Men om jag kniper ihop ögonen riktigt ordentligt och koncentrerar mig för allt jag är värd, kan jag eventuellt minnas hur hon kunde snörpa på munnen och mumla ett "jaha, ja, ja", ett uttryck som jag avskydde. Men med åldern kommer ofta en djupare självkännedom och jag inser att jag troligen på ett eller annat sätt förtjänade hennes ogillande varje gång hon gjorde den där förhatliga minen.
"Man behöver inte kommentera hur folk ser ut"
Min äldsta dotter deklarerade ganska tidigt att jag hade en del egenskaper och egenheter som hon definitivt inte tänkte "ärva". Till exempel tyckte hon som mycket ung att jag var lite väl frispråkig när jag uttalade "sanningar" om hur jag tyckte att några av hennes kompisar tog sig ut i illande rött hår och med super tajta nätstrumpor på ben som var av den kraftigare sorten. Hon menade (helt riktigt) att man inte behövde strö sanningar omkring sig, man kunde helt enkelt knipa käft om man inte hade något snällt att säga.
Dialog I:
Jag: "Du får ursäkta mig vännen, men vad har hon gjort med håret? Vad ska hennes mamma säga när hon upptäcker att karamellfärgen hon skulle ha till marsipanbaket, är borta, slut, finito?"
Dottern: "Fy vad dum du är. Hon är ju supersnygg i håret, det ska vara så där rött. Du vet väl inte vad som gäller nu?"
Jag: "Nä, det kan du ju ha rätt i. Men ärligt talat, varför tränger hon på sig ett par för små nätstrumpor? Varje gång hon varit här och haft på sig de där nätstrumporna så slår det mig att vi kanske skulle ha kassler till middag".
Vid de där tillfällena brukade hon vända på klacken och över axeln säga "usch, jag kommer aldrig bli som du!" Och så "stängde" hon dörren till sitt rum så där extra hårt som bara tonåringar kan.
Dialog II:
Några år senare när vi tillsammans satt och tittade på gamla bilder, gnällde jag över hur gammal och fårad jag blivit.
Jag: "Nä usch, ta bort korten, man blir ju deprimerad, nere, melankolisk och rent av bitter när man tittar på de där bilderna. Hur kunde det gå så illa?
Dottern: "Men var inte så kritisk mamma. Du är jättefin. Det är väl egentligen bara ditt ansikte som har ramlat fram en aning."
Då smålog jag lite för mig själv och tänkte att det var ju en "sanning" som hette duga. Helt klart hade hon med stigande ålder börjat anamma några av mina mindre smickrande egenheter. Vad hände med "usch jag ska aldrig bli som du"?
"Jag blir galen om du inte slutar upprepa dig!"
En annan otäck egenskap jag hade (har?) är att jag utan att tänka på det kan upprepa saker, om och om igen, som till exempel: "usch vad trött jag är" eller "usch vad vilken dålig film". Dottern menade att det är väl okej att säga det en gång men man blir liksom inte mindre trött, eller filmen blir inte Oscarsnominerad, bara för att man upprepar samma mening hundra gånger.
Första gången det gick upp för mig att jag hade en tendens att tjata var när jag och mina äldsta barn varit ute och ätit en kväll. Det var på en sådan där restaurang där man får äta hur mycket man vill och jag vill gärna äta mycket och därför gjorde jag just det den där kvällen.
Det var en fin sommarkväll och vi bestämde oss för att promenera genom Gamla Stan.
Dialog I:
Jag: Nä fy för den lede vad mätt jag är! Att jag aldrig lär mig. Att jag måste äta så grymt mycket!
Tystnad. Fyra minuter senare:
Jag: Nä fy tusan, varför åt jag så mycket? Jag är proppmätt! Jag mår ju för bövelen nästa illa!
Tystnad. Fem minuter senare:
Jag: Alltså jag förstår inte varför ni inte säger till mig, varför ni inte stoppar mig när ni ser hur mycket jag äter. Jag är ju stoppmätt! Jag kommer aldrig mer att äta!
Tystnad: Sju minuter senare:
Jag: Men gud hjälp mig någon då, jag är så MÄTT!! Jag kan nästan inte andas. Fattar ni hur mätt jag är?!
Dottern som gick ett par meter framför mig (ville hon inte kännas vid mig?) tvärstannade och vände sig om och fräste ilsket:
Dottern: Ja men snälla mamma!! Vad du tjatar!! Man äter och så blir man mätt! Jag blir galen på ditt tjat! Usch, jag ska aldrig bli som du!
Dialog II:
Några år senare ringer dottern hem till mig:
Dottern: Hej, vad gör du?
Jag: Läser. Vad gör du?
Dottern: Jag ligger i soffan. Vi har precis ätit. Jag är så MÄTT! Du fattar inte! Varför äter jag så jag blir illamående?
Jag: Det var väl gott helt enkelt. Hur har du det annars?
Dottern: Jo, allt är bra, men jag är så mätt mamma! Gud jag tror nästan jag måste spy!
Jag: Men nu överdriver du väl ändå? Hur är det på jobbet, är du ledig i helgen?
Dottern: Nä jag jobbar men eftersom ingen stoppade mig när jag åt är jag så mätt att jag inte kommer att kunna ta mig till jobbet. Åh mamma, jag är så MÄTT!
Jag skulle ha kunnat replikera med "ja, ja, man äter och så blir man mätt" och vem är det som tjatar nu? Men jag nöjer mig med att nöjt konstatera att ytterligare en av mina egenheter tydligen lever vidare genom min dotter.
"Man äter och håller tyst oavsett vad det smakar!"
Hemma hos oss har det alltid varit jag som lagat maten. Jag vet inte varför det blivit på det viset men en sak är i alla fall säker, det beror inte på att jag tycker om att laga mat. Tvärtom, jag tycker det är rätt trist. Ligger hellre och läser en bok medan någon skramlar lite hemtrevligt i köket och sedan ropar att "nu är middagen färdig".
En dag kände jag bara att det fick vara nog. Jag bestämde mig för att aldrig mer koka en potatis, aldrig mer panera en plattfisk och om någon bara så mycket andades om Tacos, ja då var jag beredd att förlöpa hemmet.
Dialog I:
Dottern: Jag vill ha Tacos i kväll.
Jag: Nej.
Dottern: Jag vill ha Tacos i kväll.
Jag: Visserligen var du ett öronbarn som liten men helt lomhörd är du väl ändå inte? Jag sa nej!
Dottern: Ja men då gör jag Tacos själv.
Jag: Nu är du definitivt på rätt spår.
Någon timme senare såg köket ut som en härdsmälta. Trasiga tacosskal trängdes med kladdiga burkar med tacosås, olivstänk på kaklet och på golvet låg den tacokrydda som var avsedd att smaksätta köttfärsen som nu grå och eländig bitit sig fast i en för varm stekpanna. Det luktade absolut apa i hela huset.
Jag: Men älskling, hur tänkte du nu?
Dottern: Klaga inte.
Jag: Nej du har nog gjord ditt bästa men det här går inte att äta. Vad är det förresten som luktar "begravning" (internt uttryck för något som luktar vedervärdigt)?
Dottern: Du får äta det som finns, klaga inte.
Jag: Men jag kan inte äta det här, då blir jag garanterat matförgiftad. Jag har inte tid med två och en halv vecka på intensiven. Vad ÄR det som luktar?
Dottern: Varför måste du säga att det luktar illa? Kan du inte bara konstatera tyst för dig själv att det luktar "begravning" och sedan knipa? Usch, jag ska aldrig bli som du!
Dialog II:
Några år senare kommer dottern på middagsbesök. Den här gången har jag tänkt göra mig till riktigt ordentligt och överraska med någon helt nytt. Hysteriskt har jag surfat runt på en mängd receptsajter och till slut hittat ett recept med undertexten "Omöjligt att misslyckas med". Det gällde dock inte för mig, för när dottern dyker upp är katastrofen ett faktum.
Dottern: Hallå! Nu är vi här!
Jag: Jättebra gumman, maten är strax färdig.
Dottern: Men vad är det som luktar? Har du pruttat eller har du något i ugnen?
Okej, det var ju en fråga som absolut inte kunde missuppfattas. Det luktar helt enkelt värre än "begravning" och inte heller knep hon ihop munnen utan sa det bara rent ut. Och hon har faktiskt rätt, det luktar illa... riktigt illa och dessvärre kommer odören från ugnen. Men det gör ingenting för hon har precis gjort mig riktigt glad. Ännu än gång kan jag konstatera att några av mina egenskaper trots allt kommer att leva vidare, säkert långt efter det att jag själv gett upp andan.
Så står vi där hon och jag, ser varandra i ögonen och skrattar riktigt gott. Det är som att se sig själv i en spegel. Inte för att vi utseendemässigt är särskilt lika, utan mer för att vi båda blir mer och mer lika varandra på insidan och vi vet det båda två.
"Du, vet du vad? Du är så otroligt lik din mamma!
