6 februari 2015

Aldo Manuzio - vad skulle han med semikolon till?

Den 6 februari 1515 avled den italienska boktryckaren. Aldo Pio Manuzio. I över 500 år har den mannen skapat förvirring, vilda diskussioner och en massa tryckfelsnissar i tidningar och böcker. Aldo Pio Manuzio var nämligen skapare av det till storleken lilla men ändå kontroversiella tecknet semikolon (;).

Aldos Manuzio i en målning
av Bernardino Loschigg 
Alltså man kan mer än en gång fråga sig varför, till vilken nytta? Ville ha skapa debatt, var kanske avsikten att förvirra för 90 procent av alla människor som skriver texter i någon form?

Ja, det är nästan så man får hoppas det, för debatt och förvirring det har semikolonet skapat. Man kan ju tycka att han kunde haft den goda smaken att hålla sig till utgivning av romerska och grekiska verk, att han liksom stannat vid det. Eller kanske sansat sig lite när han uppfann den kursiva stilen.

Men nej, en del vet inte när det räcker helt enkelt, när det liksom gått överstyr. Han var liksom tvungen att "irritera" med det där lilla semikolonet.

Semikolon är svenskans mest omfamnade skiljetecken. Men bara vart tredje semikolon är korrekt använt i svenska texter på nätet.






Så här säger svenska skrivregler om det lilla tecknet.

"Semikolon kan användas mellan huvudsatser när man tycker att punkt är för starkt och komma för svagt avskiljande. Det är ofta en smaksak om man ska använda semikolon i stället för punkt eller komma. Det används normalt mellan huvudsatser som har ett nära innehållsligt samband med varandra. Det markerar gränsen mellan satserna; samtidigt binder det ihop dem. Semikolon följs alltid av liten bokstav."





Okej, ett semikolon används mellan två huvudsatser. Men det är en smaksak om man ska använda semikolon, det går nämligen lika bra med en punkt eller ett kommatecken. Då dyker osökt frågan upp på nytt ... varför uppfinner man ett tecken som är en smaksak och som de allra flesta människor faktiskt inte har en aning om när det ska användas och i sådana fall varför?

I stort sett varje dag får jag ta hand om ett antal texter som man vill att jag ska gå igenom, kolla efter bästa förmåga och eventuellt rätta sådant som jag anser vara fel ur ett skrivregel-perspektiv. Jag ska inte trötta er med hur många semikolon jag plockar bort, skulle jag skriva om dem alla skulle det här blogginlägget bli så långt att det tog ett halvår att läsa igenom det.

Många roar sig med undersökningar kring semikoloneländet
 

Det sägs att svenskarna älskar semikolon ändå går det ofta snett när skribenter använder tecknet. En undersökning som gjorts av Alexander Katourgis vid högskolan i Gävle, visar att träffsäkerheten för texter publicerade på nätet i genomsnitt är 35 procent. Hela 65 procent av de semikolon som han undersökt är felanvända. Och då mina vänner har han studerat inte mindre än 2 000 semikolon!

Även Cecilia Imberg vid Lunds universitet har roat sig med att göra en undersökning kring semikolon-eländet.

Hon ville se hur olika åldersgrupper använde tecknet. Testpersonerna fick en rad exempelmeningar som skulle kompletteras med skiljetecken. De deltagare som var födda 1984 -1994 använde semikolon betydligt oftare än de deltagare födda 1944 - 1964. Den yngre gruppen satte ut totalt 94 semikolon mot 63 för den äldre gruppen.

Användningen av semikolon var inkonsekvent i bägge grupperna. Det visar att det finns en stor osäkerhet kring hur skiljetecknet ska användas.

Språktidningen lät sina läsare rösta på vilket skiljetecken de ansåg vara bäst. Det visade sig då att just semikolon var den största favoriten, den tog hem 25 procent av rösterna. Resten av procenten fördelades mellan mer vanliga tecken som punkt, kommatecken, utropstecken och så vidare.

Siv Strömquist, docent i nordiska språk vid Uppsala universitet, listade för ett antal år sedan de fyra vanligaste felanvändningarna av semikolon:


  • i stället för kolon före uppräkning,
  • i stället för kolon före citat,
  • i stället för kommatecken före bisats,
  • i stället för kommatecken före efterställd benämning.


Men varför i hela friden tycker en majoritet att semikolon är det bästa tecknet när bara en bråkdel av dem förstår hur det ska användas? Tycker man det är ett snyggt tecken? Eller gör man tecknet bara av gammal vana?

Nej vet ni vad, ni får aldrig mig att använda semikolon; jag tycker det är stökigt, fult och helt onödigt. Varför hålla på med sådant man inte behärskar; varför klämma dit en extra punkt ovanför kommatecknet; ja menar; det behövs verkligen inte.

Nej, jag tänker inte fira semikolonetsdag; varför skulle jag det? Jag har aldrig använt det; kommer med största sannolikhet aldrig göra det heller.

Nej, upp till kamp mot tecken i svenska språket som inte tillför något och som de flesta ändå inte vet hur de ska använda. Detsamma tycker jag om fåniga nyord som förfular det svenska språket. Jag tänker närmast på
H-ordet som avkönar oss alla; men det mina vänner, det kräver ett helt annat blogginlägg.


Källor:
Wikipedia
Språktidningen





Protected by Copyscape Plagiarism Detection

1 februari 2015

1 februari - mulet och grått och en jäkla kalabalik i Bender

Jaha, så skriver vi då den 1 februari 2015. Nu är vi lite närmare våren än vi var den 31 januari. Dagarna blir lite längre och det känns ju bra. Om solen sedan orkat gnugga sömnen ur ögonen och bjudit lite på sig själv, hade det varit ännu bättre. Men vi får kanske helt enkelt vara nöjda med det som är.

Människan behöver ju som bekant solljus för att kunna må riktigt bra. Dagsljus är det optimala ljuset. Det finns inget annat ljus som kan konkurrera med det. Förutom att det självklart ger ljus, så har det flera positiva effekter på oss människor. Dagsljuset är en viktig källa för vårt D-vitaminintag och styr även hormoner som reglerar dygnsrytmen.

Förr i tiden kunde man få ett lindrigare straff om man begått ett brott under inflytande av ohälsosamt väder. Idag verkar det mest som en uppfattning­ som kan sorteras in bland allehanda skrock. Men faktum är att det finns tydliga kopplingar mellan väder och vår hälsa, både fysiskt och mentalt.

Så, hur klarar då norrbottningarna vinterhalvåret, hur mår de egentligen? Och hur mår man i södra Sverige som "roffat" åt sig det mesta av solljuset under vintermånaderna?

Så här behagade solen sprida sitt ljus den 1 februari 2015:

  • Arvidsjaur - 08.45 - 15.23
  • Stockholm - 08.01 - 16.03
  • Mörbylånga - 07.55 - 16.22

Tror de klarar sig i Norrland ändå. Under sommarmånaderna får de visserligen ägna dagarna åt att smälla knott men de kan samtidigt likt ekorrar samla på sig solljus som de sedan kan leva på när det blir bistrare tider.

Själv tycker jag att februari och mars är riktigt trista månader, de är bara en enda lång transportsträcka till dess våren behagar göra entré.

Men man ska kanske inte klaga, det var inte bättre förr. Det finns de som med största sannolikhet tyckt att det varit toppen att tillbringa den 1 februari en gråmulen söndag. 

Målning av kung Johan från 1582
av Johan Baptista van UtheLägg till bildtext
Johan den III till exempel, son till Gustav Vasa och drottning Margareta. Den 1 februari 1594 begravs Johan III i Uppsala domkyrka, mer än ett år efter sin död (17 november 1592).

Usch och fy vilket liv han levde. Osams med brorsan Eric XIV, tillika Sveriges konung, som han var. Ingen större syskonkärlek där inte.

Eric blev mer än purken när Johan den 4 oktober 1562 gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, en yngre syster till Polens kung Sigismund II. Det var kanske inte det smartast Johan gjort eftersom Sverige då befann sig i krig med Polen.

Johan dömdes för landsförräderi i juni 1563. Han sattes i fångenskap på Gripsholms slott där han fick gå omkring och sparka grus i mer än fyra år. 




Porträtt av Karl XII från 1706 av
David von Krafft
Den 1 februari 1713 har den osmanske sultanen Ahmed III lackat ihop ordentligt på Karl XII och hans närmaste soldater. De har bott i staden Bender ända sedan flykten efter slaget vid Poltava och nu tyckte Ahmed att de kunde vara nog.

Han försökte övertala Karl att lämna landet men när Karl bara ryckte på axlarna blev sultanen tvungen att ta till våld. Karl XII höll dock tillsammans med sina karoliner stånd i flera timmar innan han snavade på sina sporrar och blev tillfångatagen. Slaget går till historien som kalabaliken i Bender. 












Mary Shelley porträtterad 1840
 av Richard Rothwell
Den 1 februari 1851 avlider författaren Mary Shelley, endast 53 år gammal. Hennes mest uppmärksammade roman är den om Frankenstein.

Mary, hann inte bli mer än tio dagar gammal innan hennes mor dog i barnsäng. Hennes far tog dock väl hand om henne och gav henne en gedigen utbildning.

Men när Mary förälskar sig i den redan gifta Percy Bysshe Shelley, blir fadern utom sig av ilska. Mary och Percy rymmer till Frankrike. De återvänder dock till England och Percys lagvigda hustru föder honom en son. Samtidig förlorar Mary det barn hon fått tillsammans med Percy. Med tiden får dock Mary och Percy fyra barn tillsammans.

Enligt Marys läkare dör Mary av en hjärntumör. När precis ett år gått efter Marys död öppnas hennes sekretär. Där finner man bland annat några lockar av hennes döda barns hår och ett litet paket innehållande lite av askan efter Percy, samt en del av hans hjärta.




Det är naturligtvis svårt att veta om det gått bättre för Johan III, Karl XII eller Mary Shelley om den
1 februari bjudit på mer solljus. Det mest troliga är väl att ödet varit detsamma för dessa tre, oavsett klarblå himmel eller inte.

Kanske bäst ändå att inte klaga över en trist söndag den 1 februari. Jag har i alla fall sluppit en massa bråk med mina syskon, har helt enkelt undvikit att bli fängslad av dem.

Inte heller har jag behövs hålla stånd mot ett gäng arga Bender-bor, har dessutom sluppit att snöpligt snubbla på mina egna sporrar.

Inför Mary Shelleys liv känner jag inte heller något större avund. Man kan ju inte skylla henne för att ha levt livet på en räkmacka precis. Kanske skaver dock ett litet uns av avund. Att ha skrivit en bestseller som Frankenstein hade ju suttit bra. Riktigt bra.


Källor:
Allt om vetenskap
Historiesajten
Wikipedia





Protected by Copyscape Plagiarism Detection