För att fördriva tiden hyrde vi en bil och körde under en dag cirka femtio mil, bland annat upp i de cypriotiska bergen. Bara själva resan gjorde att ett lagom häftigt migränanfall la sig på lur bakom vänster öga för att till kvällen slå ut i full blom. 1967 gick Sverige över till högertrafik och det hade ju varit smakfullt om även Cypern hade hängt på den trenden. Med ett krampaktigt tag om ratten och ett hysteriskt blickande i back- och sidospeglar kom vi i alla fall fram och upp i Troodosbergen. Härligt, nu skulle vi äntligen få slappna av från vänstertrafiken och få njuta av blommande memosa i dessa fantastiska berg. Men det ville sig inte. Istället blev vi sittandes i bilen och skakade som nyfödda gnuer medan snön vräkte ner utanför bilrutan. Cypern i alla ära, men det blir inte fler gånger, i alla fall inte till påsk.
I år återgick vi istället till vårt gamla inkörda resemål, Turkiet och Side. Detta fantastiska land med sina enorma kulturskatter, ständigt blå himmel, lagom stora vågor och skitjobbiga försäljare.
Den lilla staden vid Medelhavet har endast en bofast befolkning på drygt 11 000 innevånare. Det må vara en liten stad med galet jobbiga försäljare men den är gammal, riktigt gammal.
Det antika Side låg i landskapet Pamfylien och hade en väl fungerande hamn och var Pamfyliens viktigaste plats, blomstrande genom sin slavhandel och sjöfart. Den grekiska historiken Strabon och den romerska politikern Arrianos, hävdar att Side koloniserades från Kyme i Aiolien, troligen på 600-talet f.Kr.
Alexander den store erövrade Side år 333 f.Kr och här härskade han fram till sin död år 323 f.Kr. Efter hans död blev det lite oklart med "ägandet" av Side, det var lite fram och tillbaka och många hävdade att Side tillhörde just dem. Men staden blomstrade trots allt och under det första århundradet f.Kr. nådde Side en topp då de kilikiska sjörövarna etablerade sig i staden. Romarna var dock inte sena att vilja ha Side för sig själva och år 78 f.Kr besegrade de piraterna och Pompejus gjorde staden romersk år 67 f.Kr.
Ja men vad är det med det då, undrar ni kanske? Det finns ju hur många gamla städer som helst i världen. Jo förvisso, men i Side finns alltsammans bevarat. Hela Sides centrum är ett enormt ruinlandskap och hela historien ligger utspridd över gator och torg, ingenting är rört. Här strosar man runt bland en 2000 år gammal marknad, ett sjukhus och en basilika. Här finns en fantastisk teater med 15 000 sittplatser.
För att Side-borna skulle få sin teater var man därför tvungen att tänka till. Och varför uppfinna hjulet en gång till, romarna visste ju hur en teater skulle byggas? Det tog nog några arbetstimmar men sedan stod den där, Sides egen amfiteater. Och det bästa av allt är att den står där än så att en 50-plusare från Älvsjö kan ta plats på första parkett.
När man bokstavligen suttit på denna kulturskatt och vilat fötterna en stund, kan man fortsätta ner till Sides hamn. Till en början ser det inte särskilt speciellt ut. Med sina serveringar och souvenir- och klädbutiker ser det ut som vilken turistort som helst. Men så viker man runt en hörna och tappar nästan andan när man står öga mot öga med Apollotemplet. Bland fallna ruiner står det upprest och jag kan garantera att man glömmer allt vad souvenirer heter.
Krig, sjöröveri och vädrets makter att fällt det mesta av templet. Men det gör inget. Man har helt enkelt låtit allt ligga som det fallit en gång och har man inte tidigare under resan känt av historiens vingslag, ja då gör man det nu. Det här helt enkelt så vackert att man blir mållös.
Men vad var det då med Side och granatäpple? Visserligen är staden full av träd där granatäpplena tynger grenarna men ingen vet riktigt varför staden har fått sitt namn efter en frukt. Kanske har det med den gamla sagan om gudinnan Taurus att göra.
Det sägs att hon en dag tog med sig sin dotter till staden Manavgat för att plocka blommor som skulle bindas till kransar. När Taurus plockar blommor som bäst får hon syn på ett träd med blanka blad och färgstarka blommor. Hon bryter en gren av trädet för att ge den till sin dotter. Då upptäcker hon plötsligt att trädet börjar blöda. Det visar sig att trädet egentligen är en vattenälva som flytt undan onda människor och tagit formen av ett träd. Taurus blir förtvivlad när hon inser att hon skadat en älva och vill fly från alltsammans. Men hon kommer ingenstans, hennes fötter sitter fast i den torra marken och plötsligt förvandlas hon själv till ett träd.
Vattenälvan som nu åter blivit älva, begråter Taurus öde och hennes tårar vattnar gudinnans rötter så att hon kan börjar blomma. Taurus är ändå förtvivlad, nu kan hon inte längre vandra vid sin dotters sida, hon är fast för alltid. Taurus ber vattenälvan att vaka över hennes dotter säger:
"Från och med nu ska jag vara en symbol för naturen, livet och rikedomen med min blodröda rika frukt. Jag ber er, ta med min dotter hit ibland och låt henne leka i min skugga. Men varna henne för att plocka blommor och skada träd, ty man kan aldrig veta om dessa växter är en gudinna."
Vattenälvan höll sitt ord och träd och blommor fick stå där de växte. Med tiden växte fler och fler granatäppelträd upp och idag är Side täckt av dessa fantastiska träd.
Så tar jag en promenad tillbaka till hotellet och lägger mig en stund på stranden. Och när solen värmt riktigt ordentligt och jag behöver dricka något som svalkar, ja vad passar då bättre än en dryck gjord på Taurus frukter?
