Blåhåriga damer, fyllon och en kundtjänst i Senegal

Man ser små filmsnuttar om det i sociala medier, man ojar sig över TV-inslagen om samma sak och i fikarummet kan man få höra de mest hårresande historier. Jag tänker på filmsnuttarna och historierna om oss stressade (rädda?) människor som utan att blicka skyndar förbi en annan människa som helt uppenbart behöver hjälp.

Filmsnuttar på Facebook som visar hur en människa i säckiga och trasiga kläder ramlar ihop på gatan utan att någon kommer till undsättning, upprör och leder till en mängd arga kommentarer som "fy fan för mänskligheten" och "men hur tänker folk?" Men hur fungerar vi själva om vi ser någon trasig människa som behöver hjälp, jag menar, om vi lägger handen på hjärtat och törs vara riktigt uppriktiga?

Ja, jag vet inte hur det är med er men det händer att jag ibland sträcker ut en hjälpande hand, ibland väljer jag att inte se. Det erkänner jag om jag lägger handen på hjärtat, om jag törs vara uppriktig. Små barn som storgråtande och förtvivlat letar efter en bortsprungen förälder på IKEA, får min självklara uppmärksamhet på stubben. Men hur är det med fyllot som luktar som något ur en skräckfilm signerad Stephen King? Ja där ska ärligt erkännas att jag tvekar innan jag med bestämda steg travar fram och frågar "kan jag hjälpa dig på något sätt?"

När jag var yngre tvekade jag aldrig, klart man hjälper den som "är i nöd". Det var sjuttiotal och lite "we shall overcome" över tillvaron. Kanske var man också som tonåring mindre rädd för besvär, vad vet jag.

När jag som fjortonåring en kylig hösteftermiddag var på väg hem från skolan, stötte på en liten gullig tant med blått hår och ådriga händer. Hon såg så snällt på mig där hon satt på stentrappan utanför hyreshusets och liksom lite generat pillade på sitt nattlinnes vita spetskant.

"Goddag flicka lilla", sa hon och log ett tandlöst leende.
"Tja", replikerade jag och blåste en enorm bubbla av mitt tuggummi av märket Bobby.

"Jo, förstår hon", fortsatte den blåhåriga damen, "jag fryser så förfärligt men kan inte ta mig in i min lägenhet."
"Oj, har du låst dig ute? Var bor du då, jag kan hjälpa dig?"
"Ja du", sa hon och tittade nedåt gatan. "Jag bor därborta, där i det gula huset."
"Okej, men då går vi dit då."

Väl framme vid det gula huset såg den blåhårige lite villrådig ut.
"I vilken port bor du?" undrade jag.
"Ja, kära nån, vilken var det nu? De ser ju likadana ut allesammans."

Nu började jag ana oråd. Det var uppenbart att hon inte visste i vilken port hon bodde i och jag hade bråttom hem för att ringa timslånga samtal till klasskompisarna. Det faktum att vi redan snackat oavbruten med varandra under hela dagen, var av underordnad betydelse.

"Kanske är det ändå inte det här huset", sa damen i grubblande ton, "kanske var det i det bruna huset jag bodde". Hon pekade med ett värkbrutet pekfinger åt det håll vi just kommit från.

"Okej, då går vi tillbaka dit", sa jag och smällde av ytterligare en gigantisk bubbla som la sig som en dagkräm över mitt finniga ansikte.

I mer än en timme vandrade jag och den lilla tanten i nopprigt nattlinne samma gatan fram och tillbaka utan att hitta en enda port som fick hennes lilla bekymrade ansikte att spricka upp i en igenkännande leende. Vad jag inte visste då, var att jag precis haft mitt första möte med en dement person. Jag räddades till slut av att hennes mer än vuxna son som kom vandrande på gatan för att leta efter sin mor som rymt i ett obevakat ögonblick. Han tackade mig för hjälpen och ledde in henne i den port där jag hittat henne sittande från början.

Okej, fick detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"? Nope!

Några år senare, en svinkall vinternatt, stod jag och fumlade med nyckeln i portlåset. Då hörde jag plötsligt ett svagt "hallå" från buskarna bredvid mig. När jag tittade närmare låg där en man som var bortom ordet "berusad". Hur bra hans kväll varit tidigare, kunde jag inte veta, men att han nu mådde mindre bra, det förstod jag på det han kastat upp över sina kläder och det blodiga såret i hans huvud.

"Hallå, hur mår du?" frågade jag och försökt låta käck. "Du har slagit dig ser jag, har du ont?"
"Åh, min sköna", sluddrade mannen. "Jag mår bara fint."

Jag böjde mig ned och kände på honom. Han var totalt stelfrusen och i skenet från gatlyktan kunde jag ana hans blåa läppar.

"Nej, här kan du inte ligga", bestämde jag. "Här fryser du ihjäl innan du hinner säga skål!"

Jag lyckades med konststycket att få honom på fötter, la hans arm om min hals och försökte att enbart andas med munnen i ett försök att slippa dra in ångorna från det som fläckade hans jacka. Men var skulle jag göra av honom? Jag hade ju ingen längtan efter att bjuda in honom på en kopp te med lite småmysigt nattsnack. Men det fanns inte tid för några riktigt klyftiga och genomtänkta alternativ, han måste in i värmen och det snabbt. Huset jag bodde i hade två portar och jag bestämde mig för att luta honom mot elementet i den port jag själv inte bodde i. Jag ville ogärna dagen efter ha en diskussion med fru Larsson och herr Björk, huruvida jag var dum i huvudet eller inte som släppt in ett fyllo i vårt hus.

När jag väl fått honom på plats, lutad mot det varma elementet och med hans läbbiga jacka som huvudkudde, stod jag en stund och betraktade min välgärning.

"Är du en ängel?" sluddrade mannen. Är jag död, har jag kommit till himlen trots allt?"
"Nej", sa jag sanningsenligt, "till himlen har du inte kommit, men likväl till Blåsutvägen 31."
"Nej, en ängel är du, vad heter en ängel?" tjatade mannen som uppenbarligen inte hade en aning om var Blåsutvägen 31 låg belägen.
"Jag heter Anna-Lena", och jag är ingen ängel. Nu måste jag gå. Värm dig nu så känner du dig piggare i morgon".

Med de orden ljög jag ju tungan svart. Utsikterna för att den här mannen skulle vara "pigg i morgon" de fick väl ändå ses som ganska små för att inte säga obefintliga.

Dagen därpå ringde en arg herr Björk på dörren och undrade just huruvida jag var dum i huvudet eller inte som släppt in ett fyllo i vårt hus.

"Vad är det som får dig att tro att jag släppt in ett fyllo i huset?" undrade jag med korslagda armar och viktig min.
"Ja vem annars skulle det ha varit? Den fan har ju ropat 'Anna-Lena min ängel, var är du?' sedan halv fyra i morse. Vad jag vet bor det bara en Anna-Lena i det här huset."

Och det var det ju svårt att neka till. Så fick jag ovett ändå, bara för att man ville vara lite bussig (den där Björk dog förresten kort efter. Kanske finns det en Gud ändå?)

Och då infinner sig ju osökt frågan: Fick detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"? Nope!

I dag klev jag av tåget vid Älvsjö station, precis som jag brukar. På vägen mot infartsparkeringen ser jag på håll en man i rullstol som såg ut att när som helst ramla falla ur nämnda rullstol. Alla stressade förbi honom så jag såg det som mitt kall att stanna och fråga:

"Hej, kan jag hjälpa dig på något vis?"
"Rao, lao surr", svarade den rullstolsbundne.

Det tog bara ett par sekunder att förstå att den här mannen "gått sina mil" så att säga. Två eller möjligtvis tre tänder "trängdes" i han mun, hans händer var fulla av snor, precis som det större området kring hans näsa.

"Behöver du hjälp med något?" försökte jag igen.
"Ro, lu si no tax", svamlade han utan att se mig i ögonen. "Taxi".
"Behöver du en taxi?

Mannen nickade jakande och jag började desperat se mig omkring ifall jag efter alla år vid Älvsjö station kanske missat att där finns en taxistolpe. Men nej, inte en taxi att tillgå. Då började mannen rota i sin innerficka och fick fram en tepåse (?) och ett lite prydligt fodral i rött konstläder. Han sträckte fram ett kort som visade att hans namn var Georg Melker och att han hade rätt till färdtjänst. Mycket prydligt ditlagt låg också en gul post-it-lapp med telefonnummer för beställning av en färdtjänsttaxi.

"Hämt djär", stönade han och pekade på platsen där vi stod.
"Okej, menar du att du vill du bli hämtad här?"
"Aaa", svarade han och höll blicken på mina läppar.

Så slog jag numret på lappen. "Välkommen till färdtjänst", svarade en inspelad, något ihålig röst. Sedan följde ett tjugotal signaler utan att någon svarade.

"Skit också", tänkte jag. "Har alla på färdtjänst kundtjänst gått på tidig semester?"
"Du, det är ingen som svarar, är du säker på att det är rätt telefonnummer?"
"Aaa"

Okej, nu hade jag ju faktiskt själv gett mig på att hjälpa den här rejält förkylda mannen och då fick jag ju löpa linan ut. Slog på nytt telefonnumret från post-it-lappen och medan jag väntade på svar såg jag att bakom färdjtänstkortet fanns ett visitkort där det stod "Dövcenter Stockholms Landsting". Sakta gick det upp för mig att mannen inte bara var förkyld och uppenbart berusad, han var dessutom döv. Okej, this must be my lucky day.

Jag vände mig mot mannen för att le lite uppmuntrande och kunde snabbt konstatera att han somnat och nu lutade oroväckande åt höger. Med handväskan i ena handen, mobil och färdtjänstkort i den andra, fick jag med kroppen försöka staga upp honom så att den värsta fallrisken kunde elimineras. Tio minuter senare hörs en röst svara något obegripligt.

"Ja, hej, Anna-Lena heter jag. Jag står i Älvsjö tillsammans med en rullstolsbunden man som behöver färdtjänst. Jag har känner honom inte så jag vet inte var han ska men han behöver i alla fall en taxi."
"Okej, nymmer?"
"Va?"
"Okej, nymmer fördtjanst?"
"Jaså, jaha, färdtjänstnummer." Snabbt rabblade jag kundnumret på färdtjänstkortet.
"Var aka?"
"Ja alltså jag vet inte var han ska, jag känner honom inte, jag försöker bara hjälpa honom. Dessutom är han döv. Kan ni bara vara snälla och skicka en färdtjänsttaxi till Johan Skyttes Väg 200?"
"Ja, Skötte vej, var aka?"

Nu ska medges att mitt tålamod började tryta ordentligt. Jag har inte några problem med folk som pratar på bruten svenska, men nu började det nästan bli löjligt. Lite stillsamt kan man ju undra hur mycket mannen hade fått ut av det här samtalet om han nu haft möjlighet att ringa själv.

"Men allvarligt talat! Skämtar du? Jag säger ju att jag inte känner mannen i fråga, jag vet inte var han ska men om du skickar en taxi så kan han kanske skriva på en lapp var han ska, vad vet jag!"
"Dy fraga?"
"Nej, vet du vad, nu måste jag få prata med din bordsgranne eller någonting. Jag säger ju att han är döv dessutom har han somnat så skicka bara en taxi är du snäll."
"Ja, taxi kymer tio i sex, Skötte vej, Alvsjo"
"Toppen", svarade jag och menade det inte för en sekund. (Senare fick jag veta att färdtjänst kundtjänst sitter i Dakar och för den som inte vet var det ligger kan jag berätta att det är huvudstaden i Senegal. Undra på att människan hade svårt med språket.)

Så fick jag skaka liv i den trötte mannen och med mycket tydliga munrörelse forma orden "taxin kommer om en liten stund."

Då sken han upp och mötte min blick för första gången. Jag såg in i ett par fantastiskt vackra bruna ögon och långt där inne trodde jag mig se människan "Georg". Så sträckte han fram sin kladdiga hand för att tacka för hjälpen. Jag tvekade först men så tänkte jag att "livet far fram olika med oss människor och att skillnaden mellan succé och fiasko kan vara hårfin." Jag tog hans hand och blev förvånad över styrkan i hans handslag.

Väl hemma blev jag uppringd av en upprörd taxichaufför som undrade huruvida jag var dum i huvudet eller inte som ringde efter färdtjänst åt en rullstolsbunden man som inte existerade. En taxichaufför som undrade om jag inte trodde han hade viktigare saker för sig än att ta onödiga körningar.

"Oj då", svarade jag. "Var inte Georg kvar?"
"Nej, här finns inte en rullstol så lång ögat når", svarade den ilskne. "Vem fan är Georg förresten, är det någon du känner?"

Jag smålog lite för mig själv och svarade:
"Ja, jag känner honom, fast bara helt flyktigt."

Får detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"?
... hm... Nope!

Mitt liv som petig webbredaktör

Om man ska vara lite högtravande (och det tycker jag är kul emellanåt) skulle man kunna sammanfatta min person som en som "älskar det skrivna ordet". I dagligt tal skulle man kunna översätta det till att "jag tycker det är skitkul med svenska språket".

De senaste 20 åren har jag arbetat som kommunikatör, skribent, webbredaktör, webbadministratör, sitemanager, ja kärt barn har många namn. Trots många år med skrivande är jag självklart ingen fullärd expert utan lär mig fortfarande varje dag. Det kan vara det lilla som exempelvis ett nytt ord som min
13-åring lär mig, ett ord som jag sedan lagom nonchalant kan svänga mig med på jobbet. Eller så kan det vara små bagatellartade skrivregler som när det är befogat med ett semikolon och när det är rätt att använda ett vanligt kolon.

Men en webbredaktör (om vi nu väljer att använda just den benämningen) försöker inte bara se till att svenskan i en text följer våra svenska skrivregler. Nej, en webbredaktör måste kunna skriva så att rätt målgrupp förstår vad en text innebär (veta, kunna, göra). Hon eller han måste också ha känsla för textdisposition, känna till vad som är så kallade "lässtopp" för att i möjligaste mån kunna avvärja desamma, och slutligen vara så tydlig i sitt budskap att läsaren förstår vad som eventuellt förväntas av honom eller henne efter att de läst färdigt.

Det gäller alltså att lägga sig på en lagom språknivå. Den vanligaste språknivån är den som våra svenska dags- och kvällstidningar använder, det vill säga ett skriftspråk som ligger på högstadie- och gymnasienivå.

Jag vill naturligtvis att texter jag publicerar på webben ska vara "rätt skrivna". De flesta texter jag publicerar, cirka 90 procent, är skrivna av någon annan som oftast tycker det ska vara "rätt" men kanske inte "så jävla rätt" som jag tycker. Jag petar i texterna, flyttar kommateringar, skriver om uppenbara syftningsfel och stryker hänsynslöst alla utfyllnadsord (som exempelvis "så", ett ord många använder i nästan varje skriven mening).

Allt detta ger mig ett rykte om att vara "aningen för petig". Jag har lite svårt att förhålla mig till det där påståendet om att vara "för petig". För vad betyder det egentligen? Att man ska vara mindre noggrann? Ska man kanske rent av vara "lite slarvig"?

Ja, som "petig" webbredaktör/skribent får man inte bara ett rykte om sig att inte vara "tillräckligt slarvig" utan man lider själv varje gång man får en blankett eller ett brev hemskickat och där man efter att ha läst texten tre gånger, fortfarande inte förstår, eller rent av missuppfattar, vad jag förväntas göra. I min värld är dessa brev/blanketter skrivna av någon som är "lagom slarvig" och kanske skulle må bra av att vara lite mer åt det petiga hållet. Alltså bara en aning i alla fall, bara så pass petig att mottagaren faktiskt efter mycket om och men ändå lyckats fylla i blanketten rätt, eller förstå vad texten avser.

Exempel 1:

För en tid sedan var jag inne i en Teliabutik och bad dem göra om mitt  mobilabonnemang  till ett vanligt kontantkort. En jättetrevlig Teliaanställd tjej hjälpte mig med detta.

"Du får ett brev av oss när det är klart", sa hon och smällde av ett bländvitt leende.

Igår kom brevet med följande innehåll:

Hej,
Det här är en bekräftelse på genomförd förändring av ditt abonnemang. Din nya abonnemangsform är nu "Refil. (Här är jag med. Låter ju rimligt man kallar ett kontantkort för "refil".)

Men brevet fortsätter med en 47 ord lång mening där jag efter att ha läst halva texten inser att något måste ha blivit fel. Jag har uppenbarligen inte fått något kontantkort utan ett nytt abonnemang som belastas med en avgift varje månad. Eller?

Om ditt abonnemang - Telia Mobil Komplett
Dina fortsatta avgifter för ditt nya abonnemang faktureras i förskott och din första faktura efter bytet kommer därmed att bli högre än normalt eftersom den består av en avslutande del för din tidigare abonnemangsform och den fasta avgifter i förskott för din nya abonnemangsform - Telia Mobil Komplett. 

Okej, sätter mig i telefonkö hos Telia (plats 39) för att reda ut problemet. Jag ska inte ha något nytt abonnemang utan ett kontantkort, eller en "refil" om man nu ska använda Telias terminologi..

Ungefär 25 minuter senare har jag "Mattias" på tråden som började med att ursäkta sig för den långa väntetiden, "det är så många som ringer". Jag förklarar mitt ärende, menar att det måste blivit något fel, jag vill inte ha Telia Mobil Komplett, jag vill bara ha ett helt vanligt kontantkort.

"Ja, jag förstår", svarar Telia-Mattias vänligt, "men du behöver inte bry dig om det där med Telia Mobil Komplett, det gäller inte dig."

"?!"

"Nej alltså den texten gäller bara för dem som tecknat ett Telia Mobil Komplett. Det har ju inte du. Du har en refil."

"Okej", svarar jag, "du får ursäkta en gammal dam som jag men varför står det då i brevet hur faktureringen för Telia Mobil Komplett kommer att se ut framöver?"

"Fråga på du bara, det gör inget, det finns inga dumma frågor", svarar Telia-Mattias. "Det är inte lätt med alla nymodigheter som abonnemang och refil och så vidare. Jag kommer säkert också ha problem att förstå vissa saker när jag blir gammal."

"OK, håll i dig nu för här kommer ännu en dum fråga", säger jag igen och känner ett växande hat mot Telia-Mattias för att han utgår ifrån att jag är senildement. "Men om den där texten inte gäller mig, varför har ni då skrivit den till mig?"

"Som sagt, det finns inga dumma frågor. För att vi ska slippa ha olika brev skriver vi om allt möjligt i ett och samma brev, på det sättet kan liksom kunden själv välja vad som passar."

"Aha, jag förstår, vad smart tänkt av er", svarar jag och tänker att pojken måste vara begåvningsnedsatt om han inte hör sarkasmen i min röst, den som jag inte lyckas hålla tillbaka.

Det kunde han inte. Jag utgår från att Telia har "skribenter" som inte är petiga utan klädsamt "slarviga".

Exempel 2:

Jag har nyligen bytt efternamn, ett byte som måste registreras hos Skattemyndigheten. En speciell blankett
måste fyllas i, detta trots att de sedan tidigare har fått ett vigselbevis där det framgår vilket efternamn vi valt och där vi båda skrivit under.

Blanketten var kanske inte helt lätt att förstå. Det var inte helt tydligt i vilken kolumn mitt gamla efternamn skulle stå och i vilken kolumn det nya skulle fyllas i. (Kan kort nämna att en kollega haft samma svårigheter. Hon skulle också fylla i att hon skulle ha samma efternamn som sin make. Det hela slutade med att de nu båda bär hennes flicknamn.)

Jag tyckte ändå att jag lyckades fylla i blanketten rätt. Eftersom jag snart ska ut och resa hade Skattemyndigheten tipsat mig om att tydligt på blanketten skriva att detta var ett "prioriterat ärende" då jag måste ansöka om ett nytt pass. I min kontakt med myndigheten gjorde jag dem uppmärksammade på att det på blanketten står "lämna inga andra uppgifter på den här blanketten", men den vänliga damen sa att detta behövde jag inte bry mig om, det var inte så noga.

Efter två veckor hade jag fortfarande inte fått mitt nya efternamn och träffen med passpolisen började närma sig med stormsteg. Efter att på nytt kontaktat Skattemyndigheten fick jag veta att "blanketten var ogiltig eftersom jag skrivit på den att de skulle "prioritera" mitt ärende. Suck! Okej, fick en ny blankett att fylla i. Den här gången skrev jag om mitt "prioriterade ärende" på en lös lapp som prydligt fästes med ett gem på blankettens framsida.

Efter ytterligare två veckor bar jag fortfarande mitt flicknamn. Nu fick jag reda på att jag misslyckats med att fylla i blanketten rätt. Min mans namnteckning saknades nämligen. "Man kan ju inte bara ta någons efternamn utan att personen i fråga har godkänt det", menade en något stressad tjänsteman när jag ringde dem för tredje gången.

"Nej, det kan jag i och för sig förstå", menade jag. "Men vi har ju sedan tidigare skickat in ett vigselbevis med alla uppgifter, inklusive namnteckningar."

"Ja men det var inte på den här blanketten i alla fall", och nu hördes det tydligt att tjänstemannen var mer än trött på mig.

En kopia av min tidigare blankett damp nu ned i brevlådan. Med kraftfulla, gula streck hade man markerat var min man skulle skriva under. Han hade missat att skriva under på raden där det stod:

"Gäller namnbytet omyndigt barn under 18 år, måste båda vårdnadshavarna skriva under". Jag vet inte om jag är totalt blåst men på blanketten stod det uttryckligen att jag var född i slutet av femtiotalet. Om man så bara har en känsla, ja rent av bara en svag förnimmelse om att det i år är 2014, ja då kan man eventuellt tänka sig att jag är över 18 år.

Min man skrev under eftersom jag är "ett omyndigt barn under 18 år" och så var alla glada. Men eftersom jag är en webbredaktör "i avsaknad av lagom mycket slarv" kunde jag inte låta bli att för Skattemyndigheten nämna att blanketten eventuellt kunde uppfattas som ologisk. Detta höll dock inte tjänstemannen med om utan ondgjorde sig i stället över alla blanketter som var felaktigt ifyllda och som de var tvungna att handskas med dagligen.

Att extraarbetet med de många samtalen till Telia skulle kunna ha med deras urkassa information att göra, det har uppenbarligen aldrig föresvävat dem. Att Skattemyndigheten har ett rent helvete med alla dumma människor som inte kan fylla i en blankett rätt, har inte heller med deras ologiska blanketter att göra. Det är helt enkelt mottagarna av blanketterna som har skriv- och lässvårigheter.

Ja, hur som helst ger de här dåligt skrivna breven och ologiska blanketterna mig vatten på min kvarn. Jag köper inte att det skulle vara bättre att vara "lite lagom slarvig". Nej, jag är stolt över att försöka vara noggrann.

Om du nu efter att ha läst all den här texten hittar lite stavfel, lite talspråk istället för skriftspråk, ja då tänker jag med bestämdhet hävda att jag bara testar hur det känns att skriva en massa utan att sedan läsa igenom, stryka, rätta och vara "petig" med det svenska språket. Man är ju inte dum på det viset!

Tak för at du leste!