Håller verkligen den här storyn? Fixar jag det här? Finns det ett driv i den här berättelsen? Är karaktärerna tillräckligt intressanta? Sist men inte minst, om jag mot förmodan en dag skulle bli klar med min bok, finns det då en enda människa som skulle vara intresserad att läsa det jag skrivit?
Alla med författardrömmar kommer någon gång till det här stadiet. Strax därefter är det inte helt ovanligt med en överväldigande skrivkramp och ingen förstår hur jag känner. För om ni inte visste det, att skriva är det ensammaste man kan ägna sig åt.
Tror att jag snart gått igenom alla stadier i författandet: skrivflow, misströstan, euforisk glädje när flowet återigen gör sig påmint. Men sen ... fy och usch vilken banal historia, vem tror jag att jag är, författare eller? Jag lägger ned två års arbete.
Men då dyker dessa fantastiska människor upp, de som när samma dröm, de som drivs av samma önskan att få berätta. Jag har haft turen att träffa flera sådana människor, tre av dem klarar jag mig inte utan.
Två av mina författarvänners huvudkaraktärer har suttit inne på Långholmen. Jag har själv placerat min huvudkaraktär där under åren 1897 - 1900. När så skrivkrampen slår till, galet påhejad av den där lilla djävulen på axeln som säger att jag inte kan skriva, då kommer dessa författarvänner till hjälp. Vad gör vi för att komma förbi krampen, vad gör vi för att komma vidare? Vännen R vet hur man borstar bort djävulen på axeln, hon vet hur vi ska få inspiration. Vi ska låta oss fängslas, låsas in på Långholmen helt enkelt.
Sagt och gjort, under en helg kröp vi helt enkelt in i varsin cell på Långholmen, strök handen mot nötta celldörrar, andades in atmosfären, blundade och såg våra karaktärers liv som det kanske tedde sig när de satt ensamma i varsin cell.
Helgen på Långholmen skulle visa sig vara ett lyckodrag. Här kom vi i flow, här hittade vi på nytt kreativiteten. Det skulle visa sig att Långholmen haft samma inverkan på de intagna vid förra sekelskiftet. Här fanns sedan länge ett läs- och skrivrum.
Visst, man kunde ta sig till Läs- & Skrifrummet om man orkade efter dagens straffarbete. Hur många var det som orkade?
Vilka var dessa fångar över huvudtaget?
Under åren har många idag kända personer gjort en "volta" på Långholmen, bland andra:
- Hjalmar Branting
- August Palm
- Jan Fridegård
- Isaac Grünewald
- Lasse Strömstedt
- Jan Guillou
Men vilka var de andra, de som ingen kände då och som ingen känner idag?
Per Wilhelm "Snuffe" Lundgren
Per Wilhelm, kallad "Snuffe" föddes 1832 och växte upp under usla förhållanden. Hans mor ville inte till en början veta av honom, men blev så småningom tvungen att ta hand om sin pojke. Hans skolgång var ytterst bristfällig och han blev svårt misshandlad under hela sin uppväxt. Snuffe rymde oavbrutet från sin mor och styvfar men var ovälkommen överallt. Han städslades slutligen som hjon men rymde även från sin arbetsgivare, om och om igen.
Så småningom kom han till Stockholm och fann en fristad i ett "tjuvnäste". Samtidigt kom han i kontakt med alkohol och greps för brott första gången när han var femton år då han plankat in på ett tivoli. Men tiden kom Snuffe att dömas för flera resor stöld. 1861 rymde han från Långholmen tillsammans med två medfångar. Rymningen skedde från en arbetsbåt och en soldat som följt med som vakt, drunknade. Snuffe, som svor att han var oskyldig, utpekades av sina medfångar som den som knuffat soldaten i sjön och han fick så småningom livstids straffarbete för detta. Under alla år som fånge bedyrade han sin oskuld.
Han benådades till slut och lämnade Långholmen efter femtio år på anstalt, fyrtio av dem på Långholmen. När han frigavs försökte han två gånger springande ta sig tillbaka till fängelset, dock utan att bli insläppt.
Snuffe hann få några år i frihet innan han dog. Genom fångvårdschefens och några arbetsgivares medverkan blev hans sista tid i livet någorlunda dräglig. Snuffe förde anteckningar under sin tid som fånge. Dessa gavs ut 1906 under titeln "En gammal lifstidsfånges själfbiografi".
Hjert och Tektor
Den 1 september 1874 mördades en järnvägsingenjör Upmark och hans körsven Larsson under en färd med vagn mellan Sparreholm och Eskilstuna. Så småningom greps två förbrytare, Hjert och Tektor, de så kallade gotlandstjuvarna, för dådet. De trodde de anfallit en postdiligens.
I maj 1875 dömdes de båda, dels för på Gotland begångna stölder, till tio års straffarbete. Tektor dömdes dessutom att vara medborgerlig förtroende förlustig under ytterligare tio år. För morden och delaktighet däri, dömdes de båda att mista sitt liv.
Hjerts avrättning
Ur Dagens Nyheter 1876:
"På afrättningsplatsen utanför Malmköping hade under natten en betydlig menniskomassa, nästan uteslutande bestående av allmoge, samlats.
Ovanpå schavotten låg en lite träkupp, höljd av friska grankvistar och försedd med urholkningar för delingventens haka och axlar. Det var stupstocken.
Knappt hade Hjert hunnit placera sig, förrän skarprättaren skyndade fram, fattade sin under ett par grankvistar dolda bila och skilde med ett enda kraftigt och välriktat hugg, huvudet fullständigt från kroppen, så att det rullande ned på chavotten. En tjock ström av blod sprutade fram under de afhuggna ådrorna, och ögonblicken derefter rusade ur folkmassan personer försedda med glas och skedar för att upphemta blod. En och annan lyckades men kronobetjeningen dref de flesta tillbaka."
Tektors avrättning
Den genomfördes på Stenkumla backe en mil från Visby.
Ur Dagens Nyheter 1876:
"Fyra hundra bönder voro uppbådade att bilda spetsgård. De hade redan infunnit sig. Redan vid sextiden samlades åtskilliga nyfikna. Dessas antal var dock ej större än att det klockan sju, uppbådet inberäknadt, uppgick till endast 7 á 800 personer. Klockan en kvart över sex uppläses dödsdomen och spetsgården formeras.
Tektor hjelpes ur droskan, och ledd af två personer stapplar han fram till och genom spetsgården. I dess midt har man bestödt en fläck med sandblandad sågspån och midt på denna fläck ligger stupstocken, der hans hufvud skall falla. Hvad läses i hans ansigte? Det vet ingen. Men gången och hela hans sätt antyder att döden redan med fast hans gripit om hans lifs hjerterötter.
Bödeln (Steinbeck från Vadstena) smyger sig fram på fångens högra sida. Han är civilklädd och bär öfverrock. Den blanka bila han hittills dolt bakom ryggen, glänser i solskenet. Den faller - Ja finge vi stanna här. Men, o fasa, den höyes ånyo, färgad af rykande menniskoblod och faller åter.
Starka karlar dånar, unga gråta, allmogemännen hålla för ögonen på sina qvinnliga slägtingar. Nu må allt vara slut. Nej, ännu en gång lyftes den bloddrypande yxan och först nu rullar hufvudet från kroppen, och fångens mössa, som han behållit på hufvudet, kastas flere fot från stupstocken."
Detta var den sista offentliga avrättningen i Sverige.
Johan Alfred Andersson-Ander 1873 - 1910
Trettondagsafton, 1910, vid 10.30-tiden, anträffades i Gerells växelkontor vid Malmtorpsgatan i Stockholm, den 24-åriga kassörskan Anna Viktoria Hellsten till synes livlös, starkt blödande ur ett sår i huvudet. Hon avled en timme senare på Serafimerlasarettet.
Stor oreda rådde i lokalen. Kassaskåpets dörr stod på vid gavel, föremål och mynt låg kringspridda på disken och golvet. Det var uppenbart att det rörde sig om ett rån i förening av grovt våld.
Vid 19-tiden samma dag kom ett telefonmeddelande från hotell Temperance. Personalen hade fattat misstankar mot en man som tagit in på hotellet under namnet Alfred Andersson. Omkring middagstid morddagen hade Andersson avrest till Vaxholm. I korridoren utanför hotellrummet hade han lämnat kvar en koffert som visade sig innehålla så gott som allt det stulna från växelkontoret samt ett fotografi av den före detta kyparen Alfred Andersson, straffad två gånger för stöld i Finland.
Omkring midnatt samma dag, greps Ander Andersson i sin fars stuga. En del föremål som härledde till växelkontoret, anträffades. Ander nekade envist men blev med stöd av överväldigande indicier av Stockholms Rådhusrätt den 14 maj 1910, dömd till döden.
Ander avrättades på gården till Kronohäktet på Långholmen den 23 november 1910, klockan 08.00 av skarprättare Dalman. Vid avrättningen användes en nyinförskaffad giljotin för första gången - och för sista gången.
Det var sista gången dödsstraffet verkställdes i Sverige.
Nej fy och usch, varför tog vi del av de här hemska historierna? Inte vill vi våra manuskaraktärer så illa. Nej, de får sitta inne för andra resan stöld och lite annat fuffens, aldrig att vi låter en aspackad skarprättare missa med yxan både en och två gånger. Nej, någon måtta får det ändå vara. Lite skicka och fason om vi får be!
Lite skakade blev vi allt efter att ha läst om Snuffes hemska uppväxt och om Tektors bila som fläckats av "rykande menniskoblod".
Nej, numera gör det inte fullt så ont att sitta inne på Långholmen. Känner man sig lite nedstämd och skärrad efter dagens vedermödor tar man sig till Wärdshuset "Finkan" och beställer in en Club Sandwich och glas vitt. Dessa två ting intar man sedan till ljudet av en sprakande brasa.
Undrar vad Snuffe tänkt om saken.
