Vinner rätt låt kan du få en blåklocka värt namnet

Som 50+ får man ligga i om man ska se något sånär hygglig ut när man drar passerkortet i bankens kortläsare på måndagsmorgonen. Ja måndag förresten, det gäller ju alla veckans arbetsdagar.

När helgen sedan kommer kan man vara sig själv. Då är de gamla nötta mysbyxorna och de snedgådda tofflorna ens bästa vänner. Mannen i mitt hushåll står ut med det mesta faktiskt men när det kommer till just mysbyxor drar en skugga över hans ansikte, det är inte det bästa han vet. Nu lever han ju förvisso med Sveriges mest envisa kvinna vilket i sin tur innebär att han fått ge sig i diskussionen om mysbyxor då hon äger, inte bara ett par, utan flera och de används dessutom kontinuerligt. Det ska dock ärligt medges att just "jag-älskar-mysbyxor-acceptansen" har kostat en hel del argumentation, källkritiskt forskande och en hel del jävlar anamma.

Men på banken kommer man inte i mysbyxor ännu mindre i snedgådda tofflor. Med åren har vardagsmornarna tagit mer och mer tid i anspråk. Som 30-åring kunde jag skaka till håret lite och i värsta fall lägga en lättare make-up om det blivit sent kvällen innan. Ett par mörka snygg-byxor och en välstruken skjorta, sen bar det iväg. Numera är det inte fullt lika enkelt. Nu behöver jag betydligt längre tid för att "sätta på ansiktet" på morgonen. Naturen har ändå varit rätt hygglig i just det avseendet. Som 50+ behöver man inte sova lika länge, det är lättare att gå upp vid 06.00 och på så sätt har man den där extra timmen på sig att "lägga allt tillrätta".

För att fixa till håret använder jag mig av en plattång. Ni som känt mig sedan 60- och 70-talet har inga svårigheter att förstå att jag är innehavare av just en sådan. Min ungdoms lockiga hår var alltid min värsta fiende. Jag slet och drog i det för jämnan för att få det rakt. Hade det funnits plattänger på den tiden, hade jag varit en av de första i Sverige att införskaffa en sådan. Men nu kommer själva överraskningen. Idag använder jag plattången för att locka håret. En plattång är nämligen, namnet till trots, den bästa locktången ever!

Men den har en del nackdelar. Den blir exempelvis ohyggligt varm. För ett par veckor sedan slarvade jag riktigt ordentligt när jag skulle göra de sista lockarna, de närmast halsen. Plattången brände ett rejält, avlångt märke på halsen. Jag går inte in på exakt hur det kändes men jag kan avslöja att det gjorde ont... riktigt ont!

Detta såg ju inte alls bra ut. Vad skulle folk tro? Det såg ju onekligen ut som om någon lagt en snara om halsen på mig, dragit åt riktigt hårt men sedan ångrat sig och släppt taget när jag kippande efter andan legat avsvimmad på golvet. Jag menar, har man sett Gudfadern vet man ju hur det går till. Hur som helst, ingen på banken sa något men vid flera tillfällen såg jag hur några av kollegorna sneglade mot min hals medan vi diskuterade något "bankigt". En dryg vecka senare syntes knappt brännmärket och ingen sneglade längre mot min hals.

Ytterligare några dagar senare var det dags för årets Båtmässa, ett riktigt vårtecken för familjen. Tillsammans med kollega R och hennes man, besökte vi evenemanget. Dagen skulle avslutas med middag hemma hos oss och för den som var intresserad fanns även möjligheten att följa upplösningen i årets Melodifestival. Intresset för Båtmässa är stort i vår familjen men intresset för Mello är om möjligt ännu större, i alla fall hos familjens yngsta dotter.

Efter middagen var det då dags. Något blek av nervositet dukade dottern upp med pennor, papper och kvällstidningens mittuppslag där en av tidningens "journalister" tvärsäkert kunde avslöja hur det skulle gå för samtliga bidrag.

Själv hade jag tidigare meddelat kollega R att jag inte hade något större intresse av Mello. Men för att inte göra dottern besviken skulle jag gå mellan middagsbord och TV och med spelat intresse följa det som är så viktigt för henne.

Efter att ha umgåtts med mig själv i mer än 50 år, borde jag känna mig själv bättre. Redan vid vinjetten till Mello rusade mitt tävlingshjärta och jag fick svårt att delta i gästernas samtal. Trots att jag under vår/vintern inte följt Mello, kändes det nu otroligt viktig att "rätt låt vann" trots att jag inte hade en aning om hur bidragen lät. Det blev en nervkittlande, för att inte säga gastkramande röstning. Dottern satt på huk på golvet och höll tummarna stenhårt för att just hennes favorit skulle vinna. Vid den här tidpunkten hade även jag insett att dotterns favorit självklart måste vara "rätt låt". Därför hjälpte jag henne att hålla tummarna genom att stå böjd över henne och upprepa mantrat "tolv poäng går till melodi nummer åtta, tolv poäng går till melodi nummer åtta".

Och ibland hörsammar Gud fader den lilla människan. De sista tolv poängen gick till dotterns favorit. Som skjuten ur en kanon for hon upp och skrek ut sin lycka. Problemet var bara att mitt ansikte var i vägen. Rätt låt vann samtidigt som en rejäl blåklocka snabbt spred sig under mitt vänstra öga. Precis som plattången någon vecka tidigare, gjorde även denna glädjeyttring, ont... riktigt ont!

Nu hade mitt "strypmärke" klingat av bara för att bytas ut mot min första, riktiga blåtira. Hur skulle jag nu kunna övertyga kollegor och andra om att blåtiran var ett tecken på glädje? Vem skulle tro mig? Men den här gången hade jag ju tur, kollega R såg ju hur alltsammans gick till, hon var ju mitt vittne.

"På måndag måste du hjälpa mig", sa jag vänd mot kollega R. "Du får intyga hur det här har gått till."
"Men självklart gör jag det, lugna ned dig."

Med det lät jag mig nöja, det vill säga ända fram till dess att kollega R kom på att hon inte skulle vara på kontoret på måndag.

"Men jag kommer ju på tisdag, det är lugnt."

Påföljande måndag hade jag en riktigt otäck blå/gul historia under ett svullet öga. Det gjorde dock inte ont och till en början glömde jag av alltsammans. Men vid lunchen började jag ana undvikande blickar från besvärade kollegor som hade svårt att se mig i ögonen. Då slog det mig plötsligt, blåtiran! De undrar förstås över min blåtira! Men en frenesi av sällan skådat slag, började jag förklara hur det hela gått till. I min iver att övertyga blev dock förklaringen rätt rörig, det ska erkännas. Berättelsen om blåtirans uppkomst blandades med beskrivning av segelbåtar, recept på kyckling och glädjen över att "rätt låt vann". Snälla kollegor nickade instämmande, mumlade några "oj" och "usch då" och fick sedan bråttom till diverse möten. Insikten att ingen trott mig träffade mig som ett slag i mellangärdet. Vilken tur att kollega R skulle vara på kontoret nästa dag, hon kunde ju intyga, slå fast att min berättelse stämde.

Hon satt redan på plats när jag kom på tisdagsmorgonen (hon behöver inte lika lång tid på sig på mornarna som jag). Här fanns ingen tid att förlora utan jag kastade mig högljutt över henne så att alla skulle höra.

"Ser du vilken blåklocka det blev?!" utbrast jag. "Kan du fatta?"
"Ja, jag ser det", svarade hon med oro i rösten. "Vad har du gjort?"

Jag stod som handfallen! Hörde jag rätt? Frågade mitt huvudvittne "vad jag hade gjort?!"

"Ja men, det var ju under Mello", kved jag. "Det minns du väl? Att Hedda knockade mig när 'rätt låt' vann?"

"Nej, det minns jag inte. Gjorde hon det?"

Samtliga kollegor som med öppna munnar följt vår dialog, kom plötsligt på att de hade ett otroligt viktigt PM att skriva, ett PM som skulle vara klart om bara några minuter. Med böjda nackar lät de fingrarna löpa över tangentbordets knappar och alla insåg de att gårdagens berättelse om båtar, kyckling och Mello hade varit för osannolik för att vara sann.

Kollega R drog sig dock till minnes lite senare att det kanske trots allt hade varit en krock mellan min dotters huvud och min kind. Men det var försent, ingen lyssnade riktigt. Senare på eftermiddagen såg jag ingen annan råd än att under punkten "övrigt" på gruppmötet, helt kort ta upp detta med mitt blåa öga. Nu var kollega R snabb att bekräfta min historia och jag tror att de andra köpte den.

Ja, ja, nu börjar blåklockan blekna, eller ja, kanske mer gulna och om ytterligare någon vecka syns den inte alls. Snart är det dock dags för Eurovision och det är om möjligt ännu viktigare än Mello om dottern får tycka något. Vi ska självklart se det tillsammans men på behörigt avstånd den här gången.

Summa summarum, det viktigaste är i alla fall att "rätt låt vann". Nu håller vi tummarna i Eurovision.

En språk- och geografiexpert har blivit tonåring

Södersjukhuset den 28 januari 2001 

• 17.35, 41-årig patient skrivs in på förlossningen efter att ha skött värkarbete i hemmet under de senaste nio timmarna.
   
• 19.30, patienten ligger i badet. Dåliga fosterljud.
   
• 22.40 patienten ställer sig upp med gåbord men beordras omedelbart sängläge då fosterljud sjunker till 56/m. Doktor Hofling kontaktas och sätter ny skalp då den gamla trillat av. 
   
• 23.17. Framföder en flicka i framstupa kronbjudning som skriker omedelbart.

I dag är det exakt 13 år sedan texten här ovanför skrevs av en något slutkörd barnmorska. Hon försökte, det ska ärligt erkännas, men misslyckades totalt att dölja gäspningen som utan minsta förvarning kom rullande genom hennes strupe. Jag minns att jag utan en tillstymmelse av leende såg på henne medan jag i huvudet försökte göra ett snabbt överslag och rent logiskt komma fram till vem av oss två som var tröttats i just den stunden. Säkert hade hon haft en lång och tung arbetsdag, men jag hade faktiskt precis stigit upp ur skärselden och för den som mot förmodan inte vet hur det är att vistas i den, kan jag utan att ta i berätta att man blir rätt trött efter ett besök hos Belsebub... jättetrött.

Men så lades ett litet knyte på min arm och den trötta barnmorskan slösade jag inte längre min energi på. Ett runt, alldeles allvarsamt litet ansikte, blickade upp mot mig och omedelbart visste jag att mitt hjärta på nytt var förlorat. Där låg hon utan att säga något med ett par trosor märkt "Tillhör Landstinget" nedtryckt på huvudet och hon var det vackraste jag sett. 

Som 40-plusare och fyrabarnsmor ska ärligt erkännas att jag åtminstone snubblat över tanken att jag kanske "tagit mig vatten över huvudet". Skulle jag orka börja om med blöjbyten, vaknätter, vällingflaskor och återkommande kräksjukor? Det tog dock inte många dagar innan jag förstod att jag inte behövt oroa mig. Irma Hedda Olivia hade egentligen bara två sysselsättningar, nämligen dem att äta och sova. Och det är ju ungefär samma intressen som jag själv har.

De stunder hon var vaken ägnade hon åt att skratta och ganska snart började hennes läppar forma ljud som åtminstone jag mycket starkt hävdade var ordet "mamma".

"Hörde ni?! Hon sa mamma!"

"Anna-Lena, lugna dig lite nu. Hon är tre månader, det finns inte en unge som uttalar ordet "mamma" när man är nästan nykläckt."

"Hon säger visst mamma, gud vad ni är negativa!"

Vi hade det underbart jag och Hedda, vi åt och sedan sov vi. När vi vaknade åt vi lite till och så somnade vi om, tätt, tätt tillsammans.

Hedda växte och frodades, skam vore väl annat med tanke på allt hon satte i sig. Och hon pratade, och pratade och pratade. Det bor ju något av en språkpolis i mig och hur jag än försökte få ihop det hon sa till en på svenska korrekt meningsuppbyggnad, fick jag nog, om än bara för mig själv, medge att hon förvisso hade ett aldrig sinande flöde av ljud, men några begripliga meningar var det nog inte.

En sensommar dag när Hedda var åtta månader tog vi tillsammans med en annan mamma och hennes jämngamla dotter, en promenad till kaféet som ligger nästgårds. Hela vägen till kaféet bubblade Hedda sina långa, obegripliga haranger, troligtvis av ren livsglädje över sommarens sista solstrålar som mjukt landade på hennes runda kinder. Väl framme satte vi oss alla fyra vid ett bord, Hedda välmående dinglande med sina små Michelin-ben från hängstolen som passade så bra på kafébordets kant.

"Sitt kvar du", sa jag till min väninna. "Om du passar barnen kan jag handla åt oss alla."

När jag nästan var framme vid disken vände jag mig om om frågade min vännina:
"Vad vill du ha att dricka?"
"En Cola, tack", kom det snabbt till svar.

Förvånat såg jag och min väninna på varandra utan att säga något.
"En Cola, tack", kom det på nytt.

Saken var bara den att det var inte min väninna som ville ha en Cola, beställningen kom direkt ur min unges runda lilla mun. Sedan den dagen talade Hedda och det riktigt rent.

Ja, att det var något speciellt med den här ungen, det var det ingen tvekan om. Hon slutade aldrig att förvåna oss. När hon fyllde två höll hon långa monologer, full begripliga och till slut såg inte dagispersonalen någon annan råd än att flytta upp henne från småbarnsavdelningen till syskonavdelningen där det yngsta barnet då var fyra år.

"Vi kan inte längre aktivera henne på rätt sätt", sa de när de ringde hem en kväll. "Hon behöver en annan stimulans än den vi hinner med att ge henne här."

Sagt och gjort, Hedda var den första tvååringen som gått på syskonavdelningen och trots att hon var ett huvud kortare än alla de andra barnen, hittade hon snabbt sin roll i gruppen. Här fick hon utlopp för sin kreativitet, sin kunskapstörst här fick man klä ut sig till prinsessa.

En kväll när familjen satt och såg på TV kom plötsligt den femåriga Hedda och ställde sig i dörröppningen.
"Men vad är det vännen?" sa jag och reste mig oroligt. Det var ingen tvekan om att någon hade hänt.
"Jag tror jag kommit på något", sa Hedda och såg nästan gråtfärdig ut.
"Vadå?" undrade jag utan att kunna dölja min oro.
"Jag tror jag har kommit på hur man gör när man läser... och hur man gör när man skriver."

Snabbt plockade vi fram papper och penna för att kontrollera om detta verkligen stämde eller om Hedda faktiskt fått en släng av något obegripligt virus som vi skulle bli tvungna att Googla. Men det stämde faktiskt. Plötsligt hade hon på sin kammare, helt utan hjälp, knäckt läst- och skrivkoden.
"Skriv KATT", beordrade vi och med en fullständig fokusering på uppgiften plitade hon ordet "KAT".
"Skriv HUND", skrek vi i munnen på varandra och Hedda skrev.
 "Skriv SOL, skriv BOLL, skriv... eh... skriv...
"Tandtroll", föreslog storasyster med ett illmarigt leende.

Hedda gick bet på ordet "tandtroll", det var helt enkelt en för tuff utmaning. En vecka senare ville dagispersonalen ha ett samtal med oss då de tycket att Hedda uppförde sig aningen "skärrat" och verkade helt besatt av tanken att lära sig skriva "tandtroll".

I årskurs ett både läste och skrev Hedda obehindrat. Vad skulle det bli av den här ungen egentligen, undrade vi emellanåt.

I årskurs fyra fick vi svaret. Hon skulle bli expert på kartor, flaggor, länder, floder och antalet innevånare i Honduras eller varför inte Nya Guinea, och sist men inte minst, hon skulle bli expert på Eurovision. Hedda kan idag räkna upp i stort sätt varenda låt som varit med i Eurovision sedan 1958, exakt vilken placering låten fått i röstningen och för den som vill veta hur låten gick, kan hon med klar stämma även sjunga den och det på originalspråk.

I dag rättar hon min engelska, både vad gäller uttal och hur ett ord stavas. För att fylla på med ytterligare språkkunskaper tragglar hon i dag spanska. Och det går som en dans!

Idag byter min unge "sida". Hon går in i tonåren och av erfarenhet vet jag att det stundtals framöver kommer att "kärva" en aning i kommunikationen oss emellan, sedan får hon var hur mycket språkexpert hon vill. Men än kanske det dröjer ett tag innan det slås i dörrar, innan skratten förvandlas till gråt på mindre än en mikrosekund. Kanske kan jag fortfarande få mig berättat om vilken valuta man har i Kenya eller hur man man stavar de svåraste engelska orden. Kanske kan jag fortfarande få höra hur Azerbajdzjan's bidrag lät i Eurovision Song Contest 1999.

Oavsett vad tonåren för med sig framöver, kommer jag att älska den här ungen, alla veckans dagar, dygnets alla timmar.

Grattis på födelsedagen, älskade unge!