I vilket århundrade hör jag hemma?

Jag har en sådan stark känsla av att vara född i fel århundrade. Jag vet inte varför, men av någon anledning har alltid historien lockat mig mer än framtiden. Det måste ju bero på någonting antar jag. Jag ser att det finns två scenarios. Antingen har jag någon gång levt i ett annat århundrade och fått lämna det innan jag var helt klart med livet där. Alternativt lider jag helt enkelt av sviterna från jacket i huvudet som mina bröder så hjälpsamt hjälpte till att skapa när de bollade med sin blott 5-åriga lillasyster. Det uppstår lätt missförstånd när man kastar barn emellan sig.

- Jamen det var ju du som skulle ta emot henne!
- Va?! Jag var ju inte beredd! Du måste ju säga till när du tänker kasta henne.

Jag minns att jag för ett ögonblick höll inne med gråten och istället tittade storögt på mina bröder. Att mina bröder skulle vara oense om något, det var inget mindre än en världssensation. Troligtvis var det den enda gången det hände, har aldrig upplevt det sedan dess. Men när blodet så började rinna längst öra och skuldra, tog jag min tillflykt till min mor som högljutt bannade de två skamsna bröderna.

Nåväl. Jag har dock känt ett behov av att gå till botten med "mitt" århundrade. För att kunna ta reda på var jag skulle passa bäst började jag att göra en självkritisk lista över min person. Kan meddela att om man inte ska fara med osanning och bagatellisera mindre smickrande egenskaper, kan det hända att man får skaka hand med sig själv och samtidig undra; "vad är det där för en figur egentligen?"


En självkritisk lista:

1. Jag är inte begåvad med långa ben men har haft turen att få en vikt som lagom passar min längd.
    
2. Är ingen skönhet men tror att det finns värre. Har ju trots allt lyckats tillverka fyra barn utan att ha en papperspåse över huvudet.
    
3. Jag är inte alltid helt smidig i mina uttalanden. Det händer att en tanke går direkt från magen ut genom munnen utan att först dra ett varv genom huvudet. Jobbar ständigt med förbättringsåtgärder i det här fallet.
    
4. Jag fullständigt avskyr orättvisor, inte bara dem som eventuellt skulle riktas mot mig själv, utan alla former av orättvisor. De gör mig ordentligt upprörd och så går det som det går, se punkt 3.
    
5. Jag är något av en arbetsmyra men ställer höga krav på kvalitet, inte minst på de sysslor jag själv utför. Avskyr slarv.
    
6. Jag älskar att berätta historier och lägger gärna till eller drar ifrån, allt för att uppnå önskad effekt. Jag berättar inte alltid att jag skarvat som storfiska'rn när jag lägger fram en historia.
    
7. Jag tål rätt mycket men har dåligt, för att säga obefintligt, skyddsnät när det gäller barn och djur som far illa. När det kommer till mina egna barn snuddar min moderskärlek nästan vid dårens sinnelag. Hur som helst, jag skulle aldrig kunna arbeta på BRIS eller på ett katthem utan att mista förståndet inom 30 minuter.
    
8. Är trots alla punkter ovan en snäll person och hoppas och tror att jag är en bra kompis. Försöker så ofta som möjligt använda meningen "Kan jag hjälpa dig på något vis?"

OK nu ska listan summeras och paketeras
Jag är en rätt liten och tanig person, men har en för min längd räknat, en alldeles för stor trut som emellanåt levererar diverse "sanningar" som andra kanske inte alltid frågat efter. Däremellan berättar jag gärna en rolig historia och "svär på att den är sann". Är uthållig när det kommer till kroppsarbete men går från 0 - 100 på en tusendels sekund när "starkare" personer ger sig på de som är "svagare". Skyddar barn och djur till ytterlighetens gräns och kräver ofta "Gör om, gör rätt!" En rätt tuff tjej som vet vad hon vill alltså, ja, i alla fall på ytan. De som känner mig väl vet dock att det på insidan inte alltid finns någon pansar. Som en tidigare chef sa till mig när han beskrev sig själv: "Jag är byggd av pansar på utsidan, men lider ofta svårt av diarré på insidan".

Gott och väl. Nu ska denna kvinna placeras i rätt århundrade.

1500-tal
Som gift medeltida kvinnan måste jag framför allt ta ansvaret för hus och hem. Det är jag som sköter barn och hushållet (whats new?). Jag ska ta hand om slakt, salta, röka och torka kött, sköta trädgårdslandet (om jag har en sådan) konservera grönsaker, sköta tvätt och se till att kläderna är hela. Bor jag i staden hjälper jag även till i mannens verkstad om han är hantverkare. Passar en arbetsmyra som handen i handsken. Det är kanske på 1500-talet jag hör hemma trots allt?

Har jag ännu inte gift mig har jag dock problem. Jag får inte gifta mig utan min giftomans samtycke. Giftomanen är min far, eller om han är död, min äldsta bror eller närmaste manliga släkting. Är jag ogift är jag omyndig och det är min närmaste manlige släkting som beslutar över min eventuella egendom. Jag ärver min far när han dör, men får bara hälften mot vad mina bröder får. Nä, vänta lite nu, hold your horses! Vad är det för tjafs? Jag gifter mig väl med vem jag vill?! Och varför bara hälften av arvet? Nä, det här måste vi gå till botten med och jag ska leva på 1500-talet.

Som kvinna på 1500-talet gäller det att hålla tand för tunga. Särskilt vänlig mot barn är man inte alltid. En husbonde har rätt att med hårda slag ge sig på barnen. Även tillhyggen är tillåtna. Här går jag från
0 - 100 och låter inte tanken ta den där extra svängen över huvudet som är så viktigt.

- Rör du pojken en gång till ditt kräk, skär jag mandomen av dig.

Naturligtvis är det bara något jag säger i affekt. När den dumme mannen senare på kvällen inte får till det riktigt med frugan, drar han sig till minnes vad jag sagt tidigare på dagen. Han är inte klyftigare än att han tror att jag besitter trollkrafter och har förstört familjelyckan för all framtid. En vecka senare bränner de mig på bål för att jag låtit truten fara. Nä, nä, detta går icke! Jag kommer dö som häxa snabbare än jag hinner säga "Simsalabim". Jag får helt enkelt stryka 1500-talet från min lista.

1700-tal
Nu har jag det lite lättare som kvinna. Det är inte helt ovanligt att ogifta kvinnor bor i egna hushåll som består av en eller flera kvinnor. Dock är vi galet fattiga. Även om jag från början inte var fattig har kvinnohushållen fått det allt sämre ställt med åren, särskilt om det är svårt med arbete.

Men vi kvinnor vet hur många män fungerar även på 1700-talet. Som ogift kvinna är jag fortfarande omyndig och får inte skriva på någon hyreskontrakt men genom att blinka lagom skälmskt mot rätt karl, och fråga "Kan jag hjälpa dig på något vis?", ligger snart en nyckel i min hand. Strålande! Här kan jag bli kvar!

Men det är farligt för en ogift kvinna att ta sig från torget och hem, även om solen ännu inte gått ned. Ser man inte upp, kan man lätt dras in i någon av Gamla Stans trånga gränder och några veckor senare står man inför fullbordat faktum - Jag är gravid. Att stå ensam med ett barn är en stor skräck för varje kvinna. Skam, rädsla och vetskapen om att inte kunna försörja barnet kan driva kvinnor till att mörda sina nyfödda eller till att ta självmord. Vad gör man om man inte är i stånd att mörda ett nyfött barn? Man kan lösa det genom att föda i lönndom och sedan lämna barnet ifrån sig till gud vet vem. Stopp! Skulle jag lämna bort mitt eget barn? Avskyvärt! Detta måste ändras på om jag ska bli kvar här. Kanske kan jag samla ihop mina rumskompisar och be om tillstånd för en demonstration där vi går genom Gamla Stan och sjunger "Åååååå tjejer, ååååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!"

Men så en dag ser jag honom med stor H. Han står en bit utanför torget och ser ut att vänta på sin herre. Han står där och lutar sig lite nonchalant mot hästen som långsamt tuggar i sig av det som finns i fodersäcken. När han bränner av ett leende rakt mot mig, vet jag att jag är förlorad. Så låter vi oss båda berusas av kärlek trots att vi inte är gifta. Naturligtvis blir vi påkomna och döms för "enkelt hor".

Vi får plikta vårt "brott" i kyrkan. Prästen läser upp våra namn och vi tvingas stå på varsin "horpall" under hela gudstjänsten. Senare får vi under några söndagar stå vid kyrkdörren med blottade axlar och ris i handen. Bespottade av alla och envar. Vilken vansinnig dumhet! Hur kan kärlek bestraffas? Nä, gör om, gör rätt! Den första som spottar på mig får känna på riset jag håller i handen. Dessvärre är nog prästen den som först låter en spottloska komma farande genom munnen och så döms jag till döden för våld mot prästerskapet. När fy för den lede, ta mig bort från 1700-talet!


Sakta går det upp för mig att jag nog trots allt lever i rätt århundrade. Här kan jag klämma ur mig en skarvad historia utan att riskera att att grillas. Här kan jag bo i ett ensamhushåll om jag vill, eller tillsammans med några härliga väninnor utan att för den skull vara barskrapad. Eller så kan jag fortsätta att leva med min kärlek utan att vi lagt ned en förmögenhet på ring och bröllopsklänning. Skaffar barn gör vi också och behåller dem livet ut, utan att någon så mycket som höjer på ögonbrynen.

Tänk va bra det är att göra saker ordentligt. Att via noggranna anteckningar och forskning, komma fram till att man är på rätt plats vid rätt tillfälle. Att det trots allt är ordning och redan, ja, att man gjort om och gjort rätt. Att ens liv innehåller kvalitet. Jag älskar kvalitet!

Svenska häckar, jo man tackar!

Tänkte bryta invanda mönster genom att placera bakdelen i soffan och se något på TV för omväxlings skull. TV:n är i och för sig upptagen av tonåringen som har en simultanförmåga som närmast kan beskrivas som en gigantisk växt i full blom. Samtidigt som han lyssnar till någon form av hårdrock i hörlurarna, utstöter han med inlevelse små gutturala läten som inte betyder någonting, i alla fall inte på svenska vad jag vet. Så ser jag, han spelar någon typ av PC-spel där dessa språklösa ljud antagligen hör ihop med den i 3D groteska figuren som far som ett skållat troll över bildskärmen. OK, då kan jag ju lugnt byta kanal på TV:n så att jag slipper se sporten som tydligen pågår just nu.

Lite ovant knäpper jag på fjärrkontrollens knappar. Men varför händer det inget när jag byter kanal? Jag vill inte se sporten, jag vill se något annat, nästan vad som helst bara det inte är sport. Men va fa... måste man ta i för kung och fosterland bara för att byta kanal? Men om jag provar och trycker på en 5 kanske 6 knappar samtidigt, funkar det då? Nä, icke det är fortfarande sport som visas.

- Hallå, du där med hörlurarna! Varför går det inte att byta kanal med fjärrkontrollen?

Jag blänger lite uppfordrande på tonåringen men möts bara av en kaskad av ordlösa läten.

- Hallå?!! Haaallåååå!

Inget svar. Så börjar jag bli smått orolig över hur en människa kan låta på det där sättet. Är han helt förryckt? Eller är han rent av besatt? För ett ögonblick far en sekvens från filmen Excorsisten genom huvudet på mig. "Gud, hjälp vad gör jag om han börjar snurra på huvudet?!!" Men så slår det mig plötsligt, han mår kanske illa. Plötsligt känner jag att jag nog mår rätt illa själv. Det räcker med att se ordet "kräks" skrivet på en lapp för att jag ska falla ihop i århundradets vinterkräksjuka, oavsett årstid.

- Hallå, mår du illa? Du tänker väl inte kräkas i soffan? Haalllååå!

- Va? Tonåringen drar av sig hörlurarna och glor oförstående mot mitt håll.

- Ja men skynda dig till toaletten, du får inte kräkas i soffan, nästan skriker jag.

- Vad då spy?! Jag ska inte spy, vad snackar du om?

- Jamen det lät som om du skulle kräkas, mår du illa?

Tonåringen "svarar" genom att himla med ögonen. "Nä, han mår nog inte illa, han är nog besatt ändå" hinner jag tänka innan jag drar mig till minnes att jag behövde hjälp med fjärrkontrollen.

- Du, varför kan jag inte byta kanal, det har liksom fastnat här på sportkanalen? Kan du hjälpa mig?

Jag låter fingrarna spela över fjärrkontrollen bara för att tydliggöra knapparnas låsta läge.

- Ja men du byter ju kanal, menar tonåringen. Ser du inte?

- Nä, den byter väl inte, det är ju fotboll hela tiden.

- Jamen det är ju EM i fotboll, förklarar tonåringen. Då är det sport på ALLA kanaler.

Så kränger han på sig hörlurarna igen och återgår till ljuden som ger mig så tydliga associationer till kräksjuka.

Suck och stön! EM-fotboll, hur kunde jag glömma?! Gud så tråkigt, jag ser hellre på Helgmålsringning än slösar bort dyrbar tid på fotboll. Jamen det händer ju liksom ingenting. Ett gäng grabbar som springer runt och sparkar på en boll och som ser lika förvånade ut varje gång den rullar iväg åt fel håll. De blir liksom besvikna över att den rullar iväg för dem, trots att den uppenbarligen är rund.

Men så drar jag mig till minnes att jag låtit mig övertalas att delta i något slags tips runt hela den här EM-historien. Det är några entusiastiska kollegor på jobbet som ordnat med tips om vem som vinner, vem som blir skyttekung och vem som blir utvisad först. Jag kan verkligen ingenting om fotboll, så varför lät jag mig övertalas till att delta i det här tipset?

Det hela började med att kollega M kom rusande och tjoade: "Nisse, (kollegas namn på undertecknad) va är detta? Du har inte lämnat in något fotbollstips, ska du inte vara med? Alla andra är ju med! Det är sista dagen idag för att lämna in tipset.

Vagt drar jag mig till minnes att jag sett något frejdigt mejl i stil med:

"Hej alla glada! Nu sparkar vi igång EM-tipset. Fyll i bifogad bilaga och lämna till undertecknad senast på tisdag."

Jag öppnade faktiskt den där bilagan men blev alldeles snurrig av allt som skulle fyllas i. Varenda match under hela EM skulle prickas in med antal mål. Hur i herrans namn skulle jag kunna veta hur matchen mellan Holland och Danmark skulle sluta? Och varför skulle jag över huvudtaget bry mig om slikt? Nä, det där mejlet stängdes och flyttades med blixtens hastighet till katalogen "Borttaget".

Men nu stod kollega M där och såg så förväntansfull ut. Usch, då skämdes jag lite för att jag kastat mejlet. Tänk om han blir sårad över min absoluta avsaknad av intresse för matchen mellan Holland och Danmark. Nä, jag får helt enkelt spela med i fotbollssnacket.

- Alltså, jag är inte helt klar över hur jag ska tippa, ljög jag utan att skämmas det minsta.

- Det är inte helt lätt, tycker jag. Jag känner mig lite osäker på om formen har infunnit sig hos lagen, du vet.

- Men strunt i det. Skriv bara ned vad du tror. Det går snabbt. Kollega M ler samtidigt som han trummar lite lätt med fingrarna.

"Men gud va ska jag säga, han står ju här och väntar på att jag ska skriva något. Här gäller det att hålla masken och låtsas som jag vet exakt vad jag pratar om. Så säger jag:

-  Du Brynäs verkar ju vara i toppform. Jag tror de tar hem alltsammans! Ja, jag är rätt säker på det. Jag tippar att Brynäs vinner!

Så ser jag hur kollega M:s leende liksom stelnar och övergår från glädje till direkt avsmak. Ja han ser närmast ut att må illa. (Usch, känner inte jag mig aningen illamående också?)

- Brynäs?! Kollega M bleknar och får nästa hålla sig i bokhyllan för att inte ramla ihop.
- Brynäs?! Men va f... Nisse, Brynäs, menar du allvar?!

Under bråkdelen av en sekund inser jag att jag blottat min okunskap och troligen valt det lag som är ligger i botten när det gäller EM-formen.

- Hahahaha, jag skojade med dig, säger jag och ser hur en våg av lättnad far över kollega M:s ansikte.
- Brynäs, gick du på den lätta? Det vet ju vilken unge som helst att de är totalt kassa, utspelade, rent av utdömda. Nä, allvarligt talat... Häcken är mitt tips. Häcken kommer sopa banan med Japan.

Tystnaden som följer är så kompakt att jag nästan får svårt att andas. Vi tittar på varandra och jag undrar på  nytt om jag valt fel lag. Är Häcken också i dålig form?

- Nä, vet du vad Nisse, kollega M bryter tystnaden samtidigt som han lite lätt slår handflatan i bordet, du ska få en random av mig. Du behöver inte tippa någonting, jag gör ett slumpmässigt tips åt dig. Luta dig tillbaka bara och fortsätt med det du höll på med. Oroa dig inte!

En stund senare sitter jag med en tipslapp i handen där jag inte kan hitta vare sig Brynäs eller Häcken, hur mycket jag än letar.

"Hmm... va de SÅ dåliga att de inte ens fick vara med? Stackarna, lite taskigt om dem tycker jag nog allt att det är." Men så funderar jag vidare. Om man ger ett fotbollslag namnet "Häcken" kan man ju inte ha alla korvarna på grillen, det är ju uppenbart för var och en. "Häcken", kan aldrig vara en kvinna som namngett det laget.

Ja, så gick det till när jag fick min tipslapp, full med en massa fullständigt obegripliga namn. Men nu har jag ju ändå en tipsrad. Kanske skulle man försöka intressera sig för det som ändå går på alla TV-kanaler? Jag vill ju ogärna göra kollega M besviken genom att inte ens se åt det fina tipset han gjort bara för min skull. Så slår jag ändå ett öga på de som springer runt på gräsmattan, de som blir både besvikna och lite arga emellanåt över att bollen hela tiden rullar i från dem. "Häcken", tänker jag igen. Hmmm.... man kan ju kolla in spelarnas häckar, DET är ju kul!

Så plötsligt sparkar en svensk gulklädd spelare in bollen i mål.

- JAAAAAA!!!!, skriker jag allt jag kan för det har jag noterat att man ska när det blir mål.
- JAAAAA, DÄR SATT DEN!!!!

Det suckas lite omkring mig.

- Vad är det med er? Varför blir ni inte glada när det blir mål?

- Ja, det kan ju finnas olika anledningar till det, menar resten av familjen.

- En av dem skulle kunna var att den gulklädda spelaren är från Ukraina och som svensk hade vi kanske hellre sett att det var någon representant från Sverige som satte det där målet.

Jaha, så sitter jag där med skammen igen! Nä, jag ska nog inte engagera mig i EM trots allt. Eller ja, det skulle vara för "Häckarna" då. Små runda vältränade stjärtar... tja... varför inte?

När föräldrarna strålar, strålar även barnen

Nu är vi många som är mitt uppe i semesterplaneringen, några av oss som har extra mycket struktur på tillvaron, har varit klara med den sedan länge. Några veckors semester ska pusslas ihop. Nu ska vi hälsa på och umgås med mor- och farföräldrar, fastrar, morbröder och kusiner, ingen får glömmas bort. I almanackan har småbarnsföräldrarna kryssat i vilket veckor dagis är stäng och planerar semestern efter det. Lite knivigare blir det när man har barn i skolåldern, då har man drygt nio veckor att försöka pussla ihop.

Fem veckors semester är kanske det vanligaste man har att röra sig med. Kanske har man inte möjlighet att ta ut alla fem veckor på en gång, kanske blir det bara fyra och så sparar man några dagar till vintersemestern då man ska hälsa på alla släktingar man inte hann med under sommaren. Eller så behöver man spara några dagar för att familjen till jul ska kunna fly till varmare breddgrader, allt för att slippa lussekatterna, den inlagda sillen och butikshögtalarnas tjatande om Bjällerklang och Rudolf med röda mulen.

Hemma hos oss är det alltid en omfattande planering så här års. Två barn med nio veckors sommarlov, två vuxna med fem veckors semester.

- Jamen jag kan vara ensam hemma några veckor, plättlätt, inga problem, säger sonen och ser längtansfullt på oss.

- Jag med, ropar dottern från sitt rum utan att ta blicken från datorskärmen.
- Jag tycker om att vara hemma själv.

- Nä, ni får inte vara hemma ensamma så många veckor, säger vi vuxna i kör och slår på en sekund sönder alla eventuellt spirande förhoppningar om ostörda dagar framför datorn.

- Men varför det?, sonen har ännu inte helt gett upp hoppet.
- Måste vi åka ut med båten i sommar? Det är så dötrist! Det finns inget att göra ute i skärgården, ingen TV och inte PC. Dötrist!!

- Ja, och så får man myggbett och stickor i fötterna, replikerar dottern, fortfarande med all uppmärksamhet riktad mot PC-skärmen.

- Jamen det är väl helt underbart, säger vi och slår med händerna. Ett strandhugg vid några solvarma klippor, bad från båten och nyfångad abborre på grillen, allt ackompanjerat av några måsar som hoppas på att få smaka lite av fiskrenset. Finns det verkligen något som slår det?

- Ja, en dator, säger sonen.
- En TV, ropar dottern.

Ja, ni får helt enkelt stå ut med skärgården i sommar så är det bara.

OK, då har vi fyra veckor klara för sommaren. Men vad gör vi med barnen resten av veckorna?

Så bestäms det att två veckor får tillbringas på västkusten hos farmor och farfar. Men hur ska de ta sig dit? Så går diskussionen lite fram och tillbaka. Ska vi köra ned dem de dryga 50 milen en fredag och sedan köra tillbaka själva på lördagen? Nej, usch det blir så mycket körande. Nej, de får ta flyget i år också, det tar knappt en timme så är de framme.

Ungar, ni får ta flyget ned till farmor och farfar, det blir för tajt med tiden annars!, ropar vi över axeln.

Det suckas och stönas en del. Att vara med farmor och farfar är väl okej i sig, men Internet är ju såå lååångsamt där nere. Och vad ska man göra hela dagarna? Det är inte för att barnen är otacksamma det har de här funderingarna. Det är så de lever sina liv, det är så deras sanning ser ut.

Ja, barnen får helt enkelt "stå ut". Hur ont kan det göra att bo precis vid havet i ett fantastiskt hus beläget i ett naturreservat? Är det jobbigt för att det ibland händer att man på väg till stranden blir tvungen att flytta på hästarna som strövar fritt över markerna? Om svaret är ja, då ser jag det helt enkelt som att det smällar ungarna får ta.

Så var åtminstone sex veckor klara. Resten får vi ta på uppstuds. Det blir väl som vanligt något besök på Gröna Lund och Liseberg och någon utomhusteater brukar vi hinna med. Det ordnar sig i år också.

Nu behöver vi inte fundera mer på sommarplaneringen, nu är alltsammans bara en transportsträcka till dess att semestern börjar och vi får njuta av hav, klippor och nyfångad abborre.

Ungefär samtidigt som vi pustar ut efter att semesterplanerna är klara, dimper brevet ned. Brevet från Stockholms Stadsmission. På kuvertet står det med stora svarta bokstäver: "En veckas kollo kan förändra livet för en familj".

Innehållet berättar om familjer som är så oerhört tacksamma för att de fått tillbringa en vecka på Stadsmissionens kollo. En vecka! Sedan ska det sparkas grus i förorten de resterande åtta veckorna av sommarlovet.

Medan vi diskuterar om vi orkar köra 100 mil en helg för att lämna barnen hos farmor och farfar på Västkusten, eller om de ska få ta flyget i år också, finns det barnfamiljer som hoppas på en veckas kollovistelse. Olika falla ödets lott, det är då helt klart.

I brevet kan man läsa att det lever minst 50 000 barn i fattigdom bara i Stockholm. Av dessa får några chansen att tillsammans med sina familjer åka bort en vecka på sommarlovet. En vecka med bad, paddling och fiske. När resten av klasskompisarna till hösten ska stå framme vi svarta-tavlan och berätta vad de gjort under sommaren, då kan de här barnen utan skam även berätta om sina sommarminnen. De bästa sommarminnena kan se olika ut för olika barn. Ett exempel kan vara att få äta den goda hemlagade maten, att lära sig paddla, fiska och träffa en massa nya kompisar. Eller så kan det bästa minnet vara som för den åttaåring som förra sommaren glädjestrålande berättade att han sett sin mamma skratta för första gången.

Tack vare att många skänkt gåvor och pengar till Stadsmissionens kolloverksamhet, kan de ta emot 40 barnfamiljer på kollo i sommar. Men det står fortfarande 36 familjer i kö. Med lite extra hjälp kan även de få en sommar värd att minnas.

Känner du någon som snart tar studenten, fyller år eller som bara är värd något extra i största allmänhet? Då kan du köpa något av Stadsmissionens fina silversmycken, "Nyckelbarn". Det finns både som halsband, armband och berlock.

All vinst från försäljningen går till Stockholms Stadsmissions arbete med barn och unga. Smycket är framtaget av designern LA Sthlm och du hittar det på Stadsmissionens hemsida.

Eller så SMS:ar du ordet KOLLO till 72 900 så skänker du 100 kronor.



Man ska inte skämmas för att man har det bra, det är ingen hjälpt av. Men 100 kronor däremot är en hjälp för många. Jag har det bra och det har mina barn också. Därför skänker vi 100 kronor var till Stadsmissionens kolloverksamhet. Hoppas på fler barn som kan glädjas över att se sina föräldrar skratta i sommar - När föräldrarna strålar, strålar även barnen.

Länkar:
Stockholms Stadsmission