jul i år.

Förutom inköpet av ett antal Stockholmsgåvor, sätter jag in en extra peng med förhoppning om att mamman som skrivit brevet där hon ber om hjälp med mat och kläder, ska kunna få fira jul med sina barn utan att känna panik och stress. 

Pengarna sätter jag in på Stockholms Stadsmissions PlusGirokonto 90 19 02-7. Hur gör du?

Länkar:
Hjälp oss att skapa julstämning åt alla
Barnfamiljer söker hjälp inför julen 

Handla julklappar som gör gott 

Bli volontär på Jul i Gemenskap

Åter på min bardoms gata

En gammal kompis som jag inte träffat på sådär 37 år, hade den utmärkta smaken att i ett socialt media lägga ut ett upprop om en återträff. Ingen klassträff eller så utan en träff med gamla kompisar som för länge sedan skingras för vinden. Vi som tillsammans "genomlevt de kritiska" unga tonåren skulle träffas på nytt, dricka några öl och sedan avsluta kvällen med en god middag på en närliggande restaurang. Upplagt för en riktigt spännande kväll alltså!

Vilka skulle komma? Hur ser de ut idag, vad gör de och i sådana fall varför? Ja, frågorna var många, helt klart. Lite nervöst också faktiskt. Man är ju inte längre den där tuffa (nåja) tjejen med nedslitna vita träskor, kort vinterjacka som lät njurarna få sitt under kalla kvällar med häng i parken och med en ständigt dinglande PRINCE i mungipan.

Nu skulle man hitta sin roll i gänget igen, gänget från den tiden då  tricken* inte var översållad med taggs från vilsna 14-åringar utan istället var prydd med affischer med det något suspekta tillkännagivandet: "Jag har också gått över till PRINCE".

Det var på den tiden då det ansågs vara lite sofistikerat att röka och varningstexter som "Rökning dödar" hade ännu inte någon kommit sig för att trycka. Och hade någon kommit på den befängda idén med att trycka en sådan text på mitt nya paket med 20 "färska" PRINCE, hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänk: "Än sen då, det är ju skitlångt tills man ska dö".

 Att man skulle "Spola kröken" var dock sedan länge ett välkänt begrepp. Trots att mediabruset var betydligt mer lågmält än i dag, gick aldrig den slogan riktigt in hos oss som hängde i Blåsutparken. "Hur då spola kröken, vilken krök, en kurva?"

Minns att en teckningslärarinna i årskurs åtta försökte få oss att skapa egna små knappar att fästa på jackorna, knappar som målats med "Spola-kröken-symbolen" som mall.

Drivna som vi var satte vi genast igång med arbetet att måla de runda träknapparna. Teckningslärarinnas besvikelse var dock total när hon en timme senare beskådade resultatet. Tio små träknappar prydde nu våra jackor och det med texten "Sup så det stänker".

"Sup så det stänker" var en sanning med modifikation, ialla fall för mig. För jag söp inte, drack inte alkohol över huvudtaget. Men jag var 14 år och det gällde att vara som alla andra och de hade ju knappar där det stod "Sup så det stänker" och då måste ju jag också ha en sån knapp. Alternativet funderade jag aldrig över. Tur min mamma aldrig såg den knappen.... eller gjorde hon det? Troligtvis inte för jag kan inte minnas något fjorton dagars långt utegångsförbud som skulle ha kommit som ett brev på posten om hon sett knappen.

Jaha, och nu ska vi alltså träffas igen, efter så många år. Helt galet! Samtliga är vi 50+ men alla är rörande överens om att Blåsutparken är den givna platsen för vår återträff. Jag är riktigt laddad, kolla en sista gång när bussen går hemifrån. Jag har bestämt mig för att gå hela "min" gata upp, kanske ta ett kort på min "port" om jag törs. Törs?, tänker jag sedan. Vadå törs? Det är väl MIN port?! Så känner jag ändå en anings oro,  kanske bor det fortfarande någon äldre dam i huset som inte har någon att ringa och prata bort en stund med, utan har programmerat in 112 som det enda nummer hon behöver. Tänk om hon tycker jag är suspekt och slår det enda nummer hon kan? Men så kommer jag på att jag är 52 år och har inga problem med att polisen skulle komma och fråga vad jag sysslar med. Jag tror de skulle förstå.

Självklart missar jag bussen och blir en halvtimme försen. Men jag bara MÅSTE gå gatan upp, det är halva nöjet faktiskt! Och så vandrar jag längst "min" gata. Slås av hur litet allt ser ut, staketen som var så höga att de nästan var omöjliga att ta sig över och de enorma gräsytorna som nu framstår som små radhusplättar. Och kiosken? Var är kiosken?! Har de tagit bort min kiosk?!

Jag fortsätter längst med "min" gata... där bodde fru Andersson, hon som var så arg! Och där i hörnan, där bodde Lars som hade så fint, rött lockigt hår. Plötsligt står jag framför "min" port. Istället för upprymdhet känner jag faktiskt lite sorg. Vart tog tiden vägen? Vart tog JAG vägen?

Jag tittar på det lilla fönstret till vänster om portens nummerlampa. Det var mitt rum. Där satt jag uppkrupen och pratade i telefon medan människor passerade nedanför. Där satt jag och pratade i timmar om allt det som var viktigt då: Vem som skulle till går´n på kvällen? Vilka byxor var bäst att ha på sig? Och gällde fortfarande gårdskortet?

Ett utgått gårdskort var inte att leka med, det kostade 2 kronor att förnya, en mindre förmögenhet om man samtidigt skulle ha råd att köpa två lösa PRINCE i "Bruna kiosken". Jag får upp kameran i alla fall, tar mitt kort och fortsätter mot Blåsutparken.

Innan jag går ner till parken tar jag en extra sväng, "det tar ju bara några minuter". Där låg Hemsteds garn, och där låg leksaksaffären man alltid stannade vid för att njuta av skyltningen. Och lite längre bort låg Tobiks*, där Sigfridsson sålde Stockholms godaste Riff-tuggummin.

Så tar jag mig till slut fram till den lilla backen ner mot parken. Jag ser dem på håll, hur de står och kurar under "regnskyddet" i parken. Det är nästan som om tiden stått still, samma människor, samma regnskydd som för över 30 år sedan. Det har hunnit bli mörkt och jag har inga glasögon på mig. Kramas hit och dit och ett tag kramas jag med någon som jag är osäker på att jag sett tidigare.

- Men jaha, det är Tomas, nu känner jag igen dig! Va kul att du kunde komma!
- Men va gammal du har blivit, hahaha!!
- Extra!*

Så står vi där; Micha, Tuben, Löka, Micke; Hårding, Raye, Otto, Tomas och Marie. Och så jag. Marie har inte tid att stanna, var visst dubbelbokad. Några av de andra tjejerna som skulle komma, hade fått förhinder i sista stund. Så, här stod jag nu, ensam tjej med åtta killar. Men det är lugnt, jag känner ju de här killarna, de är ju samma killar som 1973. Lite större i kropparna kanske och med lite mindre hår som stöter något mot grått. Och om jag har lust kan jag bara ta en taxi hem, min libra* är inte särskilt välfylld, men ändå lite tjockare än sist vi sågs.

Jag tar mig en titt runt om i parken. Mycket är sig likt men mycket är också olikt. Vem kunde drömma om att en gigantisk golfboll skulle landa på Isstadion, precis på våra skridskobanor? Om någon sagt det till oss 1973 hade vi unisont ropat "Extra"!!

Vi samlar oss och tillsammans går bort mot Hammarbyhöjden. Vi äter gott, dricker gott och drar den ena historien (lögnen?) efter den andra. Efter några öl blir grabbarnas historier om diverse erövringarna mer och mer osannolika. Själv är jag inte föremål för någon icke rumsren historia men det beror nog mest på att jag är där och kan hejda dem när de tar i så de nästan kräks. Men jag trivs, jag stormtrivs! Det är jag och ett antal killar. Det skulle ha varit en omöjlighet 1973. Jag skulle inte fått följa med dem, även om jag vågat.

Ja, så har vi då träffats igen efter nästan 40 år och nästan inget har hänt, ialla fall inte på insidan. Lite grånade sitter vi där och är inte en dag över 14 ½. Vilken tröst!

Men varför har jag väntat så länge med att gå min gata upp och ner? Varför har det dröjt så länge att återse Tobiks och ungdomsgården? Det var ju otroligt viktiga platser för sisådär 37 år sedan? På bussen hem kommer jag osökt och lite väl högtidligt att tänka på Verner von Heidenstam. Han visste hur man skulle uttrycka det:

Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

* Ordlista Blåsut:

• Tricken = Tunnelbanan
• Tobiks = Sigfridssons tobaksaffär
• Extra = Uttalas med eftertryck och betyder ungefär "Äh, lägg av, så är det inte alls"
• Libra = Plånbok

Blåsuts ungdomsgård

                                                                                            

Tobiks
Sigfridssons Tobaksaffär

Vi besöker IKEA - Scener ur ett äktenskap

Det är dessvärre ett faktum! Sanningens minut är här, vi är bortom all räddning, vi bara måste besöka IKEA!

Vad ska vi göra?! Kan vi inte komma på en enda ursäkt för att slippa? Tusen och åter tusen undanflykter har formulerats för att slippa åka till detta varuhus med separationsladdade gångar och hyllor.

IKEA är ett paradis om man får åka dit med en väninna, men det funkar inte alla gånger. När suget efter att gå runt i IKEAS märkliga arkitektoniska cirklar händer det ibland, fast bara i bland, att den tänkta IKEA-väninnan har fullt upp med att sylta och safta eller helt enkelt har bestämt sig för att idag ska ögonbrynen plockas.

Att åka själv till IKEA tycker jag är lika roligt som att titta på färg som torkar. Jag vill han någon med mig som får min kreativitet att blomstra genom att säga:

- Åh guuuuud, de där kuddarna blir ju ursnygga till gardinerna du precis köpt! Du bara måste ha dem! Vad väntar du på?!

Går man helt själv blir man inte inspirerad, ingen hejjar på en och chansen att man kommer hem med något som möts av total tystnad när man plockar upp det ur papperskassen med den blåa-gula IKEA-loggan, är överhängande. Flyktigt, med betoning på flyktigt, har en tanke farit genom huvudet att maken kunde åka med dit med någon av innebandygrabbarna och handla de där kuddarna istället. Tanken fladdrar liksom bara till, lyser upp för bråkdelen av en sekund och försvinner sedan lika plötsligt som när man blåser ut ett ljus. Tror det är en överlevnads instinkt jag har.

Nä, nu åker vi till IKEA, man och hustru tillsammans, jag menar hur svårt kan det va?! Det visar sig dock alltid var överjävligt svårt!!

Scen 1


Redan i bilen på väg mot detta skilsmässohus, diskuterar vi vuxet om hur vi ska kryssa fram mellan soffor, lampor och gosedjur utan att bli osams. Väl inne i entrén greppar maken den gula bärkassen av plast så att vi smidigt och lätt ska kunna bära våra varor medan vi tar oss fram till anhalt nummer två som vi så moget diskuterat i bilen. Även jag greppar en påse i förbifarten och slänger den nonchalant över axeln.

- Men ..... behöver vi verkligen två kassar?, undrar maken. Så mycket ska vi väl inte handla?
- Määhh... vi kanske kommer på att vi behöver ljus eller servetter också. Eller tavelramar, föreslår jag med aningens irritationsdarr på rösten.

Så tar vi då rulltrappan upp samtidigt som våra läppar nu får anstränga sig en aning för att hålla leendet på plats.

De första tio minuterna fungerar ändå rätt bra. Vi agerar vuxet, pekar på utställningssofforna, kommenterar en lampa och ett vardagsrumsbord och beter oss som man kan vänta av ett par i mogen ålder. Men så plötsligt får jag syn på något som vi inte diskuterat inköp av.

- Men kolla! Vilket snyggt skrivbord, det skulle passa perfekt hos oss!
- Mmm... ja, jo det var fint. Men skulle vi inte köpa kuddar?
- Jo men man kan väl få titta i alla fall, eller hur?!

Jag låter försiktigt ett pekfinger löpa längst det blanka skrivbordet, suckar lite och tänker att om väninna S hade varit med hade hon troligtvis sagt att jag skulle köpa det. Och då hade jag kanske gjort det. Det skulle ha varit så enkelt!

För att inte förstöra husfriden ansluter jag till maken som nu med raska steg tar sig mot varuhusets informationskarta för att han snabbt som ögat ska kunna lokalisera var kuddarna finns. Jodå, han hittar avdelningen med kuddar. Dessvärre ligger den i anslutning till kassorna. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att om vi styr stegen dit på en gång kommer jag säkert missa en massa fina grejer på vägen som jag inte visste att vi behövde.

Jag bestämmer mig dock för att detta IKEA-besök ska lyckas och följer därför tyst och väluppfostrat med i de nedåtgående rulltrapporna som obönhörligen tar mig mot utgången. Men strax innan vi ställer oss i den sista rulltrappan blir frestelsen för stor och jag viker av mot avdelningen med sängar.

- Men titta!, ser de inte urmysiga ut? Snälla, vi kan väl provligga en av dem bara?
- Nää, nu får du ge dig! Vi kom hit för att köpa kuddar, inte skrivbord och sängar!
- Usch va trist det är! Man kan väl få titta, klämma och känna?!

Och så blir det som det blir. Suckar och stön och missbelåtenhet. Den mogna, vuxna kvinna som jag så gärna vill se mig som, är plötsligt som bortblåst!

- Nämen gå till kuddarna du, jag kollar på lite andra grejer, säger jag surt och tar helt sonika rulltrappan upp igen! Nu tänker jag sura riktigt länge, jag tänker gå här och titta på alla möjliga och omöjliga inredningsprylar. Han får vänta helt enkelt.

En knapp timme senare rosslar det till i IKEAS kundradio och en kvinnlig röst ropar ut en efterlysning i varuhuset.

- Anna-Lena, var snäll och kom till informationsdisken, pappa väntar!

Men guud så pinsamt!! Har han gått till informationsdisken och fått dem att tro att jag är ett barn som han tappat bort i den allmänna IKEA-hysterin? Pinsamt är var det är!

- Anna-Lena, sprakar det i högtalarna igen, var snäll och kom till informationsdisken på nedre planet, din pappa väntar på dig!

Men herregud, ger hon aldrig upp, kvinnan i högtalaren?! Det är bara att kapitulera och bege sig mot informationsdisken. Självklart går jag inte hela vägen fram mot disken, jag menar, något måtta får det väl i alla fall vara. Vad skulle de säga om de såg att det återfunna "barnet" hade stänk av grått i håret? Nä, jag ställer mig bakom en pelare strax intill disken och börjar vifta med återhållsam vrede i ett försök att få maken att titta åt mitt håll. Till slut lyckas jag få ögonkontakt.

- Jamen titta, där har vi henne ju, säger han och ser äckligt belåten ut.

Jag är allt annat än upplagd för skämt om det inträffade och går istället med bestämda steg mot kassorna. Noterar i ögonvrån att han i sin gula säck fått med sig ett antal kuddar. Det retar mig en aning att kunna konstatera att han dessutom plockat på sig ursnygga kuddar, precis dem jag ville ha. Nu kan jag inte sura över det heller. Upptäcker att min egen gula plastsäck hänger lös och slapp på axeln och det avgör saken. Strax innan vi ställer oss i kön till kassan snappar jag till mig en taklampa och knölar bestämt ned den i plastsäcken.

Fortsätter så gott jag kan att sura i bilen på vägen hem, så lätt ska han inte komma undan. Han småler åt något hela tiden medan han kör och till slut måste jag bryta tystnaden och fråga vad det är som är så roligt.

- Men du, kom igen nu, medge att det var lite kul det där med att de ropade ut ditt namn och att "pappa" väntade vid informationen. Hade faktiskt själv svårt att hålla mig för skratt när hon frågade om jag letat ordentligt i bollhavet och i lekstugan.

- Ähh, låter jag mig undslippa.

Scen 2


Jag ska erkänna att jag ibland har en tendens till att långsura. Det gjorde jag den här gången. Kuddarna vi köpt kom förvisso fort på plats i soffan, men taklampan jag köpt stod ett par veckor i sin kartong och samlade damm.

När så fiaskot med det senaste IKEA-besöket lagt sig, var vi goda vänner igen. Kunde till och med (nästan) erkänna att jag kanske inte agerat helt moget.

- Vad säger du?, säger jag så vid frukostbordet en morgon. Ska vi sätta upp den nya taklampan idag? Det går ju fort, en lampa är en lampa och det krävs inte tusen muttrar och tänger för att få ihop den.

Och så är det bestämt, idag ska lampan upp. Nu är vi på hemmaplan och behöver inte ryka ihop om några inredningsprylar, nu är humöret på topp! Inget kan få oss ur balans en sådan här fin lördagsmorgon.

Så när frukosten är uppäten, disken bortplockad, hämtar vi kartongen, blåser försiktigt av dammet och packar upp den nya fina lampan.

- ??????
- Åh nej!!!

HOUSTON WE HAVE A PROBLEM!

Vägen mot Brennekyrkia Sochn

När någon Stockholmsbo frågar var jag bor, svarar jag Örby. Nio gånger av tio har inte den som frågar en aning om var Örby ligger. Vad är det för ett ställe? Är det nybyggt eller? Om jag då förtydligar och säger att det ligger i närheten av Älvsjö Mässan, då har de flesta en aning om i vilken del av Stockholm man pratar om.

Om jag hade levt för en sådär 150, 300 eller kanske till och med för 500 år sedan, hade jag förvisso inte kunnat förtydliga min adress genom att hänvisa till Älvsjö Mässan, men med stor sannolikhet hade det heller inte behövts något geografiskt förtydligande av Örby. Man hade vetat att Örby ingick i Brännkyrka socken, eller Brennekyrkia Sochn som den hette förr.

Brännkyrka kyrka

Det äldsta kända namnet på socknen är dock Ovatör. Ör i namnet betyder sandstrand och visar att havet då gick upp i en vik ända upp till där Stockholmsmässan och kyrkan ligger idag. I början på 1400-talet drabbades så Ovatörs kyrka av ett par elakartade bränder.

Efter den tredje branden, troligen 1452, ändrades namnet till Brennekyrkia. Ett namn som med tiden förvandlats till Brännkyrka. Det var en socken som var riktigt, riktigt gammal och den var länge Stockholms största församling, med en mängd förstäder av skiftande slag.



Vägen från Stockholm till Götaland

En bit av den gamla vägsträckan
finns fortfarande kvar vid Årstafältet.
Den anses vare den bäst bevarade
delen av Göta landsväg.

Gamla Göta landsväg var en medeltida väg som gick från Stockholm över Södertörn mot Götaland. Innan Stockholm grundades fanns här den forntida Tingsvägen som ledde till Svartlöten (dagens Alby), där ting hölls varje vår och höst. När Stockholm grundades på 1250-talet infogades den gamla tingsvägen i den allmänna tillfartsvägen till staden; den kom att kallas Göta landsväg.

1604 for Karl IX med andra hustrun Kristina på vägen som var så dålig att de hotade att välta eller köra fast med sin kalesch. Kungen uppmanar i brev bönderna att "vägen röjs upp och hålles i stånd av dem som bor närmast vägen".




Det var förstås inte bara kungligheter som under århundradens gång har använt sig av landsvägen från och till Stockholm. Bönder och köpmän från den södra sidan använde vägen in mot stan för att sälja sina varor. Även adelsmän som skulle till riksdagar i Stockholm, herrskap och deras tjänare använde vägen flitigt.

Men hur tog man sig in och ut från staden till Brännkyrka socken? Jo, de flesta fick nog helt enkelt traska. Några använde förstås häst och vagn, de flesta i schäs (två hjul med pall för kusk). Men kom det folk från kanske Älvsjö Gård eller Örby slott, ja då finåkte man med kalesch (fyra hjul med två mot varandra vända säten och sufflett bak). Men det fanns också täckta fyrahjulsvagnar med kusk fram och kanske pager baktill.

Göta landsväg miste sin betydelse som huvudled under senare delen av 1600-talet, när den "Nya landsvägen" (numera Gamla Södertäljevägen) över Hornstull kom till.

Årstafrun

Årstafruns dagböcker finns
bevarade i sin helhet i
Nordiska museets arkiv. Ett
urval av dem har givits ut som
"Årstadagboken"

Under 1700- och 1800-talen, då trafiken söderut från Stockholm hade flyttats över till den "Nya landsvägen" via Hornstull, kallades vägsträckningen över Årstafältet "Kyrkvägen" eftersom den ledde till Brännkyrka kyrka.

En av de många som på söndagarna färdades på Kyrkvägen för att besöka gudstjänsten var Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun.


Märta Helena Reenstierna föddes 1753 på Årsta Gård i Brännkyrka socken, en gård som var relativt välbärgad med ett tjugotal anställda och bland annat en stor tobaksodling. Hon gifte sig senare med ryttmästaren Christian Henrik von Schnell och tillsammans fick de åtta barn, men endast sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder.

Märta Helena är kanske mest känd för sina dagböcker som hon skrev mellan åren 1793 och 1839 men man vet att hon även var god vän med Carl Michael Bellman vilken hon och hjälpte ett flertal gånger undan fattigdom och skulder.

Christian von Schnell dog 1811 och sonen Hans Abraham dog tragiskt i en drunkningsolycka 1812. Årstafrun skötte själv gården långt upp i åren och fortsatte skriva sin dagbok tills hon var nästan helt blind. Hon dog på Årsta Gård den 12 januari 1841.

Bellman om vägarna i Brännkyrka

Under 1700- och 1800 talet låg det småkrogar längst Kyrkvägen (tidigare Göta landsväg). Här kunde man hitta krogar som Grönbrink, Nyboda, Långpannan och Lerkrogen och mera kända värdshus som Liljeholmen och Snickarkrogen.

På Liljeholmens värdshus rastade några herrar på väg mot Skåne en majsöndag 1775. De tog också en promenad upp mot Nybodahovshöjden för att se på utsikten därifrån.

På återvägen mot värdshuset mötte de Bellman, som de kände. Han kom gående längs landsvägen, vilket förvånade dem. Promenaden berodde på att den häst Bellman fått låna på Fittja värdshus, stupat, och han svarade på vännernas frågor med ett hastigt sammansatt dikt:

Bror, uti fullt sträck till Nyboda krog jag flängt,
sen i Brännkyrka tie hon slog;
där smorde jag klockarn, och bror det var nog, fem supar i kvarten han tog.
Vägen, vet ni, gossar, huru den var? Jo, sumpig med gyttja, - gutår, kära far! - var herrgård nedrutten, eländig och bar, och skogen durksiktig och klar.
Platt omöjligt att finna en enda röd grind, bara törnen och tistel och tuvan helt trind, tomma sjöar med nordan och kylande vind. Gutår! - Jag blir surögd och blind.
(Ur epistel nr 47)

Krogen Lerkrogen

Lerkrogen.
Byggnaden som fortfarande
finns kvar hittar man idag vid
Älvsjö station.

Redan i slutet av 1600-talet fanns en liten krogbyggnad intill Kyrkvägen. Krogen kallades Lerkrogen och låg 400 meter väster om Brännkyrka kyrka. Socknens fattigstuga låg på motsatta sidan av vägen. Krogrörelsen bedrevs i omgångar på arrende och däremellan var Lerkrogen enbart bostadshus.

I början av 1800-talet till- och påbyggdes det gamla huset, troligen för att kunna ta emot övernattningsgäster och fick då sitt nuvarande utseende.







I ett protokoll från 1868 står att änkan Mathilda Bernhardina Bardolf köpte Lerkrogen av häradsdomaren A Andersson mot en köpesumma av 8 000 riksdaler och en avrad av 17 riksdaler per år.

Ägarna till krogen har växlat ofta. 1880 utarrenderar Mathilda Svensson krogen till F A Frondell mot ett årligt arrende om 827 kronor.

När järnvägs- och vägutbyggnaderna i Älvsjö skedde i slutet av 1960-talet nedmonterades och uppmärktes Lerkrogsbyggnaden.

Efter ett långdraget utredande bestämdes slutligen att Lerkrogen skulle återuppföras på samma tomt som "Doktorsvillan" alldeles intill Älvsjö station och inte långt från Älvsjö gårds säteribyggnad. Invigningen skedde lördagen 20 september 1986.

Skålgropstenen

Skålropstenen vid Lerkrogen i Älvsjö.

Den här typen av sten härstammar från bronsåldern men arkeologerna vet ännu inte idag vad de använts till. Någon praktisk användning är svår att se, även om några har föreslagit att de kan ha använts som mortlar.


I stället tror man att Älvkvarnstenen har ett samband med offerriter. Från skriftliga uppteckningar vet man att de var betydelsefulla i folktron från 1600-talet fram till 1900-talet.

Man såg framför sig älvor som under nätterna malde säd i de små groparna. Utövarna av den här sentida kulten var nästan alltid kvinnor och traditionen finns belagd fram till 1920-talet. Olika sätt att smörja groparna med fett och offer av synålar eller mynt var vanligast. Smörjningen skedde motsols, helst tre gånger och vid solnedgången. Syftet var att bota sjukdomar som man fått genom att oavsiktligt retat upp eller skadat älvorna.

Väster om Älvsjö Gård (vid nuvarande Älvsjö industriområde) låg den här Älvkvarnstenen eller Skålgropstenen som den också kallades.

När SJ byggde vagnhallarna i Älvsjö skuffades den undan till en skogsbacke intill korsningen av Rågsvedsvägen och Huddingevägen. Där låg den sedan undanskymd och bortglömd i många år. I oktober 1994 flyttades stenen till Lerkrogen.

Örby villastad växer fram


Örby är troligen näst efter Årsta den äldsta bygden i Brännkyrka. Vid mitten av 1500-talet bestod Örby av tre skattskyldiga gårdar, ägda av herrarna Redher, Erich och Anders. Trion sammanförde undan för undan sina egendomar till en enda enhet. Av denna enhet bildade sedan landshövding Henrik Falkenberg på 1670-talet ett säteri, helt enkelt en skattebefriad adelsgård. Då byggdes också Örby Slott.

Under säteriet Örby hörde som mest ett 20-tal torp med namn som fortfarande lever kvar i området, exempelvis Anneboda, Bandhagen, Gubbängen, Ektorp och Tussmötet.

Den långa buskallén i södra delen av slottsparken mynnade förr ut i en brygga vid Kyrksjön eller Brännkyrkasjön som den också kallades. Sjön täckte hela det område där Älvsjö Mässan i dag ligger. Redan 1850 ville man ha bort sjön och fördjupade därför Magelungsån så att Kyrksjön skulle rinna bort söderut. Dessvärre blev det precis tvärt om, sjön fylldes på och man fick inte bort sjön förrän 1872.

Vid översvämningarna fick man lägga en
spång för att kunna ta sig över marken där
Sjöängsskolan ligger idag. 

Trots att sjön "tagits bort" fortsatte ordentliga översvämningar att plåga Örbyinnevånarna varje vår och höst ända fram till slutet av 1920-talet. Översvämningarna lurade många nybyggare som på våren köpte en strandtomt och till sommaren kom de med fiskredskap och en eka på lastbilsflaket bara för att upptäcka att det inte längre fanns någon sjö att fiska i.

1898 köpte två herrar, E P Dahlheimer och J E Lignell, egendomen Örby med tillhörande cirka
1 400 hektar mark. De delade upp marken mellan sig, 700 hektar var, och Dahlheimer kom att äga den mark som idag utgör Örby Slott medan Lignell tillskansade sig området öster om nuvarande Huddingevägen, det som nu är stadsdelen Örby.


Direkt efter förvärvet av Örby började så Lignell exploatera marken för villabyggen. Tomt nummer 1 i Örby Villastad döptes till Villa Carlsro. Huset som byggdes på tomten ägdes av maskinisten på SS Ångsjö, Carl Anton Sporrong. Tomten var på 2 739 kvm och kostade 800 kronor. Villan som idag är riven låg vid nuvarande Gamla Huddingevägen 470 i kvarteret Maskinisten.

Villa Jennylund. Här kunde man köpa det mesta
bland annat fisk och verktyg.

Ett hus som redan fanns i Örby innan alla andra villor började byggas, var fröken Jenny Johanssons
"Villa Jennylund" som stod mitt emot det så kallade Leipzig-huset vid Gamla Huddingevägens slut.

Villan inrymde både en diversehandel och bostad.

Det var ett hårt liv för nybyggarna i Örby. Köpekontrakten lovade "framkomliga" vägar, ändå fastnade man i lera. Det finns berättelser om hur bosättare på väg hem på kvällen sjunkit ned lång över midjan och panikslagna måste de dras upp med rep.

Med bygget av torp och villor kom också Örby att fyllas av en massa barn. 1903 byggdes Örbys folkskola. Den blev snabbt för liten och 1915 byggdes så ytterligare en skola på samma skolgård. Det eldades inte särskilt mycket i skolsalarna vilket gjorde att eleverna satt i ytterkläderna under höst och vinter.

Högst upp i den "nya" skolan hade man i gaveln mot Gamla Huddingevägen inrättat ett så kallat friluftsklassrum för lungsjuka barn. Där stod fönstren alltid öppna för att lindra och kanske rent av bota barnens TBC.

Inte förrän 1911 anlades de första gångbanorna av plank och det först sedan man samlat pengar till det genom en stor fest. Striden mellan staden och Örbyborna, som samlat sig i en fastighetsägarförening 1917, om vem som skulle bekosta en torrläggning, blev så småningom känd i huvudstadens tidningar som Brännkyrkakriget.

Örbys Grindstuga. Här kan man se att
det börjat komma upp ledningsstolpar.

1917 upprättade föreningen en första stadsplan för att få vatten, avlopp och spårvagnslinje. Invånarna skramlade samma år ihop till 42 så kallade Luxlampor till de mest trafikerade vägarna. Belysningen blev klar två år senare då Brännkyrka Elektriska Distributiion AB, samägt av invånarna och staden, började resa de första ledningsstolparna.

Så blev det då lite drägligare att i alla fall ta sig fram på Örbys småvägar. Nu började även ölkaféer och diverse butiker att dyka upp. Om man promenerade från Leipzig-huset mot Juliaborg passerade man bland annat ölkaféet Altona (huset finns fortfarande kvar, idag som privatbostad), ett plåtslageri, Hallgrens sybehör, Perssons cigarr- och tobakshandel och Plans bageri.

Idag finns inte många av husen kvar, några stallar och ett och annat ruttnat torp. Några sybehör finns inte att köpa i Örby, inte heller finns här någon cigarr- och tobakshandel. Istället har vi längst Gamla Huddingevägen ett antal pizzerior, en kinakrog och ett klippotek. Men vi har gatlyktor, asfalterade vägar men det är fortfarande ont om trottoarer lite här och där.

Hur var det nu du sa, du bodde i Örby va? Vad är det för ett ställe, ligger inte det i Göteborg? Säg inte att det är ett sådant där nypåfunnet området man byggt upp efter att ha skövlat en gammal skog? Eller är det ett område från 70-talet som ingått i Miljonprogrammet?

Nä, Örby är stället som var befolkat redan på Bronsåldern, där kyrkan byggdes på 1100-talet och där man var tvungen att passera om man skulle söder ut från staden.

Det är stället som ligger ett stenkast från det boställe där Årstafrun och Bellman spelade kort om kvällarna och där Söderorts enda slott finns. Det är Örby! Var bodde du sa du?

Mer om Örby och tidigare innevånare

Moa Martinsson, Ruben Nilsson och annat "löst" Örbyfolk

30 år av villkorslös kärlek

Det finns dagar man aldrig glömmer, hur mycket vatten som än hunnit rinna under broarna sedan dess.

Många minns exakt vad de gjorde den 28 februari 1986, andra kan redogöra i detalj vad deras dag innehöll den 11 september 2001. Jag minns de dagarna men att säga att jag gör det med en exakthet skulle vara att överdriva en smula.

Dock överdriver jag inte för en sekund när jag säger att jag minns varje detalj från den 28 september 1981, det vill säga för exakt 30 år sedan.

Klockan 08.15 vaknar jag med ett ryck och vet att idag är det dagen med stort D. Jag ska bli mamma för första gången, idag ska "grodan" komma till världen och vi ska få träffas för första gången! Äntligen är det dags, som jag väntat!

Med en något på handen darrig fader kör vi så mot Södersjukhuset och förlossningsavdelningen. Vid pass 09.00 fastnar vi i en bilkö på gamla Johanneshovsbron eftersom en seglare vill göra en sista båttur innan båtsäsongen är över. En seglare med så hög mast att Johanneshovsbron måste klyvas, en broöppning måste till.

Jag lyckas lugna fadern vid ratten med orden att jag inte är det första på jorden som suttit i en bil med födslovärkar och troligtvis kommer jag inte heller att hamna i Guiness Rekordbok genom att utföra världens snabbaste förlossning. Jag menar att segelbåten under oss är snabbare, även om det så råder bleke. Vid 09.45 är vi så inskrivna på förlossningen och inget har egentligen hänt.

En rätt kaxig tjej blir under dagen mindre kaxig för att runt 17.00 be samtliga i personalen, inklusive fadern, att dra dit pepparn växer. Personalen står pall, de har ju rutin och erfarenhet men när så den blivande morfadern ringer till avdelningen för 4 gången och högljutt kräver att få veta om hans dotter är intagen på förlossningen, ja då ger de upp och suckandes ber de mig om tillåtelse att få berätta att jag befinner mig i deras lokaler.

Klockan 18.46 den 28 september 1981 förändrades så mitt liv för all tid framåt - den villkorslösa kärleken hade slagit till i form av en 3 890 gram tung och
55 centimeter lång pojke.

Jag satt i sängen och höll honom framför mig och med vidöppen blick såg han på mig som om han tänkte: "Åh, förlåt mig, jag kanske stör?" Jag mötte hans blick och tänkte, "Nej, du stör inte, du rubbar hela min existens.... Välkommen!"

På BB var man på den tiden "tvungen" att stanna i en hel vecka. Endast korta stunder fick man ha sitt barn hos sig på dagen, sedan var det att köra ut dem till "barnsalen". Vi var ett antal nyförlösta mammor som stod på rad och tryckte våra näsor mot fönsterglasets, det fönsterglas som skilde oss från våra underverk som låg i barnsalen. Där vaktades de av den mycket bestämda barnmorskan som ensam härskade på andra sidan glaset.

Allt var dock inte rosenrött. Vi var fyra kvinnor i salen och hade vi tidigare lidit av "dåliga dagar" strax innan mens, led vi nu av något som fick forna PMS-besvär att framstå som en trallvänlig barnvisa skriven av Alice Tegnér. Vi surade och grät för minsta lilla och vi var ständigt hungriga! Så bestämdes det! Vi skulle beställa en 18-bitars tårta av typen Prinsess (det räcker väl till fyra?) som vi skulle avnjuta till kvällskaffet. Jag fick den stora äran att beställa tårtan och fadern till min nya kärlek skulle så leverera tårtan vid besöket samma kväll.

Förväntansfullt låg vi i våra sängar och väntade på att klockan skulle slå 18.00 då besökstiden skulle starta. Vi struntade blankt i besöken vi skulle få, det var tårtan vi var ute efter, denna underbara tingest fylld av grädde och vanilj och överdragen med den ljuvaste marsipan. På pricken 18.00 står så min sons far i dörröppningen och ler brett. Åtta par kvinnoögon blickar först mot hans leende ansikte för att sedan sakta låta blicken sjunka ned mot hans händer... VAR FAAN ÄR TÅRTAN?! Faderns leende slocknar och han bleknar långsamt. Han backar baklänges ut ur salen samtidigt som vi hör honom mumla något om "Oj då ...jag glömde visst hämta tårtan. Vilken otur... hrmmm och nu är det visst stängt på konditoriet." Ja, ja vi överlevde det också, men jag kan ärligt erkänna att det var på håret att fadern gjorde det!


Så gick tiden och Jonas, som vi nu döpt vår pojke till, vände upp och ner på hela min tillvaro. Han somnade sent och vaknade tidigt. Han öppnade alla skåp han kom åt, drog ut allt som fanns i dem men la aldrig något tillbaka. Han var överallt och ingenstans och jag älskade honom över allt på jorden.

Innan han kunde gå fanns det stunder då han kunde sitta still i mitt knä, det var några av de bästa stunderna vi hade tillsammans. Han lyssnade uppmärksamt när jag läste en bok eller när jag sjöng någon "mörk" ballad av Eva Dahlgren. Innan han kunde sjunga "Ekorr'n satt i granen", kunde han med klar stämma sjunga samtliga verser i den av Eva Dahlgren tonsatta dikten av Karin Boye, "Bitterhetens blomma".

Jag trodde jag hade en "rörlig pojke", då när han satt i knät och följde med i bilderboken. Jag hade nog inte riktig insett vad som komma skulle.

Mitt och Jonas liv förändrades på nytt den 8 september 1982, då tog Jonas sina första steg och inget var längre sig likt. Från den dagen sprang han, oavsett om han hade bråttom eller inte. Jag sprang hela tiden efter och kunde på så sätt hålla vikten riktigt bra.

Så började dagisåren. De innebar både glädje och sorg. Sorgen var fullständigt bedövande när jag lämnade honom på morgon och han grät och bad mig stanna. Han fick mitt hjärta att brista när hans små nävar slet tussar ur min stickade blå tröja när jag var tvungen att "bryta" mig loss, tussar som sedan stack ut mellan hans små fingrar när han tryckte sina händer och sin näsa mot dagisfönstret för att få en sista "titt" av sin mamma. Lika stor som sorgen var den jublande glädjen när jag hämtade honom på eftermiddagen. På vägen hem sjöng vi för full hals och brydde oss inte ett spår om de konstiga blickar vi fick från förbipasserande. Det var jag och Jonas, Jonas och jag!

Vid 3-års ålder pratade han oavbrutet. Han hade inget som helst problem med simultankapaciteten, han sprang och pratade samtidig. "Upp med händerna och hit med tänderna!", skrek han och viftande med en leksakspistol (vem gav honom den egentligen?). På tunnelbanan frågade han alla okända människor om de var gifta, hur många barn de hade och om de också älskade hans mamma, det vill säga mig. När medpassagerarna lite generat svarade att "nja, älskar din mamma gör jag kanske inte", förstod han dem inte alls. "Älskar inte du min mamma, hon som är för vacker att spola på toaletten?!" Tror det är den finaste komplimang jag någonsin fått!

Vid den här ålder börjar också teaterapan att vakna i honom. Han sjöng, dansade och höll låda. Hans fantasi visste inga gränser. En daggmask kunde bli den anakonda han var tvungen att besegra i sin lek, den blå trasmattan i hallen förvandlades på sekunden till ett stormande hav om man bara "ville att det skulle vara så".

Att klä ut sig var också något som Jonas älskade men dräkten som skulle göra honom till "Klas Klättermus" på dagiset årliga maskerad, den kliade förskräckligt. Men vad gjorde det egentligen när man fick sitta bredvid sin stora kärlek Frida. Hon som var som en dag med vackert väder, Frida ... prinsessan bland prinsessor.

När Jonas var i sexårsåldern frågade han om allt som hände runt omkring oss. Varför är löven gröna, varför flyger fåglarna och varför är glass godare än fisk? Jag svarade så gott jag kunde och är inte säker på att det blev rätt alla gånger.

Hans frågvishet kunde också sätta oss i rätt kniviga situationer. Mitt emot vårt hus bodde en man som var kortväxt, riktigt kortväxt. Jag var alltid orolig att vi skulle stöta på honom då jag var rätt säker på att mannens längd, eller avsaknad av längd, skulle forma en högljudd fråga i Jonas blonda huvud.

Så händer det förstås. Med Jonas vid handen tar vi husets trappor i ett skutt (vi gick aldrig i trapporna), öppnar så porten för att stå öga mot öga med den kortväxte mannen. Jag blir stel av skräck, tittar på Jonas och ser hur hans ögon växer och hur läpparna börjar forma den högljudda frågan jag var så rädd för.

- Apppappa! hinner jag bromsa Jonas fråga. Viskande i hans öra tror jag mig uttala det absolut mest pedagogiska en förälder kan säga. "Om du ser något väldigt "ovanligt", speciellt om det rör en annan människa, lägg det då bara på minnet och så pratar vi om det när vi kommer hem". Döm om min förvåning när han faktiskt stänger munnen och sväljer sin (berättigade) fråga.

Olyckligtvis tar sig den kortväxte mannen till samma affär som vi också skulle besöka (hur sjutton hann han dit före oss?). Självklart får Jonas syn på den kortväxte och minns sin mors pedagogiska utlägg om att lägga saker på minnet. Jonas sträcker ut sitt lilla finger, pekar på mannen och fullständigt skriker.... "honom ska vi prata om när vi kommer hem!"


Så går då livet på i sjumilastövlar! Skola, kompisar och kärlekar. Jonas har fullt upp som man ska ha i tonåren. Han är en bra kompis och en "ganska" bra storebror, i alla fall om man frågade lillasyster vid den här tiden. Hon fick nog utstå en hel del, hålla i boxningssäckar när det skulle övas boxning eller agera kurir när man skulle blidka en arg mamma. Med tiden blev de dock de bästa vänner och de visste att uppskatta varandra.

Bild från föreställning av Ung Utan Pung
omkring 2006

Vid 17 års ålder får till slut teatern den största biten av Jonas hjärta. Han börjar hänga med de andra i teatergruppen Ung Utan Pung. Här träffar han andra med samma frenesi, samma fantasi och han har hittat hem. Efter en teaterresa till Sydafrika, bestämmer han sig för att det är teatern som är hans kall. Han säger upp sig från sitt arbete för att på heltid kunna ägna sig åt teatern och gruppen Ung utan Pung. Under åren kom det att bli hundratals föreställningar men det bästa var ändå den som han och hans kompisar bjöd på när jag fyllde 50 år.






Så är då min allra första "älsklingskrummelur" 30 år. Hur gick det till? Och i sådana fall varför? Ja, vad mig anbelangar gör det inget för det har varit 30 år av villkorslös kärlek. Tänk att den där lilla parveln som tyckte att hans mamma var för vacker för att spola på toaletten, nu är äldre än jag var när vi först träffades. Den där gången då hans blick undrade om han störde.

Älskade unge, vad tacksam jag är över att du "stört" i 30 år, hur hade mitt liv sett ut utan dig? Som alla mina barn är du den största glädjen i mitt liv. Du är mitt syre!

Ugglan och kompisproblemet
2011

Stort grattis på födelsedagen!

En sjal är en sjal är en sjal - eller?

Runt lunchtid tycker jag det är galet roligt att shoppa. Man är mätt och belåten (nåja) efter ett besök i personalmatsalen och blodsockret är på topp! Är det dessutom en fredag vet personalmatsalen att bjuda på någon god och totalt onyttig efterrätt (kan vara svårt att hitta en nyttig efterrätt om den dessutom ska uppfylla kriteriet "god"). Är jag riktigt duktig hoppar jag över efterrätten och tar istället en sväng på stan. Att shoppa med ett blodsocker på topp, det är min melodi. Ja, och så hittar man en massa fina saker som man "absolut behöver".

- Oj va fint, säger kollegorna när jag är tillbaka på kontoret, supersnyggt! Den där toppen blir ju ursnygg med en röd sjal till.

"Shit, sjal?! Någon sjal har jag ju inte köpt, ännu mindre en röd då jag inte tror mig passa i rött. Okej, jag kollar hemma, jag har säkert någon gammal Palestinasjal från -77 liggande i någon låda. Jag menar, en sjal, hur stor betydelse kan den ha, bara på ett ungefär?"

Så blir det då dags att stänga kontorsarbetet och börja hemresan. Jag börjar samla ihop mina plastkassar (och kanske en i papper om jag slagit på stort och köpt något riktigt dyrt). Oj, va många kassar det blev! Är de verkligen mina allesammans? Nää, det är nog någon av de närmaste kollegorna som ställt sina kassar hos mig efter att även de drabbats av en blodsockertopp och "gjort stan" efter lunch.

Efter en snabb rundfrågning bland de närmaste kollegorna står det dock klart att samtliga kassar är mina och dessvärre inköpta med ett plastkort där mitt namn prydligt står stansat i vitt på kortets framsida. Med en något begynnande magkänslan av den mer otäcka sorten, packar jag ihop och beger mig mot tåget. "Var alla inköpen verkligen nödvändiga? Kan jag ha de där topparna som de är eller behöver man kanske ha någon form av smycke som "piffar upp"? Trots allt är topparna jag nu släpar i platskassar mot tåget, enfärgade.... alla sex. Kanske gjorde jag en tankevurpa trots allt?"

Men så plötsligt slår det mig som en blixt...... jag behöver en SJAL i avvikande färg, ja kanske rent av en mönstrad! Några av kollegorna hade ju faktiskt sagt att det skulle bli snyggt med en sjal.

Tänk om jag tänkt för enkelt, trott att det skulle bli bra bara med en enkel enfärgad topp? Varför är jag så dåligt på de där små kvinnliga attributen, som smycken, håruppsättningar och SJALAR?? Varför tänker inte jag typ: Kjol (check), topp (check), sjal (check)! Varför ser inte jag att det behövs något mer än kjol och topp? Är det för att jag är uppvuxen i en familj som till antalet dominerats av män?

Som liten var jag en typisk pojk-flicka. Lekte hellre med killarna för att det var mer fart i dem. Som den gången jag sprang för fort nedför en backe och fick sy X antal stygn i ansiktet. Eller när jag cyklade för fort i en för hög backe och fick sy ytterligare X antal stygn, även de i ansiktet. Eller när jag experimenterade med fryst glas och höll det sedan under varmt vatten.... bara för att se vad som hände. Det som hände var att jag fick sy X antal stygn, den här gången i händerna.

Missade jag något viktigt flickigt/kvinnligt när jag tillbringade så många timmar på Södersjukhusets akutmottagning? Om jag inte sprungit så fort, cyklat i för höga backar och låtit en dum tanke på kallt och varmt först passera huvudet innan jag utförde mitt experiment, hade jag förstått detta med sjalar då? Ja, kanske inte fullt ut men jag hade kanske i alla fall haft ett hum.

Tänker att jag ska bättra mig och smygtitta på kollegorna hur de gör med sina sjalar.... om de nu över huvudtaget har några sjalar. Vilka är det som kan tänkas använda sjalar på ett sådant där elegant och självklart sätt? Hmmm.... det får nog bli att koncentrera sig på den kvinnliga delen av kollegorna. Ja det finns kanske en och annan man med "sjal" men det är nog i sådana fall bara en liten "tipp" av en snusnäsduk i mönstrat siden som lite blygsamt letar sig upp ur bröstfickan på kavajen. Nä, det ska nog vara sådana där stora sjalar som man virar runt halsen.

Några dagar senare på jobbet har jag redan glömt allt om sjalar (fattar inte hur man kan glömma hela tiden). Så säger plötsligt kollega R till kollega M:

- Vilken snygg sjal du har! Är den ny?
- Nää, den är inte ny, jag har bara knutit den på ett nytt sätt, det är så här man ska knyta dem nu för tiden.

Jag sätter nästan eftermiddagsfikat i halsen. "Varför har jag inte sett att M har en sjal, den är ju jättesnygg, det ser jag ju nu när R påpekar att den finns? Men vad menar hon med att hon har "knutit" den på ett nytt sätt? Är jag helt tappad bakom en vagn eller lider jag trots allt av sviterna efter alla mina ständiga huvudskador jag ådrog mig som barn? Räcker det inte med att komma ihåg att köpa en sjal, finns det även regler för hur de ska knytas?

- Det är J som lärt mig hur den ska knytas, säger kollega M och skänker kollega J en tacksam blick.

Det visar sig så småningom att kollega J kan allt om de olika sätten att knyta en sjal. Hon har just idag faktiskt, lunchat med en äldre amerikansk kvinna som arbetat som modereporter på en stor amerikansk tidning och på så sätt rest jorden runt med alla de stora modehusen. Hon har lärt kollega J hur den nya sjalknuten ska se ut.

Med brännande kinder blir jag tvungen att inför dessa fantastiskt kvinnliga och sjalberesta kvinnor, medge att jag inte vet hur en sjal ska knytas 2011. Jag har inte ens sett att kollega M har en fin ljusrosa sjal som dessutom är knuten efter alla konstens regler.

Eftersom dessa kollegor är av den bästa sorten, tröstar de mig och säger att det inte är hela världen om man inte har sjal och inte vet den "senaste" knuten. Köper jag en sjal, kommer de självklart att hjälpa mig att knyta den. Det känns genast bättre och jag tänker att när jag kommer hem ska jag Googla på sjalknutar.

Till min förvåning (måste jag faktiskt medge) finns det hundratals sajter om hur man knyter en sjal. Jag läser på så mycket jag kan. Eftersom jag inte är någon stor teoretiker är mitt motto: "Learning by doing". Här gäller det att hitta en sjal att öva på. Men hur jag än letar och rotar i lådorna, hittar jag ingen sjal att testa på. Det får bli sambons ena slips istället. Men det visar sig rätt snart att det är ett försök som är dömt att misslyckas. Det funkar inte med slips, det måste vara mycket tyg och långt för att det ska bli något som liknar en knut värd namnet.

Jag lägger ned detta så länge. Nu har jag läst så mycket om sjalar och knutar att jag nog skulle kunna få ihop en skaplig tingest runt nacken. Nu återstår bara den största utmaningen av alla, nämligen den att komma ihåg att köpa en sjal. Och det törs jag inte lova att jag kommer ihåg.

Relevanta länkar:

Guide för att knyta en scarf

Syrgasmask köpes!

Känner mig en aning splittrad inför hösten. Egentligen är det en favorit bland årstiderna då den följer tätt efter sommaren som också står högt i kurs hos mig. Men jag kan inte riktigt njuta fullt ut, hösten blir en aning naggad i kanten trots allt. Och det beror på min andra favorit, sommaren.

Som jag bloggat om tidigare har jag under sommaren kastat allt förnuft överbord när det gäller att äta förnuftigt och röra på mig lagom mycket. Har spenderat ett antal underbara veckor på en hyggligt stor segelbåt men jag skulle ta i en aning om jag sa att den var så stor att det bjuder på ett promenaddäck värt namnet. Jag har rört mig mellan "salong" och sittbrunn och har väl hoppat i land någon gång då och då, mer är det inte. Om man sedan till detta passiva rörelsemönster lägger till en sommarmeny bestående av chips (rosévin), grillat kött med fet bearnaisesås ( rosévin), färskpotatis med smör och salt (2 glas rosévin), glass och jordgubbar (rosévin) och Ahlgrens bilar (rosévin... jodå går utmärkt) är det inte konstigt att jag nu står inför eftertankens kranka blekh(f)et.

Trots mina 50 + (här pratar vi antal år, inte storlek på byxor) har jag inte mognat tillräckligt för att hålla truten när det behövs. Pladdrar på om än det ena än det andra. Mina kollegor på jobbet som är både snabbtänkta och begåvade, vet att lägga mitt pladder på minnet och låter sig icke luras.

Redan i våras frågade kollegan R om jag skulle hänga med och dansa Zumba. För er som inte känner till Zumba kan jag berätta att det är en slags "dansgympa" baserat på glödheta danssteg där rytmerna har hämtats från salsa, samba, cumbia och merenque.

- Ja, det låter skitkul, klart jag är med! glappade min stora trut. Säg bara till när det är dags att anmäla sig. Jag har ju inte tränat sedan jag hade mer acne än förnuft, så säg till i god tid så hinner jag inhandla gympakläder och skor.

Kollega R som inte bara är snabbtänkt och begåvad har dessutom ett minne som en häst. När så semestrar och andra ledigheter är över och jag åter sitter vid mitt skrivbord på jobbet (nu med byxknappen öppen) säger hon plötsligt:

- Du, Anna-Lena, Zumba-passen har börjat, jag glömde säga det till dig. Det är på måndagar. Dessvärre tror jag att passet redan är fullt. Sorry!
- Ähh, det är lugnt, det gör inget. (Phu, där hade jag tur!)
- Men jag har hört att det går att ställa sig på en väntlista, det kan ju hända att någon hoppar av. Tror i och för sig inte att chansen är så stor, men du kan ju alltid pröva.
- Absolut, jag ställer mig på väntlistan. (Den som vågar hoppa av ska jag ta ett allvarligt snack med!)

Ja och så går dagen sin gilla gång. Jag har självklart inte ställt mig på någon väntlista. Av någon outgrundlig anledning "glömdes" det bort i de allmänna vardagsgöromålen.

Dagen efter påminner dock kollega R om att jag ska skicka ett mejl för att ställa mig på Zumba-passets väntlista. Den här gången törs jag inte riktigt "glömma" bort det så jag får helt sonika skicka iväg det där mejlet med en stilla bön om att absolut ingen ställer sin plats till förfogande.

Jag får nästan med vändande post ett meddelande om att "Tyvärr finns inga lediga platser, men du är självklart välkommen om någon hoppar av". (Tror jag ska köpa en lott, nu är jag inne i ett riktigt vinnarstim.)

- Du R? säger jag så med en anstrykning av lättnad i rösten, det var fullt precis som du sa. Va synd, va?! Men det går flera tåg, jag kan vänta till nästa termin.

Så har jag räddat min vecka från alltför ansträngande övningar och kan lugnt och stilla se fram mot helgen.

På måndagsmorgonen är jag på plats vid skrivbordet igen. Knäpper upp byxnappen för att sitta bekvämare och konstaterar samtidigt att även gylfen har börjat ge vika. Medan PC:n startar och uppdaterar en massa program som jag inte behöver, tar jag mig till fikarummet för att fylla på min mugg med kaffe.

Väl tillbaka slår jag på mejlen för att se vad dagen har att erbjuda. Det rasslar till med mejl men ett av dem får mitt hjärta att dunka och mitt huvud att susa - Välkommen på Zumba!!! Min hjärna tänker FLYKT medan jag hyperventilerar och ögonen tåras. Vad då välkommen?! Är det allvar?! Är det någon galning som hoppat av Zumba-passet och låtit platsen gå över till mig. Är det att vara en bra kollega frågar man sig?!

Kollegan R har ännu inte kommit. Jag tänker blixtsnabbt! Klickar på mejlet och läser: "Hej Anna-Lena, turligt (?) nog har vi fått en plats över på dagens (shit!! Idag?!) Zumba-pass. Välkommen klockan 17.15". Klickar direkt på "läst och kastat". Nu är goda råd dyra. Hur tar jag mig ur detta?! Jag låtsas helt enkelt inte om att jag fått något mejl. Intalar mig att allt är i sin ordning och börjar med dagens arbetsuppgifter.

Så kommer då kollegan R och slår sig ned snett framför mig.
- God morgon, säger hon glatt.
- God morgon, säger jag och törs inte möta hennes blick.

Medan jag arbetar växer av någon anledning ett dåligt samvete sig större och större. Vad håller jag på med? Du måste ju berätta att du fått en plats på Zumba-passet, det här är ju löjligt!

- Du R, jag fick faktiskt en av reservplatserna på Zumba-passet, säger jag till slut.
- Åh, kul, då kan vi ju göra sällskap, menar kollegan R.
- Men jag fick mejlet nu på morgonen så jag har ju inga kläder och så med mig. Men nästa måndag följer jag med.... absolut!
- Men hallå, du har ju sagt att du inte äger några gympakläder. Vad väntar du på? Du jobbar ju mitt i stan, det är bara att springa ut på lunchen och köpa det som behövs.

Shit, tänker jag. Varför är hon så snabbtänkt, varför har hon ett sådant minne och framför allt, varför kan jag aldrig hålla truten?! Jag inser ju att loppet är kört. Hon har rätt, det finns inga fler ursäkter. Det blir till att masa sig ut på lunchen och inhandla det som behövs.


Klockan 17.15 står jag lite generat i mina nyinköpta gympakläder, skorna skaver lite men de ger sig väl. Ser mig om i lokalen som är fylld till brädden med Zumbataggade kvinnor. Ja, jag är ju inte äldst i alla fall, det kan jag konstatera. Kvinnan bredvid mig är säkerligen född några år efter krigsslutet. Jag har ju dansat en hel del i mina dagar, både klassisk balett som liten flicka och jazzdans som lite större flicka. På 70- och 80-talet var man ju lite av en "Dancing Queen", åtminstone om man frågar mig. Helt tondöv är man ju inte heller. Jag känner hur självförtroende växer en aning.... det här kommer att gå bra!!

Ungefär 20 minuter senare står jag lutad mot en vägg och försöker sluta hyperventilera. Det spränger i bröstet, tjuter i öronen och jag måste koncentrera mig på att inte svimma. Så kikar jag mot "efter-krigs-kvinnan" bredvid mig. Hon studsar och hoppar, tjoar och rullar med höfterna och en kanin som gör reklam för Duracell-batterier kommer plötsligt för mig.

Men vad är detta? tänker jag. Är det möjligt?! Som den vinnarskalle jag är, tar jag en stor klunk vatten ur den medhavda vattenflaskan och så kastar jag mig åter in i de Salsainspirerade dansstegen.

Efter en timme är det slut och det är jag också. Känner ändå en fantastisk tillfredsställelse att jag genomfört ett helt (nåja) Zumba-pass. Men att jag hade så dålig kondition, det trodde jag inte.

På vägen hem börjar jag min vana trogen att fundera ut hur jag på bästa sätt ska premiera mig själv för denna heroiska insats. Något är man väl värd ändå..... Ahlgrens bilar kanske? Nää, för futtigt!

Så strax innan Sergels Torg öppnas lurar Belsebub med ett godishav! Självklart går jag direkt i fällan! Mmmmm.... vad ska jag ta? Går snabbt igenom de olika storlekarna som erbjuds på godispåsar. Hittar en XL-påse och låter en lysten blick fara över detta gudabenådade godisstånd. Men så plötsligt smyger det dåliga samvetet på mig igen. Här har jag pinat mig i 60 minuter och blivit brädad i kondition av en efter-krigs-kvinna. Skulle hon ha fyllt en XL-påse med dessa ljuvligheter? Troligen inte.

Vinnarskallen gör sig påmind. Nää, här ska faan mig inte köpas något godis, jag ska spara pengarna och köpa mig en syrgasmask istället. Med den och lite jävlar anamma ska jag klara mig igenom nästa måndags Zumba-pass utan att hyperventilera. Jag ska nog visa dem! Olé!!