Jag vet hur det känns att älska ett barn...

Så har då katastrofen och den totalt bottenlösa sorgen knackat på dörren igen. Och någon öppnade och släppte in den.

Jag känner ingen av dem som drabbats i Norge, jag känner inte ens någon som känner någon som drabbats i Norge. Men som medmänniska känner jag ändå förtvivlan, ilska och sorg över det som har hänt och jag är självklart långt ifrån ensam.

Jag har endast ögnat igenom det som tidningar och TV-nyheter informerat om, bilderna och vittnesberättelserna är för svåra att ta in. Jag har för stora hål i mitt skyddsnät för den här typen av information, jag orkar helt enkelt inte ta in all förtvivlan. Och det ger mig på något vis dåligt samvete.

Jag skickar själv mina barn till olika läger för de ska få uppleva gemenskap, glädje och få möjlighet att träffa nya vänner. Jag vet hur det är att vinka av förväntansfulla barn som ser fram mot en vecka eller två tillsammans med en massa kompisar. Som förälder är känslorna lite blandade, man blir glad när man ser spänningen och förväntan i deras ögon, samtidigt känner man kanske en liten "tagg" av oro. Kanske förmanar man de mindre barnen att inte simma för långt ut, att inte slarva med tandborstningen. Ungdomarna himlar lite med ögonen när man målande beskriver vad som kan hända om man dricker sig berusad och vad följderna kan bli om man inte har säkert sex. Var det sådana förmaningar föräldrarna gav sina barn inför resan till Utöya? Vad det alkohol och sexuellt överförbara sjukdomar som var det värsta som kunde hända de viktigaste människorna i deras liv?

Så kablar man då ut en bild på "ondskans ansikte", Behring Breivik, en ung man som ser ut som "vem som helst". Hur är det möjligt att en sådan "vanlig" ung man kan begå ett sådan oerhört vidrigt dåd? Hur har han blivit sådan? Vad känner hans föräldrar? Är deras sorg mindre för att han fortfarande lever?

Det sägs att han har uttryckt högerextrema åsikter och att han tidigare varit medlem i det främlingsfientliga Fremskrittspartiet.  Han ska också ha utmärkt sig som en flitig debattör på flera islamkritiska sajter, där han i flera inlägg har gett uttryck för nationalistiska hållningar och framstått som kritisk till ett mångkulturellt samhälle.

Många är de politiker som uttalat sin bestörtning över det som hänt i Norge: Jens Stoltenberg, Fredrik Reinfeldt, Håkan Jurholt och Barack Obama. Till och med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har kommenterat tragedin och berättar att han " med förskräckelse och sorg följt rapporteringen från vad som drabbat vårt grannland". Nu bär inte Jimmi Åkessons och SD ansvaret för vad som hänt i Norge men jag kan inte låta bli att tro att om Behring Breivik varit svensk hade han nog under valnatten 2010 jublat tillsammans med Jimmi Åkesson när det stod klart att SD kommit in i riksdagen. Betänk detta, Jimmi Åkesson och låt inte hatet och rädslan slå rot i ditt hjärta!

Jag tror dock att det ändå är viktigast att inte fastna i "syndabocks-tänket", då får hatet bygga sitt bo i mitt bröst. Jag lämnar vedergällningens destruktiva bana och väljer istället att låta tankarna gå till alla dem som förlorat någon de älskar.

Jag har aldrig förlorat ett barn men jag har upplevt förtvivlan över att göra det på mycket nära håll. Jag har sett vad det gör med föräldrar. Jag vet vad det vill säga att som anhörig övertyga någon om att "det kommer en ny dag då det inte längre gör lika ont", att det "visst är viktigt att du stiger upp ur sängen även den här tisdagen". Jag vet vad det vill säga att som anhörig ringa en bottenlös förtvivlad förälder varje dag för att förmå denne att överleva ytterligare dag, jag vet hur hårt en iskall oro kramar ens hjärta när ingen svarar i den andra änden av telefonledningen.

Jag har aldrig förlorat ett barn, men jag vet vad det innebär att älska ett, därför kan jag nästan förstå hur en sådan förtvivlan känns.

Fliojkar - är det verkligen något att sträva efter?

Kan inte låta bli att hänga på debattartikeln som Svenska Dagbladet publicerat idag (5 juli 2011)
- "Den typiske pojken ovanligare än vi tror".

Detta med skillnaden mellan pojkar och flickor, senare i livet mellan män och kvinnor, tycker jag är jätteintressant. Skillnadernas vara eller icke vara har diskuterats i årtionden och debatten kommer troligen att fortsätta blomstra så länge vi envisas med att tjata om att skillnaderna mellan könen är av ondo (och då tänker jag inte på de fysiska skillnaderna under naveln). Om vi bara kan stanna upp en stund, reflektera över de skillnader som de facto finns mellan manligt och kvinnligt och känna att det är OK med olikheterna, då först kanske debatten "dör" ut och vi kan få lägga energi på viktigare saker som vi kanske har en millimeter-möjlighet att påverka.

I SvD:s artikel kan man läsa att det gått "hela" 13 år sedan man i förskolans läroplan skrev in att pedagogerna ska arbeta för att motverka traditionella könsroller. Trots detta har det inte skett någon större förändring av pojkrollen.

Några kanske står helt oförstående inför detta. "Varför får vi inte till någon förändring trots vårt dryga arbeta under alla dessa år?" I min värld är svaret på en sådan fråga lika gammal som människosläktet, nämligen den att det är meningen att det ska finnas skillnader mellan pojkar och flickor, män och kvinnor. Det är liksom det som är hela grejen. Det är som färgerna svart och vitt, det är skillnad på färgerna och får man för sig att blanda lika många delar av varje får man färgen grå. Hur kul är det?

Jag växte upp på 60- och 70-talet. Som den pojkflicka jag var på 60-talet kändes finklänning på mormors födelsedag både obekväm och äckligt silkig, dessutom kliade spetsen förfärligt. Jag satt lugnt och fint vid tårtbordet (nåja) och räknade prickarna på min mammas klänning för jag hade bestämt mig för att när alla prickar var räknade skulle vi nog åka hem och jag skulle få dra på mig något bekvämare. Jag vill med säkerhet påstå att jag inte tog någon skada av att kläs i fina klänningar (trots att de kliade) och vara lagom flickaktig och niga när det var dags. Jag har, hör och häpnat, klarat mig ändå!

På 70-talet när jag sedan var tonåring var det bara jeans som gällde, året om. Alla såg likadana ut, både killar och tjejer. Tajta utsvängda jeans, tajta randiga tröjor i acryl och hår till axlarna. Det var inte så lite "pinigt" när killen med det fantastiska hårsvallet som man just spanat in bakifrån, vände sig om och man stod inför det faktum att det troligen i "hans" prästbetyg stod att "han" hette Monica eller kanske rent av Annika.

Gjorde man sedan sin "pryo" på något daghem blev man smått förvirrad när det var dags att leta fram en bok att läsa för barnen under lässtunden. Här fanns det mest "fantastiska" historier att läsa högt för barnen. I bokhyllan fanns kritikerrosade böcker så som "En dag i varuhuset" eller "När mamma hade mens". Emil i Lönneberga var för länge sedan förpassad till någon vind för att skydda barnen från dessa obscena texter om en våldsam pojke och skulle man få för sig att hemifrån ta med sig den gamla tummade boken om Askungen, ja då var man körd som pryo och skickades tillbaka till skolan och en bekymrad studierektor. Konstigt nog var även Pippi Långstrump förpassad till samma låda som Emil, trots att hon inte var av den traditionella flicksorten. Det kan bero på att hon under 70-talet sågs som en kapitalist (kappsäck full med pengar) som drev med myndigheterna (man ska ha aktning för Kling och Klang). Tror man gjorde en tankevurpa här och är kanske mer ett bevis på hur förvirrat allt var kring könsrollerna.

En bekant till mig hängde på trenden om att flickor och pojkar skulle anta färgen "grått" och bestämde därför att kommande juls klappar skulle vara av den annorlunda sorten. Pojkens ögon tindrade av förväntan när man överräckte en av julens största klappar till honom. Med en iver utan dess lika slet han av band och papper i ett huj (usch och fy så yvig han är, varför sliter han av pappret med sådan aggressivitet?) och fann till sin besvikelse en docka med riktigt hår och ögonlock som rörde sig om man vippade henne upp och ned. Han "tackade" för den fina klappen med återhållen gråt i rösten samtidigt som tindret i ögonen slocknade och dog. Nu var det hans systers tur. Oj, ett jättepaket även till henne?! Hon var dock inte lika ivrig att få av band och papper eftersom hon var av den smarta sorten, hon hade just bevittnat en total katastrof och förstod att det inte var läge att hoppas på en likadan docka som brodern fått. Nej då, hennes paket innehöll en stor röd lastbil med ett generöst flak därbak.

- Får vi byta julklapp? frågade till slut brodern. Neej, det var inte tanken, tanken var istället att få bort det traditionella flick- och pojkbeteendet. Nu är ju barn som barn är och de gjorde det bästa av situationen. Flickan upptäckte att lastbilsflaket kunde tjänstgöra som säng åt de dockor hon tidigare fått i present. Pojken lånade ett steksnöre i en av kökslådorna, band det helt sonika runt halsen på sin docka och VIPS så hade man en "bil" man kunde ta snäva kurvor med. Vad lärde sig då föräldrarna av detta? Jo, att de hade två barn av olika sort och att det finns olika typer av intresse redan hos små barn och att det är lönlöst att försöka ändra på något naturen skapat för fler tusen år sedan.

I SvD:s artikel skriver bland annat Mats Olsson: "Pojkar manipuleras av kvinnliga genuspedagoger i förskolan. De som leker med actionhjältar får gömma sig i buskarna medan de killar som leker med dockor blir troféer som bevisar att personalens genuspedagogik har lyckats."

Jag blir så glad när jag läser sådana inlägg! Äntligen någon inom förskola och skola som har fattat. Fram med fler manliga förskollärare av kalibern "Mats Olsson" så att Spiderman och Läderlappen får utlopp för sin "aggressivitet" när de brottar ned bovarna. Då slipper de kanske senare i livet leva ut sin undertryckta "aggressivitet" genom att banka sin fru gul och blå.

Låt flickorna klä sig som prinsessor men tyll och tiara om det är det som står högst på önskelistan så slipper de som 50-åriga damer senare i livet klä sig som vore de 15 år, i för korta kjolar och med nätstrumpor där maskorna gått en efter en under dagen.

Och skulle det vara så att Malin vill leka Fantomen kan hon göra det medan Lasse klär sig i tyll och sidenband. Alldeles säkert kommer det inte att avgöra deras vidare öden i livet.

Nyansera debatten en aning. Är det inte bra människor vi ska fostra, oavsett kön? Smeta inte in barnen i en gråkladdig färg utan bejaka olikheterna, det är olikheterna som gör människorna så intresseanta. En klump gråa "fliojkar" känns bara dötrist.

Slå ett slag för människan oavsett vad underkläderna döljer!

Relevanta länkar:

• SvD - Den "typiske" pojken ovanligare än än vi tror