Vägen mot Brennekyrkia Sochn

När någon Stockholmsbo frågar var jag bor, svarar jag Örby. Nio gånger av tio har inte den som frågar en aning om var Örby ligger. Vad är det för ett ställe? Är det nybyggt eller? Om jag då förtydligar och säger att det ligger i närheten av Älvsjö Mässan, då har de flesta en aning om i vilken del av Stockholm man pratar om.

Om jag hade levt för en sådär 150, 300 eller kanske till och med för 500 år sedan, hade jag förvisso inte kunnat förtydliga min adress genom att hänvisa till Älvsjö Mässan, men med stor sannolikhet hade det heller inte behövts något geografiskt förtydligande av Örby. Man hade vetat att Örby ingick i Brännkyrka socken, eller Brennekyrkia Sochn som den hette förr.

Brännkyrka kyrka

Det äldsta kända namnet på socknen är dock Ovatör. Ör i namnet betyder sandstrand och visar att havet då gick upp i en vik ända upp till där Stockholmsmässan och kyrkan ligger idag. I början på 1400-talet drabbades så Ovatörs kyrka av ett par elakartade bränder.

Efter den tredje branden, troligen 1452, ändrades namnet till Brennekyrkia. Ett namn som med tiden förvandlats till Brännkyrka. Det var en socken som var riktigt, riktigt gammal och den var länge Stockholms största församling, med en mängd förstäder av skiftande slag.



Vägen från Stockholm till Götaland

En bit av den gamla vägsträckan
finns fortfarande kvar vid Årstafältet.
Den anses vare den bäst bevarade
delen av Göta landsväg.

Gamla Göta landsväg var en medeltida väg som gick från Stockholm över Södertörn mot Götaland. Innan Stockholm grundades fanns här den forntida Tingsvägen som ledde till Svartlöten (dagens Alby), där ting hölls varje vår och höst. När Stockholm grundades på 1250-talet infogades den gamla tingsvägen i den allmänna tillfartsvägen till staden; den kom att kallas Göta landsväg.

1604 for Karl IX med andra hustrun Kristina på vägen som var så dålig att de hotade att välta eller köra fast med sin kalesch. Kungen uppmanar i brev bönderna att "vägen röjs upp och hålles i stånd av dem som bor närmast vägen".




Det var förstås inte bara kungligheter som under århundradens gång har använt sig av landsvägen från och till Stockholm. Bönder och köpmän från den södra sidan använde vägen in mot stan för att sälja sina varor. Även adelsmän som skulle till riksdagar i Stockholm, herrskap och deras tjänare använde vägen flitigt.

Men hur tog man sig in och ut från staden till Brännkyrka socken? Jo, de flesta fick nog helt enkelt traska. Några använde förstås häst och vagn, de flesta i schäs (två hjul med pall för kusk). Men kom det folk från kanske Älvsjö Gård eller Örby slott, ja då finåkte man med kalesch (fyra hjul med två mot varandra vända säten och sufflett bak). Men det fanns också täckta fyrahjulsvagnar med kusk fram och kanske pager baktill.

Göta landsväg miste sin betydelse som huvudled under senare delen av 1600-talet, när den "Nya landsvägen" (numera Gamla Södertäljevägen) över Hornstull kom till.

Årstafrun

Årstafruns dagböcker finns
bevarade i sin helhet i
Nordiska museets arkiv. Ett
urval av dem har givits ut som
"Årstadagboken"

Under 1700- och 1800-talen, då trafiken söderut från Stockholm hade flyttats över till den "Nya landsvägen" via Hornstull, kallades vägsträckningen över Årstafältet "Kyrkvägen" eftersom den ledde till Brännkyrka kyrka.

En av de många som på söndagarna färdades på Kyrkvägen för att besöka gudstjänsten var Märta Helena Reenstierna, mer känd som Årstafrun.


Märta Helena Reenstierna föddes 1753 på Årsta Gård i Brännkyrka socken, en gård som var relativt välbärgad med ett tjugotal anställda och bland annat en stor tobaksodling. Hon gifte sig senare med ryttmästaren Christian Henrik von Schnell och tillsammans fick de åtta barn, men endast sonen Hans Abraham uppnådde vuxen ålder.

Märta Helena är kanske mest känd för sina dagböcker som hon skrev mellan åren 1793 och 1839 men man vet att hon även var god vän med Carl Michael Bellman vilken hon och hjälpte ett flertal gånger undan fattigdom och skulder.

Christian von Schnell dog 1811 och sonen Hans Abraham dog tragiskt i en drunkningsolycka 1812. Årstafrun skötte själv gården långt upp i åren och fortsatte skriva sin dagbok tills hon var nästan helt blind. Hon dog på Årsta Gård den 12 januari 1841.

Bellman om vägarna i Brännkyrka

Under 1700- och 1800 talet låg det småkrogar längst Kyrkvägen (tidigare Göta landsväg). Här kunde man hitta krogar som Grönbrink, Nyboda, Långpannan och Lerkrogen och mera kända värdshus som Liljeholmen och Snickarkrogen.

På Liljeholmens värdshus rastade några herrar på väg mot Skåne en majsöndag 1775. De tog också en promenad upp mot Nybodahovshöjden för att se på utsikten därifrån.

På återvägen mot värdshuset mötte de Bellman, som de kände. Han kom gående längs landsvägen, vilket förvånade dem. Promenaden berodde på att den häst Bellman fått låna på Fittja värdshus, stupat, och han svarade på vännernas frågor med ett hastigt sammansatt dikt:

Bror, uti fullt sträck till Nyboda krog jag flängt,
sen i Brännkyrka tie hon slog;
där smorde jag klockarn, och bror det var nog, fem supar i kvarten han tog.
Vägen, vet ni, gossar, huru den var? Jo, sumpig med gyttja, - gutår, kära far! - var herrgård nedrutten, eländig och bar, och skogen durksiktig och klar.
Platt omöjligt att finna en enda röd grind, bara törnen och tistel och tuvan helt trind, tomma sjöar med nordan och kylande vind. Gutår! - Jag blir surögd och blind.
(Ur epistel nr 47)

Krogen Lerkrogen

Lerkrogen.
Byggnaden som fortfarande
finns kvar hittar man idag vid
Älvsjö station.

Redan i slutet av 1600-talet fanns en liten krogbyggnad intill Kyrkvägen. Krogen kallades Lerkrogen och låg 400 meter väster om Brännkyrka kyrka. Socknens fattigstuga låg på motsatta sidan av vägen. Krogrörelsen bedrevs i omgångar på arrende och däremellan var Lerkrogen enbart bostadshus.

I början av 1800-talet till- och påbyggdes det gamla huset, troligen för att kunna ta emot övernattningsgäster och fick då sitt nuvarande utseende.







I ett protokoll från 1868 står att änkan Mathilda Bernhardina Bardolf köpte Lerkrogen av häradsdomaren A Andersson mot en köpesumma av 8 000 riksdaler och en avrad av 17 riksdaler per år.

Ägarna till krogen har växlat ofta. 1880 utarrenderar Mathilda Svensson krogen till F A Frondell mot ett årligt arrende om 827 kronor.

När järnvägs- och vägutbyggnaderna i Älvsjö skedde i slutet av 1960-talet nedmonterades och uppmärktes Lerkrogsbyggnaden.

Efter ett långdraget utredande bestämdes slutligen att Lerkrogen skulle återuppföras på samma tomt som "Doktorsvillan" alldeles intill Älvsjö station och inte långt från Älvsjö gårds säteribyggnad. Invigningen skedde lördagen 20 september 1986.

Skålgropstenen

Skålropstenen vid Lerkrogen i Älvsjö.

Den här typen av sten härstammar från bronsåldern men arkeologerna vet ännu inte idag vad de använts till. Någon praktisk användning är svår att se, även om några har föreslagit att de kan ha använts som mortlar.


I stället tror man att Älvkvarnstenen har ett samband med offerriter. Från skriftliga uppteckningar vet man att de var betydelsefulla i folktron från 1600-talet fram till 1900-talet.

Man såg framför sig älvor som under nätterna malde säd i de små groparna. Utövarna av den här sentida kulten var nästan alltid kvinnor och traditionen finns belagd fram till 1920-talet. Olika sätt att smörja groparna med fett och offer av synålar eller mynt var vanligast. Smörjningen skedde motsols, helst tre gånger och vid solnedgången. Syftet var att bota sjukdomar som man fått genom att oavsiktligt retat upp eller skadat älvorna.

Väster om Älvsjö Gård (vid nuvarande Älvsjö industriområde) låg den här Älvkvarnstenen eller Skålgropstenen som den också kallades.

När SJ byggde vagnhallarna i Älvsjö skuffades den undan till en skogsbacke intill korsningen av Rågsvedsvägen och Huddingevägen. Där låg den sedan undanskymd och bortglömd i många år. I oktober 1994 flyttades stenen till Lerkrogen.

Örby villastad växer fram


Örby är troligen näst efter Årsta den äldsta bygden i Brännkyrka. Vid mitten av 1500-talet bestod Örby av tre skattskyldiga gårdar, ägda av herrarna Redher, Erich och Anders. Trion sammanförde undan för undan sina egendomar till en enda enhet. Av denna enhet bildade sedan landshövding Henrik Falkenberg på 1670-talet ett säteri, helt enkelt en skattebefriad adelsgård. Då byggdes också Örby Slott.

Under säteriet Örby hörde som mest ett 20-tal torp med namn som fortfarande lever kvar i området, exempelvis Anneboda, Bandhagen, Gubbängen, Ektorp och Tussmötet.

Den långa buskallén i södra delen av slottsparken mynnade förr ut i en brygga vid Kyrksjön eller Brännkyrkasjön som den också kallades. Sjön täckte hela det område där Älvsjö Mässan i dag ligger. Redan 1850 ville man ha bort sjön och fördjupade därför Magelungsån så att Kyrksjön skulle rinna bort söderut. Dessvärre blev det precis tvärt om, sjön fylldes på och man fick inte bort sjön förrän 1872.

Vid översvämningarna fick man lägga en
spång för att kunna ta sig över marken där
Sjöängsskolan ligger idag. 

Trots att sjön "tagits bort" fortsatte ordentliga översvämningar att plåga Örbyinnevånarna varje vår och höst ända fram till slutet av 1920-talet. Översvämningarna lurade många nybyggare som på våren köpte en strandtomt och till sommaren kom de med fiskredskap och en eka på lastbilsflaket bara för att upptäcka att det inte längre fanns någon sjö att fiska i.

1898 köpte två herrar, E P Dahlheimer och J E Lignell, egendomen Örby med tillhörande cirka
1 400 hektar mark. De delade upp marken mellan sig, 700 hektar var, och Dahlheimer kom att äga den mark som idag utgör Örby Slott medan Lignell tillskansade sig området öster om nuvarande Huddingevägen, det som nu är stadsdelen Örby.


Direkt efter förvärvet av Örby började så Lignell exploatera marken för villabyggen. Tomt nummer 1 i Örby Villastad döptes till Villa Carlsro. Huset som byggdes på tomten ägdes av maskinisten på SS Ångsjö, Carl Anton Sporrong. Tomten var på 2 739 kvm och kostade 800 kronor. Villan som idag är riven låg vid nuvarande Gamla Huddingevägen 470 i kvarteret Maskinisten.

Villa Jennylund. Här kunde man köpa det mesta
bland annat fisk och verktyg.

Ett hus som redan fanns i Örby innan alla andra villor började byggas, var fröken Jenny Johanssons
"Villa Jennylund" som stod mitt emot det så kallade Leipzig-huset vid Gamla Huddingevägens slut.

Villan inrymde både en diversehandel och bostad.

Det var ett hårt liv för nybyggarna i Örby. Köpekontrakten lovade "framkomliga" vägar, ändå fastnade man i lera. Det finns berättelser om hur bosättare på väg hem på kvällen sjunkit ned lång över midjan och panikslagna måste de dras upp med rep.

Med bygget av torp och villor kom också Örby att fyllas av en massa barn. 1903 byggdes Örbys folkskola. Den blev snabbt för liten och 1915 byggdes så ytterligare en skola på samma skolgård. Det eldades inte särskilt mycket i skolsalarna vilket gjorde att eleverna satt i ytterkläderna under höst och vinter.

Högst upp i den "nya" skolan hade man i gaveln mot Gamla Huddingevägen inrättat ett så kallat friluftsklassrum för lungsjuka barn. Där stod fönstren alltid öppna för att lindra och kanske rent av bota barnens TBC.

Inte förrän 1911 anlades de första gångbanorna av plank och det först sedan man samlat pengar till det genom en stor fest. Striden mellan staden och Örbyborna, som samlat sig i en fastighetsägarförening 1917, om vem som skulle bekosta en torrläggning, blev så småningom känd i huvudstadens tidningar som Brännkyrkakriget.

Örbys Grindstuga. Här kan man se att
det börjat komma upp ledningsstolpar.

1917 upprättade föreningen en första stadsplan för att få vatten, avlopp och spårvagnslinje. Invånarna skramlade samma år ihop till 42 så kallade Luxlampor till de mest trafikerade vägarna. Belysningen blev klar två år senare då Brännkyrka Elektriska Distributiion AB, samägt av invånarna och staden, började resa de första ledningsstolparna.

Så blev det då lite drägligare att i alla fall ta sig fram på Örbys småvägar. Nu började även ölkaféer och diverse butiker att dyka upp. Om man promenerade från Leipzig-huset mot Juliaborg passerade man bland annat ölkaféet Altona (huset finns fortfarande kvar, idag som privatbostad), ett plåtslageri, Hallgrens sybehör, Perssons cigarr- och tobakshandel och Plans bageri.

Idag finns inte många av husen kvar, några stallar och ett och annat ruttnat torp. Några sybehör finns inte att köpa i Örby, inte heller finns här någon cigarr- och tobakshandel. Istället har vi längst Gamla Huddingevägen ett antal pizzerior, en kinakrog och ett klippotek. Men vi har gatlyktor, asfalterade vägar men det är fortfarande ont om trottoarer lite här och där.

Hur var det nu du sa, du bodde i Örby va? Vad är det för ett ställe, ligger inte det i Göteborg? Säg inte att det är ett sådant där nypåfunnet området man byggt upp efter att ha skövlat en gammal skog? Eller är det ett område från 70-talet som ingått i Miljonprogrammet?

Nä, Örby är stället som var befolkat redan på Bronsåldern, där kyrkan byggdes på 1100-talet och där man var tvungen att passera om man skulle söder ut från staden.

Det är stället som ligger ett stenkast från det boställe där Årstafrun och Bellman spelade kort om kvällarna och där Söderorts enda slott finns. Det är Örby! Var bodde du sa du?

Mer om Örby och tidigare innevånare

Moa Martinsson, Ruben Nilsson och annat "löst" Örbyfolk

30 år av villkorslös kärlek

Det finns dagar man aldrig glömmer, hur mycket vatten som än hunnit rinna under broarna sedan dess.

Många minns exakt vad de gjorde den 28 februari 1986, andra kan redogöra i detalj vad deras dag innehöll den 11 september 2001. Jag minns de dagarna men att säga att jag gör det med en exakthet skulle vara att överdriva en smula.

Dock överdriver jag inte för en sekund när jag säger att jag minns varje detalj från den 28 september 1981, det vill säga för exakt 30 år sedan.

Klockan 08.15 vaknar jag med ett ryck och vet att idag är det dagen med stort D. Jag ska bli mamma för första gången, idag ska "grodan" komma till världen och vi ska få träffas för första gången! Äntligen är det dags, som jag väntat!

Med en något på handen darrig fader kör vi så mot Södersjukhuset och förlossningsavdelningen. Vid pass 09.00 fastnar vi i en bilkö på gamla Johanneshovsbron eftersom en seglare vill göra en sista båttur innan båtsäsongen är över. En seglare med så hög mast att Johanneshovsbron måste klyvas, en broöppning måste till.

Jag lyckas lugna fadern vid ratten med orden att jag inte är det första på jorden som suttit i en bil med födslovärkar och troligtvis kommer jag inte heller att hamna i Guiness Rekordbok genom att utföra världens snabbaste förlossning. Jag menar att segelbåten under oss är snabbare, även om det så råder bleke. Vid 09.45 är vi så inskrivna på förlossningen och inget har egentligen hänt.

En rätt kaxig tjej blir under dagen mindre kaxig för att runt 17.00 be samtliga i personalen, inklusive fadern, att dra dit pepparn växer. Personalen står pall, de har ju rutin och erfarenhet men när så den blivande morfadern ringer till avdelningen för 4 gången och högljutt kräver att få veta om hans dotter är intagen på förlossningen, ja då ger de upp och suckandes ber de mig om tillåtelse att få berätta att jag befinner mig i deras lokaler.

Klockan 18.46 den 28 september 1981 förändrades så mitt liv för all tid framåt - den villkorslösa kärleken hade slagit till i form av en 3 890 gram tung och
55 centimeter lång pojke.

Jag satt i sängen och höll honom framför mig och med vidöppen blick såg han på mig som om han tänkte: "Åh, förlåt mig, jag kanske stör?" Jag mötte hans blick och tänkte, "Nej, du stör inte, du rubbar hela min existens.... Välkommen!"

På BB var man på den tiden "tvungen" att stanna i en hel vecka. Endast korta stunder fick man ha sitt barn hos sig på dagen, sedan var det att köra ut dem till "barnsalen". Vi var ett antal nyförlösta mammor som stod på rad och tryckte våra näsor mot fönsterglasets, det fönsterglas som skilde oss från våra underverk som låg i barnsalen. Där vaktades de av den mycket bestämda barnmorskan som ensam härskade på andra sidan glaset.

Allt var dock inte rosenrött. Vi var fyra kvinnor i salen och hade vi tidigare lidit av "dåliga dagar" strax innan mens, led vi nu av något som fick forna PMS-besvär att framstå som en trallvänlig barnvisa skriven av Alice Tegnér. Vi surade och grät för minsta lilla och vi var ständigt hungriga! Så bestämdes det! Vi skulle beställa en 18-bitars tårta av typen Prinsess (det räcker väl till fyra?) som vi skulle avnjuta till kvällskaffet. Jag fick den stora äran att beställa tårtan och fadern till min nya kärlek skulle så leverera tårtan vid besöket samma kväll.

Förväntansfullt låg vi i våra sängar och väntade på att klockan skulle slå 18.00 då besökstiden skulle starta. Vi struntade blankt i besöken vi skulle få, det var tårtan vi var ute efter, denna underbara tingest fylld av grädde och vanilj och överdragen med den ljuvaste marsipan. På pricken 18.00 står så min sons far i dörröppningen och ler brett. Åtta par kvinnoögon blickar först mot hans leende ansikte för att sedan sakta låta blicken sjunka ned mot hans händer... VAR FAAN ÄR TÅRTAN?! Faderns leende slocknar och han bleknar långsamt. Han backar baklänges ut ur salen samtidigt som vi hör honom mumla något om "Oj då ...jag glömde visst hämta tårtan. Vilken otur... hrmmm och nu är det visst stängt på konditoriet." Ja, ja vi överlevde det också, men jag kan ärligt erkänna att det var på håret att fadern gjorde det!


Så gick tiden och Jonas, som vi nu döpt vår pojke till, vände upp och ner på hela min tillvaro. Han somnade sent och vaknade tidigt. Han öppnade alla skåp han kom åt, drog ut allt som fanns i dem men la aldrig något tillbaka. Han var överallt och ingenstans och jag älskade honom över allt på jorden.

Innan han kunde gå fanns det stunder då han kunde sitta still i mitt knä, det var några av de bästa stunderna vi hade tillsammans. Han lyssnade uppmärksamt när jag läste en bok eller när jag sjöng någon "mörk" ballad av Eva Dahlgren. Innan han kunde sjunga "Ekorr'n satt i granen", kunde han med klar stämma sjunga samtliga verser i den av Eva Dahlgren tonsatta dikten av Karin Boye, "Bitterhetens blomma".

Jag trodde jag hade en "rörlig pojke", då när han satt i knät och följde med i bilderboken. Jag hade nog inte riktig insett vad som komma skulle.

Mitt och Jonas liv förändrades på nytt den 8 september 1982, då tog Jonas sina första steg och inget var längre sig likt. Från den dagen sprang han, oavsett om han hade bråttom eller inte. Jag sprang hela tiden efter och kunde på så sätt hålla vikten riktigt bra.

Så började dagisåren. De innebar både glädje och sorg. Sorgen var fullständigt bedövande när jag lämnade honom på morgon och han grät och bad mig stanna. Han fick mitt hjärta att brista när hans små nävar slet tussar ur min stickade blå tröja när jag var tvungen att "bryta" mig loss, tussar som sedan stack ut mellan hans små fingrar när han tryckte sina händer och sin näsa mot dagisfönstret för att få en sista "titt" av sin mamma. Lika stor som sorgen var den jublande glädjen när jag hämtade honom på eftermiddagen. På vägen hem sjöng vi för full hals och brydde oss inte ett spår om de konstiga blickar vi fick från förbipasserande. Det var jag och Jonas, Jonas och jag!

Vid 3-års ålder pratade han oavbrutet. Han hade inget som helst problem med simultankapaciteten, han sprang och pratade samtidig. "Upp med händerna och hit med tänderna!", skrek han och viftande med en leksakspistol (vem gav honom den egentligen?). På tunnelbanan frågade han alla okända människor om de var gifta, hur många barn de hade och om de också älskade hans mamma, det vill säga mig. När medpassagerarna lite generat svarade att "nja, älskar din mamma gör jag kanske inte", förstod han dem inte alls. "Älskar inte du min mamma, hon som är för vacker att spola på toaletten?!" Tror det är den finaste komplimang jag någonsin fått!

Vid den här ålder börjar också teaterapan att vakna i honom. Han sjöng, dansade och höll låda. Hans fantasi visste inga gränser. En daggmask kunde bli den anakonda han var tvungen att besegra i sin lek, den blå trasmattan i hallen förvandlades på sekunden till ett stormande hav om man bara "ville att det skulle vara så".

Att klä ut sig var också något som Jonas älskade men dräkten som skulle göra honom till "Klas Klättermus" på dagiset årliga maskerad, den kliade förskräckligt. Men vad gjorde det egentligen när man fick sitta bredvid sin stora kärlek Frida. Hon som var som en dag med vackert väder, Frida ... prinsessan bland prinsessor.

När Jonas var i sexårsåldern frågade han om allt som hände runt omkring oss. Varför är löven gröna, varför flyger fåglarna och varför är glass godare än fisk? Jag svarade så gott jag kunde och är inte säker på att det blev rätt alla gånger.

Hans frågvishet kunde också sätta oss i rätt kniviga situationer. Mitt emot vårt hus bodde en man som var kortväxt, riktigt kortväxt. Jag var alltid orolig att vi skulle stöta på honom då jag var rätt säker på att mannens längd, eller avsaknad av längd, skulle forma en högljudd fråga i Jonas blonda huvud.

Så händer det förstås. Med Jonas vid handen tar vi husets trappor i ett skutt (vi gick aldrig i trapporna), öppnar så porten för att stå öga mot öga med den kortväxte mannen. Jag blir stel av skräck, tittar på Jonas och ser hur hans ögon växer och hur läpparna börjar forma den högljudda frågan jag var så rädd för.

- Apppappa! hinner jag bromsa Jonas fråga. Viskande i hans öra tror jag mig uttala det absolut mest pedagogiska en förälder kan säga. "Om du ser något väldigt "ovanligt", speciellt om det rör en annan människa, lägg det då bara på minnet och så pratar vi om det när vi kommer hem". Döm om min förvåning när han faktiskt stänger munnen och sväljer sin (berättigade) fråga.

Olyckligtvis tar sig den kortväxte mannen till samma affär som vi också skulle besöka (hur sjutton hann han dit före oss?). Självklart får Jonas syn på den kortväxte och minns sin mors pedagogiska utlägg om att lägga saker på minnet. Jonas sträcker ut sitt lilla finger, pekar på mannen och fullständigt skriker.... "honom ska vi prata om när vi kommer hem!"


Så går då livet på i sjumilastövlar! Skola, kompisar och kärlekar. Jonas har fullt upp som man ska ha i tonåren. Han är en bra kompis och en "ganska" bra storebror, i alla fall om man frågade lillasyster vid den här tiden. Hon fick nog utstå en hel del, hålla i boxningssäckar när det skulle övas boxning eller agera kurir när man skulle blidka en arg mamma. Med tiden blev de dock de bästa vänner och de visste att uppskatta varandra.

Bild från föreställning av Ung Utan Pung
omkring 2006

Vid 17 års ålder får till slut teatern den största biten av Jonas hjärta. Han börjar hänga med de andra i teatergruppen Ung Utan Pung. Här träffar han andra med samma frenesi, samma fantasi och han har hittat hem. Efter en teaterresa till Sydafrika, bestämmer han sig för att det är teatern som är hans kall. Han säger upp sig från sitt arbete för att på heltid kunna ägna sig åt teatern och gruppen Ung utan Pung. Under åren kom det att bli hundratals föreställningar men det bästa var ändå den som han och hans kompisar bjöd på när jag fyllde 50 år.






Så är då min allra första "älsklingskrummelur" 30 år. Hur gick det till? Och i sådana fall varför? Ja, vad mig anbelangar gör det inget för det har varit 30 år av villkorslös kärlek. Tänk att den där lilla parveln som tyckte att hans mamma var för vacker för att spola på toaletten, nu är äldre än jag var när vi först träffades. Den där gången då hans blick undrade om han störde.

Älskade unge, vad tacksam jag är över att du "stört" i 30 år, hur hade mitt liv sett ut utan dig? Som alla mina barn är du den största glädjen i mitt liv. Du är mitt syre!

Ugglan och kompisproblemet
2011

Stort grattis på födelsedagen!