40 år med dammsugare, tejp och klädnypor!

Idag har de flesta i Stockholm vaknat till en mulen dag men duggregn, strilande regn och här och där kanske rent av ösregn! Usch och fy, tänker ni kanske då. Vi som skulle grilla ikväll med grannarna. Eller så oroas ni över hur de nyss planterade pelargonerna ska klara regnet. Eller så har man sett framför sig en helg i stugan på landet, stugan där man nu tvingas sätta på sig gummistövlar och sydväst för att ta sig till dasset. Jaa, det är knepigt det där men i min värld är det småpotatis, fjuttigt och inget att gråta över. Grannen kan man placera i köket, pelargonerna gillar vatten eftersom de är växter och snygga gummistövlar kan man köpa billigt då sommarrean är i full gång. 

Neej, vet ni vad, det finns betydligt större bekymmer när det regnar, nämligen hår, lockigt hår. "Hår?!, tänker ni.... vad har hår med regn att göra?" Tänker ni så är ni antingen begåvade med ett rakt blankt hår som av naturen strävar efter att växa nedåt mot axlar och rygg eller så har ni inget hår alls. Oavsett vilket är ni lyckligt lottade och har inga bekymmer med regn. 

Om man som jag (och många olyckssystrar med mig) föddes med hårsäckar som inte förstått sin uppgift, den att producera långa blanka hårstrån, istället blivit tilldelat lockigt/krulligt hår, ja då har man det riktigt svårt när det regnar. Jag menar riktigt svårt!

Som barn hade jag relativt rakt hår om än en aning tunt. Mellan 8 - 12 år klippte jag mig sällan och sparade istället håret som faktiskt vid dessa år visade anlag för att växa nedåt. Så börjar då tonåren att knacka på dörren så smått. Kompis A och jag fick tillåtelse att en eftermiddag besöka Salong Marina som var den lokala och enda hårsalong som fanns att tillgå i kvarteren runt Isstadion (ja, så hette området innan man placerade en gigantisk golfboll på platsen och lät den ge namn åt området vi barn lärt oss älska som Isstadion).

Nej, nej vänta! Så där uppklippt ville
jag inte ha!

Birgit som ägde Salong Marina var i stort sätt självlärd och fördrev dagarna med att rulla upp spolar i håret på områdets hemmafruar, sätta dem i hårtorken och sedan placera en för länge sedan sönderläst Hemmet Journal i händerna på dem.

Någon gång runt 1971 mötte jag så till slut mitt öde på Salong Marina. Birgit fick noga instruktioner om hur vårt hår skulle klippas, uppklippt bak, kortklippt vid öronen och sedan långt i nacken..

Kompis A strålade mot spegelbilden som mötte henne där hon satt i salongsstolen. Perfekt! Precis så ville vi ha frisyren, Birgit kunde verkliken sina saker! Så vad det då min tur. Birgit klippte och klippte. Uppklippt bak, kort vid öronen och så långt i  nacken.... jag sa lååångt i nacken... hallååååå!!! Var tog min långa nacke vägen?!

- Nää, det går inte att klippa den här frisyren på dig, säger så plötsligt Birgit. Du fick plötsligt väldigt lockigt hår nu när vi klippte av "tyngden". Hade Birgit inte varit av den självlärda sorten hade hon kanske kunnat konstatera det faktum att min hårstruktur inte lämpade sig för den här typen av frisyr, innan hon satte saxen i mitt hår. Men hon var självlärd och nu hade både hon och jag lärt oss något nytt den här dagen. Personer med lockigt/krulligt hår kan inte välja frisyr, de har helt enkelt den frisyr de har. Punkt, slut, end of discussion!

Medan Birgit efter någon timme eller två glömt denna lilla "fadäs" och redan nästa dag permanentade fru Göransson i nr 17, fick jag leva med detta "resten av livet". För den med hårsäckar som producerar raka hårstrån kan den här historien förefalla en aning överdriven men för offret, det vill säga jag, var (och är) dessa lockar, krokar, krullar att likna vid ett livslångt straff.

1971 var det inte OK att ha sin "egen" stil. Alla skulle se likadana ut, man var nästan "rädd" för dem som gick mot strömmen. Jag hade aldrig bett om att få "gå mot strömmen", jag ville se ut som alla andra, det vill säga ha uppklippt där bak, kort vid öronen och så långt i nacken.

Nu startade jag krig mot lockarna! Det var ett regelrätt tvåfrontskrig då det inte bara gällde att få håret att sträva nedåt istället för uppåt och åt sidorna, nej regnet hade också visat sig vara ett fiende som aldrig skulle låta sig besegras.

Några fönapparater var det inte tal om 1971 men någonstans hade jag i alla fall plockat upp idén med att blåsa håret, gudarna vet var. Till drabbning då! Tvätta håret och sedan fram med dammsugaren. Något utblås på den fanns inte utan det fick helt enkelt gå på insug. Nja, resultatet var ju sådär, hade håret varit rentvättat strax innan var det mindre rent efter att dammsugaren gjort sitt.

Nej, här gällde det att var uppfinningsrik. Jag fick min mor att springa runt i ett dussin affärer innan hon på EPA hittade en tejprulle som var extra, superdunder bred (här pratar vi en bredd på cirka 15 cm). OK, tvätta håret, borsta det rakt medan det var blött och sen på med den breda tejpen. Nu gällde det att spänna tejpen rejält. Tejpa från vänster näsvinge, runt bakhuvudet och sen ett tejpavslut vid höger näsvingen. Kanon! Nu var det bara att vänta på att håret skulle torka. Och det gjorde det ju men oj vad ont det gjorde när tejpen skulle lossas och vad mycket hår det följde med!

Här gällde det att tänka om! En rad mer eller mindre lyckosamma knep testades. Bland annat kom 38 stycken klädnypor till pass. Blött hår som fördelas i lagom tjocka längder, en klädnypa i varje ände som tyngd. Sedan väntan på att håret skulle torka. Fick så småningom lägga ned klädnypetricket då min hårtvätt allt som oftast sammanföll med min mors tvätt av kläder och det var hennes absoluta övertygelse att hon behövde klädnyporna för att kunna hänga tvätten. Vad gör man?! Jo, man letar fram en gammal snusnäsduk i lagom storlek. Tvätta håret, borsta det blöta håret rakt och sedan spänna, men betoning på spänna, snusnäsduken runt huvudet. Efter några veckor hade jag arbetat fram en enorm skicklighet i själva spänningsprocessen. Det var så hårt spänt att mina annars ganska runda ögon nu mer var av den asiatinspirerande sorten. Att sova med detta gav naturligtvis upphov till en enorm spänningshuvudvärk (ja, så där vitsig kan jag vara ibland).

Så en dag när jag kom hem från skolan hade min mor förbarmat sig och under dagen inhandlat en alldeles ny fönapparat med olika borstar som tillbehör. Tror nog aldrig jag älskat en människa så högt som jag älskade henne just då. Dammsugaren fick stå kvar i sitt städskåp, klädnyporna fick vila på klädstrecket, tejpen användas vid paketinslagning och snusnäsduken försvann i det allmänna lyckoruset och dök aldrig upp igen.

Jaa, sedan den dagen för cirka 40 år sedan har jag slitit, dragit och applicerat allsköns hårprodukter för att bemästra mina hårsäckars felprogrammering.

Så plötsligt en dag säger min yngsta dotter:
- Mamma, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nää, älskling det vill du visst inte. Du har så vackra hårsäckar, dem ska du vara glad för.
- Hårsäckar?! Nää, jag pratar inte om säckar, jag vill ha sådana där krokar i håret som du har.
- Nej, nu får du höra vad jag säger. Du vill inte han några krokar i håret. Jag ska visa dig varför.

Och så tar jag fram ett skolfotografi på mig själv från 1972. På bilden syns inte att jag denna morgon ställt klockan på ringning 05.00, tvättat håret och sedan fönat dessa krokar i timmar för att se så där frän ut som man ska när man är 13 år. Denna "skolfotomorgon" lyste Gud med sin frånvaro (precis som vanligt alla viktiga hårdagar) och lät ett stilla stril av regn falla från de regntunga skyarna.

- Titta och begrunda älskling, du vill inte han några krokar i håret. Var glad över din vackra hårsäckar!

Och någonstans, just i det ögonblicket, är samförståndet mellan mig och min dotter, totalt!

Sergels Torg "hoar hela natten"

Jag tycker att jag är privilegierad som får arbeta mitt i stan. Där finns ett stort antal restauranger (om man nu ratar personalmatsalarna), promenadstråk kring Kungsträdgården och inte minst en uppsjö av butiker. Det sistnämnda är en fantastisk tillgång i slutet av varje månad då arbetsgivaren varit generös nog att fylla på lönekontot, inte med särskilt mycket, men ändå så pass att butikerna kring Hamngatan får ett besök av mig. Här finns NK (om man vill lyxa), HM (om man vill snåla) och sedan finns där en mängd andra mitt-i-emellan-butiker om man vill vara lagom svensk.

Nu när solen och värmen har återvänt till våra breddgrader är det en självklarhet att med latten i högerhanden ta en svängom på stan när det är dags för lunchrast. Latten är särskilt viktig! Det är kännetecknet i Stockholm på att man är någon, det vill säga, jag har min arbetsplats mitt i smeten, jag måste ta en "springkaffe" eftersom jag är så "viktig" och jag måste röra mig snabbt och smidigt för jag är väntad till något superviktigt möte som man inte kan börja förrän jag är tillbaka (med största sannolikhet är det jag själv som ska leda mötet). Ja, allt det där är ju en sanning med modifikation men det vet ju inte flanörerna från Känckebröhult som är på besök i huvudstaden.

Men så plötsligt förändras stadsbilden varje år i början av juni. Det är mer folk i rörelse, mer trafik och ett öronbedövande discodunk. Man har svårt att glida snyggt mellan flanörerna och samtidigt balansera latten utan att spilla. Trafiken har ökat och ljudnivån som vanligtvis är hög har nu nått ett nivå som får en att blicka uppåt i skyn för att se om flygvapnet har en spontanuppvisning av JAS-plan. Nää, plötsligt hoppar man över rundan i Kungsan, man vill in på kontoret så fort som möjligt! Väl inne på kontoret är man lite uppjagad, stampar takten med fötterna och utan att förstå varför nynnar man plötsligt på Gyllene Tiders "Flickorna på TV 2".

Sen slår det en plötsligt, man lägger ihop 2 + 2 och får STUDENTER!!! Studenter, studenter och studenter!! Nu har det börjat!

Den första veckan tycker man att det är lite mysigt, ja rent av lite glädjespridande. Man ler lite och tjejerna som dekorerat lastbilens långsidor med "Vi har kroppar utan snoppar". Det känns fyndigt på något vis. Men vilken utbildning är det de just avslutat? Ja jag menar om man saknar snopp när man gått tjejernas program i tre år, vad har man då utbildat sig till? Är det inte en utbildning som killar väljer, eller om de gör det, blir de av med snopparna då?

Jaa, sådana saker fnular man lite på den första "studentveckan" medan man sitter där på mötet och tittar på grafer i olika färger.

Flak efter flak passerar under de närmaste veckorna. Kring den 20 juni är man så utled på dessa lastbilsflak med fulla ungdomar, både de utan snoppar och de med snoppar. Man skiter i vilket, liksom! "Flickorna på TV 2" och "Hoa hela natten" är man så urless på att när man hör låtarna vill man bara skrika "JA, JA, jag vet för bövelen!!! Jag menar, ungarna på flaken var ju inte en födda när Per Gessle och Rosa Körberg med sönderblekt hår hade megahitar med de här låtarna! Kan de inte komma med något nytt, undrar man.

Jaa, och så sitter man där som superviktig banktjänsteman och blir störd när man ska tyda den 53 sidor långa superviktiga PowerPoint presentationen man precis fått från en ännu viktigare kollega. Irritationen växer sig stark. Det är varmt på kontoret, varmt i mötesrummen och varför är inte den förbannade kopiatorn lagad, den har ju för h-vete varit trasig i flera dagar!! Man ger kopiatorn en välriktad spark och kutar in till avdelningens assistent som man vet är en klippa och som genom ett under kommer att vifta med sitt trollspö så att kopiatorn "spyr ut" alla de dokument som under de senaste dagarna legat på kö för att skrivas ut. Men istället för ett Abra Kadabra möts man av en lika studenttrött kollega vars enda svar på ens kopiatorfråga är ett lullande "Jag ska hoa hela natten, hoa hela dan".

Åhh Gud, om man ändå fick lite svalka, men inte ens det går att få. Man kan inte ens under lunchpromenaden tjuvdoppa tårna vid obelisken vid Sergels Torgs om man nu fått för sig att vara lite ungdomligt crazy. Även den har de tagit över! De är som kaniner, de finns överallt över hela stan!

Men ungdomarna måste ju få fira studenten, tänker kanske den som arbetar i Kista. Jaa, det tycker jag också men kan de inte göra det i Knäckebröhult istället? Jag menar, vad händer i Knäckebröhult i början av juni? Kan det hända något värre än att det i lokaltidningen står med feta rubriker att "Olssons ena kviga på torsdagskvällen tog sig in till tjurarna"? Knäckebröhult skulle nog må bra av lite "Hoa hela natten" och Flickorna på TV 2". Kanske var inte de några megahits 1980 utan de kanske rent av får uppleva en renässans? Då skulle kanske till och med Olssons kviga av pur förskräckelse stanna på rätt sida av stängslet när flaken drog förbi?

Ja, ja, snart är det den 20 juni och det enda som minner om de gångna veckornas flakmusik är den envetna tinnitus-tonen som stannar kvar i öronen fram till mitten av september. Sen blir det lungt igen..... ända till nästa månadsskifte maj/juni när allt börjar om igen. På nytt finner man sig stå där och le mot det första flaken som drar förbi, man kanske till och med vinkar tillbaka till de överförfriskade 20-åringarna och har man helt tappat kontrollen, ja då sjunger man kanske rent av med i den gamla godingen "Jag ska hoa hela natten". Men dit är det långt, mycket långt.