Från Dior till kalorisnåla äggnudlar

När min första barnkull var småbarn, försökte jag hålla mig fräsch och någotsånär snyggt klädd. När vaknätter och spysjukor satt sina spår i mitt ännu inte helt fårade ansikte, var det bara att "sätta på ett nytt" ansikte med hjälp av diverse krämer och annat från de rosa små burkarna i badrumsskåpet.

Jag var ju relativt ung då, under 30 faktiskt, ni vet den där åldern när man fortfarande orkar se bakom blöjor, tvättberg och molosker. Man visste att det fanns ett ljus i tunneln, guldålder fanns inom räckhåll liksom. De fläckiga mjukisbyxorna och T-tröjorna med trasig halslinning byttes mot tajta jeans och slimmad topp så fort jag skulle ta en promenad på sådär fyra meter till soptunnan. Aldrig att jag visade mig ute i förortsmammornas hemma-outfit. Aldrig!

Så började barnen bli lite större och det gick att behålla jeansen och toppen på även inomhus eftersom inga små kladdiga barnhänder längre använde mina benkläder som handdukar. Men jag var väl inte helt stadd i kassa, fortfarande ung och som sekreterare var inte lönen den bästa. Men jag tänkte att om bara några år skulle jag ha jobbat upp mig, blöjor och välling skulle inte längre göra så stora hål i plånboken, nej den skulle helt klart bli lite rundare och tyngre. Då var det bara att shoppa loss på de mer fashionabla butikerna, de som jag passerade varje dag på väg mot jobbet.

Men det blir sällan som man tänkt sig. Vid pass 38 år var jag på nytt småbarnsförälder och vid 42 gjorde barn nummer fyra entré. OK, var hade jag lagt de där mjukisbyxorna nu då? När jag väl grävt fram dem stod jag öga mot öga med samma fläckar som för femton år sedan. Jag menar, vad är det med fläckar från små kladdiga barnhänder?! Vad innehåller de eftersom de trots åratal av tvätt och vindsförvaring fortfarande är kvar? 

Det fick bli en vända till den lokala färghandeln för att inhandla någon typ av extra superstarkt fläckborttagningsmedel. Resultatet blev på nytt ett annat än jag sett framför mig. Nu var mjukisbyxorna gråbleka i färgen vilket gjorde att fläckarna som vägrat ge upp, syntes ännu tydligare. Ja, ja, vem bryr sig om en barnvagnsdragande "dam" i fyrtioårsåldern med fläckiga mysbyxor? Inte en själ skulle det visa sig. När jag så blev tilltalad som "tant" av områdets barn, gav jag liksom upp. Nu byttes inga kläder för att gå ut till soptunnan. Och livsmedelsaffären låg ju ändå så nära, var det verkligen nödvändigt att byta kläder bara för att snabbt gå in och komplettera med några burkar majspuré och vegetarisk lasagne? Nej, mysbyxorna fick bli kvar på. De var ju noppiga och fula men oj så sköna! Det spände liksom ingenstans när man hade de på sig, de var så följsamma och mjuka. 

De följande åren fortsatte jag att med längtansfulla blickar begapa NK:s vår- och höstreor. Stod där med tryckt näsa mot skyltfönstret. Cirkeln av utandningsångan från min halvöppna mun växte sig allt större på NK's fönsterglas. Så tänkte jag: "Vänta bara, en dag kommer även jag vara innehavare av NK:s svartglänsande VIP-kort. En dag är det min tur".

Ja, och så kom den där "dagen". Barnen var i åldern att jag själv kunde bestämma vilka kläder de skulle använda. Ännu hade inte deras hjärnor programmerats med tjat om LUZ-jeans och hörlurar märkta Beats by Dr Dre Studio. Nu var NK mitt och snart skulle det svarta VIP-kortet åka upp och ner ur min plånbok.

Men tror ni det blev som jag tänkt? Efter att i åratal haft kontoret på "slinka-in-avstånd" till NK-huset, kommer någon med den briljanta idén att hela verksamheten skulle flytta till Lindhagen! Jag menar LINDHAGEN?! Kontoret skulle alltså flytta till denna avkrok av Stockholm där det finns en affär! Alltså vi pratar siffran 1! Och vilken butik sedan - ICA Maxi, garanterat fri från svarta
VIP-kort!

Varför blir aldrig något som jag tänkt? Nu menade många att detta var inte vilken ICA Maxi som helst, nej då, det här var ICA Maxi de lux. Här fanns skor, underkläder med spets och allsköns krämer i små rosa burkar, allt i en "hemtrevlig" mix med äggnudlar, pommes frites och bakpulver. Hur menar man här? Att jag efter mer är 30 år som småbarnsmor nu skulle vara hänvisad till fotriktiga innetofflor och illasittande trosor? Och de där burkarna med krämer de säljer, krämer som idag är livsviktiga att använda för att inte skrämma ihjäl småbarn när man ler mot dem, hur har de tänkt med dem? OK, en skaplig regnkappa kunde de skaka fram och det mina vänner var en osannolik tur för kollega R som behöver skyla sig från regnet när hon ska rasta hunden. Men jag menar Hallå!! Bra med regnkappa med sedan då?!

Nu tycker ni kanske att jag är lite "svår", lite väl negativ? Ni menar kanske att det inte är fel på innetofflor och trosor som fästs i armhålan? Men efter 30 år med småbarn har jag redan fler innetofflor än jag kan räkna. Trosor så höga att de skaver under armarna det är ingen nyhet, tro mig, jag vet hur de ser ut!

Nej, nu går det bara utför. Kanske är det dags att plocka fram de fläckiga mjukisbyxorna i alla fall, de får säga vad de vill på kontoret. Jag menar, man får ta seden dit man kommer. Och dessutom om man tänker efter riktigt nog, går ju mjukisbyxorna faktiskt riktigt bra till ICA Maxi's skoutbud.

Och ett kort har jag faktiskt fått också. Ja, inte det svarta eleganta från NK, men en ICA-kort, förvisso i kräkrosa och fult som få, men ett kort är ju alltid ett kort.

Före                                                                                         Efter

                                                                      

Får man fresta med en Kärringfis?

Foto: Janet Stefanowicz Joelsson

Hösten är en gudabenådad årstid. Tänk dig att vakna upp en tidig lördagsmorgon och lite sömndrucket dra upp rullgardinen bara för att konstatera att just den här lördagen, den då inget annat står på schemat, är den perfekta höstmorgon.

En sådan där höstmorgon som nästan bara finns på bild. Och det bästa av allt är att det är din alldeles egna dag, du gör vad du vill av den!








Endast på hösten ägnar jag mig åt sport och inte vilken sport som helst. Jag pratar om årets största sportevenemang – svampplockningen! För det är verkligen en sport att hitta och plocka den finaste svampen. För dem som orkar höra på (förövrigt ett starkt begränsat antal) brukar jag skryta om vilka bra ”svampögon” jag fått med åren. Med det menar jag att jag vanligtvis brukar hitta de svampar som andra missat.

Riktigt härligt är det när jag får ströva bland mossa, tall och lingonris och i triumf kasta mig ned kring något tuva och utropa ett ”HA, HA, tänk att man missa dessa guldklimpar!” Befinner sig dessutom de personer som missat guldklimparna strax framför mig, så pass nära att de hör mitt mina glädjetjut (läs skadeglädje), ja då vet inte tillfredsställelsen några gränser.

Nej, bättre människa än så är jag inte, i alla fall inte när det kommer till svampplockning.

Med svampplockning ingår också fotografering vilket kan reta gallfeber på de personer, ofta familjemedlemmar, som deltar i expeditionen. Om någon utropar ”Wow, kolla vilka fina!”, får dessa svampar inte under några omständigheter plockas innan jag hunnit fram och fått ordning på kameran. ”Wow-bilder” måste alltid förevigas.

Tålmodigt står mina närmaste och himlar lite smått med ögonen medan de väntar på att jag fått mina bilder och kan ge dem klartecken att plocka dessa underbara tingestar. Dessa ”wow-utrop” har dock minskat i antal de senaste säsongerna och jag misstänker starkt en civil olydnad bland mina egna. Kan det vara så att de hittar superfina små tuvor med svamp som de inte låter mig fotografera innan de plockas? Kan de vara så att de har en svamppakt? Då är det i sådana fall inget annat än ett regelrätt myteri!

Väl hemma med fyllda svampkorgar startar den stora rensningen. Det är ungefär då som min entusiasm för ”skogens guld” sjunker drastisk, för att i stort sett bli obefintlig. Ja, jag rent av ångrar dagens svamputflykt så till den milda grad att jag lovar mig själv, dyrt och heligt, att detta var sista gången. Förr i tiden slapp man rensa svamp men det berodde i och för sig på att man inte plockade någon. Anledningen var att man inte ansåg att svamp var människoföda – svamp var helt enkelt
ko-föda.

Cajsa Warg och Carl von Linné gjorde vad de kunde för svampen

I många länder, bland annat Kina och Ryssland, finns en flera hundra år gammal tradition att plocka och äta svamp. På 1600-talet hängde Frankrike på trenden och blev ett föregångsland, både när det gällde att odla svamp och att använda den i matlagningen. Men svenskarna log i mjugg åt de galna fransoserna som åt av svampen som växt i skogen. Cajsa Warg gjorde dock ett tappert försök att få svenskarna att förstå svampens förträfflighet. I sin berömda kokbok ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” (1755) delade hon med sig av recept på rätter med champinjoner, riskor och murklor.

När nu Cajsa Warg inte kunde övertyga svensken om att äta svamp, axlade Carl von Linné uppgiften. Vad var det som var så svårt att förstå? Begrep då inte svensken nyttan med denna växt? Begrep man då inte den röda flugsvampen storhet, den man kunde stöta sönder och smeta på väggar och sängar för att fördriva vägglöss? Begrep man då inte att Fnösktickan kunde användas för att tända eld och att Björktickan kunde nyttjas som kork?

Men nej, svensken lät sig inte luras. Under nödår vände man sig hellre till bark, lavar, granskott, ekollon och i vissa fall även halm, men svampen den lät man stå orörd kvar i skogen. Varför i herrans namn skulle man tugga på något med namn som ”Kärringafis”, ”Paddehattar”, ”Koäta” och ”Huggormshuvud”? Dessutom växte ju svampen oftast i halvskugga och det visste man väl att skuggan tillhörde de andra. Ljuset, solen, var människans, skuggan och mörkret de andras. Svampen tillhörde trollen, älvorna, vättarna och spökena. Svampen tillhörde inte människan.

Missväxt och svält fick svensken att äta svamp

Men så hände det sig att Sverige behövde en kung och Jean Baptiste Bernadotte hämtades från Frankrike och blev senare kung Karl XIV Johan av Sverige. Han förde med sig en del franska matvanor, bland annat kunde han inte leva utan sin favoritsvamp, den ätliga Rörsoppen. Sedan början av 1900-talet kallas den allmänt för Karl Johan-svamp vilken kanske inte här helt överraskande.

Allmogens matvanor påverkades inte nämnbart av det avlägsna högre ståndslivet i storstaden. Från mitten av 1800-talet, efter flera år av missväxt och svält, blev till sist även den mest hårdnackade dräng tvungen att äta av Kärringfisen och Koätan för att överleva.

Att man inte ville sätta i sig en portion ”Kärringfis” det kan jag förstå. Men om den senare fick heta Trumpetsvamp eller Kantarell, ja då skulle den helt klart gå ner. Och ner går det, i all fall om ni frågar mig. Jag plockar gärna svamp, äter den ännu hellre, men att rensar den, det kan jag nästan betala någon annan för att göra.

Två goda vänner, som jag för övrigt aldrig träffat (Facebook är en fantastisk mötesplats) kan det här med svamp och matlagning. Och som om det inte räckte med det är det riktiga hejare på att fotografera. Här låter de oss få tjuvkika lite, både på deras mat- och bildkonst.

Varsågoda!

Foto: Lotta Adolfsson

Lottas KarlJohan på grön bädd

Putsa några små KarlJohan-svampar och skär dem i tunna skivor (ja, de ska vara råa).

Lägg dem på en bädd av ruccola och babyspenat, ringla över lite olivolja (ju finare olja, ju godare blir det).

Toppa med riven parmesan och flingsalt. Njut!

Foto: Janet Stefanowicz Joelsson

Janet's älgfärsbiffar med kantareller (4 pers)

500 gram älgfärs
3 ägg (eller två stora )
2 vitlöksklyftor
½ - 1 gul lök, finhackad
2 dl krossade tomater
1 näve torkade trattkantareller, smulas sönder över smeten (eller finhackad färsk, tänk på att den vätskar, så ta inte så mycket)
4 msk Creme fraice (eller naturell yoghurt)





finhackad färsk basilika eller torkad, allt efter smak.
Salt och peppar
2 dl grädde
Gula kantareller
Lingonsylt

Rör ihop smeten, låt vila en liten stund, och rulla sedan till ganska stora köttbullar. Räkna med att en portion är sex köttbullar.

Stek i smör tills de är nästan genomstekta. Lägg sedan i en flatbottnad gryta eller en stor stekpanna. Klicka i ytterligare smör och häll på 2 dl grädde. Låt koka till dess såsen har reducerat sig lite. Smaka av och krydda eventuellt lite till.

Ta en annan panna och smörstek önskad mängd gula kantareller. Krydda med lite salt och vitpeppar.

Innan servering strö över lite persilja eller basilika över köttbullarna. Servera köttbullarna med de stekta kantarellerna, lite lingonsylt och de grönsaker man tycker om.

Låt nordan blåsa, regnet piska - greppa en riktigt bra bok

Snart är juni månad över och de flesta av oss, i alla fall i Stockholmstrakten, har inte fått mycket av sol på våra kroppar.

Den nyinköpta och supersnygga (ja, ja den där äckligt dyra) bikinin ligger och hånler åt mig i byrålådan. Prislappen dinglar fortfarande från troskanten liksom bara för att göra mig uppmärksam på att impulsköp sällan, för att inte säga aldrig, är att rekommendera. Nåväl, nu har ju min arbetsplats flyttat från NK-huset (prisa Gud menar maken) och är numera belägen i Lindhagen. Här görs knappast några impulsköp, ja det vill säga om man inte helt snöat in på ICA Maxi's utbud av hushållsostar, tubsockor och tandpetare i "regnbågens alla färger".

I Lindhagen finns dock ett apotek (vilken metropol detta är ändå) som under en tid hotat med hemska sjukdomar om man inte spenderar sina pengar på deras solkrämsprodukter-som-du-absolut-måste-ha. En gyllenbrun ton vill man ju gärna ha av solen, dock inga sjukdomar så jag har snällt stått i apotekets vidrigt långa köer för att inhandla dessa sommarprodukter som ska göra mig både snygg och frisk. De ligger numera och skräpar i ett av badrumsskåpen utan att komma till användning. Blåblek i skinnet kan jag nu konstatera att apoteket hade rätt i sin marknadsföring.  Snygg är jag absolut inte eftersom jag inte behövt smörja mina vinterben till skydd för solen, dessutom är jag förkyld, däbbt i bnäsan och supertrött på det dåliga vädret.

Har ni inte planerat in en tre veckor lång semester i Grekland (det lär vara där sommaren håller till) utan tänkt att "i år ska vi bara njuta av Sommarsverige", då har ni dragit en nitlott om ni frågar mig. Nej, vet ni vad, nu är goda råd dyra, eller de behöver faktiskt inte vara särskilt dyra.

Gör så här:

1. Göm den nyinköpta bikinin på vinden eller i källaren och glöm den bara (ett tips är att avlägsna prislappen först så slipper du gräma dig). Nästa år kan du i alla fall inte använda den för då har den krympt, precis som alla andra sommarkläder som förvaras i den här typen av utrymmen.
    
2. De svindyra solkrämerna är inget att spara på. Är det vackert och soligt nästa sommar har ändå
   bäst-före-datum gått ut och krämerna luktar som något katten släpat in och som troligtvis legat dött en längre tid. Nej, ge dem till den skithurtige grannen (har hon inte blivit lite småfet ändå?) som pladdrar på om att familjen nu ska spendera X antal veckor i det grekiska huset de hyrt för nästan inga pengar alls.
    
3. Vira in din lekamen i en pläd (gärna brun) och greppa en riktigt bra bok. När du läst ut den, greppar du en ny och så låter du dig bara föras med i fantastiska historier. 

Jag ska göra det lätt för dig, här kommer några enligt mig riktigt bra böcker. Missa dem inte!

Varsågoda!

I skuggan av ett brott av Helena Henschen

Boken bygger på en verklig händelse som ägde rum den 7 mars 1932. Helena Henschens mamma var då femton år och denna dag förlorade hon sin familj i det som sedan gick till svensk kriminalhistoria som "de sydowska morden". Det inträffade innehåll allt som en riktigt stor skandal ska innehålla: kända personer, ung bråd död och gastkramande detaljer. Tidningsskriverierna fick en genomslagskraft som kan liknas vid morden på Olof Palme och Anna Lindh, och få brott i Sverige under 1900-talet har blivit föremål för samma uppmärksamhet.

För de efterlevande har händelsen varit onämnbar eftersom mördaren fanns inom den egna familjen. I sökandet efter vad som ledde fram till denna katastrof har Helena Henschen skrivit en starkt personlig och laddad roman.

Fallna kvinnor av Eva F Dahlgren

Under 1920- och 30-talen spärrades prostituerade kvinnor från hela landet in på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Deras brott var lösdriveri - de saknade arbete och bostad, de levde ett liv som väckte moralisk anstöt.

På anstalten låstes de in , ibland tre år åt gången, för att fostras till dugliga samhällsmedborgare. De skulle lära sig arbeta och veta hut. Men de skulle också observeras. På anstalten gjordes "vetenskapliga" försök att klassificera och rangordna kvinnorna, denna "samhällets bottensats". 

Boken följer särskilt två kvinnors väg genom livet och institutionerna. Den tysta Karin - ”infantil nymfoman” - som drömmer om att hämta sin utomäktenskapliga dotter från ett hem för syfilissmittade barn. 

Och så den utåtagerande ”demimonden” Inga som efter mammans död växte upp på fosterhem. Hon väntar förgäves på att pappan i Amerika ska sända henne en biljett.

Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter

Det är ljummen försommar 1644 och efter gudstjänsten i Morlanda kyrka råder det full dramatik på prästgården. Den äldsta dottern Ulrika sitter böjd över bibeln med tårarna rinnande utmed kinderna, hennes syster Katarina står i skamvrån och deras bror Magnus får smaka på piskan.

Det som skulle vara ett oskyldigt skämt får ödesdigra konsekvenser. Ulrika flyr brådstörtat från det lilla samhället på Orust för att söka sig en framtid någon annanstans. På prästgården är inget sig riktigt likt efter Ulrikas plötsliga sorti och syskonens trygga värld slås i spillror.

Boken är en dramatisk berättelse som utspelar sig i gränstrakternas Bohuslän. "Ulrikas bok" är första delen i en trilogi om prästdöttrarna Ulrika, Katarina och Ebba.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson 

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes åttiofemårsdag tror de nästan att hon blivit dement. Varför skulle hon annars säga att hon inte heter det som alla vet att hon faktiskt heter?

Visst vittnar siffrorna som är tatuerade på hennes vänstra arm om hennes historia. Men det finns en annan sanning. Det är dags att sondottern Camilla får veta. Om Auschwitz och Ravensbrück. Om de mest föraktade. Om Anuscha och Didi. Och om hur människor i det fridfulla Jönköping gick ut för att jaga tattare, tio år efter Kristallnatten. 

Vi får följa med Miriam på ett omtumlande resa fån en outhärdlig tillvaro i Ravensbrück till efterkrigets Sverige. För att överleva döljer hon sin romska identitet och anpassar sig till en gemytlig tillvaro som hemmafru i femtiotalets Nässjö. Men under den perfekta ytan gömmer sig ett ofattbart mörker som blir allt svårare att trycka undan.

En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg

En kvinna reser tillbaka till sin barndomsö. Skammen möter henne redan vid ångbåtsbryggan. Följer henne hack i häl. Mumlande, viskande: 

Nog minns folk här hur det var.

Allt det där med din mamma.

Längst barndomens stigar når hon tillbaka till sin mammans liv och vingklippta längtan men också till insikten om hur hon själv har präglats av det som hände - och av sitt behov av att aldrig, aldrig någonsin, bli lik sin mamma.

När hon lämnar ön vet hon inte bara mer om sig själv. Hon vet också mer om sin mammas hemlighet, vad som hände - innan allt var över.

Relevanta länkar

• pslinden - Ett välsorterat antikvariat 
• Mediarebellen.se - ett antikvariat på nätet 
• Stockholms Stadsbibliotek - Öppettider för alla bibliotek i Stockholm 

Blåhåriga damer, fyllon och en kundtjänst i Senegal

Man ser små filmsnuttar om det i sociala medier, man ojar sig över TV-inslagen om samma sak och i fikarummet kan man få höra de mest hårresande historier. Jag tänker på filmsnuttarna och historierna om oss stressade (rädda?) människor som utan att blicka skyndar förbi en annan människa som helt uppenbart behöver hjälp.

Filmsnuttar på Facebook som visar hur en människa i säckiga och trasiga kläder ramlar ihop på gatan utan att någon kommer till undsättning, upprör och leder till en mängd arga kommentarer som "fy fan för mänskligheten" och "men hur tänker folk?" Men hur fungerar vi själva om vi ser någon trasig människa som behöver hjälp, jag menar, om vi lägger handen på hjärtat och törs vara riktigt uppriktiga?

Ja, jag vet inte hur det är med er men det händer att jag ibland sträcker ut en hjälpande hand, ibland väljer jag att inte se. Det erkänner jag om jag lägger handen på hjärtat, om jag törs vara uppriktig. Små barn som storgråtande och förtvivlat letar efter en bortsprungen förälder på IKEA, får min självklara uppmärksamhet på stubben. Men hur är det med fyllot som luktar som något ur en skräckfilm signerad Stephen King? Ja där ska ärligt erkännas att jag tvekar innan jag med bestämda steg travar fram och frågar "kan jag hjälpa dig på något sätt?"

När jag var yngre tvekade jag aldrig, klart man hjälper den som "är i nöd". Det var sjuttiotal och lite "we shall overcome" över tillvaron. Kanske var man också som tonåring mindre rädd för besvär, vad vet jag.

När jag som fjortonåring en kylig hösteftermiddag var på väg hem från skolan, stötte på en liten gullig tant med blått hår och ådriga händer. Hon såg så snällt på mig där hon satt på stentrappan utanför hyreshusets och liksom lite generat pillade på sitt nattlinnes vita spetskant.

"Goddag flicka lilla", sa hon och log ett tandlöst leende.
"Tja", replikerade jag och blåste en enorm bubbla av mitt tuggummi av märket Bobby.

"Jo, förstår hon", fortsatte den blåhåriga damen, "jag fryser så förfärligt men kan inte ta mig in i min lägenhet."
"Oj, har du låst dig ute? Var bor du då, jag kan hjälpa dig?"
"Ja du", sa hon och tittade nedåt gatan. "Jag bor därborta, där i det gula huset."
"Okej, men då går vi dit då."

Väl framme vid det gula huset såg den blåhårige lite villrådig ut.
"I vilken port bor du?" undrade jag.
"Ja, kära nån, vilken var det nu? De ser ju likadana ut allesammans."

Nu började jag ana oråd. Det var uppenbart att hon inte visste i vilken port hon bodde i och jag hade bråttom hem för att ringa timslånga samtal till klasskompisarna. Det faktum att vi redan snackat oavbruten med varandra under hela dagen, var av underordnad betydelse.

"Kanske är det ändå inte det här huset", sa damen i grubblande ton, "kanske var det i det bruna huset jag bodde". Hon pekade med ett värkbrutet pekfinger åt det håll vi just kommit från.

"Okej, då går vi tillbaka dit", sa jag och smällde av ytterligare en gigantisk bubbla som la sig som en dagkräm över mitt finniga ansikte.

I mer än en timme vandrade jag och den lilla tanten i nopprigt nattlinne samma gatan fram och tillbaka utan att hitta en enda port som fick hennes lilla bekymrade ansikte att spricka upp i en igenkännande leende. Vad jag inte visste då, var att jag precis haft mitt första möte med en dement person. Jag räddades till slut av att hennes mer än vuxna son som kom vandrande på gatan för att leta efter sin mor som rymt i ett obevakat ögonblick. Han tackade mig för hjälpen och ledde in henne i den port där jag hittat henne sittande från början.

Okej, fick detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"? Nope!

Några år senare, en svinkall vinternatt, stod jag och fumlade med nyckeln i portlåset. Då hörde jag plötsligt ett svagt "hallå" från buskarna bredvid mig. När jag tittade närmare låg där en man som var bortom ordet "berusad". Hur bra hans kväll varit tidigare, kunde jag inte veta, men att han nu mådde mindre bra, det förstod jag på det han kastat upp över sina kläder och det blodiga såret i hans huvud.

"Hallå, hur mår du?" frågade jag och försökt låta käck. "Du har slagit dig ser jag, har du ont?"
"Åh, min sköna", sluddrade mannen. "Jag mår bara fint."

Jag böjde mig ned och kände på honom. Han var totalt stelfrusen och i skenet från gatlyktan kunde jag ana hans blåa läppar.

"Nej, här kan du inte ligga", bestämde jag. "Här fryser du ihjäl innan du hinner säga skål!"

Jag lyckades med konststycket att få honom på fötter, la hans arm om min hals och försökte att enbart andas med munnen i ett försök att slippa dra in ångorna från det som fläckade hans jacka. Men var skulle jag göra av honom? Jag hade ju ingen längtan efter att bjuda in honom på en kopp te med lite småmysigt nattsnack. Men det fanns inte tid för några riktigt klyftiga och genomtänkta alternativ, han måste in i värmen och det snabbt. Huset jag bodde i hade två portar och jag bestämde mig för att luta honom mot elementet i den port jag själv inte bodde i. Jag ville ogärna dagen efter ha en diskussion med fru Larsson och herr Björk, huruvida jag var dum i huvudet eller inte som släppt in ett fyllo i vårt hus.

När jag väl fått honom på plats, lutad mot det varma elementet och med hans läbbiga jacka som huvudkudde, stod jag en stund och betraktade min välgärning.

"Är du en ängel?" sluddrade mannen. Är jag död, har jag kommit till himlen trots allt?"
"Nej", sa jag sanningsenligt, "till himlen har du inte kommit, men likväl till Blåsutvägen 31."
"Nej, en ängel är du, vad heter en ängel?" tjatade mannen som uppenbarligen inte hade en aning om var Blåsutvägen 31 låg belägen.
"Jag heter Anna-Lena", och jag är ingen ängel. Nu måste jag gå. Värm dig nu så känner du dig piggare i morgon".

Med de orden ljög jag ju tungan svart. Utsikterna för att den här mannen skulle vara "pigg i morgon" de fick väl ändå ses som ganska små för att inte säga obefintliga.

Dagen därpå ringde en arg herr Björk på dörren och undrade just huruvida jag var dum i huvudet eller inte som släppt in ett fyllo i vårt hus.

"Vad är det som får dig att tro att jag släppt in ett fyllo i huset?" undrade jag med korslagda armar och viktig min.
"Ja vem annars skulle det ha varit? Den fan har ju ropat 'Anna-Lena min ängel, var är du?' sedan halv fyra i morse. Vad jag vet bor det bara en Anna-Lena i det här huset."

Och det var det ju svårt att neka till. Så fick jag ovett ändå, bara för att man ville vara lite bussig (den där Björk dog förresten kort efter. Kanske finns det en Gud ändå?)

Och då infinner sig ju osökt frågan: Fick detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"? Nope!

I dag klev jag av tåget vid Älvsjö station, precis som jag brukar. På vägen mot infartsparkeringen ser jag på håll en man i rullstol som såg ut att när som helst ramla falla ur nämnda rullstol. Alla stressade förbi honom så jag såg det som mitt kall att stanna och fråga:

"Hej, kan jag hjälpa dig på något vis?"
"Rao, lao surr", svarade den rullstolsbundne.

Det tog bara ett par sekunder att förstå att den här mannen "gått sina mil" så att säga. Två eller möjligtvis tre tänder "trängdes" i han mun, hans händer var fulla av snor, precis som det större området kring hans näsa.

"Behöver du hjälp med något?" försökte jag igen.
"Ro, lu si no tax", svamlade han utan att se mig i ögonen. "Taxi".
"Behöver du en taxi?

Mannen nickade jakande och jag började desperat se mig omkring ifall jag efter alla år vid Älvsjö station kanske missat att där finns en taxistolpe. Men nej, inte en taxi att tillgå. Då började mannen rota i sin innerficka och fick fram en tepåse (?) och ett lite prydligt fodral i rött konstläder. Han sträckte fram ett kort som visade att hans namn var Georg Melker och att han hade rätt till färdtjänst. Mycket prydligt ditlagt låg också en gul post-it-lapp med telefonnummer för beställning av en färdtjänsttaxi.

"Hämt djär", stönade han och pekade på platsen där vi stod.
"Okej, menar du att du vill du bli hämtad här?"
"Aaa", svarade han och höll blicken på mina läppar.

Så slog jag numret på lappen. "Välkommen till färdtjänst", svarade en inspelad, något ihålig röst. Sedan följde ett tjugotal signaler utan att någon svarade.

"Skit också", tänkte jag. "Har alla på färdtjänst kundtjänst gått på tidig semester?"
"Du, det är ingen som svarar, är du säker på att det är rätt telefonnummer?"
"Aaa"

Okej, nu hade jag ju faktiskt själv gett mig på att hjälpa den här rejält förkylda mannen och då fick jag ju löpa linan ut. Slog på nytt telefonnumret från post-it-lappen och medan jag väntade på svar såg jag att bakom färdjtänstkortet fanns ett visitkort där det stod "Dövcenter Stockholms Landsting". Sakta gick det upp för mig att mannen inte bara var förkyld och uppenbart berusad, han var dessutom döv. Okej, this must be my lucky day.

Jag vände mig mot mannen för att le lite uppmuntrande och kunde snabbt konstatera att han somnat och nu lutade oroväckande åt höger. Med handväskan i ena handen, mobil och färdtjänstkort i den andra, fick jag med kroppen försöka staga upp honom så att den värsta fallrisken kunde elimineras. Tio minuter senare hörs en röst svara något obegripligt.

"Ja, hej, Anna-Lena heter jag. Jag står i Älvsjö tillsammans med en rullstolsbunden man som behöver färdtjänst. Jag har känner honom inte så jag vet inte var han ska men han behöver i alla fall en taxi."
"Okej, nymmer?"
"Va?"
"Okej, nymmer fördtjanst?"
"Jaså, jaha, färdtjänstnummer." Snabbt rabblade jag kundnumret på färdtjänstkortet.
"Var aka?"
"Ja alltså jag vet inte var han ska, jag känner honom inte, jag försöker bara hjälpa honom. Dessutom är han döv. Kan ni bara vara snälla och skicka en färdtjänsttaxi till Johan Skyttes Väg 200?"
"Ja, Skötte vej, var aka?"

Nu ska medges att mitt tålamod började tryta ordentligt. Jag har inte några problem med folk som pratar på bruten svenska, men nu började det nästan bli löjligt. Lite stillsamt kan man ju undra hur mycket mannen hade fått ut av det här samtalet om han nu haft möjlighet att ringa själv.

"Men allvarligt talat! Skämtar du? Jag säger ju att jag inte känner mannen i fråga, jag vet inte var han ska men om du skickar en taxi så kan han kanske skriva på en lapp var han ska, vad vet jag!"
"Dy fraga?"
"Nej, vet du vad, nu måste jag få prata med din bordsgranne eller någonting. Jag säger ju att han är döv dessutom har han somnat så skicka bara en taxi är du snäll."
"Ja, taxi kymer tio i sex, Skötte vej, Alvsjo"
"Toppen", svarade jag och menade det inte för en sekund. (Senare fick jag veta att färdtjänst kundtjänst sitter i Dakar och för den som inte vet var det ligger kan jag berätta att det är huvudstaden i Senegal. Undra på att människan hade svårt med språket.)

Så fick jag skaka liv i den trötte mannen och med mycket tydliga munrörelse forma orden "taxin kommer om en liten stund."

Då sken han upp och mötte min blick för första gången. Jag såg in i ett par fantastiskt vackra bruna ögon och långt där inne trodde jag mig se människan "Georg". Så sträckte han fram sin kladdiga hand för att tacka för hjälpen. Jag tvekade först men så tänkte jag att "livet far fram olika med oss människor och att skillnaden mellan succé och fiasko kan vara hårfin." Jag tog hans hand och blev förvånad över styrkan i hans handslag.

Väl hemma blev jag uppringd av en upprörd taxichaufför som undrade huruvida jag var dum i huvudet eller inte som ringde efter färdtjänst åt en rullstolsbunden man som inte existerade. En taxichaufför som undrade om jag inte trodde han hade viktigare saker för sig än att ta onödiga körningar.

"Oj då", svarade jag. "Var inte Georg kvar?"
"Nej, här finns inte en rullstol så lång ögat når", svarade den ilskne. "Vem fan är Georg förresten, är det någon du känner?"

Jag smålog lite för mig själv och svarade:
"Ja, jag känner honom, fast bara helt flyktigt."

Får detta mig att "låta bli" att vara så hjälpsam fortsättningsvis, att vara lite mindre "we shall overcome"?
... hm... Nope!

Mitt liv som petig webbredaktör

Om man ska vara lite högtravande (och det tycker jag är kul emellanåt) skulle man kunna sammanfatta min person som en som "älskar det skrivna ordet". I dagligt tal skulle man kunna översätta det till att "jag tycker det är skitkul med svenska språket".

De senaste 20 åren har jag arbetat som kommunikatör, skribent, webbredaktör, webbadministratör, sitemanager, ja kärt barn har många namn. Trots många år med skrivande är jag självklart ingen fullärd expert utan lär mig fortfarande varje dag. Det kan vara det lilla som exempelvis ett nytt ord som min
13-åring lär mig, ett ord som jag sedan lagom nonchalant kan svänga mig med på jobbet. Eller så kan det vara små bagatellartade skrivregler som när det är befogat med ett semikolon och när det är rätt att använda ett vanligt kolon.

Men en webbredaktör (om vi nu väljer att använda just den benämningen) försöker inte bara se till att svenskan i en text följer våra svenska skrivregler. Nej, en webbredaktör måste kunna skriva så att rätt målgrupp förstår vad en text innebär (veta, kunna, göra). Hon eller han måste också ha känsla för textdisposition, känna till vad som är så kallade "lässtopp" för att i möjligaste mån kunna avvärja desamma, och slutligen vara så tydlig i sitt budskap att läsaren förstår vad som eventuellt förväntas av honom eller henne efter att de läst färdigt.

Det gäller alltså att lägga sig på en lagom språknivå. Den vanligaste språknivån är den som våra svenska dags- och kvällstidningar använder, det vill säga ett skriftspråk som ligger på högstadie- och gymnasienivå.

Jag vill naturligtvis att texter jag publicerar på webben ska vara "rätt skrivna". De flesta texter jag publicerar, cirka 90 procent, är skrivna av någon annan som oftast tycker det ska vara "rätt" men kanske inte "så jävla rätt" som jag tycker. Jag petar i texterna, flyttar kommateringar, skriver om uppenbara syftningsfel och stryker hänsynslöst alla utfyllnadsord (som exempelvis "så", ett ord många använder i nästan varje skriven mening).

Allt detta ger mig ett rykte om att vara "aningen för petig". Jag har lite svårt att förhålla mig till det där påståendet om att vara "för petig". För vad betyder det egentligen? Att man ska vara mindre noggrann? Ska man kanske rent av vara "lite slarvig"?

Ja, som "petig" webbredaktör/skribent får man inte bara ett rykte om sig att inte vara "tillräckligt slarvig" utan man lider själv varje gång man får en blankett eller ett brev hemskickat och där man efter att ha läst texten tre gånger, fortfarande inte förstår, eller rent av missuppfattar, vad jag förväntas göra. I min värld är dessa brev/blanketter skrivna av någon som är "lagom slarvig" och kanske skulle må bra av att vara lite mer åt det petiga hållet. Alltså bara en aning i alla fall, bara så pass petig att mottagaren faktiskt efter mycket om och men ändå lyckats fylla i blanketten rätt, eller förstå vad texten avser.

Exempel 1:

För en tid sedan var jag inne i en Teliabutik och bad dem göra om mitt  mobilabonnemang  till ett vanligt kontantkort. En jättetrevlig Teliaanställd tjej hjälpte mig med detta.

"Du får ett brev av oss när det är klart", sa hon och smällde av ett bländvitt leende.

Igår kom brevet med följande innehåll:

Hej,
Det här är en bekräftelse på genomförd förändring av ditt abonnemang. Din nya abonnemangsform är nu "Refil. (Här är jag med. Låter ju rimligt man kallar ett kontantkort för "refil".)

Men brevet fortsätter med en 47 ord lång mening där jag efter att ha läst halva texten inser att något måste ha blivit fel. Jag har uppenbarligen inte fått något kontantkort utan ett nytt abonnemang som belastas med en avgift varje månad. Eller?

Om ditt abonnemang - Telia Mobil Komplett
Dina fortsatta avgifter för ditt nya abonnemang faktureras i förskott och din första faktura efter bytet kommer därmed att bli högre än normalt eftersom den består av en avslutande del för din tidigare abonnemangsform och den fasta avgifter i förskott för din nya abonnemangsform - Telia Mobil Komplett. 

Okej, sätter mig i telefonkö hos Telia (plats 39) för att reda ut problemet. Jag ska inte ha något nytt abonnemang utan ett kontantkort, eller en "refil" om man nu ska använda Telias terminologi..

Ungefär 25 minuter senare har jag "Mattias" på tråden som började med att ursäkta sig för den långa väntetiden, "det är så många som ringer". Jag förklarar mitt ärende, menar att det måste blivit något fel, jag vill inte ha Telia Mobil Komplett, jag vill bara ha ett helt vanligt kontantkort.

"Ja, jag förstår", svarar Telia-Mattias vänligt, "men du behöver inte bry dig om det där med Telia Mobil Komplett, det gäller inte dig."

"?!"

"Nej alltså den texten gäller bara för dem som tecknat ett Telia Mobil Komplett. Det har ju inte du. Du har en refil."

"Okej", svarar jag, "du får ursäkta en gammal dam som jag men varför står det då i brevet hur faktureringen för Telia Mobil Komplett kommer att se ut framöver?"

"Fråga på du bara, det gör inget, det finns inga dumma frågor", svarar Telia-Mattias. "Det är inte lätt med alla nymodigheter som abonnemang och refil och så vidare. Jag kommer säkert också ha problem att förstå vissa saker när jag blir gammal."

"OK, håll i dig nu för här kommer ännu en dum fråga", säger jag igen och känner ett växande hat mot Telia-Mattias för att han utgår ifrån att jag är senildement. "Men om den där texten inte gäller mig, varför har ni då skrivit den till mig?"

"Som sagt, det finns inga dumma frågor. För att vi ska slippa ha olika brev skriver vi om allt möjligt i ett och samma brev, på det sättet kan liksom kunden själv välja vad som passar."

"Aha, jag förstår, vad smart tänkt av er", svarar jag och tänker att pojken måste vara begåvningsnedsatt om han inte hör sarkasmen i min röst, den som jag inte lyckas hålla tillbaka.

Det kunde han inte. Jag utgår från att Telia har "skribenter" som inte är petiga utan klädsamt "slarviga".

Exempel 2:

Jag har nyligen bytt efternamn, ett byte som måste registreras hos Skattemyndigheten. En speciell blankett
måste fyllas i, detta trots att de sedan tidigare har fått ett vigselbevis där det framgår vilket efternamn vi valt och där vi båda skrivit under.

Blanketten var kanske inte helt lätt att förstå. Det var inte helt tydligt i vilken kolumn mitt gamla efternamn skulle stå och i vilken kolumn det nya skulle fyllas i. (Kan kort nämna att en kollega haft samma svårigheter. Hon skulle också fylla i att hon skulle ha samma efternamn som sin make. Det hela slutade med att de nu båda bär hennes flicknamn.)

Jag tyckte ändå att jag lyckades fylla i blanketten rätt. Eftersom jag snart ska ut och resa hade Skattemyndigheten tipsat mig om att tydligt på blanketten skriva att detta var ett "prioriterat ärende" då jag måste ansöka om ett nytt pass. I min kontakt med myndigheten gjorde jag dem uppmärksammade på att det på blanketten står "lämna inga andra uppgifter på den här blanketten", men den vänliga damen sa att detta behövde jag inte bry mig om, det var inte så noga.

Efter två veckor hade jag fortfarande inte fått mitt nya efternamn och träffen med passpolisen började närma sig med stormsteg. Efter att på nytt kontaktat Skattemyndigheten fick jag veta att "blanketten var ogiltig eftersom jag skrivit på den att de skulle "prioritera" mitt ärende. Suck! Okej, fick en ny blankett att fylla i. Den här gången skrev jag om mitt "prioriterade ärende" på en lös lapp som prydligt fästes med ett gem på blankettens framsida.

Efter ytterligare två veckor bar jag fortfarande mitt flicknamn. Nu fick jag reda på att jag misslyckats med att fylla i blanketten rätt. Min mans namnteckning saknades nämligen. "Man kan ju inte bara ta någons efternamn utan att personen i fråga har godkänt det", menade en något stressad tjänsteman när jag ringde dem för tredje gången.

"Nej, det kan jag i och för sig förstå", menade jag. "Men vi har ju sedan tidigare skickat in ett vigselbevis med alla uppgifter, inklusive namnteckningar."

"Ja men det var inte på den här blanketten i alla fall", och nu hördes det tydligt att tjänstemannen var mer än trött på mig.

En kopia av min tidigare blankett damp nu ned i brevlådan. Med kraftfulla, gula streck hade man markerat var min man skulle skriva under. Han hade missat att skriva under på raden där det stod:

"Gäller namnbytet omyndigt barn under 18 år, måste båda vårdnadshavarna skriva under". Jag vet inte om jag är totalt blåst men på blanketten stod det uttryckligen att jag var född i slutet av femtiotalet. Om man så bara har en känsla, ja rent av bara en svag förnimmelse om att det i år är 2014, ja då kan man eventuellt tänka sig att jag är över 18 år.

Min man skrev under eftersom jag är "ett omyndigt barn under 18 år" och så var alla glada. Men eftersom jag är en webbredaktör "i avsaknad av lagom mycket slarv" kunde jag inte låta bli att för Skattemyndigheten nämna att blanketten eventuellt kunde uppfattas som ologisk. Detta höll dock inte tjänstemannen med om utan ondgjorde sig i stället över alla blanketter som var felaktigt ifyllda och som de var tvungna att handskas med dagligen.

Att extraarbetet med de många samtalen till Telia skulle kunna ha med deras urkassa information att göra, det har uppenbarligen aldrig föresvävat dem. Att Skattemyndigheten har ett rent helvete med alla dumma människor som inte kan fylla i en blankett rätt, har inte heller med deras ologiska blanketter att göra. Det är helt enkelt mottagarna av blanketterna som har skriv- och lässvårigheter.

Ja, hur som helst ger de här dåligt skrivna breven och ologiska blanketterna mig vatten på min kvarn. Jag köper inte att det skulle vara bättre att vara "lite lagom slarvig". Nej, jag är stolt över att försöka vara noggrann.

Om du nu efter att ha läst all den här texten hittar lite stavfel, lite talspråk istället för skriftspråk, ja då tänker jag med bestämdhet hävda att jag bara testar hur det känns att skriva en massa utan att sedan läsa igenom, stryka, rätta och vara "petig" med det svenska språket. Man är ju inte dum på det viset!

Tak för at du leste!

Vinner rätt låt kan du få en blåklocka värt namnet

Som 50+ får man ligga i om man ska se något sånär hygglig ut när man drar passerkortet i bankens kortläsare på måndagsmorgonen. Ja måndag förresten, det gäller ju alla veckans arbetsdagar.

När helgen sedan kommer kan man vara sig själv. Då är de gamla nötta mysbyxorna och de snedgådda tofflorna ens bästa vänner. Mannen i mitt hushåll står ut med det mesta faktiskt men när det kommer till just mysbyxor drar en skugga över hans ansikte, det är inte det bästa han vet. Nu lever han ju förvisso med Sveriges mest envisa kvinna vilket i sin tur innebär att han fått ge sig i diskussionen om mysbyxor då hon äger, inte bara ett par, utan flera och de används dessutom kontinuerligt. Det ska dock ärligt medges att just "jag-älskar-mysbyxor-acceptansen" har kostat en hel del argumentation, källkritiskt forskande och en hel del jävlar anamma.

Men på banken kommer man inte i mysbyxor ännu mindre i snedgådda tofflor. Med åren har vardagsmornarna tagit mer och mer tid i anspråk. Som 30-åring kunde jag skaka till håret lite och i värsta fall lägga en lättare make-up om det blivit sent kvällen innan. Ett par mörka snygg-byxor och en välstruken skjorta, sen bar det iväg. Numera är det inte fullt lika enkelt. Nu behöver jag betydligt längre tid för att "sätta på ansiktet" på morgonen. Naturen har ändå varit rätt hygglig i just det avseendet. Som 50+ behöver man inte sova lika länge, det är lättare att gå upp vid 06.00 och på så sätt har man den där extra timmen på sig att "lägga allt tillrätta".

För att fixa till håret använder jag mig av en plattång. Ni som känt mig sedan 60- och 70-talet har inga svårigheter att förstå att jag är innehavare av just en sådan. Min ungdoms lockiga hår var alltid min värsta fiende. Jag slet och drog i det för jämnan för att få det rakt. Hade det funnits plattänger på den tiden, hade jag varit en av de första i Sverige att införskaffa en sådan. Men nu kommer själva överraskningen. Idag använder jag plattången för att locka håret. En plattång är nämligen, namnet till trots, den bästa locktången ever!

Men den har en del nackdelar. Den blir exempelvis ohyggligt varm. För ett par veckor sedan slarvade jag riktigt ordentligt när jag skulle göra de sista lockarna, de närmast halsen. Plattången brände ett rejält, avlångt märke på halsen. Jag går inte in på exakt hur det kändes men jag kan avslöja att det gjorde ont... riktigt ont!

Detta såg ju inte alls bra ut. Vad skulle folk tro? Det såg ju onekligen ut som om någon lagt en snara om halsen på mig, dragit åt riktigt hårt men sedan ångrat sig och släppt taget när jag kippande efter andan legat avsvimmad på golvet. Jag menar, har man sett Gudfadern vet man ju hur det går till. Hur som helst, ingen på banken sa något men vid flera tillfällen såg jag hur några av kollegorna sneglade mot min hals medan vi diskuterade något "bankigt". En dryg vecka senare syntes knappt brännmärket och ingen sneglade längre mot min hals.

Ytterligare några dagar senare var det dags för årets Båtmässa, ett riktigt vårtecken för familjen. Tillsammans med kollega R och hennes man, besökte vi evenemanget. Dagen skulle avslutas med middag hemma hos oss och för den som var intresserad fanns även möjligheten att följa upplösningen i årets Melodifestival. Intresset för Båtmässa är stort i vår familjen men intresset för Mello är om möjligt ännu större, i alla fall hos familjens yngsta dotter.

Efter middagen var det då dags. Något blek av nervositet dukade dottern upp med pennor, papper och kvällstidningens mittuppslag där en av tidningens "journalister" tvärsäkert kunde avslöja hur det skulle gå för samtliga bidrag.

Själv hade jag tidigare meddelat kollega R att jag inte hade något större intresse av Mello. Men för att inte göra dottern besviken skulle jag gå mellan middagsbord och TV och med spelat intresse följa det som är så viktigt för henne.

Efter att ha umgåtts med mig själv i mer än 50 år, borde jag känna mig själv bättre. Redan vid vinjetten till Mello rusade mitt tävlingshjärta och jag fick svårt att delta i gästernas samtal. Trots att jag under vår/vintern inte följt Mello, kändes det nu otroligt viktig att "rätt låt vann" trots att jag inte hade en aning om hur bidragen lät. Det blev en nervkittlande, för att inte säga gastkramande röstning. Dottern satt på huk på golvet och höll tummarna stenhårt för att just hennes favorit skulle vinna. Vid den här tidpunkten hade även jag insett att dotterns favorit självklart måste vara "rätt låt". Därför hjälpte jag henne att hålla tummarna genom att stå böjd över henne och upprepa mantrat "tolv poäng går till melodi nummer åtta, tolv poäng går till melodi nummer åtta".

Och ibland hörsammar Gud fader den lilla människan. De sista tolv poängen gick till dotterns favorit. Som skjuten ur en kanon for hon upp och skrek ut sin lycka. Problemet var bara att mitt ansikte var i vägen. Rätt låt vann samtidigt som en rejäl blåklocka snabbt spred sig under mitt vänstra öga. Precis som plattången någon vecka tidigare, gjorde även denna glädjeyttring, ont... riktigt ont!

Nu hade mitt "strypmärke" klingat av bara för att bytas ut mot min första, riktiga blåtira. Hur skulle jag nu kunna övertyga kollegor och andra om att blåtiran var ett tecken på glädje? Vem skulle tro mig? Men den här gången hade jag ju tur, kollega R såg ju hur alltsammans gick till, hon var ju mitt vittne.

"På måndag måste du hjälpa mig", sa jag vänd mot kollega R. "Du får intyga hur det här har gått till."
"Men självklart gör jag det, lugna ned dig."

Med det lät jag mig nöja, det vill säga ända fram till dess att kollega R kom på att hon inte skulle vara på kontoret på måndag.

"Men jag kommer ju på tisdag, det är lugnt."

Påföljande måndag hade jag en riktigt otäck blå/gul historia under ett svullet öga. Det gjorde dock inte ont och till en början glömde jag av alltsammans. Men vid lunchen började jag ana undvikande blickar från besvärade kollegor som hade svårt att se mig i ögonen. Då slog det mig plötsligt, blåtiran! De undrar förstås över min blåtira! Men en frenesi av sällan skådat slag, började jag förklara hur det hela gått till. I min iver att övertyga blev dock förklaringen rätt rörig, det ska erkännas. Berättelsen om blåtirans uppkomst blandades med beskrivning av segelbåtar, recept på kyckling och glädjen över att "rätt låt vann". Snälla kollegor nickade instämmande, mumlade några "oj" och "usch då" och fick sedan bråttom till diverse möten. Insikten att ingen trott mig träffade mig som ett slag i mellangärdet. Vilken tur att kollega R skulle vara på kontoret nästa dag, hon kunde ju intyga, slå fast att min berättelse stämde.

Hon satt redan på plats när jag kom på tisdagsmorgonen (hon behöver inte lika lång tid på sig på mornarna som jag). Här fanns ingen tid att förlora utan jag kastade mig högljutt över henne så att alla skulle höra.

"Ser du vilken blåklocka det blev?!" utbrast jag. "Kan du fatta?"
"Ja, jag ser det", svarade hon med oro i rösten. "Vad har du gjort?"

Jag stod som handfallen! Hörde jag rätt? Frågade mitt huvudvittne "vad jag hade gjort?!"

"Ja men, det var ju under Mello", kved jag. "Det minns du väl? Att Hedda knockade mig när 'rätt låt' vann?"

"Nej, det minns jag inte. Gjorde hon det?"

Samtliga kollegor som med öppna munnar följt vår dialog, kom plötsligt på att de hade ett otroligt viktigt PM att skriva, ett PM som skulle vara klart om bara några minuter. Med böjda nackar lät de fingrarna löpa över tangentbordets knappar och alla insåg de att gårdagens berättelse om båtar, kyckling och Mello hade varit för osannolik för att vara sann.

Kollega R drog sig dock till minnes lite senare att det kanske trots allt hade varit en krock mellan min dotters huvud och min kind. Men det var försent, ingen lyssnade riktigt. Senare på eftermiddagen såg jag ingen annan råd än att under punkten "övrigt" på gruppmötet, helt kort ta upp detta med mitt blåa öga. Nu var kollega R snabb att bekräfta min historia och jag tror att de andra köpte den.

Ja, ja, nu börjar blåklockan blekna, eller ja, kanske mer gulna och om ytterligare någon vecka syns den inte alls. Snart är det dock dags för Eurovision och det är om möjligt ännu viktigare än Mello om dottern får tycka något. Vi ska självklart se det tillsammans men på behörigt avstånd den här gången.

Summa summarum, det viktigaste är i alla fall att "rätt låt vann". Nu håller vi tummarna i Eurovision.

En språk- och geografiexpert har blivit tonåring

Södersjukhuset den 28 januari 2001 

• 17.35, 41-årig patient skrivs in på förlossningen efter att ha skött värkarbete i hemmet under de senaste nio timmarna.
   
• 19.30, patienten ligger i badet. Dåliga fosterljud.
   
• 22.40 patienten ställer sig upp med gåbord men beordras omedelbart sängläge då fosterljud sjunker till 56/m. Doktor Hofling kontaktas och sätter ny skalp då den gamla trillat av. 
   
• 23.17. Framföder en flicka i framstupa kronbjudning som skriker omedelbart.

I dag är det exakt 13 år sedan texten här ovanför skrevs av en något slutkörd barnmorska. Hon försökte, det ska ärligt erkännas, men misslyckades totalt att dölja gäspningen som utan minsta förvarning kom rullande genom hennes strupe. Jag minns att jag utan en tillstymmelse av leende såg på henne medan jag i huvudet försökte göra ett snabbt överslag och rent logiskt komma fram till vem av oss två som var tröttats i just den stunden. Säkert hade hon haft en lång och tung arbetsdag, men jag hade faktiskt precis stigit upp ur skärselden och för den som mot förmodan inte vet hur det är att vistas i den, kan jag utan att ta i berätta att man blir rätt trött efter ett besök hos Belsebub... jättetrött.

Men så lades ett litet knyte på min arm och den trötta barnmorskan slösade jag inte längre min energi på. Ett runt, alldeles allvarsamt litet ansikte, blickade upp mot mig och omedelbart visste jag att mitt hjärta på nytt var förlorat. Där låg hon utan att säga något med ett par trosor märkt "Tillhör Landstinget" nedtryckt på huvudet och hon var det vackraste jag sett. 

Som 40-plusare och fyrabarnsmor ska ärligt erkännas att jag åtminstone snubblat över tanken att jag kanske "tagit mig vatten över huvudet". Skulle jag orka börja om med blöjbyten, vaknätter, vällingflaskor och återkommande kräksjukor? Det tog dock inte många dagar innan jag förstod att jag inte behövt oroa mig. Irma Hedda Olivia hade egentligen bara två sysselsättningar, nämligen dem att äta och sova. Och det är ju ungefär samma intressen som jag själv har.

De stunder hon var vaken ägnade hon åt att skratta och ganska snart började hennes läppar forma ljud som åtminstone jag mycket starkt hävdade var ordet "mamma".

"Hörde ni?! Hon sa mamma!"

"Anna-Lena, lugna dig lite nu. Hon är tre månader, det finns inte en unge som uttalar ordet "mamma" när man är nästan nykläckt."

"Hon säger visst mamma, gud vad ni är negativa!"

Vi hade det underbart jag och Hedda, vi åt och sedan sov vi. När vi vaknade åt vi lite till och så somnade vi om, tätt, tätt tillsammans.

Hedda växte och frodades, skam vore väl annat med tanke på allt hon satte i sig. Och hon pratade, och pratade och pratade. Det bor ju något av en språkpolis i mig och hur jag än försökte få ihop det hon sa till en på svenska korrekt meningsuppbyggnad, fick jag nog, om än bara för mig själv, medge att hon förvisso hade ett aldrig sinande flöde av ljud, men några begripliga meningar var det nog inte.

En sensommar dag när Hedda var åtta månader tog vi tillsammans med en annan mamma och hennes jämngamla dotter, en promenad till kaféet som ligger nästgårds. Hela vägen till kaféet bubblade Hedda sina långa, obegripliga haranger, troligtvis av ren livsglädje över sommarens sista solstrålar som mjukt landade på hennes runda kinder. Väl framme satte vi oss alla fyra vid ett bord, Hedda välmående dinglande med sina små Michelin-ben från hängstolen som passade så bra på kafébordets kant.

"Sitt kvar du", sa jag till min väninna. "Om du passar barnen kan jag handla åt oss alla."

När jag nästan var framme vid disken vände jag mig om om frågade min vännina:
"Vad vill du ha att dricka?"
"En Cola, tack", kom det snabbt till svar.

Förvånat såg jag och min väninna på varandra utan att säga något.
"En Cola, tack", kom det på nytt.

Saken var bara den att det var inte min väninna som ville ha en Cola, beställningen kom direkt ur min unges runda lilla mun. Sedan den dagen talade Hedda och det riktigt rent.

Ja, att det var något speciellt med den här ungen, det var det ingen tvekan om. Hon slutade aldrig att förvåna oss. När hon fyllde två höll hon långa monologer, full begripliga och till slut såg inte dagispersonalen någon annan råd än att flytta upp henne från småbarnsavdelningen till syskonavdelningen där det yngsta barnet då var fyra år.

"Vi kan inte längre aktivera henne på rätt sätt", sa de när de ringde hem en kväll. "Hon behöver en annan stimulans än den vi hinner med att ge henne här."

Sagt och gjort, Hedda var den första tvååringen som gått på syskonavdelningen och trots att hon var ett huvud kortare än alla de andra barnen, hittade hon snabbt sin roll i gruppen. Här fick hon utlopp för sin kreativitet, sin kunskapstörst här fick man klä ut sig till prinsessa.

En kväll när familjen satt och såg på TV kom plötsligt den femåriga Hedda och ställde sig i dörröppningen.
"Men vad är det vännen?" sa jag och reste mig oroligt. Det var ingen tvekan om att någon hade hänt.
"Jag tror jag kommit på något", sa Hedda och såg nästan gråtfärdig ut.
"Vadå?" undrade jag utan att kunna dölja min oro.
"Jag tror jag har kommit på hur man gör när man läser... och hur man gör när man skriver."

Snabbt plockade vi fram papper och penna för att kontrollera om detta verkligen stämde eller om Hedda faktiskt fått en släng av något obegripligt virus som vi skulle bli tvungna att Googla. Men det stämde faktiskt. Plötsligt hade hon på sin kammare, helt utan hjälp, knäckt läst- och skrivkoden.
"Skriv KATT", beordrade vi och med en fullständig fokusering på uppgiften plitade hon ordet "KAT".
"Skriv HUND", skrek vi i munnen på varandra och Hedda skrev.
 "Skriv SOL, skriv BOLL, skriv... eh... skriv...
"Tandtroll", föreslog storasyster med ett illmarigt leende.

Hedda gick bet på ordet "tandtroll", det var helt enkelt en för tuff utmaning. En vecka senare ville dagispersonalen ha ett samtal med oss då de tycket att Hedda uppförde sig aningen "skärrat" och verkade helt besatt av tanken att lära sig skriva "tandtroll".

I årskurs ett både läste och skrev Hedda obehindrat. Vad skulle det bli av den här ungen egentligen, undrade vi emellanåt.

I årskurs fyra fick vi svaret. Hon skulle bli expert på kartor, flaggor, länder, floder och antalet innevånare i Honduras eller varför inte Nya Guinea, och sist men inte minst, hon skulle bli expert på Eurovision. Hedda kan idag räkna upp i stort sätt varenda låt som varit med i Eurovision sedan 1958, exakt vilken placering låten fått i röstningen och för den som vill veta hur låten gick, kan hon med klar stämma även sjunga den och det på originalspråk.

I dag rättar hon min engelska, både vad gäller uttal och hur ett ord stavas. För att fylla på med ytterligare språkkunskaper tragglar hon i dag spanska. Och det går som en dans!

Idag byter min unge "sida". Hon går in i tonåren och av erfarenhet vet jag att det stundtals framöver kommer att "kärva" en aning i kommunikationen oss emellan, sedan får hon var hur mycket språkexpert hon vill. Men än kanske det dröjer ett tag innan det slås i dörrar, innan skratten förvandlas till gråt på mindre än en mikrosekund. Kanske kan jag fortfarande få mig berättat om vilken valuta man har i Kenya eller hur man man stavar de svåraste engelska orden. Kanske kan jag fortfarande få höra hur Azerbajdzjan's bidrag lät i Eurovision Song Contest 1999.

Oavsett vad tonåren för med sig framöver, kommer jag att älska den här ungen, alla veckans dagar, dygnets alla timmar.

Grattis på födelsedagen, älskade unge!