Några böcker att värma sig med i höstrusket

Nu är det visst Internationella bokveckan igen, i alla fall om man ska tro uppdateringarna på Facebook. För mig och många andra är det i och för sig bokvecka varje vecka, men när det liksom ropas ut på Facebook så där, ja då blir jag så inspirerad.

Därför kommer här några boktips att ta sig an nu när höststormarna sätter in. En lugn vrå, bra läslampa (om man är i min ålder) en pläd, en kopp te och så en riktigt, riktigt bra bok. Vem bryr sig då om alla sommarlöften om att när hösten kommer ska jag städa garderoberna, sylta och safta istället för att låta äpplena ruttna på grenarna eller måla om sovrummet i en varmare färg en den chockrosa som nu pryder väggarna och följer med en in i drömmen varje natt?

Låt mannen, frugan eller varför inte barnen städa sina egna garderober, (blir självklart inte lika bra som när du gör det själv) det kan knappas bli värre. Äpplena ruttnar bara lagom mycket för att fåglarna ska ha något gott i magen och faller det ner några på marken finns både råttor och rådjur som tacksamt tar sig an dessa. Har du målat ditt sovrum i chockrosa får du helt enkelt skylla dig själv!

Nej, nu är det böcker som gäller! Enligt Internationella bokveckan och Facebook, ska man hugga tag i närmaste bok, slå upp sidan 52 och skriva ned den femte meningen på den sidan. Därför kommer här ett antal meningar men ni behöver inte gissa vilken bok det är, jag ska göra det superenkelt för er genom att omedelbart avslöja bokens titel.

Varsågoda!

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell

Sidan 52, femte meningen:
Studenterna kramas om av sina familjer och behängs med blommor, miniatyrflaskor med champagne och mousserande vin, svenska flaggor och små studentmössor.

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Del 1 av en trilogi och detta är ingen bok för homofoben. Stundtals är den här boken så smärtsam att läsa att jag måste lägga den ifrån mig en stund. Särskilt beskrivningen där Rasmus tar studenten och inte är medbjuden att åka på några av de andra lastbilsflaken gör mig nästa illamående. Ska jag vara lite kritisk kan jag tycka att Gardell skildrar de homosexuella männen mer som sexmaskiner än människor. Ibland ser man inte människan för alla detaljerade beskrivningar av hur deras samliv fungerar.

Mississippi av Hillary Jordan

Sidan 52, femte meningen:
De utbildade honom till bombpilot och han fick lära sig att flyga de jättelika B-24:orna som kallades Liberators.

År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar.

Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen, Henrys bror Jamie och Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen. Ronsel återvänder från kriget som hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.

Detta är Hillary Jordens debutroman. När man läst boken har man svårt att tro att detta är den första bok som Jordan gett ut. En helt fantastisk roman som är omöjlig att lägga ifrån sig. Man läser från pärm till pärm och glömmer bort att natten är till för sömn. Sova får du göra när boken är utläst. Missa den inte!

Berlinepopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar av Anne B Ragde

Sidan 52, femte meningen i Berlinepopplarna
Att Erlend i sin förtjusning över att brödsmula hette krumme på danska hade givit honom det namnet hade varit starten på kärleken, en kärlek som aldrig skulle ta slut; om den kunde ta slut skulle den ha tagit slut för länge sedan, nu var han trygg och säker på sin sak, det var de båda två.


Det är juletid. På släktgården Neshov utanför Trondheim samlas tre bröder runt sin mors dödsbädd.

Tor är äldste brodern. Han närmare sig de sextio och har levt hela sitt liv på gården. Han har skött djurhållningen och bokföringen åt modern, han har alltid låtit sig hunsas av henne och till och med avstått från kärleken för hennes skull.

Margido återvänder motvilligt till Neshov. Han är numera begravningsentreprenör, en plikttrogen man som möter omvärlden med sträng självbehärskning. I likhet med sin storebror är Margido ogift, och han har aldrig haft en relation med en kvinna.

Erlend möter också upp vid moderns dödsbädd, trots att han för länge sedan stötts bort från familjen på grund av sin homosexualitet. Numera är Erlend bosatt i Köpenhamn, där han arbetar som dekoratör och lever det goda livet tillsammans med sin partner Krumme. Men under Erlends lättsamma och till synes harmoniska yta bubblar en stark vrede mot familjen, en smärtsam vrede som han inte har anförtrott sin partner.

Torunn är Tors dotter från en kort passionerad relation, som Tors mor snabbt hejdade från att utvecklas till något mer beständigt. Torunn dyker upp på gården som en fullkomlig överraskning för alla bröderna.



Tjugo år har gått sedan bröderna sågs. Tjugo år sedan modern styrde deras tillvaro med järnhand och familjen slutligen splittrades. När modern nu dör utlöser det en rad oväntade känsloreaktioner. Tiden är kommen för avslöjanden och kanske för försoning.


De här böckerna är kanske den mest oförutsedda trilogi jag någonsin läst. När du tror att du förstår hur allt hänger ihop, då vänder du blad och får ditt livs överraskning. Inget är vad det ser ut att vara. En gripande och stundtals smärtsam berättelse om en dominant mor, bortkastade liv och livslånga missförstånd.



















Buddenbrooks av Thomas Mann

Sidan 52, femte meningen:

Detta var ett flickebarn med lite för höga skuldror och stora blanka svarta ögon, som bodde i den av vildvin helt övervuxna villan närmast intill.

Familjen Buddenbrook är en högborgerlig familj som lever i Lübeck under 1800-talet.  Den handlar och gamle Johann Buddenbrook en sträng man som håller ordning på familjen.

Hans son och hans barn Thomas, Christian, Clara och Antonie som växer upp när familjen är på topp. Thomas är den som tar över företaget efter sin far, Christian är mestadels ute och roar sig och Antonie eller Tony, som hon mestadels kallas, ska giftas bort men skiljer sig två gånger till släktens stora skam.

Clara finns med i bakgrunden men blir sjuk och avlider i ungdomsåren. Trots att Thomas kämpar går företaget allt sämre och snart måste de inse att familjen Buddenbrooks inte är det de en gång var.

Ingen ny roman precis. Thomas Mann, som fick nobelpriset i litteratur 1929, skrev romanen redan 1901. Bokens karaktärer och händelser lär Mann ha hämtat inspiration till från sin egen uppväxt. En spännande bok som trollbinder, trots att det är dryga 100 år sedan den skrevs.

Jag hittar inget att vara skitbra på!

När jag var riktigt ung fanns det en massa saker som jag ville behärska. Jag kunde med ett småleende på läpparna fantisera om att jag skulle vara kriminellt bra på en rad saker, att spela piano till exempel. Blinka Lilla Stjärna kunde jag sedan tidigare och kände att jag med lite övning skulle kunna nå precis hur långt som helst. När jag väl lärt mig att med båda händerna spela "Kalle Johansson" snabbare än blixten, ja då kände jag att inget var omöjligt, jag var helt enkelt på G. Stolt meddelande jag kompisen vars piano jag belägrat, att nu fanns det inte längre några hinder för en karriär som konsertpianist. Eftersom hon var en schysst kompis log hon och nickade jakande samtidigt som hon tog plats vid pianot. För att hitta den rätta känslan blundade hon för en kort stund, lade sedan sina svala, långa pianofingrar på tangenterna och lät Beethovens Fur Elise strömma ut ur det öppna vardagsrumsfönstret. Men en briljans och känsla som var så lång från "Kalle Johansson" som bara tänkas kan, fick hennes toner grannfruarna att yla som vargar vid fullmåne. I det ögonblicken insåg jag hur simpelt mitt "Kalle Johanssons-stycke" måste te sig och inom loppet av en halv minut hade mina drömmar om en karriär som konsertpianist förvandlats till aska.

När jag var i 18-års åldern kom plötsligt en önskan över mig att bli riktigt bra på slalom, gudarna vet varför. Eftersom jag ännu inte vid den här åldern hade utarbetat något som skulle kunna betecknas som "besinna-dig-lite-nu" så beställdes en fjällresa inklusive total slalomutrustning. Dyrt ja visst, men det kostar på om man ska tillhöra eliten. Vid den här åldern är det rätt vanligt att ungdomarna tillskriver sin person en större betydelse än den faktiskt har, och jag var inget undantag. Jag kände därför en oro över vad alla i backen skulle tycka och säga när de såg mig på skidorna för första gången. Att gå i skidskola var förstås ett måste, men aldrig i livet att jag skulle göra bort mig i grupp, nej, privatlektioner måste det vara.

Det första "krig" jag utkämpade under denna slalomtid, var att få på mig pjäxorna. Det skulle visa sig vara en utmaning av sällan skådat slag. Att lära sig spela Blinka Lilla Stjärna och "Kalle Johansson" framstod plötsligt som rena barnleken. När pjäxorna till sist satt där de skulle var jag så matt i kroppen att jag knappt orkade staka mig fram till liften. Ganska snart förstod både jag och skidläraren att jag nog gett mig in på fel bana. Vid en "klockning" som läraren gjorde, visade det sig att det gick fortare för mig att ta mig upp i knappliften än det gjorde för mig att ta mig ned för barnbacken. Sålunda kunde vi konstatera att en karriär som slalomstjärna var så fjärran att det inte ens var lönt att lära mig åka i ankarliften.

Lite senare i livet stötte jag dock på det som skulle få mig på fall totalt - tekniken. Det är ett område som jag utan undantag verkligen inte förstår mig på. Det värsta med det är att vi lever på 2000-talet vilket kan anses vara teknikens tidevarv. I början av 80-talet gick jag en utbildning där det bland annat ingick att man på en räknemaskin med förbundna ögon och under tidspress, skulle slå ihop de olika summorna som en grå och monoton röst läste upp i de hörlurar man var beklädd med. Jag knappade väl på i lagom snabb takt och tyckte det gick galant. Men efter en stund tog ändå nyfikenheten över och jag lättade lite på ögonbindeln för att se hur mina summor tog sig ut på pappersrullen. Till min fasa såg jag då att färgbandet i räknemaskinen (ja, det var faktiskt ett färgband där hälften var svart för addition och hälften rött för subtraktion) nästan tagit slut. Jag hade lydigt slagit in summan 365 och skulle precis lägga till 176 då jag upptäckte att siffrorna 3 6 5 var väldigt otydliga. Eftersom jag ville framstå som ordningsam, vevade jag tillbaka rullen till siffrorna 3 6 5 och fyllde för säkerhets skull i dem en gång till. Sedan gjorde jag som jag blivit tillsagd och la till summan 176.

Senare när läraren gjorde en genomgång av våra summor kunde hon inte för sitt liv förstå varför alla fått summan 541 medan jag som enda elev fått summan 906. Faktum är att jag till en början själv ställde mig frågande till detta. Hur som helst, det var ju uppenbart att jag slagit in helt rätt siffror men fått fel totalsumma. Alltså måste räknemaskinen lämnas in på lagning.

- Ja det blir en kostsam historia, suckade den luttrade lärarinnan.

I samma ögonblick som läraren plockade undan min räknemaskin och la den i en behållare märkt ”Trasigt”, insåg jag med fasa vad jag ställt till med. Inte var maskinen trasig, det var helt enkelt ”skit bakom spakarna”, det vill säga, jag var både skiten och spaken. Jag tordes inte blotta min dumhet utan teg och skämdes över härdsmältan i min hjärna.

Så där har det fortsatt faktiskt. Så fort det kommer till allsköns ”apparater” och teknik blir jag helt matt. Jag har ett sådant totalt ointresse för detta vilket naturligtvis ligger mig i fatet varje gång en skrivare, PC eller en smartphone ”krånglar” och levererar diverse dialogrutor där jag tvingas ta ett beslut innan jag klickar mig vidare.

Den senaste veckan har verkligen satt mitt tålamod på prov. Det hela började med att jag skulle arbeta hemifrån vilket jag gör lite då och nu. Jag riggade upp PC:n med alla tänkbara  tillbehör, jag gjorde det på samma sätt som jag gjort de senaste åren. Inget nytt under solen alltså. Då får PC:n plötsligt för sig att det inte finns något nätverk att koppla upp sig på och nästan skadeglatt skickar fram en dialogruta med att ”hittar inget trådlöst nätverk”.

- Är du blind eller?, sa jag tjurigt rakt in i PC-skärmen. Jag står ju precis vid ett nätverk, hur kan du säga att du inte hittar det?

Självklart möttes jag av total tystnad. Jag klickade runt lite på de olika ikonerna som fanns bara för att på nytt få samma meddelande skickat rakt i ansiktet ”hittar inget trådlöst nätverk”. Nu svettades jag en ”aning” och ringde till slut supporten. Vi diskuterar lite fram och tillbaka och det hela slutade med att de föreslog att jag ska använda en nätverkskabel.

En nätverkskabel?! Hur kan man slänga ur sig något sådant? Hur ser en nätverkskabel ut, var hittar jag en sån och i sådana fall varför?! Gamla sedan länge bortglömda lådor fick plötsligt besök av mina nävar som slet och drog i allt som såg ut som sladdar och tro det eller ej, efter en lång stund hittade jag faktiskt en sladd som ”säkert var en nätverkssladd”, i alla fall passade den i hålen som fanns på sidan av PC:n och den otäcka dialogrutan försvann i ett nafs.

När jag sedan dagen efter åter var på kontoret ”jackade jag i” PC:n i tron att jag skulle kunna fortsätta arbeta där jag slutade. Men nej då! Den ena efter den andra dialogrutan visades, användarid och lösenord påstods vara påhittade i stundens hetta. På nytt fick supporten ett samtal från mig där jag upprört berättade att jag stod i begrepp att låta min PC träffa gatstenen nedanför mitt kontorsfönster.

- Nej, nej, ta det lugnt, manade supportrösten. Det är bara så att du har ingen profil längre.
- ?!
- Hallå!! Supportrösten lät aningen nervös på rösten. Är du kvar?
- Ingen profil?! Vad menar du? Finns jag inte längre?
- Nja, finns och finns, eller ja så skulle man kanske kunna uttrycka det.

Så fick jag bege mig till verkstaden med PC:n under armen. En halv arbetsdag senare ”fanns” jag igen, jag hade till och med begåvats med en ”profil” och kunde fortsätta med arbetet jag påbörjat.

Väl hemma igen och stärkt i vetskapen att jag faktiskt existerar eftersom tekniken sagt så, bestämde jag mig för att uppdatera min Iphone, det var ett tag sedan sist. Jag menar hur svårt kunde det vara? Med bestämda och distinkta handrörelser klickade jag mig ogenerat vidare genom en djungel av dialogrutor. Två timmar senare plingade det till i mobilen och en dialogruta visades med meddelandet ”Välkommen, nu kan du börja använda din nya Iphone”.

- Använda min nya Iphone?, hann jag precis småleende tänka. Ha ha ha ha, så ny är den ju inte precis, jag har ju använt den ett år i alla fall.

Sekunden efter grep en iskall hand om mitt inre. Vad menade den med nya Iphone? Med darrande pekfinger klickade jag på ikonen för ”Kontakter” bara för att mötas av dialogrutan ”Du har inga kontakter”. Desperat klickade jag på ”Fotografier” bara för att mötas av en nästan identisk text ”Du har inga bilder sparade”. Då var det sant alltså, jag har en helt ny Iphone. En halv dag hade jag kunnat glädja mig åt att jag faktiskt hade en ”profil” bara för att några timmar senare upptäcka att jag inte har några vänner.

Så började det mödosamma arbetet med att ladda ner förlorade appar, lägga till kontakter och hitta tillbaka till de spel i Wordfeud som jag faktiskt ledde och gräma mig över alla bilder som gått förlorade.
Nej, det där med teknik är verkligen inte min grej. Jag är nog född i fel århundrade, tror jag skulle ha större framgångar under slåttern på någon åker.

Men nu lever jag inte på 1800-talet och ingen frågar efter mig när det är dags att slå havreåkern. Jag får försöka bli ”världsmästare” på något annat än datorer och Iphones. Krukmakeri kanske? Vad tror ni om det? Dreja lerkrukor kan väl vem som helst klara. Eller?

Köpt läxhjälp - inget att skämmas över

I mitten av sjuttiotalet när jag gick på högstadiet, hade jag emellanåt svårt både med koncentrationen och motivationen under vissa lektioner. Mattelektionerna till exempel. Det var så otroligt mycket annat som var "viktigare" än matte, relationer med kompisar, vem som var ihop med vem och vilka som tänkte komma till ungdomsgården på kvällen. Jag gillade helt enkelt inte matte, jag tyckte det var svårt och såg inte alltid det logiska i uträkningarna.

Medan jag drog och slet i den gigantiska lila tuggummit som jag ofta hade i munnen, tänkte jag att matten inte var så viktig eftersom jag aldrig skulle ta ett arbete där matematik och procenträkning var en del av vardagen. För den nyfikne kan jag berätta att jag sedan 1000 år tillbaka är banktjänsteman. Så kan det gå!

Nu finns det i och för sig mycket att syssla med på en bank, inte bara procenträkning, villkorsändringar och sparande. Information är som jag ser det en av de viktigaste saker man kan arbeta med. Det spelar ingen roll vilket yrke man valt, jag vill mena att information är nyckeln till det mesta.

Redan i skolan var jag otroligt fokuserad så fort det kom till svenska- och historia undervisningen, lektionerna i engelska var också högt rankade hos mig. Hur kom det sig att jag under dessa lektioner inte lät mitt huvud reda ut vem som var ihop med vem, och varför gav jag själva den i vem som skulle komma till ungdomsgården på kvällen?

Stod det "historia/stormaktstiden" på schemat, ja då fick vem som helt vara ihop med vem som helst, jag kunde inte bry mig mindre. Fick vi sedan i uppdrag att skriva en uppsats om medeltidens digerdöd, ja då kunde ungdomsgården få brinna upp vad mig anbelangade.

Självklart handlar det om att vi människor är olika och har olika intresse. Det är ju alltid roligare att göra det som är kul, att göra det som man är bra på. Eftersom jag tyckte matten var dötrist, lärde jag mig troligtvis inte tillräckligt. Men man kan ju som bekant inte bara göra saker som är roliga, det finns saker som man måste göra, saker man måste kunna trots att det tar emot. Hade någon enda person i skolan tagit mitt "ointresse" för matte på allvar hade kanske min nyfikenhet väckts i ämnet. Kanske hade jag inte sett fram emot mattelektionerna med samma iver som de om medeltiden, men jag hade kanske haft en vilja att försöka, jag hade kanske haft en strategi för hur jag skulle ta mig igenom uppställningarna i boken? Kanske hade jag rent av fått en känsla av att matte var rätt OK?

På sjuttiotalet var, i mitt tycke, skolan ett skämt. Det var på många sätt en flumskola där ingen vuxen riktigt tog elevernas utbildning på allvar. Självklart fanns det undantag som bekräftade regeln, men i den skolan gick inte jag.

Idag är det bättre ställt med skolan, tycker jag. Det finns ofta engagerade lärare som verkligen vill att eleverna ska lyckas. Men om det fattades engagemang i skolan på sjuttiotalet, så saknas det resurser idag. Idag blir visserligen en elev sedd om hon eller han tycker att matten är för svår, men det finns inte tillräckligt med resurser att hjälpa. Visst, man kan få stödtimmar i exempelvis matte eller läsning, men timmarna är få och barnen många.

På Skolverkets webb kan man bland annat läsa, citat:

För att kunna upptäcka och åtgärda "särskilda behov" beskrivs det i Skolverkets allmänna råd och kommentarer för arbete med åtgärdsprogram att det måste finnas en tydlig arbetsprocess och att processen kontinuerligt ska dokumenteras. Processen kan beskrivas i fem steg:

• att uppmärksamma
• att utreda
• att åtgärda och följa upp
• att utvärdera

slut citat.

Supersnyggt, synd bara att det inte fungerar. Visst blir man uppmärksam på att Lisa har svårt med matten, man tar kanske till och med reda på varför. Men när man kommit till punkten "åtgärda och följa upp", ja då tryter skolans resurser hur gärna man än vill hjälpa.

Det är en sanning som läxhjälpsföretagen tagit fasta på, som företaget My Academy till exempel. My Academy startade 2005 och omsatte 2008, 2,1 miljoner kronor. 2012 har den siffran stigit till 40 miljoner kronor. De gör en ökning på 1 900 procent (och det har jag inte räknat ut själv).

Det är inte gratis att anlita ett läxhjälpsföretag (varför skulle de vara det?), det kostar en slant. Om en pedagog kommer en gång per vecka och undervisar två timmar per gång, kostar det efter RUT-avdrag cirka 1 800 kronor per månad. En pedagog kan undervisa tre barn åt gången samtidigt, så i praktiken kan tre familjer gå ihop och dela på utgiften. Men även 600 kronor per familj (och ja, här använde jag miniräknaren) kan vara en tung extrautgift. Men om man nu har möjlighet att prioritera i sina utgifter, ska man då behöva skämmas för att exempelvis en universitetsstuderande drygar ut sitt studiemedel genom att två timmar per vecka komma hem till en elev (eller flera) och tålmodigt och sakta men säkert väcka ett intresse och förståelse för ett skolämne som upplevs som svårt? Är det inte politikerna som borde skämmas, de som inte lyckas ge skolan tillräckligt med resurser för "utreda, åtgärda och följa upp", som det så fint står i skollagen?

Debatten om RUT-avdraget för läxhjälp har varit högljudd den senaste tiden. Många är upprörda över att läxhjälpsföretagen gör så stora vinster och att läxhjälpen, i och med RUT-avdraget, är stadssubventionerad. Man menar att det blir orättvist eftersom inte alla har råd att anlita läxhjälpsföretagen. Det är väl en sanning som de flesta kan skriva under på. Men vad är alternativet idag? Om man har ekonomisk möjlighet att ge extra "ämnesstöd" till sitt barn, ska man då avstå från det för att vara solidarisk med dem som inte har möjligheten? Är det rimligt att säga att föräldrar som anlitar läxhjälp, är en grupp osolidariska och själviska människor? Eller ligger det orimliga i att läxhjälpsföretagen över huvudtaget finns? Är det skolpolitikerna som gör skolan orättvis och osolidarisk?

Rossana Dinamarca är vänsterpartist och tillika riksdagsledamot i utbildningsutskottet. Hon säger att "köpt läxhjälp som subventioneras av staten, är rent vidrigt. Resurserna går till föräldrar vars barn redan har fördel i skolan."

Eftersom jag tycker det är så spännande med språk och då framför allt svenska, läser jag den meningen flera gånger för att förstå vad det är hon egentligen säger. Eftersom hon använder orden "... redan har fördel i skolan", menar hon då att familjer med hygglig ekonomi, har barn som har det lätt i skolan? Betyder det då att barn från familjer med en svårare ekonomisk situation, alltid har det svårt i skolan? Nej, det kan hon väl ändå inte mena? Så dum kan hon väl ändå inte vara, hon är ju trots allt heltids politiker. Ja visst ja, hon sitter ju i utbildningsutskottet också. Vad jag förstår sitter hon där utan att skämmas. Kan det vara så att hon rent av har möjlighet att ändra på orättvisorna istället för att lägga skuld på de föräldrar som anlitar läxhjälpsföretagen?

Nä, jag kommer fortsätta köpa den läxhjälp som skolan borde tillhandahålla. Det kommer jag göra till dess att Rossana Dinamarca och hennes kompisar vänder blickarna inåt och mot sig själva. Till dess att de kommer till insikten att det är de som sitter på lösningen. Det är de som kan se till att ge skolan de resurser som behöves för att minska antalet elever i klasserna och för att kunna leva upp till "åtgärda och följa upp."

Jag fortsätter att anlita My Academy för dotterns läxhjälp i matte så hon slipper oroas varje gång hon öppnar matteboken. Och vet ni vad? Jag skäms inte det minsta.


Länkar:
My Academy