När döden är den fattiges bäste läkare

Idag är det Alla helgons dag, dagen då många av oss tänder ljus för dem vi saknar. Historiskt markerar den här dagen att sommarhalvåret är slut och att vintern står för dörren. Om man när mörkret har fallit, beger sig till en kyrkogård, inser man snabbt hur många människor det är som fattas oss. Att se alla dessa hundratals ljus flämta i vinden är något alldeles speciellt tycker jag. Jag är inte det minsta religiös men fylls ändå av något ogripbart när jag står där och blickar ut över kyrkogårdens alla ljus.

Men varför tänder vi ljus vid gravarna just den här dagen? Det sägs att i gamla förkristna traditioner trodde man att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar.

Egentligen är det rätt märkligt att vi fortfarande firar Alla helgons dag då det är en kvarleva från tiden då Sverige var katolskt. Trots reformationen på 1500-talet, bibehölls allhelgonadagen som helg trots ihärdiga försök att ta bort högtiden ur kalendern. Skälet till att högtiden fick vara kvar var att helgon inte sågs som en del i den protestantiska lutherska trosuppfattningen. Däremot avskaffades "alla själars dag" den 2 november. Men till slut försvann även allahelgonadagen som helgdag i den omfattande almanacksreformen 1772.

Mot slutet av 1800-talet började man på nytt att tända ljus vid gravarna, i regel vid avlidna barns gravar. 1924 fanns förslag på att återinföra alla helgons dag, men först 1953 blev helgdagen officiell. Den gamla "allahelgonadagen" ligger kvar den 1 november, men är inte längre någon helgdag.

Så vi tänder alltså ljus för dem vi saknar, men hur är det då med dem som ingen saknar? Finns de människorna? Man kan ju tänka att en människa inte har existerat längre än att det finns någon som fortfarande minns henne. Alltså måste det finnas massor av människor som ingen längre minns, som barnen till exempel på Kolerakyrkogården vid Gullmarsplan i Stockholm, eller på Skansbacken som det heter alltjämt.


Kolerans härjningar i Stockholm
Koleraepidemin nådde Stockholm i tre vågor: 1834, 1850 och 1866. Det var det århundradets värsta farsot. Kolera var en tarmbakterie som spreds via mat eller vatten och den drabbade särskilt barn och fattiga. Värst drabbad i Stockholm var Katarina församling.

Kyrkogården på Skansbacken invigdes 1809 och användes ursprungligen för politielik, det vill säga ”avlidna arrestanter” och ”betydelsefullare ur stans sjöar upptagna lik samt å gator och i uthus funna döda”. Kyrkogården fick också tjäna som sista viloplats för många av de 30 000 soldater som 1808 kallades in i Sveriges krig mot Danmark och Ryssland och som avled till följd av dysenteri.

Dödgrävarbostället, en liten röd stuga i kyrkogårdens sydvästra hörn, byggdes 1831. Den står där alltjämt, lite skymd bland popplarna. 1834 var det största utbrottet av kolera, 25 000 människor i Sverige insjuknade och bara i Stockholm dog 3 665 personer. Sexton år senare återkom koleran och ytterligare 2 875 människor fick sätta livet till.

Det stora antalet döda spred panik i Stockholm då man ännu inte visste hur sjukdomen smittade. Dessutom var misstron mot sjukhusvården mycket stor, många föredrog att ligga hemma och vänta på döden. Det var främst barnen och de fattiga som drabbades. Snabbt behövde man hitta ett ställe "långt från staden" där dessa "pestsmittade" kunde begravas. Dödgrävaren i dödgrävarbostaden hade bråda dagar.

På nätterna kom hästdragna kärror med lik till kyrkogården. Dödgrävaren hade i uppgift att gräva så stora gravar att sexton kistor fick plats i varje grav. När kolerahärjningarna till slut var över användes begravningsplatsen åter igen för fattiga och okända. Människorna som ligger begravda här, levde säkerligen ett ohyggligt hårt liv många gånger.

Här vilar barn som levt ett helt liv i ständig hunger, kvinnor och män som fick slita så hårt att jag har svårt att tro att vi idag kan föreställas oss villkoren de levde under. I mitt huvud dyker det upp bilder som jag har svårt att värja mig emot och jag tröstar mig med att för många av dem kom kanske ändå döden som någon slags befrielse. För det var väl inte för intet man myntade uttrycket: "Döden är den fattiges bästa läkare". Vi har det betydligt bättre i dag, men den bottenlösa förtvivlan över ett barn som dött, den var säkerligen lika stor då som nu.

I samband med att Sandsborgskyrkogården anlades 1895 minskade gravsättningen vid Gullmarsplan för att helt upphöra 1901. År 1917 övertog stadens byggnadskontor Kolerakyrkogården från kyrkan och 1947 flyttades de kvarvarande gravstenarna intill dödgrävarbostället.

En fråga som osökt dyker upp i mitt huvud är: Hur många ljus kommer det att brinna på Kolerakyrkogården i kväll? Ja, inte så många som flera tusen, ett för varje begravd fattighjon, men några kommer att brinna ändå, det vet jag, för de ljusen har jag satt dit.