27 januari 2012

Snart vår - några böcker att hinna läsa innan dess

I dag, den 27 januari 2012, är det faktiskt den sista fredagen i januari. Om precis en vecka är februari redan fyra dagar gammalt. Februari, en kort månad (även om den just i år är en dag längre än vanligt). Gott folk - vi går helt enkelt mot ljusare tider.

Den sista veckan har jag varje morgon hört en fågel kvittra, antagligen sittandes i ett träd alldeles nära mitt hus. Den sjunger, om än inte särskilt vackert, så i alla fall högt, självsäkert och med ett löfte om en vår. Den där fågeln har fått mig att på morgonen (trots en känsla av "måste-hinna-med-tåget-stress") att med händerna slutna runt en kopp rykande kaffe, gå ut på verandan, blunda och bara lyssna till sången som bjuds. Trots min plats på första parkett blir jag inte stående särskilt länge då Kung Bore med kalla händer kramar både min kropp och ser till att kaffet jag har i koppen snabbt svalnar och blir lite småäckligt i största allmänhet.

Nä, ännu är det ett tag kvar till våren och de där första solstrålarna som faktiskt värmer ansiktet om man har tur och hittar en plats där det är lä.

Faktum är att jag är rätt glad över att det är ett tag kvar. Ännu har jag några böcker liggande som behöver läsas innan det är dags att inspektera de första snödropparna och bankandes på två grytlock, skrämma rådjuren så att man kanske i år kan få se vilka tulpaner det var vi planterade i höstas.

Som den historiefreak jag är har jag självklart samlat på mig lite skönlitteratur som låter mig färdas tillbaka till tiden då pendeltågets förseningar inte var något man svor över, utan då det fanns betydligt större händelser att förfäras över. Vill gärna dela med mig av några i mitt tycke, riktigt bra böcker.

Varsågoda!

Uppkomlingen av Tomas Blom



Uppkomlingen inleder romantrilogin Kungligt blod, som utspelar sig under Gustav Vasas och hans söners omvälvande tid vid makten. Verklighetens historiska namn lever sida vid sida med fiktiva personer.

Historien kretsar kring två universella teman: lusten till makt och driften till kärlek, två krafter som ofta befinner sig i konflikt med varandra. Här skildras människor som lever under en tid av ofta våldsam förändring, där gamla värderingar ifrågasätts och nya tankar sätter sinnen i brand och i extrema fall skapar våldsverkare och fanatiker.

Det bästa med den här superboken, är att den är den första i en trilogi. Man kan inte släppa den ifrån sig, men det gör inget när den tar slut då man vet att det kommer ytterligare två.


Ska du bara läsa en historisk roman i år, ja då ska du välja den här!






Brobyggarna av Jan Guillou



Med Brobyggarna inleds en romanserie om "Det stora århundradet".


När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare. De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 meningen är att de ska återvända till Norge för att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen.

Men kärleken vände upp och ned på planerna. Två av bröderna flydde, bedragna och skamsna. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning.
Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.




Den vita drottningen, Den röda drottningen av Philippa Gregory



Rosornas krig är en serie inbördeskrig som utspelade sig i England under åren 1455 till 1485 mellan släkterna Lancaster (med röd ros i vapenskölden) och York (med vit ros i vapenskölden). I varje släkt fanns en mäktig kvinna, beredd att offra allt för Englands tron.

Här får vi följa Elizabeth Woodville - Den vita drottningen

I den vita drottningen får man följa Elizabeth Woodville och hennes fascinerande liv i 1400-talets England. Efter att hennes make stupat i krig står den unga änkan lottlös i livet. Hon och hennes två söner bor på nåder hos hennes föräldrar. Allt tar sin början när kungens följe ska rida förbi gården. Elizabeth ställer sig vid vägkanten. Hon tänker vädja till kungen att skänka tillbaka hennes ägor för att trygga barnens arv. Hon hoppas att han ska lägga märke till henne när han rider förbi. Det gör han med besked. Hennes mytomspunna skönhet förtrollar honom och snart har hon vunnit kungens hjärta och Englands tron.





Här får vi följa Margaret Beaufort – Den röda drottningen.

Margaret Beaufort är övertygad om att hon och hennes ätt, släkten Lancaster med en röd ros i vapenskölden, är satta att härska över England. Men hennes ambitioner ignoreras, till och med av hennes egen mor. Sviken av alla och bortskickad till Wales för ett kärlekslöst äktenskap smider Margaret planer. Hennes son ska i alla fall inte glömmas bort. Hon bestämmer sig för att han en dag ska bli Englands kung, oavsett vad det kommer att kosta henne, England eller den lille pojken.












Skära för sten av Abraham Verghese



Tvillingpojkarna Marion och Shiva Stone är resultatet av en dramatisk och förbjuden kärlekshistoria mellan Mary Joseph Praise, en vacker indisk nunna och sjuksköterska, och Thomas Stone, en självsäker brittisk kirurg. Från den dagen de föds på missionssjukhuset i Addis Abeba 1954 har de bara varandra, föräldralösa då modern dör i barnsäng och fadern försvinner spårlöst.

Mellan bröderna växer starka band, inte minst genom deras gemensamma passion för medicin och för läkaryrket. Men kärleken till samma kvinna, splittrar bröderna och tvingar Marion till Bronx slum.

När så det förflutna kommer ikapp och nästan förgör honom, tvingas Marion anförtro sitt liv åt de två personer han litar minst på i hela världen; fadern som övergav honom och brodern som förrådde honom.







Protected by Copyscape Plagiarism Detection

20 januari 2012

Jag vill berätta om Albin - Så här långt

En lördag i april 2011 besökte jag Stockholms Stadsarkiv för första gången. Jag hade fått ett tips av en bekant att Stadsarkivet, som vanligtvis är stängt på helgerna, just den här lördagen höll extra öppet för att fler skulle få möjlighet att prova på att leta efter sin historia. I min almanacka antecknade jag utan tvekan datumet och öppettiderna för evenemanget.

Av någon outgrundlig anledning kände jag mig aningen nervös när jag klev in genom dörrarna till det ganska oansenliga huset på Kungsklippan. Vad frågar man om och vem frågar man? Är där lika tyst som på ett bibliotek, måste man kanske viska? Jag såg nog rätt osäker och tafatt ut där jag stod mitt på golvet, omgiven av bord där människor koncentrerat och med gamnacke, stirrade in i flimrande dataskärmar.

En vänlig dam förbarmade sig dock över mig ganska snart och ledde mig till sitt skrivbord. Vänligt frågade hon mig vad det var jag sökte. Det blev helt tomt i huvudet på mig. Ja, vad var det jag sökte? Svar? I sådana fall på vad? Men så slapp det bara ur mig:

- Jag söker en historia, svarade jag. Min mammas historia... tror jag, eller kanske ska jag börja med min mormors historia? Jag vet faktiskt inte, sa jag och log lite generat mot den vänliga damen.

Hon tittade på mig en stund, sedan log hon och sa:

- Vet du vad. Jag tror jag vet vilken historia du söker. Du söker nog din historia, tror du inte det?

Och plötsligt insåg jag hur rätt hon hade. Självklart sökte jag min historia, sedan spelade det ju mindre roll vilken generation jag skulle börja med. Oavsett vilket århundrade jag började med skulle det ju historien till slut vara framme vid mig, och då var det ju min historia jag utforskat.

Jag började därför med de enda exakta uppgifterna jag hade, vilket var min mammas namn och hennes dödsdag.

- Var hon född i Stockholm?, frågade damen.
- Ja visst, hon var infödd Stockholmare, svarade jag med självklarhet.
- OK, var i Stockholm var hon född, vet du det?, frågade damen samtidigt som hon bläddrade vant och ledigt i en enorm bok med den något "udda" titeln, "Dödboken".

Plötsligt slog det mig att jag aldrig frågat min mamma var i Stockholm hon var född. Jag hade liksom bara nöjt mig med "Stockholm". Hur kunde jag ha missat en sådan fråga?

- Hmm, oj, hmm, det vet jag faktiskt inte. Det var inte utan att jag kände mig aningen dum.

Den vänliga damen tog blicken från "Dödboken", tittade på mig över sina glasögonbågar och så sa hon:

- Ja men det vet jag. Hon tog mig i armen och drog med mig till ett av de stora fönstren.
- Därborta, sa hon och pekade på ett hus lite längre ned på gatan. I det huset är din mamma född.

Det kan låta en aning högtravande, kanske till och med lite dramatiserat, men just i det ögonblicket fick jag kämpa för att inte falla i gråt, trots att min mamma varit död i över tio år. Det var en otroligt märklig känsla att den vänliga damen som jag aldrig tidigare träffat, visste något om min mamma som jag inte kände till, hon visste något som jag glömt att fråga om.

Sen gick allt mycket snabbt. Jag hasplade snabbt ur mig att min mamma varit en så kallad "oäkta unge" (hur ett barn nu kan vara oäkta, något mer äkta än barn får man väl leta länge efter?), att fadern var i stort sett okänd och hade försvunnit inom loppet av fem minuter när min mormor berättade för honom att hon var gravid.

- Nils hette han, något efternamn hade min mormor inte "lagt på minnet". För min mamman hade mormor berättat att han inte var intresserad av vare sig äktenskap eller att kännas vid något barn och med det var sagan all. Borta var han och "jag sörjde honom aldrig" som mormor sa.

- Ja, jo, det var ju inte alldeles ovanligt på den tiden, tröstade den vänliga damen. Men låt oss i alla fall titta vad det står i födelsedokumenten.

Damen hjälpte mig att välja mellan de otaliga programmen som låg nedsparade på PC:ns skrivbord. Snabb som blixten bläddrade hon mellan de fotograferade handskrivna sidorna. Så stannade hon upp, förstorade bilden och pekade med fingret längst ned på sidan.

"Irma Viktoria, OÄ" stod det präntat med vacker handstil, och ja, Irma Viktoria hette min mamma, det stämde ju. Det var bara det där med "OÄ" som störde mig, för hon var den mest äkta människa jag någonsin haft förmånen att lära känna.

- Det händer ibland att en gammal sanning visar sig vara allt annat än sanning, sa hon och klappade mig på axeln. Din mammas pappa, nog hette han Nils alltid, Johansson var efternamnet och till yrket var han pistolsvarvare. Visst var din mamma född utom äktenskapet, men Nils tog på sig det fulla ansvaret, det kan vi utläsa av födelsedokumenten.


Ja, på mindre än en halvtimme hade en nittio år gammal "sanning" visat sig vara osanning. Varför hade min mormor ljugit om Nils? Varför lämnade hon bort min mamma när hon inte var äldre än sex år, trots att hon innan dess träffat en ny man, gift sig och fått ytterligare ett barn? Ja, frågorna var många. Det enda jag med säkerhet nu visste, var att min mamma fått betala ett högt pris för en kort förälskelse mellan min mormor och pistolsvarvare Nils Johansson. Ett alldeles för högt pris.

Efter timmar i sittande ställning och med gamnacke, hade jag fått mig till livs en historia av sällan skådat slag... min historia. På vägen hem förstod jag att det här måste jag berätta om, inte minst för mig själv.

Så började jag skriva på ett utkast till - Jag vill berätta om Albin - historien om min mormors pappa. Jag kunde aldrig drömma om att det jag publicerade på min blogg skulle kunna vara av intresse för någon annan än mig själv och mina syskon. Men plötsligt hörde folk av sig och tyckte något om det jag skrivit, kom med tips och ideér och talade även om när de tyckte jag "slarvat" men någon karaktär och bad mig tänka om.

En redan bevandrad historieberättande kollega tipsade om en författarkurs och vips satt jag på skolbänken tillsammans med Albin och åtta andra historieberättare. Och så var bollen i rullning. Varje kapitel jag redan skrivit, fick skrivas om och om och om igen, till dess att lärare och övriga historieberättare "var nöjda". Så "svällde" kapitlen och historien och nu hade jag plötsligt två historier om Albin, den jag lagt ut på bloggen och den som kommit till under författarkursen. Det blev inte helt lätt att hålla reda på Albin och allt han tog sig för.

Efter att ha funderat fram och tillbaka har jag nu bestämt mig för att "plocka ned" de första tjugo kapitel-utkasten som jag publicerade här på bloggen. Nu går jag vidare med Albin i "hemlighet", tar med honom på nya äventyr, ända till Frankrike faktiskt där han och jag ska umgås 24 timmar om dygnet i en hel vecka. Med mig har jag förstås författarkursens övriga historieberättare, och har på så sätt "första tjing" på deras fantastiska berättelser. Bättre än så kan det knappast bli.

Tack så mycket alla ni som följt Albin, som skickat mejl, kommit med input och ideér och framför allt peppat mig till att fortsätta skriva på historien, nu tror jag att jag törs.


Länktips:
Författarkurs.se

Protected by Copyscape Plagiarism Detection